Den smygande mamman

 (Bilden är från Messenger)

Om min make läste rubriken skulle han skratta. Jag är inte direkt känd för att smyga. Jag är klumpig och går ofta in i saker. Dessutom pratar jag mycket.

Men ibland måste jag smyga för att hinna andas lite. När jag är hemma är L på mig som ett plåster. Hen ropar ”Mamma!” konstant och vill alltid veta var jag är.

Ibland känner jag mig så kvävd. Som att det inte finns något utrymme alls för mig. Därför går jag långa promenader och lyssnar på ljudbok. 

Jag och maken var förra året på en föreläsning om stress och det utmanande föräldraskapet. Föreläsaren tryckte på att återhämtningen måste ske hemifrån. Eller möjligtvis hemma om inte barnen är hemma.

Ibland sitter jag på toa i 30 minuter bara för att få en liten paus. Om L märker det kan hen stå och rycka i dörrhandtaget och ropa.

Om jag har duschat brukar jag försiktigt låsa upp dörren och hoppas att L inte hör mig. Om L hör kommer hen direkt eller börjar ropa på mig.

När jag har varit ute på en promenad och kommer hem brukar jag ibland smyga in för att hinna andas lite.

Det är väl just detta som är skillnaden mellan mitt föräldraskap och föräldraskapet för de som är föräldrar till ”normala barn” (gillar inte det uttrycket!).

Jag får ingen återhämtning alls hemma. Jag är dirigent. Jag är psykolog och specialpedagog och så mycket mer. Hela tiden!

Jag förstår att alla föräldrar har sina utmaningar och jag vill inte förringa andras kämpande.

Men jag tror att ”vanliga” familjer kanske kan få lite mer hjälp av en 15-åring och en 12-åring. Jag tror även att de kan passa en 8-åring en stund.

Nu ska jag se om jag kan smyga ut och sätta mig på altanen. L sitter just nu och tittar på TV.

Ikväll ska jag ut och äta med en vän så då blir det i alla fall återhämtning hemifrån! 😊

Annonser

11 kommentarer

Filed under Diagnos, förälder, Förståelse, Vardag

11 responses to “Den smygande mamman

  1. Jenny

    Igenkänningen är jättehög! Ständigt är man påpassad eller måste vara med så det inte blir bråk.

    Gilla

  2. Camilla

    Känner så väl igen. Jag har suttit under min sons skrivbord bara för att hämta andan och få en lugn stund. Lite bättre nu men när hen är hemma känns fet som man har beredskap hela tiden och väntar på ett rop eller – vad skall jag göra. Jag har kännt mig som en gisslan här hemma många ggr. Kanske därför jag får smått panik när jag vill ut o äta och mannen tycker vi skall bjuda hem folk istället. NEJ vill inte vara fast här liksom….

    Gilla

  3. Nanna

    Alltså du har det urtufft! Mina barn får hemnyckel från åk 1 och är hemma själv. Ca sju år tänker jag dom flesta barn kan vara ensamma hemma och fixa enkel fika.
    Men! Inga föräldrar till ”normala” barn slipper detta ständiga
    ”Mammaaaa!!” så fort man kommer hem. Jag blir galen ibland. Det är inte ovanligt att jag fortfarande kissar med öppen dörr för att sjuåringen som är min yngsta måste berätta nåt viktigt nu!
    Men just det att du aldrig för ett kort tag överlämna ansvaret till dina äldre… det är jobbigare!!! Mycket jobbigare.

    Gilla

  4. Cecilia

    Jag är INTE glad över att du har det som du har det…men jag är glad över att känna en stunds gemenskap…någon som förstår precis hur det är.
    Jag har en 12-åring, autism, som är hemmasittare (gillar INTE uttrycket) sedan ett och ett halvt år. De gånger jag varit utanför huset i andra ärenden än att gå på möte kring mitt barns situation kan räknas på ena handens fingrar. Hemma är jag behövd heela tiden.
    Kram från en annan smygande mamma ❤

    Gilla

    • Ja det blir många möten.
      Min E 12 år, som ju också har ENOF (Elev med Nödvändig Ofrivillig Frånvaro) bryter ihop ibland när jag ska åka och jobba mina två timmar. Vissa dagar går det bättre.
      Många kramar tillbaka ❤

      Gilla

  5. Therese

    Vi har nyligen fått diagnosen högfungerande autism på vår sexåring och det är en sån befrielse att läsa din blogg och veta att det finns andra föräldrar som går igenom samma saker som vi! Ibland smyger jag upp på ovanvåningen och sätter mig i soffan och bara stirrar upp i taket i några minuter, samtidigt som sexåringen oavbrutet frågar efter mig på nedanvåningen trots att pappan är hemma och svarar att mamma gått ut en stund. Precis som du är jag specialpedagog, detektiv (sexåringen kan inte leta upp saker själv utan måste alltid ha hjälp) och psykolog hela dagarna. Ibland känns det som om man håller på att drunkna och då känns det tröstande att gå in här och läsa och veta att man inte är ensam. Tack!

    Gilla

  6. Pingback: Hyperaktivitet  | supermamsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s