Nu närmar sig läsårets skolstart för två av mina tre barn. På tisdag börjar Emil i årskurs 8 och Linnéa i årskurs 4. Calle börjar först om ett par veckor. Han ska läsa en ettårig utbildning som innehåller mycket praktik.
Jag har en seriös undran. Brukar föräldrar till ”vanliga barn” (ursäkta uttrycket!) ha mycket att tänka på innan skolstart? Eller är det något som bara dyker upp som man inte behöver ägna i princip en tanke åt? Jag kan inte minnas en sommar utan oro faktiskt. Kanske hade vi det så förr…?
Hos oss förberedde vi denna skolstart redan innan sommaren. Vi hade flera möten med Calles skola, vi har haft flera möten med Emils mentor och en specialpedagog och vi har informerat den personal som Linnéa kommer att ha på mellanstadiet. Tack och lov behåller hon sin mentor som är helt fantastisk.
Nu i veckan hade vi ett förberedande möte för Emil då vi diskuterade schema och anpassningar. Skolan har gjort ett reducerat schema som vi hoppas att Emil köper. Emil har problem med ork och energidisponering men vill ändå göra som alla andra. Detta ledde till att han körde 100% fram till höstlovet förra året och sen stupade han helt och kom inte tillbaka alls i årskurs 7. Nu måste vi få honom att förstå att han inte kan köra på i 100% om han ska hålla över tid.
Vi har haft mejlkontakt med Linnéas mentor också då Linnéa i veckan sa till mig ”Det känns lite jobbigt att byta avdelning och få några nya fröknar. Jag vill att du skickar några frågor till min mentor som jag vill ha svar på innan skolan börjar!”
Åh vad jag kände mig stolt över Linnéa! Hon känner oro och försöker själv säkerhetsställa att hon har den koll hon behöver till skolstarten.
Följande frågor ville hon att jag skulle skicka till mentorn:
1. Vilket klassrum ska jag ha?
2. Vilken personal kommer att vara i klassrummet vid skolstart?
3. Vem ska jag sitta bredvid?
4. Vad ska vi göra första dagen?
5. Vet alla nya lärare att jag har ADHD? Jag vill det!
Mentorn svarade på alla frågor och erbjöd oss att göra ett besök för att titta på klassrum och sittplats men Linnéa var där på fritids några dagar innan semestern och kände sig nöjd med svaren. Nu är hon inte orolig längre säger hon. Så bra att hon tog ansvar för detta själv. Jag önskar att killarna kunde tänka mer så!
Emil har haft lite kontakt med en kompis och de har pratat om att mötas upp innan skolan och göra sällskap. Han försöker också underlätta för sig själv lite. Emil har också i sommar varit på BUP ett par gånger för att prata och få hjälp med att hitta strategier.
Nu måste vi se till att rätt kläder är rena, rätt frukost finns hemma och att alla recept för deras mediciner finns. Uppföljningsmöten med skolan är bokade. Det är mycket att tänka på och göra.
Trots att vi har gjort allt detta undrar jag ändå ”Kan vi göra något mer?”
”Om det skiter sig igen, är det mitt fel då?” osv. Jag vet av erfarenhet också att bara för att starten blir bra så betyder inte det att det kommer att fortsätta att gå bra. Oron för en eventuell krasch kommer vi att få leva med. Som vanligt.
Just NU kan vi nog inte göra mer. Jag tror inte det i alla fall.
Nu är det bara att hoppas. Igen.
supermamsen 