Den här veckan är vi en ”vanlig” familj

Den här bilden tog jag för några veckor sedan. Nu är det så mycket snö att stenen knappt syns! 🙂

Den här veckan har vi sportlov. Och jag njuter. Jag är inte ledig men jag njuter av att vi är en ”vanlig” ”normal” familj den här veckan.

L (8-åringen) går på sportlovsfritids och E (12-åringen) och C (15-åringen) är hemma. De brukar vara hemma. Men den här veckan är det inte konstigt att de är hemma för de är lediga från skolan. Lediga från skolplikten. Deras kompisar är också lediga.

Det är helt galet vilken skön känsla det är att slippa pressen kring skolan. Tyngden på axlarna släpper och det blir lite lättare att andas. Spänningshuvudvärken är borta och grubblerierna när det är dags att sova finns inte där och stör. Jag behöver inte oroa mig för morgondagen. Jag behöver inte kämpa, pressa, peppa… Jag behöver bara ta min pigga 8-åring till fritids och sen åka och jobba. ”Bara” göra det som ”normala” familjer gör i sin vardag men som de kanske tycker är jobbigt. För mig är det rena semestern! De skulle bara veta hur det kan vara!

Jag ser på E och C att de slappnar av. E sitter mest och spelar och pratar på Skype med kompisar. C spelar lite grann men tar sig iväg och tränar och träffar kompisar nästan varje dag. Vad skönt för dem att ha en vecka då de får känna sig som alla andra.

Men veckan börjar närma sig sitt slut. Och oron börjar komma. På måndag är det dags igen. Dags att väcka E och C och åka bergodalbana. Och sen efter det orka åka och jobba mina 75%.

Ibland när jag beskriver hur vi har det för någon utomstående så kan jag känna att jag inte förstår hur vi orkar. Vi har tre barn och alla har olika diagnoser (asperger/autism, ADD, ADHD), en av dem har dessutom selektivt ätande och två är hemmasittare.

Andra gånger så kan jag känna att vi inte har någon rätt att gnälla. Att vi är klena som är delvis sjukskrivna för utmattning och att vi borde skärpa oss. Rycka upp oss! Jag kan framförallt känna så när jag hör om barn som är väldigt sjuka/döende, barn som har självskadebeteende och har gjort självmordsförsök, föräldrar som själva är sjuka och när jag hör om ensamstående föräldrar som kämpar på utan avlastning och stöd från någon.

Men att det är synd om andra behöver inte betyda att det inte kan vara synd om oss. För det kan faktiskt vara synd om oss OCKSÅ. Man behöver ju inte jämföra eller ha en tävling i vem det är mest synd om. Samtidigt kan att tänka på de som har det värre, vara ett sätt att uppskatta det man har.

Jag uppskattar verkligen alla lov. Jag älskar den lätta känslan som infinner sig. Lugnet som kommer och oron som försvinner.

På måndag är det vardag igen men en dag till hinner jag njuta! Skönt att det är påsklov snart!

(Lov kan också vara riktigt jobbiga. Framförallt när hela familjen är ledig och 8-åringen behöver sysselsättas. Men det är en helt annan historia 😉)