Boken riktar sig främst till dem som har barn med (misstänkt) NPF-diagnos såsom autism och adhd och begreppet ”Pusselfamilj” syftar på familjer som har barn med NPF (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning).
Det jag verkligen tycker om med boken är innehållets bredd. Du kan hitta tips inom alla möjliga områden och för mig även väldigt hög igenkänning i det Petra delar med sig av. Just dessa känslor av maktlöshet som man ofta känner som förälder återfinns även i min bok.
Petra är själv förälder till barn med NPF och grundare av nätverket Pusselfamiljen. Cajsa och Malin är pedagoger, NPF-coacher och författare. I boken delar de med sig av hjälpsamma tips och lägger även stor vikt vid hur vi som vårdnadshavare kan reagera och känna i olika situationer. Boken tar upp mat, sömn, konflikter, relationer, skolgången och mycket mer.
Jag försökte själv skriva boken jag hade velat ha när vi hade det som tuffast. Mitt mål var (och är) att ge andra stöd.
Pusselfamiljens bok med alla hjälpsamma verktyg hade jag också behövt innan. Jag tror att boken kan vara ett väldigt stort stöd för dem som befinner sig mitt i stormen men även för skola, vänner och anhöriga för att öka förståelsen.
Boken är lättläst och lättillgänglig. Alla fina tips är smidiga att ta till sig och prova själv. Att läsa ger lite känslan av att ha en vän som förstår hur det är, lyssnar och kommer med stöd och kloka råd. En känsla av ”Jag är inte ensam om detta tuffa liv och jag kan hitta vägar framåt” infinner sig under läsningen. Just DET är precis vad man behöver som NPF-förälder för det är verkligen ett extra utmanande föräldraskap.
Jag rekommenderar boken varmt till alla pusselfamiljer och till dem som är intresserade av NPF och vill lära sig mer. Boken kan läsas från pärm till pärm eller så kan man välja att läsa det man känner att man själv behöver stöd i just för tillfället.
Tack för boken och för att ni skrev den! Den kommer garanterat att hjälpa många! 🩷
Jag har läst boken ”Aktiv samverkan för ökad skolnärvaro” av Sirkka Persson och Max Hjorton (red) utgiven av Lärarförlaget 2024. Boken är en antologi av författare med kunskap inom olika professioner som möter elever som befinner sig i problematisk skolfrånvaro.
Jag älskar den här boken! Som mamma till tre barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (autism och ADHD) varav två har haft problematisk skolfrånvaro kan jag bara säga att jag hoppas att alla instanser som arbetar med barn och unga på något sätt läser den här boken.
Mina barn är nu 15, 19 och 22 år. De två äldsta har varit hemmakämpare. 22-åringen föll ur skolan ht-14 i årskurs 6 och 19-åringen i årskurs 5. Boken bekräftar på så många sätt att vi föräldrar genom åren har gjort rätt. Boken gör mig dock arg för att vi bemöttes så fel. Tänk om vi hade mötts av den kunskap och förståelse som finns i den här boken. På s. 132 lyfts vikten av att lyssna på vårdnadshavarnas upplevelser. Det var ingen från skolan som lyssnade på oss utan sa att frånvaron var ett hemmaproblem.
Jag vill skriva så mycket om boken att det skulle kunna bli en egen bok men jag försöker istället att lyfta några saker. På s. 32 i boken står det om vikten av att involvera eleverna i arbetet mot en skolåtergång. Detta upprepas på olika sätt genom boken. När jag tog med mig min 22-årings tankar till olika skolmöten när han gick i årskurs 6 sa skolan ”Han är ett barn och ska inte bestämma. Han ska göra som vi säger!”. Behöver jag säga att våra planer för honom inte höll? På s. 52 står det ”Känslan att ha makt och valmöjligheter över sitt liv är något som generellt bidrar till motivation”. Han kände att han hade liten eller ingen makt.
Vi föräldrar fick göra egna kartläggningar (tur att jag är pedagog) eftersom skolan inte såg några problem I skolan. På s. 105 står det ”När vi har en elev med problematisk skolfrånvaro behöver vi påminna oss om att det är vår elev, även när hen befinner sig hemma på heltid”. Skolan kunde inte se att kraschen hemma efter skoldagarna hade att göra med saker som hände I skolan. Vi blev lämnade att kartlägga själva. Jag var detektiv på olika sätt för att försöka hjälpa mina barn.
22-åringen gick i årskurs 7 på kommunens ”hemmasittarskola”. Där skulle skolträning ske i ett mindre sammanhang i små steg. Problemet var bara att dessa små steg var samma steg för alla 6-8 elever som gick där. Tiden skulle ökas i en viss takt och sen skulle man träna på att äta i matsalen som tillhörde en stor högstadieskola bredvid. Där låste det sig för min 22-åring. Jag försökte prata med läraren på skolan så att han skulle slippa matsalen men det fick han inte. Det slutade med att han blev helt hemma igen efter flera veckor av framsteg. På s. 74 står det ”Om vi inte vet vad som väcker ångest riskerar våra insatser att bli felriktade. Det blir till exempel inte hjälpsamt att exponera ett barn för att vara i matsalen om hen är känslig för intryck och reagerar starkt på ljuden och lukterna där”. Tänk om han hade fått slippa matsalen och istället fått fortsätta lyckas… Då kanske vi inte hade haft en 22-åring med endast ett grundskolebetyg (som han läste in på Komvux i våras).
Det finns olika saker som vidmakthåller skolfrånvaro och en sådan sak är enligt boken vad kompisar ska säga. Det känner jag igen från mina killar. Även att de båda slutade på fotboll i samband med att skolfrånvaron ökade. Man kan ju inte gå på träning om man är hemma ”sjuk” från skolan.
På s. 111 står det ”Vi talar inte om elever som skolkar för spänningen eller nöjes skull, utan det handlar om elever som vill vara i skolan men av olika orsaker inte klarar av det”. Tyvärr såg skolan det som att min 22-åring trotsade och skolkade. Rektorn sa till och med i årskurs 6 att vi borde ha avbokat familjens skidresa på våren för att markera att om han inte går till skolan ska han inte belönas med något kul. Även 19-åringen blev i början bemött fel av skolan även om hans upplevelser har varit bättre. Han bad dock i högstadiet om att få plugga hemma men kommunens ”hemmasittarexpert” sa ”Nej, skola ska ske i skolan!”. Sen kom pandemin som en räddande ängel och då fick han plugga hemma vilket sedan ledde till skolåtergång (jag menar inte att förringa allvaret i pandemin, det var inte kul, men bra för skolgången).
Boken lyfter vikten av samsyn och samarbete mellan vårdnadshavare och olika instanser – ett lagarbete. ”Att spela som ett lag innebär att den gemensamma prestationen är viktigare än att var och en får glänsa” (s. 21). Det är viktigt med en förståelse för varandras olika uppdrag. Vår erfarenhet är att vi har blivit bollade mellan olika instanser och ingen har tagit ansvar. Skuld har lagts på oss föräldrar och mycket arbete har också lagts på oss. Efter ett SIP-möte (Samordnad Individuell Plan) åkte vi hem och kände oss övergivna.
Att bokens olika delar är skrivna av olika professioner (rektor, lärare, socionom, psykolog, vård och omsorg, fysioterapeut) ger ett djup till ett komplext ämne där alla delar bildar en helhet. Olika professioner, samsyn och aktiv samverkan behövs för att få till en fungerande skolåtergång.
Boken rekommenderas varmt. Den är lättillgänglig och lättläst. Tack för att ni skrev boken!
Nu har jag läst boken ”Hemmakämparen” skriven av Sanna Juhlin med illustrationer av Mattias Andersson utgiven på Kikkuli förlag (2023).
Boken är riktad till 9-12-åringar och handlar om Casper som inte förmår gå till skolan utan är en så kallad hemmasittare/hemmakämpare.
Vi får en inblick i hur det kan kännas att vara hemmakämpare och även hur tufft det kan vara för föräldrar till hemmakämpare. Boken är lättläst med fina illustrationer.
För mig som förälder till före detta hemmakämpare blir det en del igenkänning. ❤ Jag tror att barn i liknande situation kan få stöd av boken.
Nu har jag äntligen tagit mig tid att läsa boken ”Jag vill bara bli erkänd som stat – en självbiografi om autism” av Elsa Törnqvist (Norstedts, 2022). Elsa blev diagnostiserad med autism när hon var 23 år gammal. Boken tar oss igenom den krokiga resan till diagnosen.
På 194 sidor får vi läsa en lättläst berättelse om Elsas liv. Elsa delar med sig av hennes känsla att inte vara som alla andra men alltid försöka passa in och göra som man ska och borde. Hon känner sig ofta ”fel” och undrar varför saker som är till synes lätt för andra är så svåra för henne. Vi får målande beskrivningar av Elsas egna känslor och tankar kring olika situationer. Hon har ofta känt sig ensam, utanför, misslyckad och missförstådd och inte förstått varför.
Hennes livsresa går genom felbedömningar i vården, självskadebeteende och dåligt mående. Elsa beskriver hur vården stämplade henne som deprimerad trots att hon aldrig själv har känt sig deprimerad. Hon anser själv att hon har haft det tufft i livet på olika sätt men ändå alltid varit glad.
Eftersom Elsa har gjort allt för att passa in och pressades utifrån att träna på det hon ansåg som svårt ledde det till utmattning. Att sen få förklaringen att autismen har ställt till det för henne ledde till en stor lättnad. Genom en ökad förståelse för sina egna utmaningar kan hon också vara snällare mot sig själv.
Som förälder till barn med autism (en 18-åring och en 21-åring) har boken gett mig många tankeställare och en ökad förståelse för mina barns utmaningar. Nu är de i en ålder då jag vill börja kräva mer av dem men jag måste samtidigt tänka på vilka utmaningar de har och inte ställa överkrav. Personer med autism har ofta en ojämn begåvning vilket kan göra det svårt att ställa rimliga krav. Vissa saker fungerar jättebra och andra inte.
Boken rekommenderas varmt till dem som själva har autism för jag tror att igenkänningsfaktorn kan vara hög och även till anhöriga/vänner/arbetsgivare som vill få en större inblick i vilka utmaningar en autismdiagnos kan innebära.
Jag har läst boken ”Kajsas kluriga kaos” av Lotta Lundh med illustrationer av Nils Melander (Funkibator förlag, 2021).
Kajsa har adhd och vi får följa henne en morgon när hon ska iväg till skolan. Kajsa hittar inte sina saker, hon har många tankar och idéer som snurrar och hon är glömsk.
Kajsas mamma bemöter Kajsas kaos med lugn och Kajsa känner sig trygg. Hon vet att alla andra inte har samma kaos som hon själv och att det är så det är. Inga konstigheter!
Jag tror att barn med liknande kaos som Kajsa kan känna igen sig. Det är mycket att hålla reda på och lätt är det inte!
”För det är sån hon är. Huvudet är fullt av grejer som hon vill göra, helst allt på en och samma gång. Hennes tankar kommer och går i hjärnan, med en sådan fart att det knappt går att fånga dem. En del flyger bara förbi, svisch, utan att hon ens hinner reagera. Andra snappar hon upp, och tar itu med på en gång.” (ur ”Kajsas kluriga kaos”)
Boken är lättläst och kan läsas tillsammans med ett barn som precis har fått sin diagnos för att öppna för samtal och för en barngrupp för att få en förståelse för olikheter och utmaningar. Bokens illustrationer är detaljrika och kompletterar texten. Rekommenderas!
Nu har jag äntligen läst boken ”Lågaffektivt bemötande och problematisk skolfrånvaro” av Maria Bühler, Annelie Karlsson och Terése Österholm (Studentlitteratur, 2018). Jag har velat läsa den länge men inte tagit mig tid.
Det här är en bok som jag önskar hade funnits redan 2014 och att jag hade hunnit läsa den innan min äldsta son kraschade i skolan 2015 i årskurs 6. Jag önskar ännu mer att hans pedagoger och skolledare hade läst den.
Två saker genomsyrar boken: en fin människosyn och medmänsklighet. Boken är skriven av tre kvinnor med stor kunskap om detta ämne och en glöd för att skapa en förändring/förbättring av synen på hur man bör bemöta elever med problematisk skolfrånvaro och deras vårdnadshavare. Boken ger olika förklaringsmodeller till orsaken till problematisk skolfrånvaro. Olika synsätt lyfts och det ena sättet som handlar om att orsaken finns i hemmet och att barnet behöver förändra sitt beteende är precis det som vi har haft oturen att möta.
Boken förespråkar istället vikten av att skolan har ett förebyggande förhållningssätt, ett lågaffektivt förhållningssätt. ”Det lågaffektiva förhållningssättet utgår från att människor som kan uppföra sig gör det, och när det inte blir rätt är det omgivningen som behöver förändras så att det blir möjligt för individen att lyckas” (s. 14). Boken ger tips och råd kring hur man kan hantera problematisk skolfrånvaro utifrån begreppen hantera, utvärdera och förebygga.
I boken lyfts den gamla synen att separationsångest mellan mor och barn kunde anses vara orsaken till att vissa barn inte vill gå till skolan. Jag blev uppriktigt arg när jag läste det men inte förvånad. Jag har bara en fråga då: hur kommer det sig att barnet plötsligt skulle börja få separationsångest först i t ex mellanstadiet men inte innan dess? På s. 25 lyfts olika möjliga orsaker till frånvaro utifrån en studie. Jag kan i alla fall säga att mina barn varken har stannat hemma för att få uppmärksamhet eller spela dataspel. De har varit hemma för att de inte har mått bra i/av skolan.
Som förälder till barn med problematisk skolfrånvaro har jag fått ta emot mycket misstro och skuld från omgivningen. Boken lyfter bort skulden från mig. ”Skolan behöver hitta sätt att göra skolan tillräckligt intressant, trygg och anpassad för att eleven ska orka och våga komma. Det är skolans problem när skolans elever inte kommer dit.” ”Föräldrar behöver kunna gå till sina jobb, skolan behöver kunna lösa de problem som uppstår i skolmiljön.” (s. 30) Ansvaret för frånvaron läggs där det hör hemma – på skolan!
Boken tar upp belöning och straff och att utebliven belöning kan ses som ett straff. Jag kommer aldrig att glömma när min sons rektor tyckte att vi skulle ställa in skidresan för hela familjen om inte sonen kom till skolan ”Han borde lära sig att om han inte kommer till skolan kan han inte åka på semester!” Skulle han straffas för att han mådde dåligt för att skolan inte gjorde tillräckligt med anpassningar? Det är viktigt att lägga ansvaret där det hör hemma och det är på skolan, inte på barnet eller föräldrarna. Tänk om rektorn hade hunnit läsa den här boken! Jag är övertygad om att han hade bemött oss på ett helt annat sätt då.
Vikten av att kartlägga och att bygga tillit belyses på olika sätt. Det är också viktigt att eleven själv får vara delaktig i sin återgång. Vi får följa exempel på hur man kan arbeta på ett lågaffektivt sätt med skolfrånvaro. Att jobba med framgångsfaktorer är avgörande. En återinskolning ska utgå ifrån elevens intressen och förmågor.
Elever med npf (t ex autism och adhd) blir ofta snabbt trötta av skolmiljön, hålla koncentrationen osv. Det betyder att skolan kan ta mycket energi från dem. På s. 116 står det ”Många, både föräldrar och skolpersonal, blir rädda att barn som stannar hemma någon dag eller två kommer fortsätta att vara hemma, och vill snabbt få tillbaka eleven till skolan igen. Men ibland behövs vila i några dagar.” Just exakt detta är så svårt tycker jag. Det gäller att ha is i magen och låta barnen vila när de signalerar att de har behov av det.
På s. 115 står det om föreställningen att man ska göra hemmiljön tråkig så att barnet vill gå till skolan. Precis det har vi mött. En gång skulle skolsköterskan göra hembesök hos oss för att bygga relation och ge stöd. Hon stegade in i sonens rum och drog ut sladden till datorn som han satt vid. Jag kan säga att både sonen och vi föräldrar fick noll förtroende för henne. Barnen går till skolan om dom kan. Det handlar inte om att de behöver ha tråkigt hemma. De behöver byggas upp för att må bra igen.
Den här boken är intressant och väldigt viktig. För mig har den varit bitvis tung att läsa för jag kände igen mig så mycket i olika beskrivningar om hur både mitt barn och vi föräldrar har blivit felaktigt bemötta. Jag hoppas nu att hela landets skolor läser denna bok och att den ingår som obligatorisk litteratur på alla lärarutbildningar. Detta förhållningssätt till problematisk skolfrånvaro kan rädda både elevens hälsa och skolgång.
Boken har fått hänga med överallt i sommar. Det är ingenting man läser på en dag eller två. Tankar uppstår och bearbetas. Jag hade kunnat skriva hur mycket som helst om denna bok.
Tack till författarna för en viktig bok som rekommenderas varmt!
Jag har precis lyssnat klart på boken ”Om ett missfoster – En sann berättelse” av Pauline Wågström inläst av Adriana Savin och utgiven av Vibery Audiobooks (2021).
Boken är en självbiografi och den är oerhört tung och sorglig. Pauline beskriver hur illa hon behandlades av många under sin uppväxt och hur fel och annorlunda hon kände sig. Hon har diagnoserna selektiv mutism, autism och social fobi.
Pauline ville vara som alla andra och känna gemenskap men hennes svårigheter hindrade henne. Det gör ont att läsa hur illa hon många gånger blev bemött och just dessa erfarenheter ledde till att hon inte heller gav sig själv en chans. Hon tänkte mörka tankar om sig själv och tyckte att hon själv var värdelös. Andras försök till kontakt vågade hon inte bemöta då hon oroade sig för avsikten. Hon dömde ut sig själv. Pauline blev också illa behandlad av lärare som inte engagerade sig och tog sig tid att se och förstå eller som blundade för hur andra elever behandlade henne. Som tur är fanns det också människor som förstod och stöttade henne, t ex hennes mamma och hennes assistent.
I boken får man tillbakablickar från Paulines dagbok och det är ledsamt att höra hur hon nedvärderade sig själv. Diagnosen selektiv mutism fick hon sent och innan hon fick den förstod hon inte hur det kunde vara så svårt för henne att prata med andra människor, hon ville prata men låste sig och kunde inte.
Detta är en viktig bok som ger en bild av hur det kan kännas att ha dessa diagnoser, hur det kan vara att inte följa normen och inte passa in i den så kallade ramen eller boxen. För människor som bara lever sina liv utan att fundera så mycket kan boken vara en ögonöppnare. Har man själv ett ”lätt” liv kan det vara svårt att förstå hur tufft livet kan vara för någon annan. Pauline analyserade alla situationer och såg risker i det mesta – ”Tänk om någon ser mig…”, ”Vad ska jag göra om dom pratar med mig…?”
Ett viktigt budskap är att vi måste vara ödmjuka inför varandras olikheter och utmaningar och inte döma andra. ”Behandla andra som du själv vill bli behandlad!”
Tack Pauline för att du delar med dig. Det är starkt gjort! Och viktigt! Jag hoppas att många lyssnar på din bok för den behövs. Lycka till med din dröm! ❤
För några veckor sedan fick jag en fin kalender i min brevlåda. Kalendern heter ”Goda vardagstips – 52 veckor med NPF-konst” (förlag MrsHyper AB).
Kalendern är producerad i projektet Stöd i vardagen som drivits inom Attention Stockholm 2018-2020 med stöd av Arvsfonden. Projektet har haft som syfte att bidra till ökad självinsikt och mer meningsfulla relationer för vuxna med NPF, och har producerat ett flertal olika material. Läs mer om projektet på http://www.attention-stockholm.se
Varje uppslag motsvarar en vecka och består av ett vardagstips och en reflektionsfråga. Till varje tips finns också konst av någon med NPF. Kalendern kan användas på olika sätt, antingen vecka för vecka eller genom att läsa allt i ett svep eller hoppa mellan olika tips. Det är inte en kalender där du kan skriva in dina åtaganden och komihåg utan en kalender som kan ge stöd och bidra till reflektion.
Tips 1Tips 12
Jag tycker att kalendern är jättefin med många bra tips. Just att den inte är kopplad till datum/år alls gör att man till exempel kan ha sin vecka/tips 1 med start närsom och sen köra sina 52 tips. Den kommer att vara lika aktuell år 2032 som nu.
Kalendern finns att köpa på Bokus och MrsHyper. Perfekt present till någon som kan behöva lite vardagstips, med eller utan NPF!
För ungefär 6 år sedan slutade mitt äldsta barn Calle, nu 18 år, att gå till skolan. Han gick då i årskurs 6. Sommaren mellan årskurs 6 och 7 fick han sen sin aspergerdiagnos. Calle kraschade av utmattning på grund av bristande anpassningar i skolan och av kampen för hans skolgång kraschade även vi föräldrar.
Desperat gick jag med i olika grupper på Facebook om hemmasittare och NPF. Jag googlade och sökte information. Då hittade jag bloggen ”Prestationsprinsen” som gav enorm igenkänning. Dels kände jag igen Calle i Prestationsprinsen men också mig själv i Drottningen.
Nu har Prestationsprinsen blivit en bok. Boken är utgiven av Barthelson förlag och skriven av Prestationsprinsens grundare Aggie Öhman. Boken innehåller ca 40 fiktiva berättelser (de flesta hämtade från bloggen) och kan läsas i vilken ordning man vill. Läsaren får följa Prestationsprinsen och Drottningen i olika situationer och följa deras upplevelser, tankar och känslor. Alla berättelser berör och har alltid barnets bästa i fokus och målet att skapa en förståelse för hur det kan vara att tänka, göra och fungera på ett annat sätt än de flesta andra människor. Alla berättelser är skrivna med stor respekt för olikheter.
Som förälder till barn som inte följer den så kallade normen ger boken ett fint stöd och känslan av att inte vara ensam. Boken bidrar till att vidga perspektiv och öppna ögon.
Boken rekommenderas varmt till alla som möter barn!
Tack Aggie och Prestationsprinsen för en viktig bok.
Jag har läst boken ”För henne” av Veronica Sarge Cech (Solentro.se, 2020). I boken berättar Veronica personligt om hur hennes dotter blev illa behandlad av skolan. Dottern har svår ADHD och autistiska drag.
Boken tar upp olika saker som hände och hur föräldrarna fick kämpa för att få förståelse och stöd åt sin dotter. Deras upplevelser består av att bli misstrodda och ifrågasatta som föräldrar och att ha ett barn som till slut mår så dåligt att familjen känner att de måste flytta ifrån Sverige för att slippa bli pressade av skolplikt. En flytt med barn i behov är inget lätt beslut att ta. När detta känns som den enda utvägen har det gått långt. Familjen blev hotad med vite och anmäldes till socialtjänsten.
När man läser boken förstår man hur mycket föräldrarna har kämpat. Detta är inte föräldrar som brister på något sätt i sitt föräldraskap och man undrar hur de kan ha blivit så ifrågasatta. Vilken kamp! Som förälder till barn med problematisk skolfrånvaro kan jag till viss del känna igen mig.
Veronica har en son också och hon beskriver hur sonen fick ett helt annat stöd och bemötande än dottern. Sonen har adhd med autistiska drag.
Det finns relevanta länkar och boktips i boken. Det märks att Veronica vill upplysa och att hon hoppas att ingen annan ska behöva gå igenom samma sak som hennes familj har gjort.
Boken kan bitvis upplevas lite rörig och hoppig. Veronica vill få in mycket information. Jag tycker ändå att boken är viktig och som en upprättelse för Veronicas dotter. ”För henne” är en passande titel. Boken kan vara en ögonöppnare för dem som tar beslut och finns i positioner som kan påverka barns och familjers mående och liv.
Om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda". Om skolfrånvaro, hemmasittare, stress och psykisk ohälsa. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.
supermamsen 