Det blir så många ringar på vattnet och det påverkar hela familjen!
Det är helt galet! I morse klagade 10-åringen på att hen inte mådde bra. Att hen kände sig sjuk. Både jag och maken ifrågasatte 10-åringen. ”Mår du VERKLIGEN dåligt? Kom och ät frukost nu! Upp ur sängen! Du har ingen feber!” osv.
Det slutade med att 10-åringen grät och sa ”Jag mår verkligen dåligt! Varför tror ni inte på mig?”.
Vad håller vi på med egentligen? Är vi så rädda för att få en hemmasittare till att vi inte ens vågar låta ett barn vara hemma när barnet är sjukt?
Det slutade i alla fall med att 10-åringen fick vara hemma med maken idag. C var ju också hemma större delen av dagen men tog sig en timme till hemmasittarskolan i alla fall.
Jag tycker synd om 10-åringen. Vi räknar på något sätt bara med att hen ska fungera. Hen gör läxan på fritids på läxhjälpen för att slippa ta hem den, hen packar sina gympakläder, borstar sina tänder, kommer i säng… Egentligen är det bara en sak som är riktigt jobbig med 10-åringen och det är att hen är så morgontrött och morgonsur.
Det är svårt att hinna med att ge 10-åringen det hen behöver. 6-åringen är aktiv och pratglad och tar sin plats. Men 10-åringen försvinner till sitt rum och stänger dörren.
10-åringen tycker att vi är orättvisa. Att vi alltid tar Cs parti och låter C slippa en massa jobbiga saker. Jag försöker förklara för 10-åringen att det inte är för att vi vill vara orättvisa. Det är för att C inte orkar. Vi försöker förklara för 10-åringen att vi skulle vara orättvisa om vi inte gav 10-åringen ansvar och möjlighet att lära sig saker. C måste ju ta igen allt sen någon gång! 10-åringen köper inte vår förklaring. Än. Men jag hoppas hen förstår framöver.
När jag skaffade barn var det inte riktigt denna bild jag hade byggt upp av hur familjelivet skulle vara. Jag älskar min familj över allt annat. Men det är tufft. Och mycket svårare att vara förälder än jag trodde. Jag kan ibland lite bittert känna att jag blev snuvad på den dröm jag hade om en familj som har det bra tillsammans med lugn och harmoni. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att vi skulle få kämpa så som vi gör. Framförallt inte kämpa med sånt som är så självklart i andra familjer.
Jag förstår att de flesta kanske inte känner lugn och harmoni när de är i barnkarusellen. Men många har nog lite mer lugn än vi i alla fall…
Jag känner mig så otillräcklig. Det blir så många ringar på vattnet…
