Kategoriarkiv: Hemmasittare

Lösenordsskyddad: Den där datorn…

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att visa det, ange lösenordet nedan.

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Dator, Diagnos, Hemmasittare, Skola

Vad gör jag i den här djungeln?

wpid-20150725_113412.jpg

Vårdbidrag är en snårig djungel!

När C fick sin diagnos blev vi föräldrar lättade. Vi fick svar på frågor. Det var inte vårt fel att C hade blivit en hemmasittare som inte klarade av att gå till skolan. Vi kände oss frikända. Däremot kände vi oss mer och mer besvikna på att skolan inte hade agerat tidigare och fångat upp C. Det kändes hela tiden som att skolan tyckte att det var vi föräldrar som inte hade tillräckligt med pli på vårt barn. Som att vi bara borde ha tvingat C till skolan. De tyckte inte att C hade något skolproblem när C var där, så problemet måste ligga hemma. Vi ansåg att det är ett problem I SKOLAN när C inte vill vara där.

Nu med ett papper på diagnosen (högfungerande autism, asperger) så har C och vi plötsligt rättigheter. Vi får tillgång till utbildning på Aspergercenter, vi får intyg från läkare så att vi kan söka vårdbidrag osv. Att söka vårdbidrag är en djungel. Vi har varit tvungna att beskriva hur C (inte) fungerar. Det blev en uppsats! Vi vet ännu inte om det blir beviljat. Vi fick råd om hur vi kan skriva på http://www.foraldrakraft.se/articles/vårdbidrag/21-000-beslut-om-vårdbidrag-under-förra-året

När det gäller skolan önskar jag att Cs skola hade läst ”Allmänna råd för arbetet med att främja närvaro och att uppmärksamma, utreda och åtgärda frånvaro i skolan” som Skolverket har gett ut.

tumnagelDe allmänna råden ska stödja lärare, rektorer och huvudmän i arbetet med att främja elevernas närvaro i skolan. Jag tror att Cs skola helt har missat detta lilla häfte.

Jag har själv läst boken ”Läxfritt –  för en likvärdig skola” av Pernilla Alm. Läxor ingår inte i skolplikten. Jag önskar att Cs lärare hade läst den boken.

Den här boken borde all skolpersonal läsa!

Den här boken borde all skolpersonal läsa!

Jag kan ibland undra om vi hade kunnat undvika att C blev en hemmasittare om skolan hade gjort annorlunda.

Jag har läst en hel del böcker under vårt jobbiga år.  Boken ”Lär dig leva. Mindre stress. Mer närvaro” av Mats och Susan Billmark fick mig att börja tänka mer på mig själv. Idag när jag skulle ut på promenad så ville 6-åringen följa med. Men jag sa nej. Jag sa till hen ”Mamma vill gå själv och lyssna på musik. Jag behöver det.” Hen blev lite ledsen men om jag inte ger mig själv något syre har jag inget att ge.

En annan bok som har fått mig att ”tagga ner” är boken ”Good enough för föräldrar” av Elizabeth Gummeson. Jag hoppade av som klassmamma, trappade ner på jobbet osv. Jag behöver inte vara duktig och fixa allt. Det räcker att jag försöker finnas till för min egen trio.

I min familj har vi MYCKET syskonbråk. Alla kanske har mycket. Men jag upplever att vi har extremt mycket. Min 13-åring och min 10-åring bråkar rejält flera gånger/dag. 6-åringen finns alltid i närheten och häller mer bränsle i elden. De kan inte samsas i soffan, i bilen, i hallen osv. De retas och knuffas. Vi föräldrar försöker att låta dem lösa mycket själva men när det börjar bli alltför fysiskt måste vi lägga oss i. Jag köpte boken ”Siblings without Rivalry” av Adele Faber och Elaine Mazlish. Boken ger bra tips och exempel. Problemet är bara att i själva konfliktsituationerna är jag inte så bra på att hålla huvudet kallt och följa råden.

Innan C fick sin diagnos trodde vi att C bara var omotiverad till att gå till skolan. Att hen kanske tyckte det var tråkigt, jobbigt, onödigt. Att hen inte såg någon mening med skolan. Då köpte jag ”Lilla motivationsboken för skoltrötta”  och ”Motivationsboxen för skoltrötta” av Madeleine Åsbrink. I boxen finns olika frågor som har syftet att få barnet att finna sin egen motor, drivkraft och lust till skolan. Den har jag inte testat på C än men det verkar bra.

Boken ”Explosiva barn: ett nytt sätt att förstå och behandla barn som har svårt att tåla motgångar och förändringar” av Ross W Greene rekommenderar jag varmt. Tanken är att dela upp beteenden i olika korgar. Korg A, B och C. I korg A ska man lägga saker som inte är förhandlingsbara, tex att barnet inte får slåss, ska borsta tänderna, ska lägga sig en viss tid osv. I korg C ska man lägga saker som man kan strunta i. T ex om barnet har den eller den tröjan, om barnet borstar tänderna nu eller om 5 minuter osv. I korg B ska du lägga saker som du och barnet tillsammans kan förhandla om för att sen till slut flytta upp det till korg A. Korg B är träningskorgen. Mycket bra bok med många exempel.

Efter att se fick sin diagnos var jag inne på http://www.pedagogisktperspektiv.se och beställde material för att kunna hjälpa C. När vi frågar C om hen kan förklara vad som är svårt i en viss situation så svarar hen alltid ”Jag vet inte!”. Jag beställde ett material som heter ”En 5:a kan få mig att tappa kontrollen”. Det är olika kort med situationer som man sorterar in på en skala 1-5. En 1:a är bra. Barnet känner sig lugnt. Men en 5:a är en riktigt jobbig situation. Jag har gjort detta med C. Det framkom att C inte tycker om att äta i skolmatsalen för det är så mycket folk där. Jag har trott att det bara var att hen inte gillade maten. Det finns massvis med kort med olika situationer att sortera in. Verkar jättebra!

Det lär bli fler böcker som jag måste läsa framöver… Det gäller bara att hitta tid till det! 😉

wpid-20150725_182849-1.jpg

En del av de böcker jag har läst… Och fler lär det bli…

wpid-20150621_222841-1.jpg

Några av korten som barnet kan sortera in. Det finns massvis med kort!

wpid-20150621_222750-1.jpg

När barnet har sorterat in korten öppnar det för följdfrågor som faktiskt kan ge viktiga svar.

3 kommentarer

Under Boktips, Diagnos, Hemmasittare

Snart kommer den så kallade vardagen

wpid-20150717_114446.jpg

Två veckor kvar på min semester.

Den 20 augusti börjar skolan igen. Jag har hört vänner uttrycka att det ska bli skönt att komma in i vardagen igen. De längtar till vanor, rutiner, vardagslunken…

När jag tänker på vardagen får jag nästan panik. Jag blir livrädd.

Vilken vardag ska jag längta till? Vardagen då Calle ska göra ännu ett skolförsök? Hur vi på morgonen går upp och peppar och hoppas att idag ska det fungera. Hur Calle får en ångestattack och skriker och gråter. Han känner sig värdelös för han klarar inte av att gå till skolan idag heller. Syskonen som står i hallen och väntar. 10-åringen som börjar bli stressad för om vi inte går snart kommer han försent till skolan.

Ska jag längta till vardagen då jag antingen får stanna hemma med Calle eller återigen komma försent till jobbet?

Ska jag längta till vardagen då Calle ringer mig på jobbet och gråtandes skriker ”Jag hatar mitt liv! Jag klarar inte det här! Du måste komma hem!”?

Ska jag längta till möten med psykologer, läkare, elevhälsovårdsmöten på Calles skola?

Ska jag längta till tider att passa? Ska jag längta till alla krav vi måste ställa på Calle? Ska jag längta till den ständiga klumpen i magen och undran över hur dagen kommer att gå?

Vi har ingen vardagslunk. Veckan i stugan har haft sina prövningar med ny miljö och utflykter. Det har ibland varit riktigt jobbigt.

Men vardagen gör mig livrädd.

19 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

I skuggan av C

wpid-20150719_181335.jpg

Ibland glömmer vi syskonen. C tar så mycket plats. Hen behöver förberedas och vi måste alltid tänka på och anpassa oss efter C.

Vi tänker att det här fixar 10-åringen. Hen får flytta på sig så C kan sitta där. Vi ändrar  på saker och förbereder C men vi glömmer att vi kanske ibland behöver förbereda syskonen också.

Igår blev det så. Vi hade sagt att vi skulle åka till stugan och äta lunch. 10-åringen var inställd på det. Men olika omständigheter gjorde att det blev lunch på språng. C accepterade det. Men 10-åringen bröt ihop och vägrade äta. Jag hade inte en tanke på att hen skulle reagera så.

Ibland lägger vi så mycket fokus på C och hens olika sinnesstämningar att vi glömmer syskonen.

Jag hade ett prat med 10-åringen igår kväll. Hen sa att hen önskar att vi var en vanlig familj.  Det gör jag också. Men ändå skulle jag inte vilja byta ut någon.
Jag älskar min familj. Men jag kan önska att livet vore lite lättare och mer harmoniskt. Att vi någon gång kunde få ha lite flyt. Men det kanske kommer… Hoppas det!

Postat med WordPress för Android

4 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Syskon

Lösenordsskyddad: Det stora sveket från skolan

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att visa det, ange lösenordet nedan.

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Toppar och dalar

Igår hade C en av de värsta ångestattackerna hittills. Vi hade åkt  bil i 6 timmar och kommit fram till stugan vi ska låna i en vecka.

C har varit i stugan förr, när hen var 8 år var vi här senast.  C minns stället och vill egentligen vara här. Men igår blev det för mycket.

När vi hade ätit middag i stugan och hela familjen skulle gå på en kvällspromenad så bröt C ihop totalt. Hen ville hem. Hen grät och skrek. Låg på golvet och bankade.  Ålade. Skrek att hen inte ville vara här. Att vi måste åka hem!

Jag visste inte hur jag skulle hantera C. Som tur var hade maken och syskonen gått i förväg så de slapp se sitt storasyskon bryta ihop.

Jag försökte krama C, prata med hen. Men jag nådde inte fram. Tillslut skrek hen ”Ge mig nycklarna till bilen! Jag sätter mig och väntar där tills vi kommer hem! Jag känner mig tryggast hemma! Jag mår bäst där! Jag vill hem!!!”

Jag låste upp bilen och C gick och satte sig där. Jag gick in i stugan och grät så jag hulkade. Hur ska jag kunna hjälpa mitt barn? Jag hörde hur maken och syskonen närmade sig huset efter promenaden. Snabbt torka mina tårar och på med ett leende. Syskonen frågade varför jag och C inte kom. Jag svarade att C var trött. 10-åringen tittade på mig med en blick som sa ”Jag vet nog vad som hände mamma”.

Efter en stund lugnade hen ner sig och jag lyckades få med mig hen in i stugan och vi tittade på film hela familjen.

Gjorde vi fel som tog med hen hit? Att vi utsätter hen för dessa påfrestningar… Jag vill att C ska se och uppleva saker. Hen kan ju inte bara vara hemma. Hen måste träna på att klara av att byta miljö. Hen ska börja 7:an i ny skola i höst. Hur ska det gå?

Idag har det varit bättre. Vi har varit på stranden. C har mått okej. Men vi får peppa och lugna hen hela tiden. Vi kan inte slappna av. Så är vår semester. Vi är på helspänn. Vi måste ligga steget före. Men vi har iallafall inga tider att passa. Och vi behöver inte pressa C med skola.

Sovdags! Imorgon är det nya utmaningar.

Postat med WordPress för Android

10 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare

Lösenordsskyddad: En tillbakablick – Letar tecken på autism

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att visa det, ange lösenordet nedan.

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Diagnos, Hemmasittare, Skola, Vardag

Om mig

wpid-fb_img_1437299287502.jpg

Jag är en medelålders (tydligen, när hände det???) gift trebarnsmamma som bor i ett 60-talshus med potential i en förort. Mina busungar är 13 (C), 10 (E) och 6  år (L).

Den här bloggen är mest tänkt som min terapi. Jag behöver skriva av mig! Men om någon annan hittar hit och tycker det jag skriver är intressant så är ni varmt välkomna! Jag undanber dock negativa kommentarer. Jag vet att det finns andra människor som har det tusen gånger värre (och bättre!) än jag. Jag lever mitt liv och kan bara förhålla mig till det.

Jag kommer att skriva mycket om hur det är att vara mamma till mina tre fantastiska barn. Och om hur det ibland inte riktigt blir som man har tänkt sig. Mitt äldsta barn, C, fick nyligen en diagnos, högfungerande autism (asperger).

Jag kommer att skriva en hel del om de utmaningar vi möter med hen varje dag och hur det påverkar vår familj. Vi kämpar och sliter och jag upplever att vissa andra familjer verkar leva ett ”räkmackeliv”. Visst, vi kan ha ”räkmackedagar” – men många räkor ramlar av på vägen!

Jag kommer att gå tillbaka i mitt liv som mamma, börja från början. Ut med alla ord och alla tankar. Det blir en beskrivning av vägen för min busloppa som blev en hemmasittare med autism.

Jag kommer även skriva av mig om andra saker som jag grubblar på och som händer i mitt liv.

Jag kämpar på! Vi ses!

4 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Låg-affektivt bemötande, Syskon, Vardag