Etikettarkiv: hemmasittare
SOCIALTJÄNSTENS RESURSSLÖSERI
Som jag har skrivit om tidigare gjorde skolan en orosanmälan till socialtjänsten på Emil, som går i åk 8, precis innan jul. Skolan uttryckte tydligt både till oss och till socialtjänsten på anmälningsmötet att ingen oro för Emils hemförhållanden finns. Anmälan gjordes ENBART BASERAD PÅ SKOLFRÅNVARO. När jag frågade skolan vad som var syftet med anmälan sa skolan att ”Det skulle se konstigt ut om vi inte anmälde för kommunens konsekvenstrappa vid skolfrånvaro innehåller steget orosanmälan”.
Då vi har blivit både anmälda och utredda ett antal gånger tidigare på grund av Calles skolfrånvaro så visste jag att socialtjänsten inte har några passande insatser för oss vilket jag också sa till skolan. Hursomhelst – skolan anmälde.
På anmälningsmötet var Emil med samt biträdande rektorn. Vi berättade om Emils stora vilja att gå till skolan, om hans bristande ork, hans benägenhet att göra mer än han förmår och om och om igen köra huvudet i kaklet. Här har vi en högpresterande kille som inte vill något hellre än att klara skolan. Emil själv var väldigt duktig på mötet och försökte berätta.
Handläggaren på socialtjänsten skulle bolla med sina kollegor och återkomma till oss om de skulle öppna utredning eller inte. Den 19/12 (så trevligt precis innan jul…) ringde hen och sa att de skulle öppna utredning för att se om de har något passande stöd att erbjuda. Jag sa ”Jag vet att ni inte har det men lägg tid på det då om ni tror det”. Vad skulle jag säga…? Det är inte direkt så att man kan tacka nej till att bli utredd. Jag sa till handläggaren att Emil blir väldigt stressad av allt detta och känner oro. Handläggaren sa ”Det kan vara bra för barn att känna lite press. Nu kanske han skärper sig och tar sig iväg till skolan!”
Den handläggaren fattar ingenting! Det är inte bra om Emil ”skärper” sig och pressar sig mer än han förmår bara för att han är orolig över vad socialtjänsten ska komma med för idéer. Emil är specialist på att hålla ihop och skärpa sig, det är det som ledde till hans utmattning i första plats.
Nyligen hade vi möte i en dryg timme med utredarna. Då var Emil inte med. Vi berättade om hur Emil kämpar med sin ork, hur vi föräldrar stöttar och engagerar oss, hur vi försöker aktivera Emil, hur vi söker stöd och hjälp överallt, hur vi kämpar tillsammans med skolan och har en plan som vi beslutade om tillsammans med skolan vid samma tillfälle som de berättade att de tänkte göra en orosanmälan. Utredarna frågade hur det går med planen som först innebar promenad/bil till skolans parkering för att sedan bli 50 minuter/dag i skolans elevstudio. Vi sa att Emil nu kommer iväg 2-3 dagar i veckan till elevstudion. Den enda insats som vi föräldrar känner skulle kunna vara aktuell för oss är kontaktperson men det vill inte Emil ha. Vi avslutade mötet och bokade in ett nytt möte om ett par veckor då utredarna skulle träffa Emil.
Häromdagen ringde en av utredarna och sa att hen hade pratat med sin chef som hade sagt att det var onödigt att de lade ner mer krut på oss då vi är samspelta och resursstarka föräldrar som tillgodoser Emils behov. Kontaktperson skulle vi aldrig bli beviljade då vi redan tar hand om Emil så bra och aktiverar honom. Det inbokade mötet då Emil skulle vara med avbokades. Tack och hej!
VAD VAR DET JAG SA?
VARFÖR TROR SKOLOR ATT DE PER AUTOMATIK MÅSTE ANMÄLA TILL SOCIALTJÄNSTEN VID HÖG SKOLFRÅNVARO TROTS ATT INGEN ORO FÖR HEMFÖRHÅLLANDEN FINNS?
VARFÖR TROR SKOLOR ATT SOCIALTJÄNSTEN SKA GÅ IN OCH LÖSA PROBLEMATISK SKOLFRÅNVARO?
VILKET RESURSSLÖSERI!
Trots att jag vet att vi gör allt vi kan så känns det ändå jobbigt och tar energi att bli granskad om och om igen. För att inte tala om missad arbetstid.
Önskemål till skolor:
- Anmäl inte i ”onödan”. Om bra dialog finns med föräldrarna och ingen oro för hemförhållanden finns, anmäl inte då om det inte finns stöd som familjen vill söka.
- Anmäl inte precis innan jullov eller sommarlov (om det inte finns en direkt fara för barnet). Vi har blivit anmälda av ”välvilja” många gånger. Den där så kallade ”välviljan” tar mycket energi från oss och på lov behöver vi vila för att sedan orka stötta våra barn igen.
Önskemål till socialtjänsten:
- Var tydliga gentemot skolor vad som gäller vid anmälan vid hög skolfrånvaro. Ska skolor anmäla vid skolfrånvaro trots att ingen oro för hemförhållanden finns? Var tydliga och informera om hur ni tänker kring detta.
- Inrätta något som heter ”Ansökan om stöd”. Det blir väldigt fel när det bara finns ”orosanmälan.”
- Ha handläggare och utredare som är utbildade/kompetenta kring NPF. Om vi blir utredda av personer som har noll förståelse för NPF kan vi hamna i ett väldigt utsatt läge när vi försöker förklara/försvara vårt annorlunda och utmanande föräldraskap.
Nu undrar jag om detta var vår sista anmälan baserad på skolfrånvaro… Förhoppningsvis. Men om mina barn fortsätter ha det tufft misstänker jag att vi tyvärr kommer att sitta på ännu fler MM (Meningslösa Möten). Resurser och tid läggs på fel saker. De som skulle behöva hjälp kanske inte får den i tid för att socialtjänsten lägger tid på oss.
Dela detta:
Boken är äntligen klar!
Nu har boken kommit. 😊 Det har varit mycket jobb med den men det är det värt om boken kan hjälpa någon. ❤
Författare är Supermamsen. Av respekt för mina barn ger jag ut den under pseudonym.
Boken finns på Adlibris, Bokus och CDON. Den går även att beställa från Kikkuli Förlags hemsida. Om ni inte vill/har möjlighet att köpa boken kan ni tipsa era lokala bibliotek.
Boken handlar om mina erfarenheter. Det har varit en tuff resa. Jag försöker samtidigt ge tips och förmedla hopp. Jag skriver ur båda mina perspektiv – pedagog och NPF-förälder.
Jag hoppas att boken tillför något ❤
Dela detta:
Under Boktips, förälder, Förståelse, Hemmasittare
Om kamp, glädje och besvikelse
Den här veckan har varit både upp och ner.
Två dagar hade jag tre av tre barn i skolan och det är helt fantastiskt. Jag blir alltid lika glad dessa dagar. Stegen känns lätta, magen bubblar, hjärtat spritter. Jag känner mig…vanlig. Som en vanlig mamma. Som jag tror att andra föräldrar med barn i skolan känner sig (fast de kanske bara tar skolgången för givet och tänker inte ens på att de borde vara glada).
En dag hade jag två av tre barn i skolan. Det är också bra i våra mått mätt.
Två dagar hade jag tre av tre barn hemma. Killarna för att de inte mäktade med mer den här veckan. Linnéa kände sig hängig. Svårt att veta om hon är trött eller sjuk. Dessa två dagar kände jag mig låg. Fungerande dagar känner jag alltid hopp – NU är det kanske vår tur! Sen kommer bakslaget och jag blir alltid lika besviken. Jag har vant mig lite men inte tillräckligt för att vara oberörd. Jag vill inte ha det så här.
I vår fyller min äldsta, Calle, 18 år. Han har varit hemma från skolan sedan höstlovet i årskurs 6 (ht-14). Inga betyg. Ingen tro på sin egen förmåga gällande skolarbete. Ingen dröm om framtiden. Han är tack och lov ändå ”nöjd”. Han mår bra och lever i nuet. Han går till skolan när han kan, han träffar vänner. Jag som mamma känner dock viss oro. Kommer han att fortsätta vara ”nöjd” och må okej även när kompisar tar studenten, pluggar vidare, får jobb, skaffar eget boende?
Jag vet att han innerst inne inte är ”nöjd”. Jag vet att han vill mer än han förmår. Jag vet att han känner att skolgången är ett stort misslyckande. Jag vet att han önskar att han också kunde som alla andra.
Vi föräldrar kommer att fortsätta stötta, peppa, skjutsa. Vi gör allt för våra barn. Vissa dagar kommer de iväg tack vare allt vi gör, andra dagar kommer de inte iväg trots allt vi gör. Dessa dagar är tunga. Jag/maken kämpar och sliter utan resultat. Det tär. Men jag vet att vissa dagar går det. Det är det där hoppet som gör att jag orkar fortsätta. Jag kommer att fortsätta. Så länge det behövs. Och det kommer att behövas. Länge.
Dela detta:
Under Diagnos, Förståelse, Hemmasittare
Orsak – verkan
Jag sitter här i soffan på kvällskvisten och funderar över orsak – verkan. Vad gör så att det blir som det blir?
Till exempel har jag funderat mycket på varför även Emil blev hemmasittare. Blev han det för att Calle redan hade varit det i ett par år eller blev han det på grund av sin egen diagnos och utmattning? Säkert spelar allt in.
Emils skola gjorde en orosanmälan till socialtjänsten precis innan jul och snart blir det utredning. Frågeställningen är: Finns det någon passande insats som socialtjänsten kan erbjuda Emil eller hans föräldrar? Min erfarenhet från tidigare anmälningar och utredningar kring Calle är att det inte gör det. Vi får väl se…
Vi har en plan med skolan för Emil. Innan jul var det att ta sig till skolparkeringen och hem igen. Nu sedan förra veckan ska Emil ha en lektion/dag i skolan med en specialpedagog. Förra veckan klarade Emil två dagar av fem. Idag kom han också iväg.
Jag pratade med socialtjänsten i förra veckan och kvinnan sa ”Att bli anmäld och utredd kan leda till mer skolnärvaro då barnen skärper sig och tvingar sig iväg”.
Då undrar jag – är det bra om utmattade barn tvingar sig iväg för att en orosanmälan pressar och oroar dem? Emil sa ”Mamma, vi hade ju en plan med skolan som jag skulle följa… Varför anmälde dom oss? Jag blir jättestressad nu. Det här kommer bara ta min energi!”
Emil är ett barn som behöver stoppas. Inte pressas. Han är högpresterande. Han vill vara och göra som alla andra. I årskurs 7 gick han heltid fram till höstlovet och sen kraschade han. Han vägrade anpassat schema. I årskurs 6 blev han utmattad och var hemma drygt en termin. Ändå ville han gå heltid sen i 7:an.
Vi följde planen vi hade med skolan så gott det gick redan innan orosanmälan. Det går lite upp och ner men Emil vill gå till skolan och gör sitt bästa varje dag. Jag hoppas att han fortsätter lägga ribban på den nivå han klarar och inte känner sig tvingad och stressad på grund av socialtjänsten. Så blev det för Calle och han blev väldigt bränd då.
Orosanmälan – hjälp eller stjälp?
Dela detta:
Kommentarer inaktiverade för Orsak – verkan
Under Diagnos, Hemmasittare, Socialtjänsten
100%-ig vecka
Den här veckan har alla i familjen nått sina mål.
Linnéa har varit i skolan tre dagar.
Calle har varit i skolan en dag.
Emil har varit på skolparkeringen och vänt tre dagar.
Jag älskar när mina barn kan lyckas med de mål vi sätter upp.
Något som är viktigt att tänka på är att sätta upp mål som är rimliga och med en väldigt hög sannolikhet uppnåbara. Att de är uppnåbara kan man aldrig riktigt veta då dagsform och andra saker kan påverka utfallet.
Nästa vecka är målet att Calle ska vara i skolan två dagar, Linnéa fem dagar och Emil ska vara i skolan 45 minuter/dag. Hoppas att detta är rimliga mål för dem.
Idag har Emil och Linnéa träffat kompisar och Calle sitter och spelar online med kompisar. Jag är så tacksam över att de har vänner.
Nu blir det lördagsmys med brasa och god mat och dryck!
Dela detta:
Under Förståelse, Vardag
Logistik
Bilden är från Messenger.
Ibland när jag tänker på hur vi har det blir jag förundrad, eller kanske mer förskräckt, över hur mycket vårt liv handlar om logistik. Som i morse till exempel. Skolstart för Linnéa och Emil. Calle börjar på fredag. Maken åkte tidigt då han har mycket på jobbet efter långledigt.
Väckarklockan ringde kl. 06:50. Jag gick upp och väckte Linnéa. Hon gick och satte sig i soffan. Jag började väcka Emil. Jag skriver började för han är inte den man bara väcker och så går han upp. Emil kom upp till slut vilket är riktigt bra!
Linnéa åt lite frukost och faktiskt fick även Emil i sig frukost. Jag gjorde microscones till honom och det fungerar i alla fall vissa morgnar. Jag gav också Calle frukost på sängen innan vi åkte hemifrån. Jag vet att om han inte äter något på morgonen så äter han oftast ingenting förrän vi kommer hem igen efter kl. 16.
Idag var i våra mått mätt en lugn morgon. Linnéa har sovmorgon så vi kunde åka hemifrån först kl. 8:20. Emil var med i bilen. Han har ingen skola den här veckan men målet är att han ska ta sig till skolans parkering (promenad eller åka bil). Vi släppte av Linnéa och åkte sen vidare till Emils skola. Vi åkte sakta förbi parkeringen och sen hem igen. Efter att ha släppt av Emil hemma åkte jag till jobbet och jobbade mina 75%.
På min rast ringde jag, som vanligt, hem till Emil och Calle för att försöka peppa dem att äta något. Det finns alltid mat hemma men oftast har ingen av dem en motor att göra något själva.
På fredag börjar även Calle skolan och då måste jag klämma in skjuts av honom till hans skola också på morgonen. Trots att mina killar är 17 och 14 år är ingen av dem självgående. De behöver stöd med alla moment i att ta sig iväg; väckning, frukost, skjuts.
Maken kan lämna Linnéa de morgnar hon är så pass glad och pigg att hon kan tänka sig att promenera till skolan. Nu i vintermörkret är det inte ofta. På vår/sommar/tidig höst har Linnéa cyklat själv sedan i maj vilket har varit jätteskönt.
Om Linnéa inte vill promenera måste jag klämma in lämningar av alla tre barnen. Vissa dagar kan det innebära att åka fram och tillbaka ett par gånger innan jag kan åka till mitt eget jobb (jag börjar ca. kl. 9). Vi har ”bara” en bil och maken åker buss till sitt jobb. Ibland kan jag komma på att jag nästan glömmer att äta frukost själv.
Nu har vi ett problem framför oss. Vår bil blev parkeringsskadad för ett tag sedan och om några veckor måste den in på lagning i en vecka. Hur ska vi klara oss utan bilen? Vi håller på och undersöker om vi kan få en ersättningsbil av vårt försäkringsbolag. Hoppas det! Jag vet ärligt talat inte hur vi ska få iväg barnen till sina skolor utan bil. Jag önskar att jag kunde vara mer miljövänlig men det går tyvärr inte om våra barn ska ha en skolgång.
Vanligtvis brukar jag nästan alltid promenera till och från jobbet, ca. 30 minuter enkel väg. Jag älskar att promenera och lyssna på ljudbok. Det är min tid. Nu när barnen behöver så mycket stöd har jag varit tvungen att skippa mina sköna promenader.
Utöver den, för oss, vanliga vardagen måste vi också klämma in en massa möten. Nu de två närmsta veckorna har vi fem inbokade möten. Det är möten med BUP för två av våra barn och möten med barnens skolor. Dessutom kommer det att bli en massa nya möten med socialtjänsten framöver. Att få till alla möten och samtidigt sköta ett jobb är inte lätt.
Jag är så van vid det här livet. Vi har haft det så här i fem år nu. När jag berättar om det för någon kan de se helt chockade ut. ”Hur orkar ni???” är en vanlig fråga vi får. Vi orkar för att vi inte har något val. Vi orkar för att vi älskar våra barn och vill stötta dem. Vi måste orka.
Jag skrev ett inlägg den 3 mars 2016. Då hoppades jag på ett ”slutdatum” på det ”jobbiga” den 23 maj 2017. Så blev det inte och vi är fortfarande inte i närheten av ett slutdatum…
Bilden är från Messenger.
Dela detta:
Under ADD, ADHD, autism, förälder, Hemmasittare
Jag kan! Inte…
När barn är i 3-årsåldern tycker de ofta att de kan allt. ”Kan själv!” är ett vanligt uttryck. Även våra barn har haft en period av ”Kan själv!”
Många barn fortsätter ofta sen att ”kunna själva”. De utvecklas och lär sig mer och mer. Det gör givetvis våra barn också men de säger ofta ”Jag kan inte!”
Jag kan fundera över vad som hände egentligen… Calle hade förr en stor tilltro till sin egen förmåga men någonstans i mellanstadiet försvann den. Samma sak för Emil. De tappade tilltron till sig själva.
I våra barns fall har detta haft att göra med att skolgången havererade i mellanstadiet. De blev inte trodda och lyssnade på när de kraschade efter sina skoldagar, varken av oss föräldrar eller skolan. Vi föräldrar förstod ändå relativt snabbt men då trodde inte skolan på oss föräldrar heller när vi försökte förklara och berätta om hur våra barn mådde.
Planer utarbetades för att få tillbaka våra barn till skolan men dessa planer låg hela tiden på en för hög nivå utan förståelse för deras bristande ork/förmåga. Skolan gjorde planer utefter att våra barn var lata/skolkade. Så var det inte. Våra barn ville gå till skolan men orkade inte. Att få tillbaka tilltro och tillit till sin egen förmåga är svårt. Känslan av att misslyckas gång på gång gör uppförsbacken brant.
Calle har haft hög skolfrånvaro i över fem år nu. Han har perioder av närvaro men han håller fortfarande inte över tid. Samma sak med Emil. Det fungerar ett tag men sen faller han igen.
Båda mina killar säger ofta ”Jag kan inte!”, ”Det går inte!”.
Varje dag läser jag i olika Facebook-grupper och andra forum om barn som har upplevt mer eller mindre samma sak som mina barn och om föräldrar som kämpar för förståelse och hjälp. Vi är många.
Hur kunde det bli så? Hur ska vi göra för att detta inte ska hända fler barn? Skolan får inte vara på bekostnad av mående! Jag hoppas innerligt att min bok gör någon skillnad för dem som kommer efter oss. Boken är inte vetenskaplig men jag tänker att erfarenheter som jag tyvärr delar med alltför många andra också måste betyda något.
Skolan i Sverige just nu fungerar inte för alla. Alla hemmasittande barn är ett tydligt kvitto på det. Det behövs en förändring i hela skolsystemet. Mer pengar behöver skjutas till och mer kompetensutveckling behövs.
Det borde inte behöva vara så här…
Dela detta:
Under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, Förståelse, Hemmasittare
Året 2019
Jag sitter i sängen med min laptop i knät och en kopp kaffe på nattduksbordet och försöker knyta ihop året 2019. Jag vet inte riktigt i vilken ända jag ska börja…
Min personliga resa har varit utvecklande. Jag har tagit steget att föreläsa och har föreläst en gång för pedagoger och en gång för anhöriga. Det var väldigt givande (och nervöst!) att föreläsa och jag hoppas på att få fler bokningar nästa år, gärna på skolor för pedagoger men också för anhöriga.
En annan stor sak är givetvis mitt bokkontrakt. Boken kommer ut nu i januari om allt går enligt plan. Ni som har följt bloggen kommer att känna igen en del tankar och berättelser. Jag kan ju inte hitta på en ny berättelse om vårt liv. 😉
En annan del i boken är helt ny och det är delen som är skriven mer ur mitt pedagogperspektiv. Målet är att på något sätt få ihop mina båda bilder så att samsynen mellan hemmet och skolan ökar och att detta förhoppningsvis leder till mer stöd och förståelse för elever i behov av stöd och för ett annorlunda föräldraskap.
Under året har jag varit med i ett reportage i tidningen ”Amelia” om NPF-mammors kamp och gästat ”Skolpodden med Carro och Sophie” och pratat om NPF och hemmasittare. Nu senast är jag med i tidningen ”Föräldrakraft” i ett stort reportage om skolfrånvaro.
Min egenterapiblogg växer. Jag hoppas att allt detta leder till något positivt. Att kunskapen och förståelsen i samhället ökar.
För mina barn har det återigen varit ett ganska tufft år. Skolgången för mina två äldsta är svajig. Calle började terminen med att vara Mr. 100% i fem veckor men sen dalade han. Dock har han den här terminen hela tiden kunnat studsa tillbaka någon dag här och var. Han har inte fastnat hemma helt. För Emil har det varit tuffare. Han orkade några veckor med anpassat schema men har nu varit hemma i flera månader igen. Jag vet inte hur han ska orka med sin skolgång. Skolan anpassar bra så vi kan inte klaga på skolan. Emil har vänner och trivs i skolan, men det går bara inte. Vi får se om socialtjänsten kan erbjuda något passande stöd.
Linnéa når målen i alla ämnen. Hon har en jättebra mentor. Dock ligger hennes frånvaro på ca. 20%. Hon behöver någon vilodag då och då för att orka med.
Framsteg under året som jag vill lyfta är:
-
Vi var på en utlandsresa i somras och det gick bra!
-
Linnéa cyklade till och från skolan själv i början av höstterminen (det har killarna aldrig gjort så det känns stort!)
-
Vi äter oftare och oftare middag tillsammans hela familjen. Och det är trevligt!
-
Mina killar har mer och mer utbyte av varandra.
-
Calle kan studsa!
Nu står 2020 för dörren. Nytt år igen. Tiden rusar verkligen!
2020 bring it on!
Gott nytt år! ❤
Följ gärna supermamsenblogg på Instagram.
Dela detta:
Rundgång
Flera gånger genom åren har vi hamnat i moment 22 och återvändsgränder. Detta är oerhört frustrerande när man som förälder söker stöd åt sina barn.
Vi sökte en kvalificerad kontaktperson via socialtjänsten till Calle för några år sedan. Han var enligt socialtjänsten inte aktuell för det då han inte höll på med droger eller kriminalitet. Förebygga kanske? Jag ville nästan be Calle snatta för att vi skulle få hjälp.
Vi försökte också få hjälp via mellanvården till Calle. BUP skickade en remiss. Det gick inte heller för Calle var ju inte suicidal eller hade självskadebeteende. Calle kom ju faktiskt fortfarande utanför huset ibland. Förebygga kanske…?
Nu har vi fått höra att ”vårt” BUP ska börja mer med hembesök. Vi frågade om detta till Emil. Då fick vi svaret att han har varit hemma så länge så det är inte aktuellt i hans fall. Deras hemmainsats gäller mer på en akutnivå…
Det känns som att först är det inte tillräckligt akut och sen har det gått för långt. När kan man egentligen få hjälp?
Att vi ville få hjälp av en psykolog i hemmet har jag skrivit om tidigare. Den hjälpen har inte funnits. Med andra ord ska hemmasittare ta sig till psykolog utanför hemmet för att få hjälp med att ta sig hemifrån. Hur fel är inte det?
Jag önskar mig EN sak i julklapp. Det är en ökad förståelse för elever med hög problematisk skolfrånvaro och att det ska finnas adekvat hjälp för dem och mer förebyggande arbete, både i skolan och i vården.
Jag hoppas innerligt att min bok som kommer i januari (på Kikkuli förlag) kan bidra till en ökad förståelse för vår situation. Boken är min berättelse om livet som förälder till tre barn med NPF-diagnoser varav två även har hög skolfrånvaro. Jag skriver också ur mitt pedagogperspektiv. Min förhoppning är att boken ska bidra till ökad samsyn mellan skolan och hemmet, ge igenkänning till dem som är i samma situation som jag, och förhoppningsvis bidra till lite nya tankar och idéer. Boken är skriven ur mitt perspektiv och är inte akademisk.
Håll utkik i januari! 🙂
Dela detta:
Under Boktips, Diagnos, Hemmasittare
supermamsen 