Etikettarkiv: hemmasittare

augusti 25, 2015 · 22:29

Att simma i gelé

wpid-20150809_121725.jpg

Oj vad trött jag är! Vilken anspänning det är hela tiden. Jag är helt mentalt utmattad. Ständig oro, press och stress. Ont i magen och huvudvärk. Det känns som om jag simmar i tjock gelé. Som att mina armar är tryckta mot kroppen och jag inte har någon plats att ta simtag (”Klump i magen”).

Igår var det en liten luftbubbla i gelén som lämnade plats för ett simtag. Så skönt!
C var i skolan en timme igår. Jag är så otroligt glad över detta framsteg (”Myrsteg är också steg framåt”). Däremot är jag lite besviken på skolan som inte alls mötte upp C som de skulle (”Bra magkänsla!”). Ingen lärare hade tagit sig tid att visa och förklara. C kände sig förvirrad och orolig. När C kom hem sa C att hen inte ville gå till skolan idag.

Igår morse fick C lugnande för att lyckas ta sig iväg (även i söndags kväll för att kunna sova). Det är helt galet att ett barn ska behöva lugnande för att dämpa sin oro och lyckas ta sig till skolan.

I går kväll ville jag ge C lite lugnande igen för att dämpa oron så att C skulle kunna sova bättre (C får Theralen). C ville inte ta några piller. Jag sa att medicinen hade hjälpt C så bra på morgonen så att hen kom iväg till skolan. Cs reaktion var helt otrolig:
”Jag tänker inte ta några jävla piller! Du tror väl inte att några piller kan få mig att gå till skolan?! Det var ju jag som bestämde att jag skulle gå! Du ska få se imorgon!”
Oj! Vilken ilska. Jag blev lite orolig för hur C skulle kunna somna men det gick till slut.

I morse började C gnälla och sa att hen inte ville gå till skolan idag. Jag sa att då är det bäst att du tar dina piller.
”Aldrig!” sa C och var i skolan en timme idag med. 🙂

När den ungen bara vill något och har den där inre motivationen så kan hen klara vad som helst.
Skolan måste hitta nyckeln och Cs lagom!
Vi föräldrar kan bara kämpa med att C kommer till skolan. Sen är det upp till pedagogerna att möta upp C i skolan. Om de inte tar hand om mitt barn…då vet jag inte vad jag gör… De måste göra rätt nu!

Idag hamnade C i en konflikt med en kompis på SKYPE. C grät när jag kom hem. Kompisen hade sagt att C är en skolkare som aldrig är i skolan och att hen är lat. Kompisen hade dessutom sagt att C har så hög rank för att C spelar hela tiden och att det är fusk. C var jätteledsen. C hade sagt jättetaskiga saker till kompisen också. Så nu vill C inte gå till skolan imorgon. Men vi jobbar på det! En sådan sak kan vara förödande. Det krävs så lite för att allt ska braka samman. Balansen är så svår. Tråden är så skör. Jag har läst på Facebook att många andra balanserar på sköra trådar. Så sorgligt!

Bästisen i samma klass är guldvärd. Hen har inte sagt något elakt till C utan peppar och uppmuntrar. C hänger upp allt på den kompisen just nu. Hen måste hitta flera kompisar, men det är inte så lätt när C är så lite i skolan just nu.

Det vore skönt med fler luftbubblor i gelén eller, ännu bättre, om gelén blev lite mer lik saft.

Simma lugnt!

18 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Taggat som , , , , , ,

augusti 24, 2015 · 21:30

Myrsteg är också steg framåt

Ett litet lyft idag! :)

Ett litet lyft idag! 🙂

Idag tog C ett myrsteg i rätt riktning.
C var i skolan i en timme. Jag är så glad så jag tror jag spricker. Men samtidigt så rädd för jag vet att det är så skört… Att det kan brista imorgon.

Men jag hoppas!!!
Och jag är så mentalt utmattad att jag inte orkar skriva mer. Sov knappt i natt på grund av oro för idag.

C fick extra lugnande både igår kväll och i morse.

Håll tummarna för imorgon!
Myrsteg leder också framåt!
Sov gott!

Postat med WordPress för Android

4 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Taggat som , , , ,

augusti 23, 2015 · 16:56

Företaget Familj

Efter semestern är det nu återigen fullt upp i Företaget Familj. Alla familjer har självklart mycket att göra.
Vem lämnar på förskolan/skolan idag?
Vem hämtar?
Vem handlar?
Lagar mat?
Dammsuger?
Plockar i och ur diskmaskinen?
Tvättar?
Sorterar och viker tvätt?
Stryker?
Vattnar blommorna?
Klipper gräset?
Ser till att barnen duschar, borstar tänder…?
Nattar? osv.

För oss blir det ännu mer…
Vem sätter sig mellan syskonen i soffan så att det inte blir en stor konflikt om sittplatser? C har sin bestämda plats och syskonen tycker om att provocera C och sätta sig just där.
Vem ser till att C duschar?
Tar sin medicin?
Går till skolan? (verkar omöjligt just nu men vi hoppas på imorgon!, ”Klump i magen”, ”Utanför”)
Förbereder C för olika saker?
Tröstar C när hen känner sig misslyckad och värdelös?
Ser till att C inte sitter vid datorn hela tiden?
Hjälper C att komma iväg om C har bestämt något med en kompis?

När ett barn har fyllt 13 år kan de flesta familjer kanske räkna med lite mer hjälp. Barnet blir lite mer självgående. En 13-åring kan kanske hjälpa till med att hämta småsyskon någon gång. Kanske kan 13-åringen passa syskonen hemma en stund. Lite hjälp med dukning och att plocka ur diskmaskinen ibland borde en 13-åring klara av. Kanske själv ha lite koll på klockan och komma upp/i säng, borsta tänderna, duscha, ha en egen väckarklocka och ta sig till skolan själv…

Vi kan inte förvänta oss någon hjälp från vår 13-åring. C har ingen energi till det.

Vi ställer mer krav på vår 10-åring som blir arg på oss och tycker att livet är orättvist.

Nu har vi anmält oss till några kurser. Jag och 10-åringen ska gå på en kurs för syskon till barn med diagnos. Jag hoppas att livet blir lite lättare efter den kursen. Att 10-åringen inte blir lika arg på orättvisorna.

Nu hoppas jag återigen på skola för C imorgon! Skam den som ger sig!

wpid-20150821_182507-1.jpg

6 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress, Syskon, Vardag

Taggat som , , , , , ,

augusti 21, 2015 · 20:35

Utanför

Vi tar sats och gör ännu ett försök!

Vi tar sats och gör ännu ett försök!

I morse när jag skulle till jobbet mötte jag tre tjejer som kom cyklande. De var i Cs ålder. De pratade och skrattade tillsammans. Jag mötte ett par killar, något äldre än C, som kom åkande på sina kickbikes. På gångvägen kom en blandad grupp med killar och tjejer. Jag tror att de var något år yngre än C. Tjejerna gick och fnissade. En av killarna gick och studsade en basketboll. Klockan var lite före 8:00. Alla var på väg till skolan.

C satt ensam hemma vid sin dator. Det blev ingen skola idag heller. C är UTANFÖR. Skolan är det ställe alla barn ska vara på. Vi har skolplikt i det här landet (som jag egentligen är glad över men just nu hatar, ”Den där skolplikten…”). Men C klarar inte av att göra sin plikt. Vi föräldrar klarar inte vårt uppdrag att få vårt barn att gå till skolan.

På Skolverkets hemsida kan man läsa följande om skolplikt:
”Den som har vårdnaden om ett skolpliktigt barn ska se till att barnet fullgör sin skolplikt.

Om vårdnadshavaren inte har fullgjort sina skyldigheter har hemkommunen rätt att kräva att så sker. När det gäller elever i specialskolan eller i sameskolan får huvudmannen förelägga elevens vårdnadshavare att se till att eleven fullgör sin skolplikt. I vissa fall kan det innebära att en vårdnadshavare får betala böter.”
http://www.skolverket.se/regelverk/juridisk-vagledning/skolplikt-och-ratt-till-utbildning-1.126411

Jaha! Okej… Vi har alltså ett ansvar som föräldrar att vårt barn kommer till skolan. Jag kan köpa det. Självklart är jag ansvarig för mitt barn. Men om vi själva har tjatat på skolan om att C inte vill vara i skolan och har hög frånvaro (innan skolan upptäckte det), om vi själva har bett om utredning hos barnpsykiatrin (och skolan inte hade sett några svårigheter), om vi själva gjorde en orosanmälan till socialtjänsten för vårt eget barn (skolan gjorde en efter att vi i princip bad dem), om vi själva vänder oss till en barnpsykolog (som tycker att C är för komplicerad och vill inte ta ärendet)… VAD GÖR VI DÅ???
(”Det stora sveket från skolan”)

Det står också följande på Skolverkets hemsida:
”Kommunen ska se till att eleverna fullgör sin skolplikt och går klart sin utbildning i deras grundskola och grundsärskola eller får sin utbildning på annat sätt.”

C har varit hemma sedan november 2014. Först i maj 2015, efter att vi hade bett skolan och lämnat ett läkarintyg om Cs mående, så fick C hemundervisning. Det blev bara en timme om dagen med fokus på matte, svenska och engelska. Tyvärr var pedagogen som kom hem till oss mest inriktad på att försöka få C att gå till skolan. Detta ledde till att C låste sig och det blev inget pluggande hemma heller.

Med andra ord har C i princip inte pluggat alls sedan november. I början försökte jag jobba lite med C hemma. Men det gick inte till slut.

C hamnar inte bara efter i kunskap, utan även socialt. Och det bekymrar mig mer. Jag vill inte att C ska vara ensam och isolerad. Jag vill inte att C ska vara utanför.

”Skolplikten innebär att eleven ska delta i den verksamhet som anordnas i skolan, om eleven inte har giltigt skäl att utebli.” (Källa: Skolverkets hemsida)

Självklart vill jag att C ska gå i skolan. Jag vill att C ska lyckas. Men vad är ett giltigt skäl? C får panikångest när hen ska gå till skolan. C skriker och gråter. Är det ett giltigt skäl?

Nya skolan verkar bra. De har erbjudit sig att komma på ett hembesök. Känslan för skolan är fortfarande bra (”Bra magkänsla!”). Men det hjälper ju inte om C inte tar sig dit.

HUR/VAD SKA VI GÖRA?

Vi kommer inte att ge upp. Vi vill att C ska få en utbildning. Vi ska göra ett nytt försök på måndag.
C ska vara med i gemenskapen. C ska inte behöva vara utanför.

12 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola

Taggat som , , , , , , ,

augusti 20, 2015 · 19:47

Klump i magen

Jag reser mig och försöker hjälpa C upp. Nytt skolförsök imorgon!

Jag reser mig och försöker hjälpa C upp. Nytt skolförsök imorgon!

Idag var det skolstart för mina tre barn. En börjar i förskoleklass, en i årskurs 4 och C skulle ha börjat i 7:an. Men det sprack. C kom aldrig iväg till nya skolan idag.

Det har känts så lovande de senaste dagarna. C har inte brutit ihop så fort vi har nämnt skolan. C blev nöjd när vi berättade om mötet med mentorerna (”Bra magkänsla!”). Men C föll i alla fall (”När C faller”, ”Idag föll C”).

C hade bestämt att hen skulle göra sällskap till skolan med några kompisar. Maken höll sig hemma för att se till att C kom iväg. Jag lämnade syskonen som började tidigare.

C hade väldigt svårt att somna igår. Oron kom krypande mer och mer. Hen fick sova i vår säng och vi låg och pratade och jag sjöng sånger som C älskade som barn.

I morse gick C upp men redan före frukost började hen visa ångest. C blev mer och mer orolig men åt i alla fall frukost. Men sen gick det bara inte. C låste sig helt och hållet.

Jag var på jobbet när jag fick ett sms från maken där det stod ”Skit :(”. Då fick jag världens största klump i magen. Det kändes som ett knytnävsslag. Jag kunde nästan inte andas. Så många tankar och känslor på en gång. Allt hopp dog kändes det som. Och jag som hade hoppats SÅ på denna dag. Tusen tankar virvlade. Ska vi ha ett år till av oro? Ska C bli ännu mer isolerad? Hur ska vi orka? Hur ska C orka? Vad händer om C inte kommer iväg till skolan? Hur mycket måste hen jobba ikapp sen? Går det att jobba ikapp? Hur ska vi komma ur detta?
Jag vill inte ha den där jobbiga vardagen som vi hade förra året igen (”Snart kommer den så kallade vardagen”).
JAG VILL INTE!!! Fan helvetes jävla skit rent ut sagt! SKIT!

C hade ett så bra tillfälle idag. Ny skola, ny klass, bästa kompisen i samma klass och mentorer som är informerade och vill hjälpa. Nu känns det som att hen inte kommer att lyckas gå imorgon heller… Det känns kört. Men vi ska göra ett försök.

Jag känner mig så hjälplös och vilsen. Hur ska jag hjälpa mitt barn? Min klump i magen är enorm.
Cs klump är nog större. Stackars liten! ❤

14 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Vardag

Taggat som , , , , ,

augusti 18, 2015 · 22:47

Bra magkänsla!

Skolan måste anpassas efter varenda kotte som ska gå där!

Skolan måste anpassas efter varenda kotte som ska gå där!

Idag har vi haft återgivning om Cs diagnos (högfungerande autism, asperger) till nya skolan. En barnpsykolog höll i återgivningen och Cs nya mentorer var med (C var inte med). När C var liten trodde jag mer att hen i så fall hade mer åt ADHD-hållet. Hen har även vissa drag av detta men inte en diagnos.

Det är så viktigt att skolstarten blir bra nu! Förra skolan gjorde inget vidare bra jobb med C (”Det stora sveket från skolan”, ”(Miss)trodd”).

Jag vågar nästan inte skriva det men det kändes riktigt bra på mötet! Hopp har tänts! Vi berättade om Cs låga självkänsla gällande skolan och att hen inte har varit där i princip sedan november 2014. Vi berättade att C har svårt med krav och är rädd för att misslyckas och att C gör allt för att inte visa hur hen mår inuti och sen bryter hen ihop hemma. Vi sa att C inte är flexibel och att hen behöver förberedas vid förändringar. Vi informerade om att C inte har någon motor att arbeta just nu.

Vi kom överens om att C ska få titta på schemat (hen vill gå i vanlig klass) och sen välja lite hur hen vill gå nu i början. Vi ska korta av dagar och minska kraven. C ska få en rimlig arbetsbörda så att hen kan lyckas varje dag. En arbetsbörda som är lite i underkant så att det känns lätt för C. Vi bestämde också att C ska få någon vilodag här och var och att mentorerna ska prata med C och säga till hen att vi vill att du väljer en hemmadag den här veckan. Det är bra om pedagogerna hjälper C med detta. Annars kör C på och sen kraschar hen. (”Lagom”)

Självklart ska C ha läxfritt! (”Tankar i bilen om Läxfritt”). C skulle gå under om hen fick läxor…

Mentorerna sa att det finns flera elever med olika svårigheter i nya klassen så det kanske inte behöver bli så svårt för C. C är väldigt högfungerande på många sätt. Hen är otroligt social och trevlig. Man kan umgås med C i flera dagar utan att märka hens funktionsnedsättning (”Att spela en roll”, ”Konsten att passa in”). Det är när kraven kommer som den blir tydlig.

Jag hoppas nu att det går vägen på torsdag. Att C tar sig till skolan. Jag orkar inte ens tänka på vad vi ska göra om hen inte lyckas ta sig dit (”Snart kommer den så kallade vardagen”). Det bara MÅSTE fungera!

Jag är också rädd för att C kör på i början och sen blir hen hemmasittare igen. Det är så mycket oro nu… Jag läser i grupper på Facebook att många föräldrar (och barn) går med den där gnagande oron i magen…

En bra magkänsla är i alla fall en bra början!
Nu håller vi tummarna för alla barn som försöker komma tillbaka till en fungerande skolgång! (”Vi är flera”)

Tar den här bilden igen för den säger verkligen mycket!

Tar den här bilden igen för den säger verkligen mycket!

7 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Skola

Taggat som , , , , ,

augusti 17, 2015 · 21:28

Elevjuryn

wpid-20150815_195730.jpg

Alla är olika!

Eleverna är nervösa. De sitter i korridoren och väntar i timmar. De ska bli stämplade godkända och få en guldbiljett till högstadieskolan eller bli hemskickade för att de inte passar in.

I klassrummet sitter juryn bestående av en specialpedagog, en lärare och en rektor. Juryn letar efter den där supertalangen. En person som är en stjärna – både socialt och kunskapsmässigt. Idag befinner sig juryn i ett högstatusområde så förväntningarna är extra stora.

Först in är en blyg tjej. Hon svarar kortfattat på frågorna om favoritämnen och fritidsintressen. Hon klarar inte alla frågor på förhöret. Juryn tror att hon behöver växa till sig. Börja våga prata lite mer. Och att ta in henne kommer medföra mycket jobb. Så det blir ingen biljett. Tjejen går därifrån och känner sig misslyckad. Hon har redan kämpat flera år i skolan. Det är inte lätt att återigen behöva känna att hon inte passar in.

Juryn suckar. Vilken dålig start på dagen. Hoppas det kommer in någon bättre!

Näst på tur är en kille. Han mer eller mindre flyger in genom dörren. Han börjar prata direkt. Väntar inte på några frågor. Han pratar högt och gestikulerar. Juryn tittar på varandra. Tror den här killen att han äger världen? Han skulle ta alldeles för mycket plats i en grupp. Han behöver dämpas. Killen får inte en chans att svara på frågorna för juryn tycker att han är lite väl hyper. Killen går därifrån. Besviken.

Juryn börjar tappa hoppet. In kommer då en tjej. Hon ser glad och trygg ut. Hon väntar på frågorna. Hon svarar lugnt och samlat. Det blir alla rätt på förhöret. Juryn tittar på varandra och ler. Äntligen! Tjejen får en guldbiljett och hennes redan starka självförtroende stärks ytterligare.

Nästa!
In kommer en kille. Han har ett dåligt självförtroende. Skolan har inte fungerat på flera år. Killen har hört att den här skolan ska vara bra. Han är orolig. Vill inte. Vågar inte. Men måste.
Juryn tittar på honom. Han ser osäker ut. Han vill inte titta juryn i ögonen. Han tittar ner. Svaren på de personliga frågorna blir kortfattade men han får alla rätt på förhöret. Juryn funderar. Han är smart.  Men inte social. Nä det fungerar inte. Killen får ingen biljett. Han går därifrån med sänkta axlar. Det kommer inte att fungera på den här skolan heller.

Ska det vara så i dagens skola? Eller ska vi börja anpassa miljön efter elevernas olika behov? Alla måste få känna att de passar in. Ingen ska behöva ställas utanför!

Självklart överdriver jag. Som tur är! Men skolan kan bättre!

(”Funktionsnedsättning eller brister i miljön?”)

Så är det! ♡

Så är det! ♡

Postat med WordPress för Android

Lämna en kommentar

Under Diagnos, Hemmasittare, Skola

Taggat som , , ,

augusti 15, 2015 · 19:24

Den där skolplikten…

Just nu känns skolstarten som ett staket med taggtråd...

Just nu känns skolstarten som ett staket med taggtråd…

Ju mer jag lär mig om Cs autism, desto mer förstår jag saker och beteenden från när C var liten (”En tillbakablick- letar tecken på autism”). Jag har skrivit om detta i ett annat inlägg också, ”Jag skäms! Men jag lär mig varje dag!”. Bloggen är min bearbetningsprocess så tankar dyker hit och dit, fram och tillbaka. Det är så skönt att skriva om alla tankar och sen låta dem fladdra iväg lite. Låta min hjärna släppa dem ett tag. Lite väl snabbt dyker dock nya tankar upp… 🙂

Jag gör en liten minnesresa angående beteenden hos C.
Nuförtiden har C (13 år) svårt att ta sig hemifrån. Framförallt om det inte är självvalda saker. C låser sig och gråter. Ibland får hen panik och ångest (i synnerhet om det är kopplat till skolan på något sätt).

Vi har alltid haft svårt att ta oss utanför huset i vår familj. C har alltid varit rörig och jobbig när vi ska iväg. Hen har busat, inte lyssnat, retats, tagit en evighet på sig att hitta sina saker, inte klätt på sig… Men oftast tog vi oss ändå iväg till skridskoåkningen, familjepromenaden, bion, dagis, skolan… Dock var vi ofta helt slut och på väldigt dåligt humör.
Det har till och med hänt att vi har fått ställa in familjeutflykter, mest för att både jag och maken har tappat tålamodet och gett upp. På den tiden ville C göra saker och blev då besviken när vi ställde in. Och vi kände oss som dåliga föräldrar. Att vi ställde in drabbade ju även syskonen.

Jag kan nu mer förstå varför C ”kaosade”. Hen hade egentligen redan då lite svårt för att ta sig iväg.
C blev förmodligen orolig. Hen ville åka skridskor, men visste inte vad hen skulle förvänta sig. Ska vi till en ishall? Kommer det att vara mycket folk? Har vi med oss fika? KAN jag åka skridskor eller har jag glömt hur man gör? Kommer det att vara någon jag känner där? Är mina skridskor lagom stora? Passar hjälmen? Hur länge ska vi åka? Åh vad jag önskar att jag visste det jag vet nu! Då hade jag hjälpt C mer och förklarat saker (”Funktionsnedsättning eller brister i miljön?”).

En annan sak jag har tänkt på är fritidsaktiviteter. När C var liten provade hen på ett par aktiviteter. Båda låg på helgerna. Efter ett tag sa C att hen ville sluta för att hen ville vara ledig och vila på helgerna. Så klokt! Det kanske är det som gjorde att hen ändå höll ihop i skolan i så många år. C förstod att hen behövde vila. Då var jag lite besviken på C och tyckte att det var tråkigt att hen ville sluta på aktiviteterna. Hen var väldigt duktig på båda. Nu med min kunskap kan jag verkligen förstå varför C ville sluta. Jag önskar att jag hade förstått det då!

När C var liten fick vi barnsäkra hela hemmet. Det får ju alla som har små barn. Vid flera tillfällen, när vi var hos andra med barnsäkrade hus, hittade C nya faror och saker som deras barn aldrig hade upptäckt. Hen hade en enorm nyfikenhet. Många gånger kunde jag bli arg på C. Hen pillade, stökade, tog sönder… Idag kan jag mer se hens nyfikenhet som en drivkraft.

Det är mycket jag skulle ha gjort annorlunda om jag hade vetat… Men nu har jag en chans att göra rätt!

Skolstarten närmar sig. På torsdag är det dags! Jag märker en större och större oro hos C. Idag skulle C ha ett visst antal datatimmar. Vi bantar ju bort datatimmar nu. När C kom upp ur sängen i morse så skrek hen ”Jag måste få sitta vid datorn hela dagen! Jag får panik! Jag vill inte gå till skolan!!! Jag orkar inte tänka på skolan!!!”. C stod och skakade. Helt förstörd. Vad ska jag göra i detta läge… Vad är rätt? Jag vill inte att hen ska bli dataspelsberoende (”Den där datorn..”). Men om C blir lugn kanske C ska få spela… Eller? Hur ska jag veta vad som är bäst…?

Sen känner jag mig kluven över en annan sak. C säger ”Om jag sitter vid datorn slipper jag tänka!”.
Visst att slippa tänka kan vara skönt för C NU. Men då trycker ju C undan viktiga känslor. Skolstarten kommer ju. Och känslorna finns där under ytan… Hur bra är det? Men om C inte får spela så får hen panik av sina tankar och sin skolångest… Och vi har ett barn som hela dagen är som en osalig ande som gråter och bråkar.

Vi gjorde en ”deal”. C fick extra speltid om hen tog en promenad med mig. Jag försökte försiktigt prata om skolan på promenaden. Peppa lite, förbereda lite. Hen lugnade sig lite men är fortfarande väldigt orolig.

Själv är jag så orolig att jag inte kan tänka på annat. Jag har mailat lärarna på nya skolan, jag har mailat kuratorn… Jag curlar allt jag kan… Men vad hjälper det om C inte tar sig till skolan på torsdag? Om C börjar terminen med frånvaro….? Om ”Den så kallade vardagen” blir sådär jobbig igen… Hur ska vi orka då…?

Vissa saker faller på plats. Men viktiga delar återstår –  framförallt skolan. Den måste falla på plats! Just nu kan jag nästan känna att den där skolplikten, som vi ska vara så glada över i detta land, är min värsta fiende. Den stressar mig, pressar mig, kräver omöjliga saker av mig… Hjälp!

Men om det nu är en plikt/skyldighet (rättighet?) att vara i skolan får väl nya skolan se till att fixa så att C kommer dit och VILL VARA DÄR. Jag och min make…? Ja, vi kan faktiskt inte göra mer än det vi gör… Vi gör redan ALLT vi kan!

5 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Vardag

Taggat som , , , , , , ,

augusti 11, 2015 · 22:30

”Det är lika bra att jag somnar och aldrig vaknar igen!”

Jag jobbar på det!

Jag jobbar på det!

Vid ett par tillfällen, när C har haft rejäla ångestattacker gällande skolan (”När C faller”), har hen sagt ”Det är lika bra att jag somnar och aldrig vaknar igen!”. Att höra sitt barn säga så är fruktansvärt! Det gör så ont i hela hjärtat. Mitt älskade barn, vill hen inte leva? Tänker C ta livet av sig? Dö?

När vi pratade med psykologen om det så sa hon att det är ett sätt för C att visa sin ångest. Hon tror absolut inte att hen tänker göra något. Hon sa att eftersom C är glad när hen gör roliga saker, och när vi inte ställer krav på skola och pluggande eller andra saker som kan vara jobbiga för C, så ska vi inte oroa oss så mycket. Hon sa att C är ju inte deprimerad hela tiden. Och det är sant… C är jätteglad vid datorn och vid andra aktiviteter som C väljer att göra.

Men HUR kan vi egentligen veta hur C mår inuti? Hur kan vi veta att C inte tänker göra något?

När C var hemma från skolan förra hösten (”Det stora sveket från skolan”), och mådde riktigt dåligt, så var jag hemma från jobbet med hen i två veckor. Jag fixade mat och fanns här hemma som stöd. Då sa en ”hemmasittarexpert” i kommunen, som vi och C har träffat, att det är bättre om jag jobbar. C ska inte ha det mysigt och bli ompysslad hemma. Det ska vara ensamt och långtråkigt, då vill C tillbaka till skolan. Om det blir för mysigt hemma så vill C bara vara hemma. Jag själv trodde att jag gjorde rätt som prioriterade C och var hemma med hen för att stötta.

Jag började jobba igen. Men inte började C gå till skolan för det.

Många säger att man ska lita på sin magkänsla. Många säger att som förälder vet man bäst…

Men HUR ska jag veta? Jag är inget proffs på området… Jag är bara en mamma som älskar mina barn och vill att de ska må bra. Jag gör allt för att de ska må bra! Jag är så rädd för att göra fel.

Nu balanserar vi på en skör tråd. Balansen mellan pepp och press är hårfin. Jag tror att jag säger en peppande sak och C tar det som en pressande sak. Jag är så orolig för att jag ska råka putta ner C. Jag skulle vilja ha en lite mer hållbar och bred tråd att balansera på… Eller en bro med staket! Eller helst en motorväg!

6 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola

Taggat som , , , , , ,

augusti 10, 2015 · 21:45

Ovisshet

Idag var det min första jobbdag efter semestern. Det kändes som vanligt lite rörigt och som att jag har noll koll. Men jag kommer in i det!

Som alltid efter min semester så tänker jag att jag kanske inte uppskattade min ledighet tillräckligt mycket när jag var ledig. Det har ju på många sätt varit en jobbig semester (”Semester?” ”Idag föll C”, ”Bojen”, ”En sorg”), men egentligen är det ingenting mot vad som komma skall. Jag vill bli bättre på att uppskatta nuet. Sommaren har bestått av mycket oro i år och jag har inte riktigt kunnat koppla av.

6-åringen hade haft en toppendag i skolan idag. Skönt! Hen frågade mig nu på kvällen:
”Kan jag gå och lägga mig nu så att det blir morgon fortare. Jag längtar till skolan!”
Underbart!

C har suttit vid sin dator mest hela dagen. Nu är det nedtrappning av datatimmar som gäller. Vi har gjort ett schema som hen ska följa. Hoppas att det fungerar! C har flera gånger sagt att datorn är det enda stället där C mår bra och slipper tänka. Jag kan förstå hen. Datorn släpper in C  i en annan värld utan press och krav (”Den där datorn…”).
Nu gäller det även att komma in i bra sovrutiner igen, vända tillbaka dygnet för både C och 10-åringen.

Det är så svårt för jag känner att vi behöver förbereda C för skolstarten genom att prata lite om den. Jag tänker att hen kanske vänjer sig lite vid tanken då. Jag vill också att C ska ha lite koll på när den är och att det närmar sig så att det inte blir en chock när vi säger ”Imorgon ska du till skolan!”.
Att prata om skolan går inget vidare. C låser sig ofta på en gång och säger att hen inte vill prata om det. Vissa dagar kan vi prata lite och jag kan känna att det kanske kan fungera trots allt. Andra dagar så bryter C ihop direkt och det går inte alls. Jag har försökt förklara för C att hen kan gå kortare dagar. Hen verkar vilja det men är orolig för vad kompisar ska säga om hen kommer senare eller går hem tidigare . Den oron kan jag förstå! Barn kan vara så elaka. Jag hoppas att Cs personal kan bemöta det och förklara för klassen på ett bra sätt. OM vi ens lyckas få dit C… Denna ovisshet är så tärande. Just nu känner jag att jag struntar fullständigt i om C lär sig något i skolan, bara hen går dit!

För något år sedan hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat tänka mig att jag skulle ha ett barn som inte går till skolan. Det hela känns fortfarande väldigt absurt. Overkligt. Men det är så det är…

C berättade för mig att hen för några dagar hade berättat för sin bästa kompis, som ska gå i samma klass, om sin autism. C hade förklarat att hen blir väldigt trött och inte alltid kan klara av att göra saker som hen har lovat. Kompisen hade inte sagt så mycket, men lovat att inte berätta för någon annan. Jag hoppas att kompisen förvaltar det förtroende hen fick. Annars kan det bli förödande för C.

Jag pratade med min chef idag. Jag berättade att det återigen kan bli ett tufft år. Jag sade att jag kommer att behöva gå på en hel del möten och att det ibland kan bli akututryckningar. Det känns lite jobbigt att inte vara en person att räkna med på jobbet. Jag har en hög arbetsmoral och höga krav på mig själv i min yrkesroll. Det känns jobbigt med ovissheten – hur mycket kommer jag att kunna jobba? Kommer jag att orka ge mycket på jobbet när jag har så mycket hemma? En sak är i alla fall säker – min familj kommer först!

Ovisshet är inte min grej… Så mycket är säkert! Men vissa saker kan jag inte påverka hur mycket jag än försöker. Det är bara att hoppas! Hopp har jag kvar!

Hoppet har jag kvar!

Hoppet har jag kvar!

7 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Rutiner, Skola

Taggat som , , , , , ,