Etikettarkiv: Pokémon GO

Visioner och eftereffekter

Vi fortsätter jobba med anpassningar och försöker få C att få bättre självkännedom.

Vi fortsätter jobba med anpassningar och försöker få C att få bättre självkännedom.

För C har det alltid varit allt eller inget. När hen vill något så kör hen på. Nu är C helt inne i Pokémon Go. Det är det enda C kan tänka på och prata om just nu. Hen kollar YouTube-klipp om Pokémon Go och vill själv ut hela tiden.

Häromdagen var C ute med kompisar i drygt fyra (!!!) timmar för att köra Pokémon Go. Igår var hen ute ett par timmar själv med sin cykel för att få ihop några kilometer och kläcka några ägg.

Jag är givetvis glad över Cs vilja att vara ute men hen märker inte själv när det blir för mycket. När C är inne i sitt intresse så känner hen inte av någon trötthet. Tröttheten kommer efteråt. Oftast dagen efter. Så blev det i måndags efter en intensiv helg. C kan inte själv begränsa och avsluta i tid. Hen kör på tills hen kraschar. Så var det även förr i skolan för C. Hen körde på enda till årskurs 5. Sen var C helt utmattad. Jag önskar att vi hade vetat om diagnosen tidigare så vi hade kunnat hjälpa C i tid.

C säger nu att det är tråkigt hemma och att hen vill gå till skolan varje dag nästa vecka. Detta är HELT OTROLIGT! Jag kan inte minnas att C någonsin har sagt så!

Både jag och läraren har sagt till C att det är bättre att hen lyckas med närvaro måndag, onsdag och fredag en vecka innan vi bygger på. C VILL så gärna! När jag sa till C att det räckte med tre dagar sa hen:
”Vadå? Så nu VILL DU INTE att jag ska gå till skolan?! Jag förstår mig inte på dig!”
”Jo, jag VILL VERKLIGEN att du ska gå till skolan men jag vill inte att du bara ska orka med skolan en vecka. Jag vill att det ska bli hållbart och att vi hittar en balans så att du orkar både skola och fritid!”
”Men jag vet väl vad jag själv orkar! Jag orkar! säger jag! Du kan inte veta hur mycket jag orkar!”
”Nej, det har du rätt i. Men jag har märkt att du är tröttare, och att det blir svårt att komma iväg till skolan, om du har varit igång flera timmar dagen innan!”
”Jaha…”
”Ja, så jag tänker att om jag skriver ner lite vad du gör, när du lägger dig och hur det går med skolan så kollar vi sen om vi ser ett mönster.”
”Gör det du om du orkar hålla på med sånt! Jag bryr mig inte!”
”Jag fixar det. Sen kan vi kolla lite vad som blir lagom!”
”Jag tänker åka till stan med kompisar och köra Pokémon Go både på fredag och lördag!”
”Kul! Gör det!”
”Ja, men inte söndag för då måste jag nog vila om jag ska orka gå till skolan på måndag!”

Något går in i alla fall! 🙂

Nu vet vi mer och kan ha en rimlig kravnivå! Nu måste bara C förstå sina begränsningar också!

Nu vet vi mer och kan ha en rimlig kravnivå!
Nu måste bara C förstå sina egna begränsningar också!

Idag fick jag ett sms från läraren som skrev att hen fick hjälpa C begränsa sin uppgift för annars ”kör C rätt in i kaklet”. Precis så är det för C. Med allt! Jag är så glad att läraren ser dessa saker och hjälper C begränsa. Jag hoppas att C framöver lär sig sitt eget lagom.

Nu har C en vision om att hen ska åka in till stan idag och imorgon. Jag hoppas att kompisarna också är sugna på det. Annars blir det jobbigt… När C har tänkt sig något blir hen helt fixerad vid det och har väldigt svårt att ställa om.

Ändrade planer 1 jpeg

Ändrade planer 2 jpeg

C behöver hjälp med att ställa om och hitta en plan B.

I helgen ska vi tanka energi för kommande vecka! Trevlig helg!

Vi siktar uppåt!

Vi siktar uppåt!

Annonser

2 kommentarer

Under Anpassningar, Egna illustrationer, Hemmasittare, Kommunikation, Rutiner, Skola

Att hitta en möjlig väg

Nu sitter vi i bilen på väg till landet. Det känns alltid lika skönt när vi lyckas ta oss iväg. Det är jobbigt med ovissheten. Att aldrig veta hur det ska gå och hur Cs dagsform är. På det stora hela har det blivit bättre men man kan aldrig veta säkert om vi kommer att lyckas.
C uttryckte i början av veckan att hen inte vill åka till landet. Det känns alltid så oroande när C säger så. Jag sa ”Vi ska åka till landet och vi kommer att hjälpa dig komma iväg! Om du vill kan vi åka på söndag!”. Vi hade egentligen bestämt fredag. Vi pratade inte mer om det just då.

När C var yngre var hen helt inne i Pokémon. Nu i och med Pokémon Go har intresset väckts till liv igen. 

Häromdagen började C tjata om att hen ville ha Pokémonkort. Jag tänkte att detta kan jag passa på att utnyttja.

Absolut! Vi tänkte köpa Pokémonkort till dig på väg till landet på söndag. Du behöver ju något att sysselsätta dig med!”

”Tänkte ni!?” sa C glatt och förvånat.

Japp!”

Men skulle vi inte åka på fredag?”

”Jo, om du vill!”

”Jag vill det! Jag kan inte hålla mig tills på söndag!”

Nu har vi alltså åkt iväg och på vägen har vi köpt Pokémonkort. Det blev en smidig övergång utan ångest. C hade bara fokus på korten. 

Vissa kanske kallar detta för att muta. Jag kallar det för att hitta en möjlig väg! 🙂 

9 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, Hemmasittare, Pedagogiska tips!, Semester

En krokig väg leder också till målet

20160620_180519.jpg

Ibland känns det som att vår väg är lite väl krokig. Veckan i stugan kom av sig lite efter att C bröt handleden. På det stora hela har det ändå gått bra. Jag har inte så höga krav nuförtiden. 😉

C har haft det lite jobbigt med gipset. Hen tycker att det sitter dåligt och håller på och skruvar och drar i det. Vi ska på återkontroll nu i veckan. Jag hoppas att det läker som det ska!

Vid ett tillfälle när vi alla var på stranden, och C valde att stanna kvar i stugan, så fick jag ett sms där C skrev att hen fick panik av gipset och att hen hade bitit och rivit sönder sin favorittröja på grund av det. Nu var C ledsen och ångerfull över att tröjan var förstörd. Jag messade tillbaka till C att jag förstod att hen tyckte det var jobbigt med gipset. På vägen tillbaka till stugan köpte vi en ny liknande tröja till C. Hen blev glad och lättad. Det kan inte vara lätt för C att hantera alla känslor. På ett ovant ställe dessutom.

7-åringen är otroligt intensiv och är den som har krävt mest av oss. När hen vill något, t ex bada eller ta en skogspromenad och vi inte vill eller kan just då, så får hen ett utbrott. Så blev det när vi skulle packa alla saker innan vi skulle åka hemåt. Det skreks och gormades. 7-åringen for runt som en galning i stugan. Mitt gamla sätt hade varit att skrika tillbaka på 7-åringen och sen skicka in hen på rummet. Jag var nära att fall in i mitt gamla beteende men istället försökte jag behålla lugnet:
”Jag märker att du blev besviken nu för du ville verkligen bada eller ta en skogspromenad. Vad jobbigt för dig att det inte passar oss just nu!” Jag lyfte upp hen i mitt knä.
”Ja….”
snyftade 7-åringen.
”Ska jag sätta på en film åt dig så du har något att göra nu när pappa och jag packar?”
”Ja! Ronja Rövardotter!”

Jag satte på filmen och 7-åringen blev nöjd och lugn. Jag kan lova att jag hade förlängt utbrottet rejält om jag hade tvingat in hen på rummet och inte bekräftat hens känsla. Jag börjar lära mig 😉

11-åringen har varit lite upp och ner i humöret (det är vi väl alla i familjen mer eller mindre). Hen har haft det jobbigt med maten som vanligt. Inte lätt att hitta något som passar. Det måste vara perfekt kryddat, perfekt konsistens och rätt dag för att det ska fungera. C har inga problem alls med maten (bortsett från frukost). Varför kan inte något bara fungera utan strul? Vi har varit hos en dietist med 11-åringen och ska nu föra matdagbok.

På vägen hem från stugan övernattade vi på ett charmigt Bed & Breakfast. Vi hade bestämt att vi skulle gå på O´Learys och äta middag. Det finns dock ett problem. 11-åringen tycker att deras ketchup smakar konstigt. Vi fick leta upp en mataffär och smuggla med oss en liten vanlig ketchup. Alla blev mätta och nöjda. Efter det hade vi filmmys på vårt Bed & Breakfast. Riktigt lyckat faktiskt!

Smuggelketchup i handväskan :)

Smuggelketchup i handväskan 🙂

Vi kom hem i söndags. Borta bra men hemma bäst!

C och 11-åringen gick direkt till sina datorer. C har ju inte kunnat spela i stugan på grund av dålig uppkoppling.

7-åringen satte sig framför TV:n med sina ritgrejer. Efter ett tag kom C och sa att två kompisar var på väg hit till oss för att kolla film. Helt otroligt! Vi hade varit hemma i knappt två timmar och C skulle träffa kompisar! De stannade till ca. kl. 22. 🙂

Igår laddade vi ner ”Pokémon GO”. Jag har läst väldigt mycket om det på sistone så vi blev nyfikna. 7-åringen, 11-åringen och jag var på två promenader och letade Pokémon igår.

C träffade en kompis igår efm och de hade också vandrat runt och letat Pokémon.

Idag var maken, 7-åringen och jag iväg och badade på efm. När vi kom hem var jag och 7-åringen ute en timme och letade Pokémon.

Efter middagen sa jag till C och 11-åringen att de fick gå ut en stund. De hade varit inne hela dagen. Jag föreslog att de kunde leta Pokémon i 30 minuter. De var ute en timme och var så glada och nöjda när de kom hem!

Pokémon Go är toppen!

Pokémon Go är toppen!

Jag förstår inte varför detta spel har fått så mycket kritik. Det är ju fantastiskt! Tråkiga promenader får ett syfte och barn som har svårt att ta sig hemifrån kommer utanför dörren. Det är dessutom socialt om man går i grupp. Man måste inte stirra ner i mobilen hela tiden för den vibrerar när en Pokémon är i närheten.  Superbra ju!

Nu ska vi vara hemma och landa i nästan två veckor innan vi åker till landet. Vi har inga direkta planer. Vi får se vad vi hittar på…

Jag vet att vi inte får en lugn harmonisk semester. Det har vi aldrig haft (sedan vi fick barn). Jag vet också att om jag försöker behålla lugnet och se saker ur barnens perspektiv så har vi åtminstone en lite större chans att få en lite trevligare semester. Lätt är det inte…

Oron för hösten gnager lite hela tiden. Jag försöker allt vad jag kan att slå bort den.

En krokig väg leder också mot målet. Så det så!

20160718_120030.jpg

1 kommentar

Under Anpassningar, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Låg-affektivt bemötande, Semester