Etikettarkiv: syskon
Lösenordsskyddad: ”Smittar” hemmasittande?
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under förälder, Hemmasittare, Skola, Syskon
Under ytan
Omtanke är så fint! ❤
Jag träffade en granne häromveckan. Hon är pensionär och hemma mycket på dagarna. Hon hade märkt att Cs rullgardin oftast är helt nerdragen på dagarna och undrade hur det var med oss. Jag pratade med henne någon gång i våras så hon vet lite hur det har varit.
Den här gången förklarade jag lite mer. Hon verkade så intresserad. Jag berättade om hur förra skolan behandlade C och om att hen har fått en diagnos nu. Jag berättade att C sakta försöker kämpa sig tillbaka till en fungerande skolgång.
Plötsligt började grannen gråta. Hon kramade mig och sa ”Åh jag brukar se er. Ni är en så fin familj! Förr såg jag C ute med en fotboll, kickbike eller på studsmattan med sina syskon. Nu ser jag nästan aldrig C. Jag är så ledsen för er skull!”.
Under ytan…
Då började jag också gråta. Det kändes skönt! Vi stod och kramades en stund. Min gulliga granne frågade om hon kan hjälpa till på något sätt. Så snällt och omtänksamt! Men jag kunde inte komma på något…
I helgen har vi eldat och höststädat tomten och jag har tvättat fönster. Igår tog jag en skön pratpromenad med en nära vän. Det ger så mycket energi att träffa henne! 🙂
Idag har vi tagit rekord när det gäller C!
Det är måndag = extra svår dag. Men C tog sig iväg. SJÄLV! Och idag ska C vara på hemmasittarskolan i två timmar. Hoppas det fungerar!
Jag är hemma med 10-åringen som fortfarande känner sig dålig. Jag är orolig för 10-åringen. Jag tror att hen kanske är lite sjuk. Men under ytan är det nog något annat. Jag vet att hen lider av hur vi har det här hemma. Av Cs låsningar och ångest. Av att vi lägger så mycket tid på C. Av att C aldrig kan se någon annans perspektiv utan kör sitt ”race”.
Återigen har jag försökt få 10-åringen att prata med kuratorn på skolan. Men hen vägrar. Hen stänger in sig och säger bara ”ALLT är jobbigt!”. Men hen kan/vill inte prata mer om det.
Jag har anmält 10-åringen och mig till en kurs för syskon på Aspergercenter. Det är 6 tillfällen då 10-åringen får träffa andra som har syskon med NPF. Jag har ännu inte fått bekräftat att vi har fått en plats. Men jag hoppas det!
C och 10-åringen har mest suttit vid varsin dator i helgen. När de sitter där är det lugnt i huset… Men jag får samtidigt dåligt samvete när jag låter dem sitta där.
6-åringen har hjälpt till på tomten och försökt sysselsätta sig med att rita, titta på TV osv. Hen kommer också i kläm ibland. Vi har ju en massa ”måsten” att hinna med…
Nu när vi ändå är hemma får jag passa på att umgås lite med min älskade 10-åring. ❤
Sen ska jag dammsuga! 😉
Dela detta:
Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Syskon, Vardag
Ringar på vattnet
Det blir så många ringar på vattnet och det påverkar hela familjen!
Det är helt galet! I morse klagade 10-åringen på att hen inte mådde bra. Att hen kände sig sjuk. Både jag och maken ifrågasatte 10-åringen. ”Mår du VERKLIGEN dåligt? Kom och ät frukost nu! Upp ur sängen! Du har ingen feber!” osv.
Det slutade med att 10-åringen grät och sa ”Jag mår verkligen dåligt! Varför tror ni inte på mig?”.
Vad håller vi på med egentligen? Är vi så rädda för att få en hemmasittare till att vi inte ens vågar låta ett barn vara hemma när barnet är sjukt?
Det slutade i alla fall med att 10-åringen fick vara hemma med maken idag. C var ju också hemma större delen av dagen men tog sig en timme till hemmasittarskolan i alla fall.
Jag tycker synd om 10-åringen. Vi räknar på något sätt bara med att hen ska fungera. Hen gör läxan på fritids på läxhjälpen för att slippa ta hem den, hen packar sina gympakläder, borstar sina tänder, kommer i säng… Egentligen är det bara en sak som är riktigt jobbig med 10-åringen och det är att hen är så morgontrött och morgonsur.
Det är svårt att hinna med att ge 10-åringen det hen behöver. 6-åringen är aktiv och pratglad och tar sin plats. Men 10-åringen försvinner till sitt rum och stänger dörren.
10-åringen tycker att vi är orättvisa. Att vi alltid tar Cs parti och låter C slippa en massa jobbiga saker. Jag försöker förklara för 10-åringen att det inte är för att vi vill vara orättvisa. Det är för att C inte orkar. Vi försöker förklara för 10-åringen att vi skulle vara orättvisa om vi inte gav 10-åringen ansvar och möjlighet att lära sig saker. C måste ju ta igen allt sen någon gång! 10-åringen köper inte vår förklaring. Än. Men jag hoppas hen förstår framöver.
När jag skaffade barn var det inte riktigt denna bild jag hade byggt upp av hur familjelivet skulle vara. Jag älskar min familj över allt annat. Men det är tufft. Och mycket svårare att vara förälder än jag trodde. Jag kan ibland lite bittert känna att jag blev snuvad på den dröm jag hade om en familj som har det bra tillsammans med lugn och harmoni. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att vi skulle få kämpa så som vi gör. Framförallt inte kämpa med sånt som är så självklart i andra familjer.
Jag förstår att de flesta kanske inte känner lugn och harmoni när de är i barnkarusellen. Men många har nog lite mer lugn än vi i alla fall…
Jag känner mig så otillräcklig. Det blir så många ringar på vattnet…
Dela detta:
Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Syskon
Dominoeffekten
Faller en faller alla!
Det är så tydligt att hela familjen påverkas av Cs mående. Jag och maken stressar och känner oss pressade och oroliga HELA TIDEN. En konstant molande värkande oro i hela kroppen. Korta stunder kan jag låtsas att allt är bra. Tillåta mig själv att koppla av och känna mig positiv och lycklig. Men under ytan ligger oron och pockar på. Låter mig inte slappna av. Bubblar och väser…
Även syskonen påverkas (”I skuggan av C”, ”(O)rättvisor”)). Det blev så tydligt igår kväll. 6-åringen hade somnat och både C och 10-åringen satt vid sina datorer. Maken och jag satt i soffan och pratade om C. Som vanligt. Vi pratade om hur veckan har gått, hur vi ska lägga upp nästa vecka, om mötet med hemmasittarläraren på måndag, om hur vi ska förbereda C för mötet… Vi analyserade oss själva, vår barndom, vår skolgång… Vi försökte hitta likheter och kopplingar. Vi pratade om hur vi har uppfostrat C. Och som vanligt kom vi in på hur detta ofattbara kunde hända – vi har ett barn som inte går till skolan! Detta är fortfarande så svårt att greppa!
Plötsligt när vi satt där kom 10-åringen och ville ha chips. Vi pratade lite med hen och hen tog sina chips och gick tillbaka till sitt rum.
10-åringen ja… (”Mellanbarn”) OCH 6-åringen… (”Till min 6-åring”). Dom hinner vi aldrig prata om känns det som. Dom finns där i periferin någonstans. I utkanten. Jag vill räcka till och hinna med alla mina härliga älskade barn. Men C suger så mycket energi och ger så lite tillbaka.
10-åringen är labil. Hen har enorma humörsvängningar och tycker att vi är världens mest orättvisa föräldrar. 6-åringen pratar högre och högre i sina försök att få uppmärksamhet.
Ingen i vår familj mår riktigt bra. Ingen är stabil och harmonisk. Det blir verkligen en dominoeffekt. Jag och maken måste kämpa för att inte falla. Faller vi faller alla!
Dela detta:
Till min 6-åring
På dig är det full fart.
Du är väldigt smart.
Har aldrig pratat klart.
Du skrattar och gråter.
Busar och låter.
Du vill alltid i köket ge oss hjälp.
Men det kan ofta sluta med stjälp.
Du spiller och kladdar överallt.
I ditt hår framförallt.
Orden nej och sluta har du svårt att förstå.
Du vill alltid fortsätta hålla på.
Du tjatar om glass varenda dag.
Men det blir lite mycket tycker jag.
Du har svårt att sitta still.
Att röra på dig är vad du vill.
Du ritar, sjunger, klättrar och springer.
Du går runt med din lektelefon och ringer.
I ditt rum är det en stor röra.
När jag ber dig städa säger du ”Jag vet inte hur jag ska göra”
Du älskar att prata med alla du ser.
Du går fram och så gulligt ler.
Du är nyfiken som få.
ALLT vill du ta reda på.
Att natta dig kan ibland ta en hel kväll.
Då kan jag bli för trött och du får skäll.
Du kramas, du gosar i min famn.
Jag blir så lycklig när du säger mitt namn
”Mamma”.
(Skriven av Supermamsen)
Postat med WordPress för Android
Dela detta:
Mellanbarn
Till min 10-åring
Du är liten och samtidigt stor
Att vara i mitten är nog svårare än jag tror
Ibland säger jag att du inte får
Att du inte fyllt tillräckligt många år
Ibland säger jag att du måste och ska
Har du fyllt 10 måste du ansvar ta
Du säger att du känner att du glöms
Att jag inte ser dig – att du göms
Du skulle bara veta hur det är
Du är det barn som inte ger oss så mycket besvär
Du är den som jag vet många saker kan klara
Kanske jag därför orättvis i dina ögon ibland kan vara
Jag tycker att du är underbar
Jag är så lycklig att jag just dig har
Jag hoppas att du vet att jag älskar dig så
Det får du aldrig tvivla på.
(Skriven av Supermamsen)
Postat med WordPress för Android
Dela detta:
Under Syskon
”Bra tack!”
Vi har haft en bra sommar! Men inte hela tiden…
Idag har vi haft kick-off med jobbet.
Alla var glada, positiva och taggade.
Det blev många frågor om hur semestern har varit.
”Jo tack! Bra! Vi har gjort en del härliga utflykter och lyckades faktiskt pricka in en hel del sol trots allt. Vi har ätit mycket god mat. Vi har plockat blåbär, badat, träffat släkt och vänner. Barnen har lekt med varandra och haft kul ihop. Jag och maken har haft några mysiga dagar med barnvakt” svarar jag dom flesta.
Men eftersom jag är en ärlig person (”Ljuga, luras och skoja”) så är det inte helt lätt att svara så.
Men hur många är beredda att ta emot och bemöta mitt mer utförliga och ärliga svar som kompletterar mitt svar ovan?
”C fick sin diagnos högfungerande autism i början av sommaren. Det var skönt att äntligen få en förklaring till varför det blir så jobbigt för C ibland. Men det känns tungt att veta att mitt barn kommer att få kämpa mer än andra.
Vi haft svårt att komma iväg på resor och utflykter i sommar för C låser sig. Hen vill helst sitta hemma framför datorn (”Bojen”). Det har varit en psykologisk kamp (”Idag föll C”) när vi ska iväg. Syskonen kommer i kläm för C tar så mycket plats (”I skuggan av C”). 10-åringen känner sig bortglömd och tycker att C och 6-åringen får all uppmärksamhet. Det är väldigt mycket bråk mellan syskonen. Jag och min man hinner nästan aldrig prata med varandra. Vi har hela sommaren haft en enormt stor oro för skolstarten som kommer snart (”Snart kommer den så kallade vardagen”).
Tillsammans är båda versionerna sanna. Vi har upplevt allt detta.
Kan det vara så att även mina kollegor väljer vilken version de vill berätta? (”Fasaden”)
”Bra tack!” är nog det svar de flesta är beredda att bemöta på sin oskyldiga fråga om hur semestern har varit….
Postat med WordPress för Android
Dela detta:
Polletten trillar ner
För ett par veckor sedan satt jag och maken kvar vid matbordet och pratade efter middagen. Ett sällsynt tillfälle av lugn. Alla barnen var upptagna med sitt.
Vi kom som vanligt in på allt som händer i vårt liv. Maken har också gått med i några olika grupper på Facebook.
Maken sa ”Vad jobbigt att ha ett barn som är hyper och måste sysselsättas och ett barn som inte vill lämna huset!”
”Ja det måste vara jättejobbigt!” svarade jag.
Maken tittade på mig med förvånad min ”Men hallå? VI har det så!”
Jag stannade upp och tänkte efter. Mitt ansiktsuttryck måste ha ändrats för maken frågade ”Trillade polletten ner nu?”
Ja! Det gjorde den! Vi har så! Vi har C som inte vill (klarar av att) göra speciellt mycket utanför huset. Hen vill vara hemma. Allt som kräver att C ska lämna huset blir en utmaning.
Sen har vi 6-åringen. Hen vill alltid göra något. Tjatar om lekpark, utflykter, kompisar, skogen, gäster… 6-åringen vill alltid att det ska hända något. Annars blir hen uttråkad. Hen kan tjata en hel dag. Tjatet driver mig till vansinne ibland!
Vår 10-åring är lite mittemellan. Hen vill ha en balans. Lite både och. Ibland när vi har bestämt att vi ska ha en vilodag för Cs skull så kan 10-åringen bli ledsen för just den dagen ville hen hitta på något. Ibland när vi vill hitta på något så 6-åringen blir nöjd så blir 10-åringen sur för just den dagen ville hen vara hemma… När det gäller 10-åringen så känns det som vi alltid gör ”fel” just nu. Lösningen är att dela upp oss mer.
Jag är så glad över att mina tre barn är olika personligheter med olika smak och viljor. Jag älskar dem alla tre så otroligt mycket!
Men det är inte lätt att tillfredsställa allas olika önskemål och behov…
Postat med WordPress för Android
Dela detta:
Mellan himmel och helvete
Vi befinner oss på vårt strandnära landställe. Ett paradis. Egentligen. Idag har dessutom solen skinit så det kunde (borde) ha blivit en kanondag.
Men idag har C varit labil. Förmodligen mycket på grund av gårdagens ansträngning med gäster.
Dagen började inte så bra. Redan före lunch fick C sin skolskräckattack (se inlägg ”Skolskräck”). I det läget är det så svårt att hjälpa C. Vad ska jag säga? Jag kan ju inte säga till C att hen slipper skolan, men ibland önskar jag faktiskt att jag kunde säga så.
Efter lunch mådde C bättre och åkte ut med båten med sin morfar. Hen var glad när hen kom tillbaka.
Under tiden C var borta hann jag sitta i solen på stranden och läsa bok. Då kände jag en stunds lugn. Och tankar som ”Vi fixar det här! Vi har det inte så jobbigt ändå…” dök upp.
Men eftermiddagen bestod mest av stora, och många, syskonbråk. Allt bråkande tar så mycket energi! Syskonen provocerar och triggar C. C kan inte behärska sig och stå emot utan ska hämnas och ge igen. Efter ett tag blev de sams.
Vi lyckades leka kurragömma en stund före middagen, jag barnen och min mamma. Vi hade kul och jag kände återigen att vi har det bra. Men sen kom såklart bråket igen.
Syskonen blev återigen sams och sen skulle de bada tillsammans. Det verkade lovande men slutade också med bråk.
Maken fixade supergod middag. Vi satte oss vid bordet. Då kände jag också en stund av ren glädje. Där satt jag med min fina make och mina tre älskade barn. Vilken tur jag har! Vilken lycka!
Middagen slutade dock även den med tjafs….
När jag går och lägger mig på kvällarna och summerar min dag så är jag tyvärr specialist på att komma ihåg det som har varit jobbigt under dagen. Jag måste börja skriva ner det positiva. För det finns såklart positivt. Men tyvärr skuggas det ofta av det negativa. Det negativa tar så hårt. Suger så mycket energi. Gör mig så ledsen. Hur mycket ska jag orka?
Jag har en önskan. Jag vill ha en bråkfri dag. Eller åtminstone en halv dag. Är det för mycket begärt?
Postat med WordPress för Android
Dela detta:
Att spela en roll
Nu är vi på landet. Vi märker att C är trött. Idag sov hen en timme på eftermiddagen. Det var ju en tuff dag igår så C behövde det. C har sagt ett par gånger att hen vill åka hem, men på det stora hela har det gått bra.
Idag lekte syskonen restaurang. 6-åringen var kock och 10-åringen serverade. C skulle vara med och vara kund. Men det fungerade inte så bra. C tramsade och beställde saker som inte fanns på menyn. Syskonen blev sura. Leken dog ut (men kom som tur var igång sen igen när jag också var kund och hjälpte C).
C har inte lekt så mycket rollekar i sitt liv. Hen har försökt ibland, men det brukar inte fungera.
Om jag tänker efter kanske det är precis det C egentligen har gjort i hela sitt liv. C har spelat en roll och försökt passa in i normen. Och nu orkar inte C längre.
Var går egentligen gränsen mellan diagnos och personlighetsdrag?
Jag ser personer i min omgivning som har bristande empati, vill ha en speciell sittplats, har svårt att se andras perspektiv, har svårt att vara flexibla… Själv märker jag att C är väldigt lik mig när det gäller vissa saker.
Gränsen måste ju vara när det påverkar livet så pass mycket att det inte längre fungerar.
Själv är jag i så fall NTV, normal tillsvidare. Tills någon kommer på vad min personlighetstyp ska kallas för.
Vi är alla olika som tur är! 🙂
Postat med WordPress för Android
supermamsen 