När jag berättade för en kollega att även L hade fått en diagnos nu sa kollegan ”Vilken tur ni har! Då kan ni ju få vårdbidrag för alla era barn!”
Där och då blev jag helt ställd och hade ingen bra replik. Nu i efterhand har jag kommit på flera.
”Toppen och toppen… Det har varit så tufft att få hjälp och stöd till våra barn att både maken och jag är sjukskrivna för utmattning!”
”Två av mina tre barn har mått så dåligt i en icke anpassad skolmiljö att de har kraschat. Men det kanske du skulle tycka vore toppen?”
”Försäkringskassan har gjort bedömningen att mitt föräldraskap innebär så mycket merjobb jämfört med ett ”vanligt” föräldraskap att de räknar med att jag måste gå ner i arbetstid för att orka med. Eller få lite ersättning för all utebliven arbetstid jag har på grund av alla möten som rör mina barn. Vill du byta liv med mig?”
”Mina tre barn har alla olika svårigheter och behov som innebär att jag i princip jobbar hemma hela tiden. Jag kan aldrig koppla av hemma eller lämna alla tre hemma tillsammans själva trots att de är 8, 12 och 15 år. Men du kanske skulle tycka att det vore toppen att ha det så?”
”Vi måste lägga ner tid på kurser och föreläsningar för att få tips kring hur vi kan stötta våra barn på bästa sätt. Vi får ju kompetensutveckling om det är det du menar med toppen?”
”Jag älskar mina tre fantastiska barn och jag skulle aldrig i livet vilja byta ut dem. Däremot skulle jag mer än gärna avstå vårdbidraget om mina barn hade sluppit kämpa så! Hur hade du tänkt i min situation?”
Tror ”folk” på allvar att man söker diagnos på sina barn för att få ett fjuttigt vårdbidrag? ”Folk” som på allvar tror det har en sådan okunskap att det förmodligen är lönlöst att försöka förklara hur livet ser ut för oss som har rätten/möjligheten att söka ett bidrag. Det finns en anledning till att vi har den rätten!
supermamsen 
Eller så menade kollegan att det är tur att det med diagnos blir lättare att få vårdbidrag som eventuellt kan underlätta livet något lite. Livet ser ju ut som det gör, diagnos eller ej. Men åtminstone jag är glad över de saker som blir lättare med diagnos: tillgång till ADHD-centers kunskap och utbildningar, vårdbidrag, större möjlighet till anpassningar i olika sammanhang etc.
GillaGilla
Önskar att kollegan hade menat så men tyvärr inte. Denna kollega har mycket tankar som visar på stor okunskap.
Jag håller dock med om att det är tur att vi under rådande omständigheter kan få lite ekonomisk hjälp, även om det inte på långa vägar täcker förlorad inkomst.
GillaGilla
Och givetvis är jag tacksam över övrigt stöd som finns.
GillaGilla
Aha, ja då förstår jag helt din reaktion. Och ja, vårdbidraget är alldeles för lågt. Det räcker väl ungefär till den städhjälp jag mot min vilja började köpa när jag insåg hur nära väggen jag var (igen). En fåfäng åtgärd ska sägas eftersom jag nu är helt sjukskriven..
GillaGilla
❤❤❤
GillaGilla
Eller enkelt upplys idioten om att det går att söka utan diagnos! 2 är man ensamstående å får bostadsbidrag så sänks det. Ja Gud vilken tur. För att inte prata allt mer jobb med barnet & div myndigheter. Högsta vinsten verkligen!! N
GillaGilla
❤
GillaGilla
Säger inget om folk som får vårdbidrag om de måste gå ner i arbetstid för att klara av barnet/barnen. Men de som inte behöver eller gör det. Fattar inte att de får bidrag när de uppenbarligen orkar både barn och heltidsjobb. Jsg har själv två diagnosfria barn. Och det är fan fullt jävla jobb varje ”ledig” timme. Det ska avstyras bråk, det ska utbildas, det ska hjälpas, det ska sövas i timmar osv osv osv.
Tyvärr visar statistik hur diagnoserna ökat explosionsartst i och med att vårdnadsbidraget för dessa diagnoser infördes.
GillaGilla
Har ingen koll på statistik men både jag och min man jobbar deltid för att orka med barnen. Skulle lätt hellre jobba heltid, skippa vårdbidrag och ha ett lättare liv.
GillaGilla
Sen är det så att vi får bidrag för merjobbet vi har och jag misstänker att jag och andra npf-föräldrar har lite mer jobb än du.
GillaGilla
GillaGilla
GillaGilla