Category Archives: Dator

”Gör vi på ditt sätt kommer jag aldrig att komma iväg till skolan!”

wpid-20150903_111411.jpg”Gör vi på ditt sätt kommer jag aldrig att komma iväg till skolan!” skriker C till mig idag med arg röst och bestämd blick. Är det ett hot eller är det ett konstaterande? Är det manipulation? Ibland känner jag mig så lurad av den ungen.

Det blev bara 30 minuters skoltid på hela veckan för C (inte så bara egentligen för det var kämpigt att lyckas med dessa 30 minuter…).

Men mycket hemmatid blev mycket speltid. Så igår pratade jag med C och vi bestämde att idag får C börja spela först efter kl. 14. Och C måste följa med ut med hunden. Kommande vecka (vardagarna) får C börja spela efter kl. 12 på dagarna. Och gå ut en liten promenad med hunden som vi passar. C var positiv till allt detta igår. C sa att hen förstod och höll med om att det har blivit lite väl mycket spelande.

Idag är en annan dag. C är arg för att hen inte får spela. C skriker att jag förstör hens liv. Att jag vill att hen ska må dåligt (inte första gången C säger så till mig 😦 )

Jag påminner C om vad vi bestämde igår och att C var med på vår ”deal”. C skriker att hen mår dåligt idag om hen inte får spela! Att hen måste få spela för att slippa tänka på skolan. Att om C får spela lovar hen att gå till skolan imorgon. Om vi gör på mitt sätt kommer C aldrig att gå till skolan igen säger hen! Är det ett hot?

Jag har läst väldigt mycket om hur sköra dessa barn är. Hur trötta och utmattade de är. Jag vet att C är trött och mår dåligt. Men när C skriker på mig, knuffar mig och gormar att det är jag som gör så att C mår dåligt, att jag VILL att C ska må dåligt! Då känner jag mig ändå manipulerad och lurad…

Jag vill att C ska lyckas! Jag blir tokig på denna svåra balansgång!

Jag står fast vid speltid efter kl. 14 idag. Vacklar kring hur vi ska göra med kommande vecka…
Vad är rätt? Vad är fel? Vad är lagom? Vad är ångest? Vad är tonårstrots? Vad är vad???

C mår inte bra. DET VET JAG. Jag vet också att barn mår bra av att föräldrar är konsekventa och håller det som har bestämts. Jag tror också att det är viktigt att vi försöker begränsa tiden vid datorn. C spelar ju nästan 8-10 timmar/dag om C får det.

Men om jag håller hårt på det vi bestämde stjälper det C då? Kommer C att vara hemma hela veckan på grund av det? Och om C är hemma är det trots då? Eller är det en oförmåga att gå för att C har blivit trött av all skoloro som hen har fått av att inte få spela och slippa tänka…? Om C inte får spela är det ett straff då? Eller är det en konsekvens?

”Barn gör rätt om dom kan!”
”Barn behöver konsekventa föräldrar!”
”Visa barnet vem som bestämmer!”
”Var inte för hård!”
”Barnet är utmattat! Låt det ta tid!”
”Ni måste sätta upp mål för barnet!”
”Pressa inte barnet för hårt!”
”Barnet går till skolan när hen känner att hen kan!”
”Försök se till att barnet är i skolan en liten stund varje vecka!”
”Låt inte barnet spela för mycket på datorn!”
”Dataspelande kan vara bra! Det är ett sätt för barnet att behålla kontakten med kompisar…”

Vilken snurr! 😉

Annonser

3 kommentarer

Filed under Ångest, Dator, Diagnos, Hemmasittare, Skola

Nu bygger vi!

Vi måste bygga upp C!

Vi måste bygga upp C!

En dag som började väldigt jobbigt blev trots allt en riktigt bra dag.

Jag bestämde mig för att vara hemma och stötta C. Det är inte lätt att vara konsekvent. C hade själv ”villkorat” datorn med skolan och vi gjorde en ”deal” (”Imorgon ska jag gå!”, Ond cirkel).

Tyvärr misslyckades C idag och då blev det ingen dator. Det känns hemskt att straffa med datafritt men jag känner ändå att C måste känna tryggheten i att det blir som vi har sagt och bestämt. Jag tror dock att vi framöver låter bli att ”villkora” datorn. Om C KAN gå till skolan kommer C att gå till skolan oavsett hur vi gör. Vi måste ha mer tålamod och vänta på Cs KAN. C måste hitta sin inre motor och motivation igen.

Idag satt C och jag och tittade på TV, vi pratade, tog en promenad och C klippte sig. Hen blev så fin!
Vi gick till Friskis & Svettis och köpte ett månadskort så att C får prova på att träna lite mer där. Efter det träffade C en kompis och de lekte ute i ett par timmar. Den datafria dagen blev bra! Om C hade fått spela idag hade hen inte kommit utanför dörren.

Vi måste bygga upp C. Kärlek har jag mycket av men jag måste ha mer tålamod…

wpid-20150910_213228.jpg

1 kommentar

Filed under Dator, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Vardag

”En timme är för mycket!”

Jag försöker tänka så!

Jag försöker tänka så!

Idag gick det åt pipan! Vi hade bestämt att C skulle gå två lektioner idag. Även idag märktes det på C att det inte skulle fungera när jag väckte hen. Så vi bestämde att en lektion skulle C gå idag. På Skolans val. Jag påminde C att om hen inte kommer iväg idag så blir det datafritt tills C har varit i skolan igen.

C gick motvilligt upp men fick inte i sig någon frukost. C vägrade ta sin ta-vid-behov-medicin mot oro. Jag blir tokig på den ungen ibland. Så envis! Maken åkte i väg till skolan med syskonen.

Nu var det bara C och jag hemma. Tillsammans i ett vakuum av ångest. C började sparka i soffan. C skrek att hen känner sig hotad och pressad av oss. Att om vi tar bort datorn tänker C ALDRIG gå till skolan igen. Någonsin! C puttade mig. Gormade! Grät! Skrek att jag inte förstår hur hen mår. Skrek att hen gör sitt bästa hela tiden och att vi aldrig är nöjda. Skrek att vi gör så att hen känner sig misslyckad och värdelös! Oj vad jag kände mig tom och ledsen inombords. Jag vill hjälpa och bygga upp mitt barn men istället ökar jag Cs känsla av att inte lyckas (”När C faller”).

Hemmasittarläraren sa till oss att vi måste vara konsekventa. Har vi sagt att det ska vara datafritt så SKA DET VARA DATAFRITT. Det gick inte att ta elkabeln och åka till jobbet och lämna en gråtande skrikande C.  Så jag är hemma idag och försöker se till att C får en okej dag utan sin dator (”Bojen”, ”Den där datorn…”).

Jag försöker vara klok men sen när det bränner till brister jag och säger fel saker till C i alla fall. Det är så svårt!

I måndags var C i skolan i en timme. En timme är INGENTING! Jag kan förstå att det är mycket för C… Men att det ska vara så svårt är obegripligt. Jag jobbar så hårt på att försöka förstå. Jag vill låta detta ta tid och hålla mig lugn men jag känner hela tiden en stress att vi måste öka skoltiden, skynda på lite… Framförallt inte låta C vara hemma en hel vecka. Jag är livrädd för förra läsårets vardag.

För en stund sedan ropade C på mig och sa att om hen får spela nu kommer hen garanterat gå till skolan imorgon. Annars ska vi ge hen en datafri månad och inte köpa ett Friskis & Svettis-kort som C vill ha. Detta om något bevisar ju att C är databeroende. Jag sa ”Nej!” och nu ligger C i soffan och gormar.

Nu ropade C igen att jag vill att hen ska må dåligt och vara orolig. Att datorn tar bort oron och att om jag inte låter C spela så är det JAG som gör att C mår dåligt.

Jag vet att jag gör rätt. Tror jag…

Men hur länge ska jag orka…?

8 kommentarer

Filed under Ångest, Dator, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Vardag

Ond cirkel

Jag fick efter mycket om och men ut C på en kort promenad. Innan promenaden kände jag mig vissen. Trött. Slut.

Jag kände mig vissen!

Jag kände mig vissen!

Vi gick och pratade i solen. C höll min hand. Plötsligt ryckte hen ett löv från en buske och rev bort lite på det så det såg ut som ett hjärta.

Jag orkar!

Jag orkar!

Sen gav C hjärtat till mig, tittade på mig och sa ”Du är världens bästa mamma! Tack för att du hjälper mig!”
Jag blev alldeles rörd och fick ny energi. Det är just DÄRFÖR jag orkar och måste orka!

Att få C att röra på sig, gå ut och få frisk luft, är nästintill omöjligt. C säger att hen är för trött. Jag har sagt att hen får mer energi av ATT RÖRA PÅ SIG. Men nix. Det blir som en ond cirkel. C är för trött för att röra på sig men hen får ingen energi till att orka röra på sig för att hen inte rör på sig… Suck…

På promenaden berättade jag för C att jag hade ett nytt förslag gällande kopplingen skola/dator. Christina skrev en kommentar under mitt inlägg ”Imorgon ska jag gå!”. Jag snor hennes bra idé! C sa att om hen inte går imorgon så ska hen ha datafritt en hel vecka. Det nya förslaget är att om C inte går imorgon har hen datafritt tills C har varit i skolan igen. Alltså tills på måndag förhoppningsvis. Bra tänkt! Då blir det mer motiverande och inte lika hårt slag. C blev nöjd. Tack Christina! 🙂

Jag fick tag på LSS-handläggaren idag. Ännu en ond cirkel. De kan inte hjälpa C i skolan. Endast på fritiden. Handläggaren rekommenderade en grupp för tonåringar med asperger. En taxi skulle hämta C och köra hem C. Men hallå!? Det går ju inte. DET ÄR DET SOM ÄR PROBLEMET! C har svårt att komma hemifrån.

Och skolan kan ju inte hjälpa C om hen inte kommer TILL skolan. Och psykologen kan inte hjälpa C om hen inte kommer dit…

Googlade lite på KBT online och hittade en grupp för barn 8-12 år och en grupp för ungdomar 15-19 år. Men 13-14-åringar då? Vi hamnar i kläm hela tiden.

Hur kan det finnas en så stor grupp som kommer i kläm hela tiden? Något är fel någonstans i samhället!

ALLT känns just nu som en ond cirkel.

6 kommentarer

Filed under Ångest, Dator, Diagnos, Skola, Stress, Vardag

”Imorgon ska jag gå!”

Jag ger allt!

Jag ger allt!

Mina tårar rinner. Har precis tittat på ett program på SVT2 som heter ”Världens fakta: Tvångssyndrom”. I programmet fick man se olika personer med stora tvång. Det var flera som hade svårt med smuts vilket ledde till behandling som gick ut på att konfrontera och möta sina rädslor. Att sakta mer och mer våga ta i smutsiga saker, inte tvätta sig i två timmar efter en kram osv. Intressant program! Och så sorgligt. På slutet blev det i alla fall en seger för en kille. Han kramade sina föräldrar för första gången på flera år. Där av mina tårar.

Även idag är C hemma. Det gick bara inte. C säger hela tiden ”Imorgon ska jag gå! Jag vet att jag kan imorgon! Bara jag får vila idag!”. C skjuter hela tiden upp sin fara. Hen vill inte möta den. Hen vågar inte, orkar inte, pallar inte… Undviker faran till varje pris.

Jag har försökt förklara för C att hen inte kommer att vakna en morgon och känna ”Idag kan jag gå till skolan utan problem!”. C måste möta sin rädsla och ta sig dit TROTS att det känns jättejobbigt. Om C inte utmanar sig själv så kommer det inte att bli bättre.

När C är hemma vill C sitta vid datorn hela tiden (”Bojen”) för att slippa tänka. Jag tycker att C spelar alldeles för mycket. Jag sa till C att idag får C spela först efter lunch. C bröt ihop helt och hållet.
Efter ett tag kom C till mig och sa:
”Om jag får spela nu så lovar jag att gå till skolan imorgon. Annars får jag ha helt datafritt en hel vecka. Du vet att jag inte vill ha datafritt så då kommer jag att gå imorgon!”.

”Men är du säker på att du vill göra så? Vad händer om du känner som idag. Att du bara inte KAN komma iväg… Ska jag ge dig datafritt då ändå?” undrade jag.

”Jag kommer att gå imorgon! Jag klarar det!”
svarade C och gick och satte sig vid datorn.

C sa samma sak igår om idag. Men då hade vi inte ”villkorat” något. Jag vet inte om detta är bra. Den psykiska pressen på C är enorm. Undrar om hen kommer iväg imorgon…? Det återstår att se. Bakslagen suger musten ur mig….

Imorgon är en annan dag.

9 kommentarer

Filed under Ångest, Dator, Diagnos, Hemmasittare, Skola

Bojen

wpid-20150804_184154-1.jpg

Alla behöver ibland stöd och någon som lyfter dem. Jag har flyttat några gånger under min uppväxt. Det har gått bra för mig för min familj, tryggheten (min boj), följde med.

Jag har alltid känt mig grundtrygg. Självklart har jag i tonåren haft bristande självförtroende och kärlekssorg, men inga större bekymmer.

Skolan har jag tyckt om. Jag var ingen stjärna, men jag klarade mig utan någon större ansträngning.

Min mamma, pappa och syster är fortfarande min boj. Men nu har jag även en ny boj i min make som ger mig kärlek,  trygghet och styrka. Jag är så tacksam att jag har dessa bojar.

Idag fick vi ta ett jobbigt beslut för Cs skull. Imorgon åker maken och C hem. Jag och syskonen stannar på landet några dagar till. Det känns jättejobbigt att vi måste göra så. Men C mår inte bra här på landet. C tjatar hela tiden att hen vill hem till tryggheten i sitt rum, till datorn.

Jag har försökt krama och trösta. Sagt att vi, din familj,  är ju här. Din boj!

Det är en sorg i mig att jag inte kan vara den boj C just nu behöver. Att det inte räcker att vi finns här för hen. Hen vill till sitt rum/sin dator. DET är just nu Cs boj.

En person som aldrig har haft ångest kan nog aldrig riktigt förstå hur det är.

När vi sitter här i den mysiga stugan på landet med solen gassande utanför och C skriker med tårarna sprutande ”Jag måste hem nu! Ni förstår inte! Jag klarar inte av att vara här mer!  Jag orkar inte mer!” då känner jag mig så liten. Så hjälplös. All min kärlek och alla mina kramar och ord om att allt kommer att bli bra hjälper inte. C måste få komma till sin boj. Imorgon får C det.

Maken och jag får dela upp oss. Det är inte vad vi önskar på vår semester. Men det är nödvändigt.

Jag hoppas att C framöver hittar sin inre styrka igen. Den finns där. Jag har sett den. Förr hade C världens bästa självförtroende. Men för ett par år sedan började hen tappa det. Jag undrar hur det kunde hända…..?

Postat med WordPress för Android

24 kommentarer

Filed under Ångest, Dator, Hemmasittare, Semester, Syskon, Uncategorized

Den där datorn…

wpid-20150726_112000.jpg

Nu har jag varit ute på en långpromenad. 6-åringen ville följa med men jag sa nej idag igen. Promenaderna är min grubbel- och bearbetningstid. Idag blev det grubbel på den där datorn…

Efter en dryg vecka borta i en stuga utan uppkoppling så kom vi i fredags hem. Det var skönt att slippa tjatet om datorn en vecka. Att slippa planera matpauser och sätta stopptider. Att slippa Cs ilska när vi ber hen sluta spela. Att slippa tjatet om fler speltimmar.

Planen var att imorgon åka till nästa stuga utan uppkoppling. Men vi måste revidera vår plan. C säger att hen måste få landa hemma några dagar. Sitta vid datorn och koppla av. Så nu siktar vi på att åka på torsdag.

C har spelat på sin dator i några år nu. Det har genom åren varit mycket MineCraft. Nu när C är äldre spelar hen andra spel (som CSGo). Speltillverkarna vet vad de ska göra för att fånga barnen. De gör så att man tappar i rank om man inte är aktiv på några dagar. Man kan satsa på matcher som man måste följa upp och kolla hur det går. De har gjort så att man inte kan sluta spela mitt i ett spel. Om man gör det kan man bli bannad från spelet. Allt för att barnen inte ska vara borta från datorn för länge.

Vi har alltid försökt ha lite koll på hur mycket C spelar. Vi har gett hen speltid och datafria dagar. C har alltid haft svårt att sluta spela när vi har bett hen. Ofta har hen sagt att det är ett dåligt tillfälle att sluta. Om hen slutar nu kan hen bli bannad från spelet osv. Trots att vi har satt timer med speltid och i förväg bestämt stopptid så har det inte fungerat. C har reagerat med ilska när vi har bett hen att sluta.

När C började vara hemma mer och mer (när vi andra i familjen jobbade/var på skola/förskola) så tappade vi kontrollen. C satt hela dagarna och spelade. Vi kunde ju inte kontrollera vad hen gjorde när vi inte var hemma.

Vi bad C styra sin tid och inte spela så mycket. C sa att hens enda kontakt med kompisar var via datorn och Skype. Hen grät och undrade vad hen skulle göra ensam hemma hela dagarna. Hen sa att datorn var den enda platsen som fick C att må bra. C motiverade också dataspelandet med att hen minsann tränade på att både prata och skriva engelska när hen spelade.

Vi hittade en checklista för spelberoende på nätet. Om man svarar ”ja” på de flesta frågorna kan det vara ett beroende:

  1. Spelandet verkar uppta mycket av barnets tankar, barnet är frånvarande och slutet och vill gå undan till spelandet.
  2. Barnet spelar ofta under långa tidsperioder i sträck, 3-4 timmar.
  3. Blir rastlös och irriterad när han/hon inte kan spela, till exempel under resor.
  4. Skolarbetet börjar gå sämre.
  5. Barnet tappar intresset för andra fritidsintressen än spelandet.
  6. Spelar hellre än träffar kompisar, eller har hela sitt umgänge på nätet.
  7. Trötthet, särskilt på morgnarna.

C slutade spela fotboll och blev mer och mer ett hemmabarn. Vi svarade ”ja” på de flesta frågorna ovan.

Vi märkte inga framsteg med skolan för C. Hen jobbade inte hemma med specialpedagogen som i slutet av vårterminen kom hem till oss för att jobba med C en timme om dagen. Till slut valde vi att ta bort datorn helt från C i några veckor.

C hade nästan som abstinens. Hen klättrade på väggarna och kunde inte komma på något vettigt att göra. Det hjälpte ju inte heller att kompisarna fortfarande fick spela mycket.

Det var en jobbig tid för hela vår familj. C gav sig på syskonen mer än vanligt och var som en osalig ande. Jag fick ett sms från C en dag när jag var på jobbet:
”Snälla! Du måste låta mig spela. Jag lovar att allt kommer ordna sig då. Jag kommer att må bättre och jag kommer att gå till skolan. Jag kommer att känna ett flyt i livet. Jag kan prata Skype med mina kompisar. Jag vet att jag fixar det. Bara låt mig spela så löser sig allt!”

Vi stod på oss och lät inte C spela. Det där meddelandet gjorde att vi ännu mer kände att vi gjorde rätt som hade tagit bort datorn. C var helt knäckt. Men efter någon vecka lugnade hen ner sig och började kunna se möjligheter och hittade på andra saker.

Nu har vi låtit C börja spela igen. Vi har sagt 90 minuter/dag men datafritt onsdagar och söndagar. C tycker att det är väldigt lite speltid för kompisarna får spela mycket mer. Och hen har rätt! Hens kompisar verkar få spela så mycket de vill!

Jag vill att C ska känna sig duktig någonstans. Det gör hen vid datorn. Hen har hög rank i spelet. Där är C någon.
C känner sig lugn vid datorn. Hen kan styra själv och ha kontroll. Det är ingen press och inga krav. Ofta blir det lugnare för hela familjen när C sitter vid datorn. Det är när speltiden är slut, och C har en massa energi att göra av med, som det kan bli riktigt jobbigt.
C umgås med kompisar vid datorn. De pratar Skype och spelar tillsammans. Det är socialt. Dock hade jag föredragit att hen träffade kompisar ”live” lite oftare.

Jag känner att det inte är bra om C spelar för mycket. C har alldeles för lätt för att fastna där.
Svår balans…

8 kommentarer

Filed under Dator, Diagnos, Hemmasittare, Skola