Kategoriarkiv: förälder

december 2, 2015 · 11:03

”Fantastiskt vilken tur C har som har fått just er som föräldrar!”

Till alla kämpande superföräldrar!

Till alla kämpande superföräldrar!

Jag har dagar då jag känner mig stark, som en supermamma. Sen har jag dagar då jag känner mig som världens sämsta mamma. Jag tycker inte att jag lyckas med någonting. Det känns som att allt går åt pipan. Jag har dagar då jag känner mig avundsjuk på ”vanliga familjer” och då jag känner att min vardag är lite väl tuff.

Jag fick häromdagen ett sms från en vän som precis hade läst mitt senaste inlägg. Hon skrev ”Fantastiskt vilken tur C har som har fått just er som föräldrar!”. När jag läste det blev jag alldeles tårögd. Tack älskade vän för att du ser hur mycket jag sliter!

Jag är med i olika grupper på Facebook. I dessa grupper är det en massa superföräldrar som är medlemmar. Alla har en ”kamp” i familjelivet utöver det vanliga. Det är föräldrar till hemmasittare (skolan har slutat fungera för barnen av olika skäl), föräldrar till barn med olika diagnoser, föräldrar till barn med mycket allergier eller andra sjukdomar. I dessa grupper diskuteras medicinering av barn, hur vi kan hjälpa barnen få en fungerande skolgång, hur vi kan hjälpa och stötta våra barn på bästa sätt  med deras olika svårigheter… Här är det lite andra ämnen som kommer upp än hur ska jag få mitt barn att göra läxorna, mitt barn är morgontrött…osv.

Dessa föräldrar engagerar sig till 100% för att stötta och hjälpa sina barn. De går kurser, läser böcker, har möten med psykologer, läkare, behandlare, skolpersonal… De stångar sig blodiga för att få hjälp och stöd till sina barn. Många har blivit misstrodda och det har tagit lång tid att få hjälp.

Vissa av dessa superföräldrar är dessutom ensamstående med liten möjlighet till avlastning och vila. Dessa föräldrar försöker ofta dessutom jobba. Många har blivit sjukskrivna för att detta krävande liv har blivit lite för mycket.

Men ger dessa föräldrar upp? Ger jag upp? Lägger vi oss ner och struntar i alltihop?
NEJ DET GÖR VI INTE! Vi fortsätter. Vi faller ibland men tar oss upp och kämpar vidare. För att vi måste.

Dessa barn kom till oss med en utmaning och vi tar oss an utmaningen. ”Någon” har gett just oss uppdraget för att ”någon” tror att just vi klarar det!

Vi är starka! Våra barn har tur som fick just oss som föräldrar!

19 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Vardag

Taggat som , , , ,

november 27, 2015 · 11:38

Att hjälpa C lyckas – bryta mönster, bygga rutiner, göra anpassningar och spara energi

Vi måste forma en tillvaro som C kan hantera!

Vi måste forma en tillvaro som C kan hantera!

C fick sin aspergerdiagnos i somras 13 år gammal. Detta innebär att vi länge har haft orimliga krav på C och behandlat C fel. Detta gäller både oss som föräldrar och skolan. Det har vi förstått nu.

C har varit hemma från skolan sedan november-14 (ht i åk 6). Nu gör vi små framsteg. Det går inte på räls (inte ens i närheten!) och det blir tuffa bakslag och låsningar. Men jämfört med i våras går det ändå sakta framåt.

C har inte velat kännas vid sin diagnos och sina svårigheter. Det är fortfarande så. Men med energipratet vi hade har vi ändå hittat en liten öppning för samtal. Vi har börjat komma åt Cs tankar och känslor lite i alla fall.

För att hjälpa C har vi börjat med följande upplägg (som är under prövning nu och ska justeras):

Morgonrutin
Maken och jag är båda hemma på morgonen. Detta är ett måste just nu!
(Jag vet att många ensamstående föräldrar har denna kampen och jag förstår att det måste vara otroligt tufft! <3)

Maken är (oftast i alla fall)  ”huvudansvarig” för syskonen och jag för C.
Vi väcker syskonen ca. kl. 6:30 och hjälps åt med att få i dem frukost osv. Maken och syskonen går hemifrån ca. kl. 7:30.
Ca. kl. 7:30 Jag väcker C.
Att hen går upp när syskonen har gått hemifrån sparar mycket energi (trängsel i badrummet, tjafs vid matbordet osv). Senare väckning ger mindre ”dötid” så att C slipper tänka och fastna i soffan med mobilen.
Ca. kl.7:40 Jag går in till C och påminner om att det är dags att gå upp. Ibland hjälper jag hen med påklädning för att spara energi.
Ca. kl. 7:45 C äter frukost som jag har fixat (det sparar energi att hen slipper fixa själv, hen gör det ändå spontant själv vissa dagar när hen har orken).
Ca. kl. 8 ska C borsta tänderna. Tandborstning är jobbigt på morgonen för C. Hen brukar börja må illa ibland. Om det är en ”sådan” morgon får C bara skölja munnen med vatten och ta ett tuggummi för att spara energi.
Ca. kl. 8:10 C ska cykla hemifrån själv till hemmasittarskolan.
Tanken är att C ska cykla själv för att det ska bli en hållbar rutin som kommer att fungera även när jag inte är sjukskriven längre. Vissa dagar har jag trots detta ändå skjutsat för att jag inte vill att C ska vara hemma. Att åka bil sparar egentligen också energi för C men blir inte en hållbar rutin att bygga på.

Kl. 8:30-11:30 ska C vara i hemmasittarskolan varje dag. Tiden har successivt ökats på. Från början var det en timme/dag.

Datatid
C spelade väldigt mycket (och gör fortfarande!). Hen har många gånger sagt att datorn är det enda stället C känner att hen mår riktigt bra och slipper tänka.
Vi har styrt upp datatiden lite men inser att datorn faktiskt GER C energi.
Vardagar: Datatid och mobiltid efter kl. 12:00. Om C är hemma från skolan får hen läsa eller titta på TV.

Kvällsrutin
Vi har bestämt speciella duschdagar (3 ggr/vecka). Dessa måste C hålla.
Datatid till kl. 20:30. Efter det ska C göra sig i ordning (tandborstning och ev. duschning) och lägga sig direkt i sängen (förr hade vi spelstopp kl. 19:30 och det ledde till att C hamnade i soffan och fastande där vilket ledde till stora konflikter som tog energi).

Om C vill titta på TV en kväll måste C sluta spela kl. 19:30 den kvällen.

Titta på mobilen i sängen till kl. 21.30 (hen brukar titta mycket på You Tube-klipp). Efter det får C lyssna på musik/ljudbok eller läsa själv.

Helger
Helgerna är ganska fria. Datatid till ca. kl. 22:30 på fredagar och lördagar. Ingen dator före frukost. Någon form av frisk luft/rörelse varje dag.
På helgerna får C tanka energi.

Bemötande
Vi försöker allt vad vi kan att vara låg-affektiva och följa receptet. Följer vi det har vi alla fall en lite större chans att lyckas!

C ska få gå en kurs nu i hemmasittarskolans lokaler. Det är första tillfället idag. Hoppas att det kan ge något!
Vi ska jobba vidare med rutiner, anpassningar och energibesparing för C. Det är ett riktigt detektivarbete!
Vilken utmaning vi har fått! 😉

25 kommentarer

Under Anpassningar, Ångest, Dator, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Rutiner, Skola, Stress, Syskon, Vardag

Taggat som , , , , , , , , , , , , ,

november 25, 2015 · 12:57

”Hur orkar ni? Vilket stöd och vilken hjälp får ni som föräldrar?”

Varför finns det en mur mellan oss föräldrar och de som borde förstå och hjälpa oss?

Varför finns det en mur mellan oss föräldrar och de som borde förstå och hjälpa oss?

”Hur orkar ni? Vilket stöd och vilken hjälp får ni som föräldrar?” Den frågan har vi fått MÅNGA gånger. Både av vänner/familj och av olika instanser.

Svaret: ”Stöd? Hjälp? Nä, vi har mest blivit skuldbelagda, misstrodda och ifrågasatta som föräldrar!”

När vi sa till skolan att C inte ville gå dit sa de att det bara var att ”tvinga dit ungen. Ni är föräldrarna ni bestämmer!”.

Vi försökte påpeka för skolan att det nog var något I SKOLAN som gjorde att C inte ville gå dit. Skolan lyssnade inte. C ville jobba i lilla gruppen. Vi frågade skolan om det. De sa att den gruppen var för barn med diagnos (på den tiden, i 5:an, hade C ingen diagnos) så det fick inte C.
Vi bad att C skulle slippa läxor. Vi märkte att hen var trött. Men nej, engelskaläxan måste C göra…

Den här boken borde all skolpersonal läsa!

Den här boken borde all skolpersonal läsa!

Vi föräldrar ändrade inte plötsligt våra rutiner eller vår uppfostran. Vi gjorde inga nya konstiga saker hemma för att C skulle vilja vara hemma. Vi uppmuntrade inte C att vara hemma på något sätt. Syskonen tog sig fortfarande iväg till skola och förskola.

C ”valde” att vara hemma för att skolan inte fungerade längre. C mådde dåligt. C orkade inte längre. C fick sin aspergerdiagnos först i somras (sommaren mellan 6:an och 7:an). C har varit hemma sedan år 6, november-14 (med ett par skolförsök vt-15).

Skolan hann aldrig göra en kartläggning av C i skolan för att försöka ta reda på vad som gjorde att C inte ville vara där. C hann sluta gå dit. Och då blev det VÅRT FEL.

Den här hade nog skolan missat helt!

Den här hade nog skolan missat helt!

Vi gjorde själva en orosanmälan till Socialtjänsten och blev utredda och ”godkända” på alla punkter. Vi frågade om familjebehandling men de sa att det kräver nog för mycket av C. Och de hade de nog rätt i… Så det blev inget.

Jag och maken var hemma mycket från jobbet för att hjälpa och stötta C. Vi fick ta tjänstledigt eller komp. Tillslut skrev en läkare ett intyg så att vi får VABBA för C trots att hen är 13 år.

När vi var hemma fick vi höra att ”Nu vill ju C vara hemma med er. Det är såklart mysigt att ha mamma eller pappa hemma. Det är bättre om ni jobbar så att C är ensam hemma och har tråkigt. DÅ vill C till skolan”.

Vi har bett läkare sjukskriva C för att slippa stressen och pressen med skolplikt och låta C läka i fred. Vi tror att C blev utmattad av flera år i en skola som egentligen inte alls var anpassad efter Cs behov. C höll ihop i skolan i många år. Läkaren sa ”Vi sjukskriver inte barn!”.

Den här boken borde alla som jobbar med barn läsa!

Den här boken borde alla som jobbar med barn läsa!

Det har nu istället slutat med att jag är sjukskriven 100% och maken är också delvis sjukskriven. Hade det inte varit bättre om C hade blivit sjukskriven så vi slapp pressen med skolplikt och hot om anmälningar till Socialtjänsten? Vi har även nu fått höra ”Jaha är ni hemma, det är ju inte så bra för C!”. Vad ska vi göra då? Vi föräldrar har ju kämpat i motvind länge nu. Vi är trötta.

Den eventuella hjälp C kan få kräver att C lämnar hemmet. Men vad gör vi om det är JUST DET som är problemet? C har svårt att lämna hemmet. Hen låser sig och får ångestattacker. Finns det ingen hjälp att få då? Är det vårt fel då?

Vi, liksom många andra, är föräldrar som VILL att våra barn ska vara i skolan. Vi vänder ut och in på oss för att få skolsituationen att fungera. Varför möts vi av misstro och ifrågasättande? Lita på våra barn! Lita på oss! Hjälp oss! Lyssna på oss! Vi har kunskap om våra barn! Vi läser böcker, går kurser, söker information…
Varför kan inte skolpersonal, läkare, socialtjänsten och psykologer läsa på så att vi hamnar på samma lag?

Någonting är fel i samhället när det får bli så här!
Jag har inte uppmuntrat mitt barn att bli en hemmasittare. Jag vill inte att det ska vara såhär!

14 kommentarer

Under Boktips, Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Taggat som , , , ,

november 23, 2015 · 14:08

Parallella processer

wpid-20151117_085804.jpg

Det pågår flera parallella processer i vårt hus.

Cs återgång till välmående och skolgång
Detta är den process vi har kämpat med länge. Det går upp och ner. Vi testar olika saker och kämpar på. Vi försöker få C att öppna sig och sätta ord på sina känslor. Framförallt kämpar vi med att C ska ta emot den hjälp som erbjuds.
Vi känner en enorm press från skolan som pratar om skolplikten och om föräldrarnas ansvar att se till att barnet är i skolan. Det som är svårt är att skolan vill skynda på och vi vill ta det i lite lugnare takt.
Idag är C hemma förkyld. Det kändes skönt att messa hemmasittarläraren med ett ”giltigt” skäl till att C inte kom dit just idag. Jag har försökt få C sjukskriven för utmattning men det gick inte. Det är bara att kämpa på…

Fånga upp 10-åringen innan hen faller
Vår 10-åring har kommit i kläm (trots att vi tycker att vi verkligen har försökt tänka på att hen inte skulle göra det).
Hen uppvisar en stressreaktion med magont och vill inte gå till skolan. Vi kämpar med att bygga upp 10-åringen och ge hen positiva känslor och upplevelser. Jag och 10-åringen har börjat spela badminton tillsammans. Maken och 10-åringen har varit och klättrat. Jag och 10-åringen har anmält oss till en kurs för syskon till barn med asperger. Vi ska inte tappa ett barn till!

Stimulera 6-åringen
Vi har en aktiv 6-åring som tar mycket plats. Hen behöver hitta på saker och få stimulans. Annars blir hen arg och ledsen. Vi försöker hinna med att göra saker med 6-åringen. Spela spel, rita, gå skogspromenader (hen älskar skogen!), bjuda hem en kompis osv. Just nu har 6-åringen ett stort behov av närhet så vi låter hen sova i vår säng varje natt.

Min och makens utmattning
Jag är sjukskriven 100% på grund av all stress och press. Även maken är delvis sjukskriven nu. Någonstans mitt i kaoset måste vi försöka hitta tid för oss att bygga upp orken. Att ge oss själva syre så att vi har något att ge… Att hålla ihop vårt äktenskap som hela tiden får komma på undantag. Vi hade barnvakt i fredags och gick ut och åt med vänner. Förra helgen var maken och jag på teater och bodde en natt på hotell. Det var verkligen skönt!

Alla dessa parallella processer suger mycket energi! Men det är bara att kämpa på. Vad skulle vi annars göra?
Det här är vårt liv!

7 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Stress, Syskon, Vardag

Taggat som , , , , , , , ,

november 22, 2015 · 14:17

”Vi har egentligen tre barn!”

wpid-20151121_135045.jpg

Jag är inne i en bearbetningsprocess när det gäller att vi i familjen delar upp oss. Eller egentligen handlar det om när C inte följer med oss andra fyra i familjen.

För några veckor sedan åkte vi till landet lördag till söndag. C ville inte följa med utan fick sova över hos en kompis. C var nöjd med det.
På morgonen när vi skulle åka till landet stannade vi på Mc Donalds för att äta frukost på vägen. Då stötte vi på en gammal bekant. Vi fyra satt och åt när han kom. Vi pratade lite allmänt om saker. Vi kom aldrig in på hur många barn vi har men jag kände att jag ville säga ”Vi har egentligen tre barn!”. Men jag sa inte det…

För ett par veckor sedan var hela familjen bjuden på en Halloweenfest. C valde även denna gång att stanna hemma. Vi andra fyra klädde ut oss och C tog kort på oss innan vi åkte. Det kändes så konstigt, och ledsamt på något sätt, att åka utan C. Men C var nöjd!

Igår gick vi ut på en skön promenad i höstsolen. C valde återigen att stanna hemma. Igår kväll var vi bjudna på middag hos närboende vänner. C valde även då att inte följa med.

C är ju tonåring och tonåringar är ju inte så förtjusta i varken promenader, maskerader eller tråkiga middagar. Jag kan förstå det! Problemet är att jag lägger in andra saker i det. Tankar, förväntningar, önskningar… Visionen om att ”hålla ihop familjen”. Men som jag har varit inne på förr… För vems skull egentligen? Inte för Cs skull i alla fall. Vi måste tänka på att anpassa och inte kräva för mycket av C. Jag vet att mina vänner, som har tonåringar utan diagnos, inte heller får med sig sina tonåringar så lätt. Det är ju inte synd om C som VÄLJER att vara hemma. Hen vet att hen är välkommen att följa med. C väljer det som känns bäst för hen. Det är ju klokt!

Min identitet som mamma hamnar lite i gungning när jag inte får ha med mig alla mina tre barn. Det är väl bara att vänja mig!

MEN jag har egentligen tre barn!

1 kommentar

Under Diagnos, förälder, Syskon

Taggat som , , , , ,

november 11, 2015 · 15:13

Lättnad

Jag är överlastad och trycker på nödstopp!

Jag är överlastad och trycker på nödstopp!

Jag har precis kommit hem efter mitt besök hos husläkaren. Återigen grät jag mig igenom hela besöket på drygt 40 minuter. Tårarna bara rann när jag beskrev vår situation kring C, 10-åringen och att både maken och jag är helt slutkörda. Alla känslor jag bär på: maktlöshet, frustration, otillräcklighet, sorg, skuld, oro…

Läkaren var väldigt förstående och hon sjukskrev mig en månad. Sen ska jag träffa henne igen och förlänga. Hon sa att hon kommer att förlänga, att jag inte behöver oroa mig för det. Hon vill bara kolla av hur jag mår om en månad.

Det är tufft när man inte får återhämtning och energi någonstans. Jag känner mig ledsen över att min arbetsmiljö blev så dränerande.

Läkaren fick tårar i ögonen och sa ”Jag är själv mamma och jag vet inte hur det ÄR men jag kan föreställa mig hur ni har det! Jag förstår att du inte kan jobba just nu och att du är helt slutkörd”.
Sen kramade hon mig. Jag känner mig oerhört lättad och tacksam över att min husläkare är så empatisk och förstående. Jag har hört att vissa läkare inte alls är lika förstående. Det verkar vara som ett lotteri!

Nu känner jag att jag kan slappna av lite mer. Jag kommer att få återhämta mig så att jag orkar lägga energi på mina barn.

C kom inte iväg idag heller. Hen sa nyss:
”Mamma, det känns konstigt när du inte håller på och tjatar!”
”Jaha? Ska jag börja med det då?”
”Ja, lite i alla fall!”
”Okej, då bestämmer vi att du går imorgon!”
”Okej!”

Hur det går återstår att se…

Nu ska jag ta en kopp kaffe och andas en stund innan min älskade mamma kommer hem med syskonen.

16 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Stress

Taggat som , , , ,

november 10, 2015 · 12:52

Tomhet

Hur ska vi veta vilken väg som är rätt väg?

Hur ska vi veta vilken väg som är rätt väg?

De senaste dagarna har jag känt en stor tomhet. Nästan lite uppgivenhet. Ska detta aldrig vända?

Jag är ju hemma nu och det är skönt. Samtidigt är det som om jag mår sämre nu när jag kan tillåta mig själv att må dåligt. Orken tryter rejält. Min mamma är helt fantastisk. Hon hämtar syskonen, plockar med vår tvätt, tömmer diskmaskinen, hjälper oss handla… Det känns konstigt att ta emot hjälpen, men jag känner att jag behöver den.

Mina tankar snurrar fortfarande kring samma saker… Peppa/pressa, energinivåer, trots, tonåring, asperger, krav/kravlöshet…

Jag måste hitta ett sätt att inte låta Cs mående påverka hela mitt jag. Som det har varit tassar jag på tå. Curlar C. Fixar och donar. Detta leder ändå inte till framgång. Om jag har gjort allt för C en morgon och hen ändå inte lyckas ta sig iväg så blir jag ledsen och besviken. C känner sig dum och skyldig. Sen påverkar detta hela min dag. Jag blir låg. C däremot blir bara låg en stund, men sitter sen glad vid sin dator och är inte synligt påverkad resten av dagen.

Den här veckan har vi bestämt att C ställer sin mobil på väckning kl. 7:00. Ca kl. 7:10 går jag eller maken in och påminner om att det är dags att gå upp. Då drar vi upp rullgardinen och lägger Cs kläder på hens säng. Sen släpper vi C. Om C kommer upp kan vi hjälpa hen med frukost.
Sen kl. 8 går jag min promenad. Om C vill följa med kan vi göra sällskap till hemmasittarskolan. C ska vara där kl. 8:30. Om C inte följer med går jag på min promenad själv och C ska kontakta läraren och säga att hen inte kommer.

På detta sätt slipper C mitt tjat (som hen hatar) och jag kan slappna av lite. En morgon (Plötslig händer det!) tog sig C upp själv utan väckning och fixade frukost. Jag gjorde ingenting. C kom iväg den dagen utan problem.
Jag tror att vi måste låta C hitta sin egen VILJA. Vi har testat detta en vecka förut (Nytt grepp, Mötet) men vi testar igen.

När jag berättade om upplägget för hemmasittarläraren så sa han att han tror att det är bra att C får känna hur det känns med det kravlösa. Förhoppningsvis leder det till att hen sen accepterar att vi vuxna styr. Vi får se… Vi är fortfarande i samma snurr som för några veckor sedan. Det känns inte som om vi kommer framåt. C kom inte iväg igår och inte idag…

Jag är fortfarande bekymrad över att vi inte har kommit till roten av Cs problem. Hur ska vi kunna hjälpa C på rätt sätt om vi inte gör det?

Min oro för 10-åringen är fortfarande stor. Hen sov hos mina föräldrar söndag till måndag och hade haft det jättebra. Men sen igår morse när min mamma skulle gå med 10-åringen till skolan så klagade hen på magont igen och vägrade gå. Jag vet inte hur jag ska hjälpa min älskade 10-åring… (”Smittar” hemmasittande?)

Igår låg jag i 10-åringens säng tills hen somnade och smög dit i morse och lade mig och gosade en stund innan väckning. Idag tog sig 10-åringen till skolan. Jag ska hämta kl. 13:30. Då ska vi gå och spela badminton tillsammans och ta en fika. 6-åringen ska följa med en kompis hem.

Imorgon ska jag till min husläkare och förhoppningsvis få min sjukskrivning förlängd. Jag orkar inte jobba.

Jag vill så gärna räcka till för mina älskade barn ❤

5 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Stress, Syskon, Vardag

Taggat som , , , ,

november 3, 2015 · 15:22

Ett tecken

Igår hade jag svårt att somna som vanligt. Jag är lättad över att ha blivit sjukskriven. Men mitt livs utmaningar på hemmafronten försvinner ju inte för det.

Igår hade vi en riktigt tuff morgon i huset. 10-åringen var låg och ville inte komma upp ur sängen. 6-åringen låg i sängen och skrek att hen hatar skolan. Syskonen kom iväg till skolan tillslut. C kom inte iväg…

Igår kväll ropade 10-åringen på mig på kvällen. Jag gick in och satte mig på sängkanten.
Hen sa:
”Jag orkar inte med skolan! Jag hatar mitt liv! Allt är bara tråkigt…”

Jag har så svårt att veta hur jag ska tackla detta! Jag sa att jag förstår att det kan vara jobbigt i skolan men att vi ska stötta och hjälpa hen. Men 10-åringen var bara arg på mig…

Så oron för morgonen var stor. Därför hade jag svårt att somna igår. Igen.
När klockan ringde kändes det som om jag knappt hade hunnit sova. Jag gosade en stund med 6-åringen som sov i vår säng. Sen kittlade jag hen lite och klädde på hen.

Sen smög jag in till 10-åringen och lade mig i hens säng. Vi gosade lite och pratade. Sen klädde jag på hen också.

Maken fixade frukost och jag gick för att väcka C. Jag lade mig en stund i hens säng och gosade. Sen klädde jag på även C medan vi pratade om hens dataspel. Vad gör man inte…?

Maken och syskonen tog sig iväg (syskonen börjar kl. 8, C börjar kl. 8:30). Jag och C åt frukost och satt och pratade. C började prata om att hen var trött. Hen brukar cykla till hemmasittarskolan.
Jag sa att eftersom jag är hemma kan jag köra dit och hämta C idag. Men bara idag. Det gick C med på. Så idag har C varit på hemmasittarskolan i tre timmar. Det är rekord! Jag fick ett sms från läraren att idag hade varit Cs bästa dag hittills. Lycka!!! 🙂

Mina gulliga föräldrar vänder ut och in på sig för att försöka hitta sätt att hjälpa oss. Dom läser ju den här bloggen och blir lite oroliga. Det kan jag förstå!

Först blev jag erbjuden att åka till landet några dagar med pappa så skulle mamma stanna här och hjälpa maken med barnen. Jag kände att jag inte vill lämna barnen nu när de är så labila, så det tackade jag nej till.
Däremot tackade jag ja till att få hjälp med hämtning av syskonen. Då hinner jag koppla av lite mer! Jag är så tacksam att mina föräldrar finns som stöd! ❤

När C var på skolan passade jag på att gå en promenad. Hela mitt jag ville sitta i soffan med en filt men jag tvingade mig själv att gå ut. Jag vet att jag mår bättre av det. Jag gick en sväng som jag ofta brukar gå. Ca 45 minuter. Idag tittade jag av någon anledning ner på marken på ett ställe. Där stod detta:

wpid-20151103_090607.jpg

Ett tecken 😉

Det har säkert stått där länge för det ser slitet ut, men jag har aldrig sett det förut. Det låter kanske fånigt men det kändes nästan som ett tecken och det fick mig att känna ”Nu jävlar! Jag ska kämpa!”.

Jag lyssnade på radio på min promenad. Jag lyssnade lite halvkoncentrerat, gick i mina egna tankar…
Plötsligt hörde jag radiopratarens röst säga ”Livet ska inte vara som ett fängelse!”. Jag har ingen aning om vad han pratade om för jag lyssnade ju inte egentligen. Men denna mening hörde jag. Det satte igång mina tankar.

Detta är mitt liv. Jag har det liv jag har. Jag måste ju leva detta liv. För vad är alternativet? Jag är trött nu. Väldigt trött. Men jag ska kämpa!

”Det viktiga är inte hur man har det… Utan hur man tar det…”

5 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Stress

Taggat som , , , , ,

oktober 30, 2015 · 00:05

Tänk om…

wpid-20151026_081842.jpg

Tänk om det här är den lätta delen i mitt liv. Jag vet ingenting om framtiden. Jag bara klagar och gnäller på nuet.

Jag måste kanske tänka om…
Tänka att nu är det så här och det är inte så illa! För vem vet vad som händer imorgon…

Trots att livet känns tungt just nu ska jag verkligen försöka uppskatta allt jag har.  Jag har mycket att vara lycklig över. Egentligen. Jag får inte glömma det!

Postat med WordPress för Android

2 kommentarer

Under förälder, Stress, Vardag

Taggat som , , ,

oktober 28, 2015 · 15:02

Hela familjen behöver vila!

Det är inte lätt för C...

Det är inte lätt för C…

Ibland känner jag bara ”Låt oss vara ifred!”. Skolpliktspressen känns hård. C är fortfarande trött men blir stressad tillbaka till skolan för det är ju i skolan alla barn ska vara. Kan inte C få läka i sin egen takt? Bara låta hen vara ifred ett tag. Låta hela vår familj vila! Vi behöver det! Om skolpressen inte hade funnits hade vårt liv varit så mycket lättare just nu.

Idag var jag på mitt tredje samtal hos psykologen. Jag bara öser ur mig när jag träffar henne. Det är skönt men jag är helt slut efteråt. Idag sa hon:
”Men du och din man behöver ju hjälp! Avlastning! Finns det inte någon som kan hjälpa er? Kommunen?”

JAG VEEEEET ATT VI BEHÖVER HJÄLP!!! Men hur? När jag kontaktade LSS-handläggaren i kommunen så sa hon att de inte kan hjälpa oss med det vi behöver hjälp med. Vi vill ha någon som följer C till skolan. Hon sa att de kan fixa ett korttidsboende på helger åt C. DET vill jag inte! Denna eviga onda cirkel…

Psykologen tryckte återigen på vikten av att maken och jag tänker och gör lika gällande barnen och att vi måste försöka fortsätta visa barnen uppskattning och glädje fast vi är trötta. Inte visa ointresse för det barnen brinner för. Jag försöker allt vad jag kan att ge mina barn positiv uppmärksamhet och vara lugn (låg-affektiv) och tålmodig. Men ibland är det så svårt!

Idag när jag kom hem från psykologen fixade jag lunch till C och 10-åringen som hade suttit vid datorerna hela dagen (6-åringen kommer hem från landet i efm). Efter det sa jag till C att hen måste gå en promenad innan hen får sätta sig vid datorn igen.

C ville inte gå ut. Inte oväntat direkt! Jag föreslog en runda runt några kvarter. C gick med på det. Men sen när hen skulle gå sa hen:
”Jag går bara ett kvarter!”.
”Det är en lite väl kort promenad”  sa jag.
Då började C ”psyka” mig.
Hen sa:
”Jag ska gå ett kvarter. Säg ja!”
”Jag vill att du går längre men jag hör vad du säger” svarade jag.
C lade sig på golvet och skrek:
”Jag går ETT KVARTER! ETT KVARTER! Säg JA!!!”
”Jag tycker att det är för kort. Du behöver mer frisk luft!”
”Säg JA! Säg JA! Annars ligger jag här och skriker! Säg JA!!!”
”Jag hör att du säger att du ska gå ett kvarter. Gå nu då!”
”Men säg JA då! Säg det!”
”Jag tycker att du ska vara ute längre har jag sagt! Gå nu!”
”Säg JA! Säg det nu bara! Säg JA!
”JAAAAAAAAA! Gå nu!”
”Nej, säg bara JA!”
”JA för i helvete!”

Jag lyckades inte alls vara låg-affektiv. Ibland kryper den ungen innanför skinnet på mig. Jag blir tokig! När hen kom hem efter ett kvarter kom hen in i köket och kramade mig och sa ”Förlåt mamma!” Jag sa också förlåt. Det kändes bra.

Balansen är så svår. Jag vill hjälpa C men jag vet inte hur…

Hela vår familj behöver vila!

5 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Stress

Taggat som , , , , ,