augusti 7, 2015 · 09:34

Fasaden

wpid-fb_img_1437943589634.jpg

Positiva tankar är bra!

Jag är en väldigt ärlig person (liksom autistiska tydligen, se ”Ljuga, luras och skoja”). Om någon frågar mig hur det är har jag väldigt svårt för att le och säga att allt är bra, om det inte är bra på riktigt. Jag försöker bita ihop och säga ”Bra tack!”. Om det är någon lite mer nära kan jag vara mer ärlig. Jag märker att alla inte kan ta emot mina bekymmer. De vet inte riktigt vad de ska säga (självklart berättar jag inte allt! Jag vill inte lämna ut C för mycket).

På Facebook har jag min riktiga profil och min pseudonym ”Supermamsen Aspergerbarn”. På min riktiga profil lägger jag upp semesterbilder på en leende familj. Jag fångar de där fantastiska ögonblicken. För dom finns. Fast jag glömmer det ibland.

Om någon ser mina bilder ser det ut som vi har det fantastiskt. En lycklig familj utan bekymmer. Någon sommar minns jag att jag lade upp en bild på mitt vinglas och skrev texten ”Sitter och njuter av ett glas vin i kvällssolen! (Utelämnar att dagen mest har innehållit bråk)” Jag fick väldigt många ”likes” på den och kommentarer som ”Vad skönt att någon är ärlig!”.

Det kanske är precis så. Alla har sina fasader de visar upp. Det hjälper och tröstar lite att tänka så. Att alla kanske bara lägger upp sina guldkorn. Däremellan kanske andra inte heller har det så himla bra…

Jag får lite dåligt samvete när jag tänker så. Varför kan jag inte unna andra att ha det bra? Jo det kan jag. Jag är glad om andra har det bra. Men jag är ÄRLIGT talat lite avundsjuk. Jag vill också ha det bra!

Postat med WordPress för Android

5 kommentarer

Under Kommunikation, Semester

Taggat som , ,

augusti 6, 2015 · 18:35

Perspektiv

wpid-20150805_145956.jpg

Igår när vi skulle till blåbärsskogen öppnade jag kylskåpet för att packa med festisar. I kylskåpet stod ett trepack. Jag tog två med tårar i ögonen och stängde kylskåpsdörren. Igår var jag labil.

Idag fick jag rapport från maken om att C var och badade med kompisar. Hen hade lämnat sitt rum och sin dator. (”Bojen”, ”Den där datorn…”)

Jag blev jätteglad när jag fick veta det.
Igår fick jag packa ner två festisar, fast det skulle vara tre. Men C finns och lever. Hen är bara inte här med mig just nu. (”En sorg”)

I inlägget ”Om man jämför har du det inte så jobbigt!” skrev jag att det är dumt att jämföra. Det kan jag fortfarande tycka. Framförallt om man öppnar sig och vill ha stöd och någon säger så.

Men ur ett annat perspektiv kan jämförandet kanske vara bra. Kanske till och med nödvändigt.

Visst vi har stora problem. C mår dåligt. C går inte till skolan. Men…
Vi har C. Och C lever.
C mår dåligt nu. Men vi ska hjälpa C.
C har vänner.
C har stunder då hen mår bra.
Vi måste bara se till att dessa stunder blir fler!

Att ta olika perspektiv är bra. Att jämföra kan faktiskt vara bra.

Om man jämför har jag det inte så jobbigt! 😉

Postat med WordPress för Android

2 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare

Taggat som , ,

augusti 6, 2015 · 15:02

Jag ska ”ordbanta”!

Igår kväll skickade jag ett sms till C. Jag skrev att jag saknar C och att jag hoppas att C har det bra hemma.

Jag har fortfarande inte fått något svar. Oartigt kan man tycka. Men jag ställde ju ingen fråga. Även i andra sms till C har jag märkt att ställer jag ingen fråga, så får jag inget svar.

Själv är jag en mångordig person som svarar mer än frågan kräver. Det märks nog även i mina texter. Det blir många ord.

Rak kort kommunikation fungerar egentligen bäst. Framförallt på personer med autism.

För ett tag sedan när C och jag kommunicerade blev det helt fel. C ringde mig på jobbet och frågade om hen kunde ta den sista frallan. Jag svarade ”Det är den sista frallan vi har. Jag hade tänkt ta med den till jobbet imorgon till frukost för jag börjar tidigt. Om du tar den har jag ingen!”
Jag tyckte att jag hade sagt ”Nej du får inte ta den!”

När jag kom hem hade C ätit upp frallan. Jag blev arg. C tittade oförstående på mig och sa ”Men mamma, du sa aldrig att jag inte fick ta den. Jag förstår inte varför du är så arg!”

C hade rätt. Jag sa aldrig det. Jag använde för många ord och lindande in att hen inte fick ta frallan. För C blev det obegripligt.

Eftersom jag, oftast, är en person som talar först och tänker sen. Eller en person som tänker högt och låter folk följa med i tankeprocessen, så kan det bli svårt för mig att ”banta” bort ord.

Jag har levt lite i tron att ju fler ord, desto bättre förståelse. För C är det inte så. Troligtvis inte för så många andra heller…

wpid-fb_img_1437594591007.jpg

Bilden är lånad från Petra Krantz Lindgren. Klokt! Det är fel på mitt sätt att kommunicera!

Det här med kommunikation är inte lätt.
Nu ska jag ”ordbanta”!

Postat med WordPress för Android

6 kommentarer

Under Diagnos, Kommunikation

Taggat som ,

augusti 6, 2015 · 08:20

Att (inte) räcka till

wpid-20150804_113455-1.jpgGårdagen blev trots allt en fin dag.
10-åringen och jag tittade på film när 6-åringen hade somnat. En mysig stund!

Sen när det var sovdags blev 10-åringen ledsen. Hen sa att det kändes konstigt att vara här på landet utan pappa och C.
Att det kändes som om vi är här på låtsas. 10-åringen sa att vi också borde ha åkt hem. Det är inte lätt att göra rätt…

10-åringen ville sova med mig. Inte så smidigt när det finns 5 st sängar som är 80 cm. Det slutade i alla fall med att jag och 10-åringen delade på en 80-säng. Hen sov lugnt och fint på min arm hela natten. Själv sov jag inte så mycket.

Nu när 6-åringen vaknade och såg att 10-åringen och jag sov i samma säng blev hen avundsjuk. Inte lätt att vara rättvis.

6-åringen och 10-åringen har olika viljor. Idag vill 6-åringen åka till en lekpark. 10-åringen vill stanna i stugan. Själv vill jag mest slippa bråk men 10-åringen är redan sur. Inte lätt att göra alla nöjda.

Mitt i detta finns jag. Jag har mina behov. Men jag hinner inte ens tänka på vad jag vill..

Jag beundrar alla ensamstående föräldrar som kämpar. Det är tillräckligt svårt att vara två… Nu får jag prova på att vara ensam i några dagar.

Hur ska jag räcka till?

Postat med WordPress för Android

Lämna en kommentar

Under Semester, Syskon

Taggat som , , , ,

augusti 5, 2015 · 19:04

En stilla acceptans

wpid-fb_img_1438028648131.jpg

Lånar återigen en bild med kloka tankar från Framsteg (Jesper Caron)

Idag har jag varit labil. Gråtit en hel del tårar. Men nu har jag funnit en stilla acceptans. Vi gjorde rätt. Vi hade inget val. Visst vi kunde ha åkt hem hela familjen, men då kanske syskonen skulle bli arga och lägga skuld på C. Syskonen vill vara här.

Dagen började med regn och slutade i solsken. Vi har plockat blåbär och lekt på stranden.

wpid-20150805_142509.jpg

wpid-20150805_170437.jpg

C och maken har det bra hemma. Maken meddelade att C nu sitter nöjd och lugn vid sin dator, sin boj (”Bojen”)

Nu ska jag göra det bästa av mina sista semesterdagar! Jag ska inte slösa tid på att vara ledsen.

Utmaningen med skolstart för C kommer snart. Då behöver jag all energi jag kan få!

Postat med WordPress för Android

2 kommentarer

Under Diagnos, Semester, Syskon

Taggat som , ,

augusti 5, 2015 · 09:35

En sorg

wpid-fb_img_1422744228901.jpg

Nu har maken och C åkt. Jag vet att vi gör det som är bäst. Men mina tårar rinner.  Jag känner en klump i magen. En sorg i mitt hjärta. Det var inte såhär det skulle vara. Det var inte på det här sättet jag skulle avsluta min semester.

Jag känner att det är orättvist! Varför skulle just mitt barn få det så kämpigt och må så dåligt? Varför skulle just vi behöva vara ifrån varandra på vår semester? Varför måste just vi känna en oro för skolstarten hela sommaren?

Nu sitter jag i stugan med en kopp kaffe. Syskonen tittar på ”Sommarlovsmorgon” på TV.

Syskonen såg mig gråta. Idag är jag labil. Jag hann inte smyga iväg och stänga en dörr. 6-åringen frågade ”Varför gråter du mamma?”
”Jo jag gråter för att det känns tråkigt att pappa och C åkte. Jag kommer att sakna dem! Men C ville ju verkligen åka hem så det här blir bäst för alla. Vi kan ha det bra här och dom får det bra hemma!”

Jag tänker på mina egna ord. Precis så är det. Om C mår dåligt kan ingen av oss må riktigt bra. Jag vet att det är så. Men jag känner ändå en sorg över att det är såhär vi måste ha det.

Förhoppningsvis blir det bättre. Jag måste tro det. Annars orkar jag inte.

Postat med WordPress för Android

10 kommentarer

Under Diagnos, Semester, Syskon

Taggat som , ,

augusti 5, 2015 · 00:04

Något att tänka på inför skolstarten!

https://prestationsprinsen.wordpress.com/

Postat med WordPress för Android

Lämna en kommentar

Under Lånade kloka tankar

Taggat som , ,

augusti 4, 2015 · 19:12

Bojen

wpid-20150804_184154-1.jpg

Alla behöver ibland stöd och någon som lyfter dem. Jag har flyttat några gånger under min uppväxt. Det har gått bra för mig för min familj, tryggheten (min boj), följde med.

Jag har alltid känt mig grundtrygg. Självklart har jag i tonåren haft bristande självförtroende och kärlekssorg, men inga större bekymmer.

Skolan har jag tyckt om. Jag var ingen stjärna, men jag klarade mig utan någon större ansträngning.

Min mamma, pappa och syster är fortfarande min boj. Men nu har jag även en ny boj i min make som ger mig kärlek,  trygghet och styrka. Jag är så tacksam att jag har dessa bojar.

Idag fick vi ta ett jobbigt beslut för Cs skull. Imorgon åker maken och C hem. Jag och syskonen stannar på landet några dagar till. Det känns jättejobbigt att vi måste göra så. Men C mår inte bra här på landet. C tjatar hela tiden att hen vill hem till tryggheten i sitt rum, till datorn.

Jag har försökt krama och trösta. Sagt att vi, din familj,  är ju här. Din boj!

Det är en sorg i mig att jag inte kan vara den boj C just nu behöver. Att det inte räcker att vi finns här för hen. Hen vill till sitt rum/sin dator. DET är just nu Cs boj.

En person som aldrig har haft ångest kan nog aldrig riktigt förstå hur det är.

När vi sitter här i den mysiga stugan på landet med solen gassande utanför och C skriker med tårarna sprutande ”Jag måste hem nu! Ni förstår inte! Jag klarar inte av att vara här mer!  Jag orkar inte mer!” då känner jag mig så liten. Så hjälplös. All min kärlek och alla mina kramar och ord om att allt kommer att bli bra hjälper inte. C måste få komma till sin boj. Imorgon får C det.

Maken och jag får dela upp oss. Det är inte vad vi önskar på vår semester. Men det är nödvändigt.

Jag hoppas att C framöver hittar sin inre styrka igen. Den finns där. Jag har sett den. Förr hade C världens bästa självförtroende. Men för ett par år sedan började hen tappa det. Jag undrar hur det kunde hända…..?

Postat med WordPress för Android

26 kommentarer

Under Ångest, Dator, Hemmasittare, Semester, Syskon, Uncategorized

Taggat som , , ,

augusti 4, 2015 · 14:07

Jag är ingen liten lort!

wpid-20150803_121941.jpg

Jag faller ibland jag med, precis som C. Men jag faller inte lika hårt och lika synligt. Jag faller i min ensamhet. När jag låser in mig på toaletten och tårarna rinner. När jag ligger i sängen på kvällen och grubblar. När jag går på mina grubbelpromenader. Ibland när jag pratar med min make,  min mamma, min syster, en förstående vän….

Men jag faller inte inför C eller syskonen. Då är jag stark och stöttande. Jag peppar, pushar och lugnar. Jag säger att allt kommer att bli bra. Jag vill så gärna tro det! Jag försöker övertyga mig själv lika mycket som barnen.

Jag har ett kaos i mig. Men utåt biter jag ihop. Jag måste det.

Jag är ingen liten lort  (som Bröderna Lejonhjärta pratar om). Jag faller en stund men jag tar mig upp. Jag gör det som måste göras. Det som förväntas av en mamma. En mamma ska ju finnas där och orka.

C brukar säga att hen ÄR dålig! C känner sig värdelös. Jag försöker förklara för C att C inte är dålig utan MÅR dåligt och att det är en stor skillnad.

Jag måste börja tro på mina egna ord. Ibland, när allt är kaos och jag känner mig otillräcklig, känner jag mig som en dålig mamma. Jag kanske i dessa stunder måste inse att jag mår dåligt, jag är inte dålig.

Jag samlar kraft. Borstar bort gruset från knäna efter fallet, reser mig och kämpar på. Jag är ingen liten lort!

wpid-fb_img_1437943633647.jpg

Postat med WordPress för Android

5 kommentarer

Under Ångest, Stress, Vardag

Taggat som , , ,

augusti 3, 2015 · 19:57

Mellan himmel och helvete

wpid-20150803_115440.jpg

Vi befinner oss på vårt strandnära landställe. Ett paradis. Egentligen. Idag har dessutom solen skinit så det kunde (borde) ha blivit en kanondag.

Men idag har C varit labil. Förmodligen mycket på grund av gårdagens ansträngning med gäster.

Dagen började inte så bra. Redan före lunch fick C sin skolskräckattack (se inlägg ”Skolskräck”). I det läget är det så svårt att hjälpa C. Vad ska jag säga? Jag kan ju inte säga till C att hen slipper skolan, men ibland önskar jag faktiskt att jag kunde säga så.

Efter lunch mådde C bättre och åkte ut med båten med sin morfar. Hen var glad när hen kom tillbaka.

Under tiden C var borta hann jag sitta i solen på stranden och läsa bok. Då kände jag en stunds lugn. Och tankar som ”Vi fixar det här! Vi har det inte så jobbigt ändå…” dök upp.

Men eftermiddagen bestod mest av stora, och många,  syskonbråk. Allt bråkande tar så mycket energi! Syskonen provocerar och triggar C. C kan inte behärska sig och stå emot utan ska hämnas och ge igen. Efter ett tag blev de sams.

Vi lyckades leka kurragömma en stund före middagen, jag barnen och min mamma. Vi hade kul och jag kände återigen att vi har det bra. Men sen kom såklart bråket igen.

Syskonen blev återigen sams och sen skulle de bada tillsammans. Det verkade lovande men slutade också med bråk.

Maken fixade supergod middag. Vi satte oss vid bordet. Då kände jag också en stund av ren glädje. Där satt jag med min fina make och mina tre älskade barn.  Vilken tur jag har! Vilken lycka!

Middagen slutade dock även den med tjafs….

När jag går och lägger mig på kvällarna och summerar min dag så är jag tyvärr specialist på att komma ihåg det som har varit jobbigt under dagen. Jag måste börja skriva ner det positiva. För det finns såklart positivt. Men tyvärr skuggas det ofta av det negativa. Det negativa tar så hårt. Suger så mycket energi. Gör mig så ledsen. Hur mycket ska jag orka?

Jag har en önskan. Jag vill ha en bråkfri dag. Eller åtminstone en halv dag. Är det för mycket begärt?

Postat med WordPress för Android

1 kommentar

Under Diagnos, Semester, Syskon

Taggat som , ,