Etikettarkiv: familj

Stort i min värld – självklart i andras

20160113_101025.jpg

Vårt familjeliv är annorlunda!

Jag inser mer och mer att mitt familjeliv inte går att jämföra med andras.

I måndags var C i skolan sina tre timmar och åt dessutom lunch i skolan. C har inte ätit lunch i skolan sedan… Ja jag minns faktiskt inte… Någon gång vid ett skolförsök i mars tror jag. Detta är stort! Ett viktigt steg framåt i vår värld.

Efter skolan ville C klippa sig. Hen har behövt det länge men inte lyckats ta sig iväg. I måndags gick det. Hen blev jättefin! Detta är också stort och inget vi kan ta för givet att det fungerar. Hen har viljan men inte alltid förmågan. Jag kan tänka mig att det kan vara svårt att förstå hur det kan vara svårt att få ett barn att göra något som den faktiskt VILL göra. Men det är samma sak med andra saker som t ex träffa kompisar och gå till simhallen. C vill men har inte alltid orken eller förmågan just när det är dags.

C har den här veckan varit i skolan tre dagar på raken. Idag blev det tyvärr bakslag. Men ändå! Tre dagar på en vecka och kanske skola imorgon. Det är ju enormt bra i vår värld!

En annan sak är duschningen. C ska duscha tre gånger i veckan. Om C gör detta utan motstånd är det stort. Det händer dock sällan. När C väl står i duschen blir det en rejäl långdusch. För C älskar egentligen att duscha.

Om C går upp ur sängen självmant och gör frukost är det ett mirakel. Det har bara hänt en gång det senaste året.

Om alla våra tre barn kan vara tillsammans en stund utan att det slutar med bråk är det fantastiskt.

Om vår familj kan äta en måltid tillsammans och ha bra stämning är det otroligt…

Om C följer något vi har bestämt utan att försöka förhandla och ändra på det som är bestämt så måste jag nästan köpa en Trisslott 😉

Jag får vara glad när det fungerar.  Det är stort…

10 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Vardag

Syskonen

Syskonen kommer i kläm!

Syskonen kommer i kläm!

Syskonen hamnar i skuggan av C. Vi gör allt vi kan för att alla våra tre barn ska få lika mycket tid och känna sig lika älskade. Trots detta kommer syskonen i kläm. Framförallt 10-åringen som tycker att allt är orättvist och har uttryckt att hen hatar C. Det är inte lätt att vara mellanbarn och det blir nog ännu svårare när hen i många avseenden får vara storasyskon åt sitt storasyskon. Vi har bokat en skidhelg för bara 10-åringen och maken nu i januari. 10-åringen behöver en paus.

C är inte alltid så snäll mot sina syskon tyvärr. Detta har lett till att 10-åringen är väldigt trött på C och reagerar surt på minsta lilla grej som C gör. Måttet är så rågat!

Jag har dock märkt att både 10-åringen och 6-åringen med flit triggar och provocerar C ibland. Det är jobbigt att hantera och jag blir så arg på syskonen som sätter igång saker. Alla syskon tjafsar och retas med varandra, det är ju naturligt. Det är svårt att hela tiden säga till syskonen att tänka sig för, eftersom C inte tänker sig för. Det känns bara så onödigt att syskonen provocerar fram situationer som gör att C reagerar med ilska som kan bli svår att vända. Det är synd om C när det blir så.

6-åringen ser upp till C men kan också vara rädd för C ibland. 6-åringen får inte speciellt mycket uppmärksamhet av C. Det blir lite bus ibland som går överstyr när C inte lyssnar när 6-åringen ber hen sluta.

Vi erbjuder då och då 10-åringen att hitta på saker med en av oss föräldrar. Vi försöker hitta på roliga saker för och med hen. Tyvärr har 10-åringen på sistone tackat nej till våra erbjudanden. I fredags tackade hen till och med nej till fest och övernattning hos bästa kompisen. Det är inte likt 10-åringen. Det känns som hen straffar ut sig själv.

Om ett par veckor börjar syskongruppen på Aspergercenter. Jag hoppas verkligen att dessa fyra tillfällen kan stärka 10-åringen och att hen förstår att det finns andra som också har det kämpigt med sina syskon (och föräldrar).

Ibland känns det som 10-åringen tar Cs roll. 10-åringen har börjat uttrycka att hen tycker det är jobbigt i skolan. Hen har till och med sagt att hen hatar skolan. Jag tror absolut inte att 10-åringen har en diagnos. Det är nog en reaktion på allt som C och vår familj har gått igenom det senaste året. Jag vill att 10-åringen ska prata med kuratorn på skolan. Men hen vägrar.

Tyvärr har 10-åringen en stökig klass och hen har uttryckt att hen är trött på att anpassa sig både hemma och i skolan. Jag kan förstå att det blir jobbigt. Nu på jullovet fick vi ett mail om att 10-åringens lärare skulle sluta så nu har en fritidspersonal hoppat in som tillfällig vikarie. Det känns så typiskt med ett lärarbyte just nu.

Förr försökte jag hela tiden ursäkta Cs beteende gentemot 10-åringen. Jag försökte förklara varför C gjorde si eller så. Nu har jag slutat med det. Istället säger jag bara ”Jag förstår att du blir ledsen och arg på C nu. Hen gjorde fel!”. Jag märker att 10-åringen tar emot det bättre. Förr tänkte jag att 10-åringen skulle ha mer förståelse och tålamod med C om jag förklarade. Men det hjälper inte alls.

6-åringen pratar HELA tiden och tar väldigt mycket plats. Personalen på skolan har uttryckt att hen kräver mycket uppmärksamhet och att hen ganska ofta har svårt att sitta still och vara tyst. De har sagt att det troligtvis beror på hemmiljön men att det kanske är något annat. Det får tiden utvisa. Personalen säger att 6-åringen alltid är glad och leker med kompisar.

Vi försöker hitta på saker även med 6-åringen. Det är lättare för hen vill alltid göra något. I förra veckan gick vi på bio och såg Lasse-Maja. Vi har också ritat, spelat spel, lagt pussel, åkt pulka, fikat på café, gått på skogspromenader… Skönt att någon är positiv till att hitta på saker utanför huset! 🙂

Eftersom vi har sänkt kraven på C har det blivit så att vi har sänkt kraven även på syskonen. Det är svårt att motivera dem att hjälpa till hemma när inte äldsta syskonet gör det. Detta leder till att maken och jag har mycket ”jobb”.

Det här med rättvisa är svårt! Vad är rättvist egentligen? Jag frågade 10-åringen om hen skulle tvinga en rullstolsburen att gå eller en blind att klara sig utan blindkäpp. Jag har försökt förklara att C har inre svårigheter som inte syns och att vi ibland kanske måste vara orättvisa för att det ska bli rättvist. Inte lätt för en bitter 10-åring att förstå och acceptera!

10-åringen tycker att det är orättvist att C alltid får sitta fram i bilen. Men C måste det för att hen mår illa annars. Dessutom blir det tjafs i baksätet annars när C armbågas eller låter. C får mer datatid än 10-åringen. Det kan vi än så länge skylla på ålderskillnaden men inte länge till. C får äta många måltider på sitt rum. På det sättet slipper vi konflikter vid matbordet. Men vi vill ju att syskonen ska sitta vid bordet.

6-åringen har just nu ett stort behov av närhet. Hen sover i vår säng nästan varje natt. Även 10-åringen gör det lite då och då. Maken sover ofta i 10-åringens säng och jag ligger inklämd mellan syskonen.

När jag tänker på min barndom så är den positiv och lycklig. Jag och min syster har en fin relation och mina föräldrar har alltid försökt vara rättvisa och vi har båda känt oss älskade och trygga. Ibland har det såklart funnits lite avundsjuka men inget direkt som jag minns som jobbigt. Jag blir ibland avundsjuk på familjer som har lite mer flyt i tillvaron. Det är ett tufft familjeliv med få möjligheter till återhämtning.

Jag har försökt förklara för 10-åringen att i mitt hjärta har alla mina tre barn lika stora kärlekspusselbitar och ingen bit kan ta ifrån en annan bit för alla betyder lika mycket. Sen kan det kännas orättvist ibland men det har ingenting med kärlek att göra.

Jag älskar mina tre barn oerhört mycket och lika mycket!

Jag älskar mina tre barn oerhört mycket och lika mycket!

Jag vill att mina tre fina älskade barn ska minnas sin barndom med ljusa minnen. Jag hoppas att vi på något sätt ger dem det mitt i allt detta kaos som vi just nu lever i.

12 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Syskon

Övervinna hinder

Vi försöker pussla ihop en fungerande vardag för C!

Vi försöker pussla ihop en fungerande vardag för C!

Förr såg vi C som trotsig eller överdriven när hen fick ett utbrott över, i våra ögon, något banalt.
Nu ser vi saken på ett annat sätt! Som tur är… Vi har behandlat C fel många gånger genom åren.
När C skulle till simhallen själv med en kompis för första gången så hjälpte jag hen packa badväskan. Jag lade ner hänglåset och sa att nyckeln kan du ha runt fotleden. C såg helt panikslagen ut och sa att då kan jag inte bada. Efter en stunds diskuterande kom vi fram till att C kunde dela skåp med kompisen så slapp hen ha en egen nyckel.
I mina ögon var det ju fånigt att inte kunna bada alls pga en nyckel runt fotleden. Men för C var, och är, det ett stort verkligt hinder.
En gång för några år sedan skulle C åka skridskor med skolan. Vi var lite sena och skulle packa allt först samma morgon.  Skridskogrejerna fick inte plats i Cs vanliga väska så jag packade allt i en annan väska. C bröt ihop helt och sa att hen inte kunde gå alls med den väskan. Vi fick fixa lite och låta C ta en påse med grejer i att hänga på sin vanliga väska. Även detta var verkligen ett hinder för C.
Om C har tänkt sig ha en viss tröja och den är i tvätten så kan det också skapa en stress för C. Även om den plats C brukar sitta på i soffan eller vid matbordet är upptagen.
Det kan också skapa stor stress för C om något inte blir som hen har tänkt sig. Om vi måste ställa in något eller ändra på något.
C fick en snygg luvatröja i julklapp. Den passade perfekt och C tyckte om den men när C hade den på sig kände hen en konstig lukt som hen reagerade på. Tillslut kom vi fram till att det var dragkedjan som luktade metall. C klarar inte den lukten så vi ska byta tröjan.

Jag är så glad över att jag numera har en annan syn på C. Jag jobbar fortfarande på att försöka förstå.

Nu säger vi inte att C överdriver (fast ibland kan vi säga så fortfarande i ren frustration). Vi försöker hjälpa C lösa jobbiga situationer. Framförallt försöker vi förebygga så att C, och vi, ska slippa hamna i kämpiga situationer. Tyvärr går inte allt att förutse. Men vi jobbar oss sakta framåt och försöker hjälpa C övervinna hinder.
I processen måste jag jobba mycket med mig själv och mitt eget sätt att agera och reagera. Det är en övning i tålamod.
Hinder är till för att övervinnas! Nu så!

5 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Rutiner, Stress, Vardag

Välkommen 2016!

2016 måste bli ett bättre år!

2016 måste bli ett bättre år!

Nu lämnar vi 2015 bakom oss. Ett mycket tufft år för mig och min familj. Vi har gått igenom många prövningar på olika sätt. C slutade gå till skolan för att hen mådde dåligt och ingen förstod innan det var försent. 10-åringen har kommit i kläm och har visat stressymptom. Vi har fått två orosanmälningar till Socialtjänsten. Dessa har inte lett till några utredningar men har ändå skapat en stress.

Vi föräldrar har kämpat och gjort allt för att stötta och hjälpa våra barn. Vi läser på och försöker anpassa och förstå. Vi försöker hinna med och räcka till. Jag  blev 100% sjukskriven i början av november för att orka med allt. Även maken är delvis sjukskriven. Nu ska vi hämta hem och få upp näsan över ytan igen!

I somras hade vi det riktigt tufft. Då mådde C riktigt dåligt i perioder. C fick sin aspergerdiagnos i början av sommaren och det var först efter det vi hade något att förhålla oss till. Nu när vi vet mer kan vi hjälpa och anpassa på rätt sätt!

År 2015 har inte bara varit pest såklart! Vi hade en härlig skidvecka i fjällen, vi hade en mysig vecka i Skåne och vi hade det bra tillsammans på landet i somras (innan C brakade helt). Även vardagen har ljusglimtar med skratt, bus och kramar.

Jag tänker inte avge några nyårslöften men jag vill försöka att:

  • Ta tillvara mer på ljusglimtarna och leva på dem.
  • Skratta mer!
  • Inte ta saker så hårt!
  • Inte låta vår situation kring C och resten av familjen ”äta upp” mig.
  • Inte jämföra med ”vanliga familjer” hela tiden! Vi är inte en ”vanlig familj”.

Nyår firade vi med en familj med barn i samma åldrar och samma kön. Vi har umgåtts sedan äldsta barnen var nyfödda.
Det gick jättebra och var supertrevligt! C är trygg hos den familjen. Det var där C sov i oktober när hen inte ville följa med till landet. Självklart fick gamingdatorn följa med! 🙂

I vanlig ordning blev det såklart pizza idag! Liksom för många andra i detta land. 😉

20160101_161608-1.jpg

Välkommen 2016! Du måste bli ett riktigt GOTT NYTT ÅR!

 

1 kommentar

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Semester, Syskon, Vardag

En anpassad god jul

20151224_132906.jpg

I år skulle vi fira jul på landet. Sist vi åkte dit i oktober ville C inte följa med utan fick sova hos en kompis. I somras mådde C riktigt dåligt på landet så vi fick dela upp oss.

På julen vill vi vara tillsammans  hela vår familj. Eftersom Cs trygga tillflyktsort är datorn och spelandet (där C också får energi) så bestämde vi oss för att köpa en bärbar gamingdator och ta med till landet. Det finns två hus på landet, stora huset (där mina föräldrar och syster med familj bor) och lilla huset där vi brukar bo. Vi ställde upp datorn i lilla huset. Vi sa till C att samma dataregler som vanligt gäller även på jullovet. C blev väldigt arg och sa att kompisarna får spela till klockan 2 på natten om de vill när det är lov. Men vi stod på oss. Det är nog viktigt att försöka hålla någon rutin över det långa ”farliga” jullovet. Det känns farligt på så vis att vi kommer ur goda skolrutiner och måste börja bygga igen efter lovet. Risken för bakslag är stor.

C var med på alla gemensamma måltider och fikan under julen. Hen fixade det riktigt bra! Sen kunde C gå till lilla huset och spela när hen kände att hen behövde det (vilket var ungefär hela tiden C hade datatid förutom vid mat/fikan, Kalle & Co och när tomten kom).

20151224_161531.jpg

C älskar mat. Nästan all mat faktiskt. Julmaten med lax är nästan en favorit för C. Syskonen däremot (utan diagnoser vad vi vet) är väldigt kinkiga med maten. Vi hade med oss lite alternativ julmat till dem så alla skulle bli nöjda.

20151224_132718.jpg

Min systers lilla dotter blev magsjuk den 23/12 men hon var ändå ganska pigg på julafton. Tanken var egentligen att maken skulle åka hem med barnen den 26/12 och jag skulle stanna med mina föräldrar och få vila lite till den 28/12. Natten till den 26:e fick 6-åringen magsjuka så istället blev jag och 6-åringen kvar i lilla huset. Maken åkte hem med C och 10-åringen den 26/12 för att undvika smitta.

Min syster och hennes man blev också magsjuka natten till den 26:e och de bodde kvar i det stora huset. Nu igår blev även min mamma magsjuk. Igår åkte jag och 6-åringen hem efter julfirandet på landet. Min mage har inte heller varit prima…

Idag har maken och C varit på Aspergercenter för att C skulle få prova ut ett tyngdtäcke. Förhoppningsvis bidrar det till lite bättre sömn för C.  Efter det skulle de gå på bio och se nya Star Wars-filmen. Men tyvärr sa C att det blir för mycket på samma dag. Så det blev ingen film.

Socialtjänsten hörde av sig den 22/12 och sa att de inte kommer att göra någon utredning på någon av anmälningarna.  Vi hade ett bra möte med Socialtjänsten och Cs och 10-åringens skolor veckan innan jul. De sa att de märker att vi redan gör väldigt mycket för våra barn och rekommenderar oss att själva ringa Resursenheten i kommunen för att se vad de har att erbjuda för hjälp.  Det känns skönt att bollen ligger hos oss så vi slipper en massa onödiga möten som bara tar energi.

Det blir inte alltid som man har tänkt sig! Men vi hade en anpassad god jul i alla fall!

Gott slut!  Hoppas att 2016 blir ett riktigt bra år!

Gott slut!
Hoppas att 2016 blir ett riktigt bra år!

5 kommentarer

Under Anpassningar, Dator, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Rutiner, Semester

Vilken form av avlastning och stöd behöver ni?

20151221_105620.jpg

Ja, inte vill jag ha en avlastning då vår familj splittras och vi måste tvinga iväg C då och då till ett ställe hen inte vill vara på. Jag vill inte att C ska känna sig ovälkommen och bortvald av sin familj. Jag tar i så fall mycket hellre hjälp med det av t ex mina föräldrar, svärmor och min syster med familj.

Kära Socialtjänst,

  • Jag vill ha någon som kommer och hjälper till med städning, lagar mat ibland, handlar… På det sättet kan jag spara energi som jag kan lägga på mina barn. (Jag tror att mina barn hellre vill vara med mig och maken än att bli ivägskickade för att vi ska bli avlastade.)
  • Jag vill ha någon som har en helhetsbild av vår familjs situation och som kan hjälpa oss framåt och se till att olika instanser (skolan, BUP, Socialtjänsten,LSS, Mellanvården osv.) har samma information och jobbar mot samma mål.
  • Jag vill ha mer förstående skolpersonal som kan se hur komplext detta är och inte skuldbelägger oss föräldrar och stressar på med Skolplikten.
  • Jag vill ha ett åtgärdsprogram för C med tydliga kortsiktiga mål och metoder samt datum för uppföljning och utvärdering. Det vi fick är ett skämt!
  • Jag vill ha en stödperson till C i skolan.
  • Jag vill ha mer ekonomiskt bidrag då vårdbidraget inte alls täcker utebliven lön för två föräldrar.

Jag önskar att Cs förra skola hade lyssnat på oss från början. Då kanske vi inte hade varit i den här sitsen idag…

Jag önskar att vi föräldrar hade förstått bättre och att vi hade litat på C på en gång.

Jag önskar att C (och syskonen såklart!) ska bli bemött med förståelse och respekt och att personalen kan se att hen försöker sitt bästa efter sin förmåga och att ”trotset” inte behöver handla om dålig respekt utan snarare för höga krav.

Jag önskar att omvärlden får en större förståelse för autism (och andra osynliga diagnoser). Det är osynligt men det finns där.

Jag önskar att mina barn ska få må bra!

Jag önskar att hela min familj, och alla andra familjer som kämpar, ska få läka i lugn och ro utan press.

Jag önskar…. ❤

8 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Dubbla budskap

Vi bryts sönder av samhället känns det som... :(

Vi bryts sönder av samhället känns det som… 😦

”C måste få ta det lugnt!”

”C måste komma varje dag!”

”C måste jobba när hen är här!”

”Det är bra om C kommer hit i alla fall!”

”Vi gör en orosanmälan till Socialtjänsten grundad på Cs låga närvaro!”

”Vi skickar hem C om hen inte jobbar!”

Hur är det meningen att vi ska förhålla oss till allt detta? Det är dubbla budskap hela tiden.
I morse var C trött och låg. Jag lyckades trots detta få iväg hen till hemmasittarskolan. Hen skulle vara där i 3 timmar men hade blivit hemskickad av läraren efter 1,5 timme för att hen inte hade orkat jobba. C var arg och ledsen när hen kom hem. Det kan jag förstå! Och jag känner mig sur. Det tog mycket möda för mig att lyckas i morse och så skickar läraren hem C.

Förra veckan sa skolan att de måste göra en orosanmälan till Socialtjänsten baserad på Cs låga närvaro. Lite dubbelt då när det är skolan som skickar hem C…

Och dagen blir bara bättre och bättre. Maken hade fått ett telefonsamtal från skolsköterskan på 10-åringens skola. De ska göra en orosanmälan till Socialtjänsten på 10-åringen för att vi ska få hjälp. Av VÄLVILJA säger hon. Jaha, tack så jättemycket! Skolan har inte kallat oss till ett enda möte angående 10-åringens mående. HUR kan det vara av välvilja? 10-åringen är mer i balans nu när jag är hemma. Jag hämtar lite tidigare från fritids, vi umgås mer…

Just nu känner jag bara för att dra täcket över huvudet och gråta. Jag är så ledsen och trött på allt detta. Jag vill byta liv med någon. Allt är så sjukt orättvist!

Kan vi inte få läka ifred? Vi är ju i en process som sakta går framåt. Jag vet snart inte vad jag ska ta mig till…

Jag är sjukskriven för bland annat sömnsvårigheter och magont (IBS). Skolans så kallade ”välvilja” lär knappast göra mig bättre.
Jag orkar inte kämpa i motvind hela tiden… 😦

6 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola

Stress och press

Nu när vi börjar ta oss framåt så byggs nya hinder känns det som! :(

Nu när vi börjar ta oss framåt så byggs nya hinder känns det som! 😦

C har varit helt fantastisk den senaste veckan. Hen har varit i hemmasittarskolan 9 (!!!) dagar i sträck 3 timmar/dag. Vi är så otroligt stolta och glada över dessa framsteg. Vi följer våra uppställda regler och rutiner hemma och märker att C finner en trygghet i att veta vad som gäller. Det är skönt för oss föräldrar också att inte ha en förhandling om allt.

I tisdags hade vi ett möte med hemskolan och hemmasittarskolan. Det var kurator och rektor från hemskolan samt läraren från hemmasittarskolan som var med. Vi gick dit med en känsla av ”Yes! Nu går det framåt!” men kom därifrån låga och ledsna. Anledningen till det är att hemskolan sa att de ska göra en orosanmälan till Socialtjänsten på grund av Cs låga närvaro/höga frånvaro. Vi kände oss väldigt snopna. Det går ju framåt nu! Mer än någonsin! Men tydligen räcker inte närvarotimmarna för att uppfylla skolplikten. Jag visste inte att det finns en gräns för det…? Det känns som så OTROLIGT dålig tajming.

Och mitt i detta står vi nu och måste sätta mer stress och pressett barn som eventuellt är utmattat. Hemmasittarläraren låter övertygad om att Cs motstånd och låga energi beror mest på att hen lägger så mycket energi på att försöka styra och bestämma. Jag är inte lika övertygad. Jag känner mig återigen misstrodd och kluven. Kan vi inte få njuta lite av framgången? Se vad som händer om vi fortsätter i detta spår?
Men nej, tydligen inte. Nu pressar vi på lite och lägger till lite möten på Socialtjänsten så att vi föräldrar måste lägga energi på det… Suck… Jag är så uppriktigt trött på att kämpa i motvind hela tiden…

Idag blev det, som ett brev på posten, en hemmadag för C. Hen tappade all motivation efter mötet igår. Jag hoppas att C tar sig iväg imorgon igen.

Igår eftermiddag var jag på Aspergercenter på en föräldraträff för syskon till barn med asperger. 10-åringen ska få gå den kursen. Hen vill verkligen gå. Kursen drar igång i januari och jag tror att det blir jättebra!

På kursen igår var det så skönt att få prata med andra föräldrar som VET hur det är. Som vet hur det drabbar syskonen och hela familjen på olika sätt när någon har en funktionsnedsättning. Det var många föräldrar som är sjukskrivna. Själv var jag hos läkaren idag igen och fick min sjukskrivning förlängd en bit in i februari. Skönt!

Jag pratade också med en kvinna igår som har haft en hemmasittare som nu har kommit tillbaka till skolan. Det var skönt att höra att det finns hopp!

Vi kämpar på!

9 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

”Fantastiskt vilken tur C har som har fått just er som föräldrar!”

Till alla kämpande superföräldrar!

Till alla kämpande superföräldrar!

Jag har dagar då jag känner mig stark, som en supermamma. Sen har jag dagar då jag känner mig som världens sämsta mamma. Jag tycker inte att jag lyckas med någonting. Det känns som att allt går åt pipan. Jag har dagar då jag känner mig avundsjuk på ”vanliga familjer” och då jag känner att min vardag är lite väl tuff.

Jag fick häromdagen ett sms från en vän som precis hade läst mitt senaste inlägg. Hon skrev ”Fantastiskt vilken tur C har som har fått just er som föräldrar!”. När jag läste det blev jag alldeles tårögd. Tack älskade vän för att du ser hur mycket jag sliter!

Jag är med i olika grupper på Facebook. I dessa grupper är det en massa superföräldrar som är medlemmar. Alla har en ”kamp” i familjelivet utöver det vanliga. Det är föräldrar till hemmasittare (skolan har slutat fungera för barnen av olika skäl), föräldrar till barn med olika diagnoser, föräldrar till barn med mycket allergier eller andra sjukdomar. I dessa grupper diskuteras medicinering av barn, hur vi kan hjälpa barnen få en fungerande skolgång, hur vi kan hjälpa och stötta våra barn på bästa sätt  med deras olika svårigheter… Här är det lite andra ämnen som kommer upp än hur ska jag få mitt barn att göra läxorna, mitt barn är morgontrött…osv.

Dessa föräldrar engagerar sig till 100% för att stötta och hjälpa sina barn. De går kurser, läser böcker, har möten med psykologer, läkare, behandlare, skolpersonal… De stångar sig blodiga för att få hjälp och stöd till sina barn. Många har blivit misstrodda och det har tagit lång tid att få hjälp.

Vissa av dessa superföräldrar är dessutom ensamstående med liten möjlighet till avlastning och vila. Dessa föräldrar försöker ofta dessutom jobba. Många har blivit sjukskrivna för att detta krävande liv har blivit lite för mycket.

Men ger dessa föräldrar upp? Ger jag upp? Lägger vi oss ner och struntar i alltihop?
NEJ DET GÖR VI INTE! Vi fortsätter. Vi faller ibland men tar oss upp och kämpar vidare. För att vi måste.

Dessa barn kom till oss med en utmaning och vi tar oss an utmaningen. ”Någon” har gett just oss uppdraget för att ”någon” tror att just vi klarar det!

Vi är starka! Våra barn har tur som fick just oss som föräldrar!

19 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Vardag

Parallella processer

wpid-20151117_085804.jpg

Det pågår flera parallella processer i vårt hus.

Cs återgång till välmående och skolgång
Detta är den process vi har kämpat med länge. Det går upp och ner. Vi testar olika saker och kämpar på. Vi försöker få C att öppna sig och sätta ord på sina känslor. Framförallt kämpar vi med att C ska ta emot den hjälp som erbjuds.
Vi känner en enorm press från skolan som pratar om skolplikten och om föräldrarnas ansvar att se till att barnet är i skolan. Det som är svårt är att skolan vill skynda på och vi vill ta det i lite lugnare takt.
Idag är C hemma förkyld. Det kändes skönt att messa hemmasittarläraren med ett ”giltigt” skäl till att C inte kom dit just idag. Jag har försökt få C sjukskriven för utmattning men det gick inte. Det är bara att kämpa på…

Fånga upp 10-åringen innan hen faller
Vår 10-åring har kommit i kläm (trots att vi tycker att vi verkligen har försökt tänka på att hen inte skulle göra det).
Hen uppvisar en stressreaktion med magont och vill inte gå till skolan. Vi kämpar med att bygga upp 10-åringen och ge hen positiva känslor och upplevelser. Jag och 10-åringen har börjat spela badminton tillsammans. Maken och 10-åringen har varit och klättrat. Jag och 10-åringen har anmält oss till en kurs för syskon till barn med asperger. Vi ska inte tappa ett barn till!

Stimulera 6-åringen
Vi har en aktiv 6-åring som tar mycket plats. Hen behöver hitta på saker och få stimulans. Annars blir hen arg och ledsen. Vi försöker hinna med att göra saker med 6-åringen. Spela spel, rita, gå skogspromenader (hen älskar skogen!), bjuda hem en kompis osv. Just nu har 6-åringen ett stort behov av närhet så vi låter hen sova i vår säng varje natt.

Min och makens utmattning
Jag är sjukskriven 100% på grund av all stress och press. Även maken är delvis sjukskriven nu. Någonstans mitt i kaoset måste vi försöka hitta tid för oss att bygga upp orken. Att ge oss själva syre så att vi har något att ge… Att hålla ihop vårt äktenskap som hela tiden får komma på undantag. Vi hade barnvakt i fredags och gick ut och åt med vänner. Förra helgen var maken och jag på teater och bodde en natt på hotell. Det var verkligen skönt!

Alla dessa parallella processer suger mycket energi! Men det är bara att kämpa på. Vad skulle vi annars göra?
Det här är vårt liv!

7 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Stress, Syskon, Vardag