Etikettarkiv: förälder
Skönt att vara vuxen!?
Idag och imorgon är jag hemma och laddar mina batterier lite!
”Nej du får inte ha fötterna på bordet!”
”Inget småätande före maten!”
”Gå inte in med skorna!”
”Inget ätande och drickande vid datorn!”
”Nix inget godis idag! Bara på lördagar!”
När barnen inte ser äter jag några kex före maten, tar en godisbit till kaffet på onsdagen och lägger upp fötterna på bordet. Jag tar något att dricka vid datorn. Och har jag bråttom springer jag in med skorna! Åh vad skönt att vara vuxen! Ibland i alla fall…
Men med friheten kommer ansvaret. Ibland blir det där ansvaret så övermäktigt. Och jag kan inte smita undan. Det här är mitt liv. Jag har tre fantastiska barn och en underbar man. Jag och min man får nog kämpa mer än de flesta föräldrar (fast jag vet att vi inte är ensamma). Jag har inte valt att ha det så slitigt. Men det är så det är!
Jag pratade med en kollega häromdagen. Han kämpar med sin hälsa. Han sa att ”Jodå livet är väl sådär”. ”Mitt med” svarade jag. Han sa att han önskade att livet skulle bli bättre för oss båda. Jag svarade ”Det här är det liv vi har fått och vi måste göra det bästa av det! Vi kan nog inte vänta på något annat. Vi får kämpa!” Och kämpar är vi många som gör. Vi kämpar för våra barn, för vår egen hälsa. För att orka.
Men visst är det ändå skönt att vara vuxen. Ikväll blir det fötterna på bordet och en chokladbit till kaffet! 😉
PS. Jag går över gatan ibland trots att det är röd gubbe också. Säg inget till mina barn! DS
Dela detta:
Företaget Familj
Efter semestern är det nu återigen fullt upp i Företaget Familj. Alla familjer har självklart mycket att göra.
Vem lämnar på förskolan/skolan idag?
Vem hämtar?
Vem handlar?
Lagar mat?
Dammsuger?
Plockar i och ur diskmaskinen?
Tvättar?
Sorterar och viker tvätt?
Stryker?
Vattnar blommorna?
Klipper gräset?
Ser till att barnen duschar, borstar tänder…?
Nattar? osv.
För oss blir det ännu mer…
Vem sätter sig mellan syskonen i soffan så att det inte blir en stor konflikt om sittplatser? C har sin bestämda plats och syskonen tycker om att provocera C och sätta sig just där.
Vem ser till att C duschar?
Tar sin medicin?
Går till skolan? (verkar omöjligt just nu men vi hoppas på imorgon!, ”Klump i magen”, ”Utanför”)
Förbereder C för olika saker?
Tröstar C när hen känner sig misslyckad och värdelös?
Ser till att C inte sitter vid datorn hela tiden?
Hjälper C att komma iväg om C har bestämt något med en kompis?
När ett barn har fyllt 13 år kan de flesta familjer kanske räkna med lite mer hjälp. Barnet blir lite mer självgående. En 13-åring kan kanske hjälpa till med att hämta småsyskon någon gång. Kanske kan 13-åringen passa syskonen hemma en stund. Lite hjälp med dukning och att plocka ur diskmaskinen ibland borde en 13-åring klara av. Kanske själv ha lite koll på klockan och komma upp/i säng, borsta tänderna, duscha, ha en egen väckarklocka och ta sig till skolan själv…
Vi kan inte förvänta oss någon hjälp från vår 13-åring. C har ingen energi till det.
Vi ställer mer krav på vår 10-åring som blir arg på oss och tycker att livet är orättvist.
Nu har vi anmält oss till några kurser. Jag och 10-åringen ska gå på en kurs för syskon till barn med diagnos. Jag hoppas att livet blir lite lättare efter den kursen. Att 10-åringen inte blir lika arg på orättvisorna.
Nu hoppas jag återigen på skola för C imorgon! Skam den som ger sig!
Dela detta:
Att (inte) räcka till
Gårdagen blev trots allt en fin dag.
10-åringen och jag tittade på film när 6-åringen hade somnat. En mysig stund!
Sen när det var sovdags blev 10-åringen ledsen. Hen sa att det kändes konstigt att vara här på landet utan pappa och C.
Att det kändes som om vi är här på låtsas. 10-åringen sa att vi också borde ha åkt hem. Det är inte lätt att göra rätt…
10-åringen ville sova med mig. Inte så smidigt när det finns 5 st sängar som är 80 cm. Det slutade i alla fall med att jag och 10-åringen delade på en 80-säng. Hen sov lugnt och fint på min arm hela natten. Själv sov jag inte så mycket.
Nu när 6-åringen vaknade och såg att 10-åringen och jag sov i samma säng blev hen avundsjuk. Inte lätt att vara rättvis.
6-åringen och 10-åringen har olika viljor. Idag vill 6-åringen åka till en lekpark. 10-åringen vill stanna i stugan. Själv vill jag mest slippa bråk men 10-åringen är redan sur. Inte lätt att göra alla nöjda.
Mitt i detta finns jag. Jag har mina behov. Men jag hinner inte ens tänka på vad jag vill..
Jag beundrar alla ensamstående föräldrar som kämpar. Det är tillräckligt svårt att vara två… Nu får jag prova på att vara ensam i några dagar.
Hur ska jag räcka till?
Postat med WordPress för Android
Dela detta:
Jag är ingen liten lort!
Jag faller ibland jag med, precis som C. Men jag faller inte lika hårt och lika synligt. Jag faller i min ensamhet. När jag låser in mig på toaletten och tårarna rinner. När jag ligger i sängen på kvällen och grubblar. När jag går på mina grubbelpromenader. Ibland när jag pratar med min make, min mamma, min syster, en förstående vän….
Men jag faller inte inför C eller syskonen. Då är jag stark och stöttande. Jag peppar, pushar och lugnar. Jag säger att allt kommer att bli bra. Jag vill så gärna tro det! Jag försöker övertyga mig själv lika mycket som barnen.
Jag har ett kaos i mig. Men utåt biter jag ihop. Jag måste det.
Jag är ingen liten lort (som Bröderna Lejonhjärta pratar om). Jag faller en stund men jag tar mig upp. Jag gör det som måste göras. Det som förväntas av en mamma. En mamma ska ju finnas där och orka.
C brukar säga att hen ÄR dålig! C känner sig värdelös. Jag försöker förklara för C att C inte är dålig utan MÅR dåligt och att det är en stor skillnad.
Jag måste börja tro på mina egna ord. Ibland, när allt är kaos och jag känner mig otillräcklig, känner jag mig som en dålig mamma. Jag kanske i dessa stunder måste inse att jag mår dåligt, jag är inte dålig.
Jag samlar kraft. Borstar bort gruset från knäna efter fallet, reser mig och kämpar på. Jag är ingen liten lort!
Postat med WordPress för Android
Dela detta:
För vems skull egentligen?
I de grupper om hemmasittare och asperger som jag är med i på Facebook märker jag en stress att vilja göra saker med, och för, sitt barn.
Jag känner igen den känslan. C trivs bäst hemma (som Ferdinand under korkeken). Hen har inget behov av att göra en massa saker. Det är snarare så att det stressar C när vi ska iväg (se inlägg ”När C faller” och ”Idag föll C”).
Jag vill, liksom någon annan skrev på Facebook, att C ska uppleva saker på sitt sommarlov, få fina minnen, ha något kul att berätta när hen kommer tillbaka till skolan (om vi lyckas med skolstarten som kommer snart…).
Så för vems skull vill jag att C ska följa med på en massa utflykter med familjen? Är det för att jag har byggt upp en bild av att så gör familjer (när jag var liten gjorde min familj så). Är det för att jag vill vara en ”duktig förälder” som ger mina barn upplevelser? Är det egentligen för min skull? Jag kanske är egoistisk.
Jag har läst inlägg där föräldern skriver att barnet med diagnos har stannat hemma från charterresan. Det fungerade bäst för alla. Familjen kunde få sin resa och barnet med diagnos kunde få sitt lugn hemma i tryggheten med en farmor/morfar.
Det är svårt att acceptera att familjen kanske inte alltid kan vara hel. Vi kanske måste dela upp oss mer. För allas skull..
Idag har vi haft gäster på landet. En familj med en kompis till C. Det blev en intensiv men trevlig dag. C orkade inte riktigt hela dagen utan gick undan en stund med sin telefon på eftermiddagen. Då fick syskonen underhålla Cs kompis.
Jag måste nog börja tänka en vända till… Utflykter… För vems skull egentligen?
Postat med WordPress för Android
Dela detta:
Lösenordsskyddad: Jag skäms! Men jag lär mig varje dag!
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under Anpassningar, Diagnos, förälder, Förståelse, Vardag
Jag glömde mig själv
Det senaste året har varit tufft. Riktigt tufft. Vi har varit i en ond spiral. C har mått dåligt. Vi föräldrar har varit trötta och mått dåligt. Vårt tålamod har varit noll. Vår ork har varit noll. Vi har känt oss otillräckliga och misslyckade.
Att ha ett barn som inte går till skolan skapar en enorm stress. Oron är ständigt där och den stora frågan: Vad har vi gjort för fel?
I denna onda spiral tappade jag bort mig själv. Jag slutade tänka på mig. Jag kände mig skyldig om jag gjorde något bara för mig.
En vän blev orolig för mig. Hon sa att det finns en anledning till att det på flygplan står att man ska ge syrgas till sig själv först, sen till barnen. Har man inget syre själv så har man inget att ge.
Väldigt klokt och logiskt.
Jag började efter årsskiftet att prioritera mig själv. Ta långa promenader, träffa vänner, låsa till toaletten och sitta en stund…
Jag köpte också boken ”Lär dig leva. Mindre stress. Mer närvaro” av Mats och Susan Billmark. Den boken har hjälpt mig mycket på vägen.
Jag mår så mycket bättre nu. Och jag har mer att ge.
Tur att jag hade en så klok vän. Utan henne hade jag nog vissnat.
Postat med WordPress för Android
Dela detta:
I skuggan av C
Ibland glömmer vi syskonen. C tar så mycket plats. Hen behöver förberedas och vi måste alltid tänka på och anpassa oss efter C.
Vi tänker att det här fixar 10-åringen. Hen får flytta på sig så C kan sitta där. Vi ändrar på saker och förbereder C men vi glömmer att vi kanske ibland behöver förbereda syskonen också.
Igår blev det så. Vi hade sagt att vi skulle åka till stugan och äta lunch. 10-åringen var inställd på det. Men olika omständigheter gjorde att det blev lunch på språng. C accepterade det. Men 10-åringen bröt ihop och vägrade äta. Jag hade inte en tanke på att hen skulle reagera så.
Ibland lägger vi så mycket fokus på C och hens olika sinnesstämningar att vi glömmer syskonen.
Jag hade ett prat med 10-åringen igår kväll. Hen sa att hen önskar att vi var en vanlig familj. Det gör jag också. Men ändå skulle jag inte vilja byta ut någon.
Jag älskar min familj. Men jag kan önska att livet vore lite lättare och mer harmoniskt. Att vi någon gång kunde få ha lite flyt. Men det kanske kommer… Hoppas det!
Postat med WordPress för Android
Dela detta:
Under Diagnos, Hemmasittare, Syskon
Idag har vi nästan varit en vanlig familj
Vilken härlig dag på stranden!
Bästa dagen hittills på semestern! C verkar ha landat lite och mår bättre. Hen har fått sova i samma rum som mig och 6-åringen. 10-åringen och maken har sovit i det andra sovrummet.
Idag har vi varit på stranden. C har busat och badat med sina syskon. Hen har varit på bra humör hela dagen (hittills). Underbart!
Men det kommer inte av sig självt. Jag och maken måste avleda, peppa och förbereda. Vi har tydligen gjort ett bra jobb idag! Jag är helt slut! Men jag hade garanterat varit mer slut om C hade mått dåligt och fått en ny ångestattack.
Skönt med en lugn dag idag. Behöver ladda mina batterier ibland. Att vara förälder är livets största utmaning. Men åh vad jag älskar mina barn!
supermamsen 