Etikettarkiv: låsningar

september 2, 2015 · 12:37

”Små barn små problem stora barn stora problem!”

Vi föräldrar känner oss så ensamma i detta! Hur ska vi hjälpa vårt barn?

Vi föräldrar känner oss så ensamma i detta! Hur ska vi hjälpa vårt barn?

”Små barn små problem stora barn stora problem!” När mina barn var små och folk sa så blev jag så himla irriterad! Jag fick inte sova på natten, C gjorde motstånd, syskonbråk (slagsmål)… Ja ni vet hur det är… För mig var det stora problem på den tiden. Jag behövde min sömn och det tärde att alltid behöva tjata och diskutera (förhandla) med C (och i viss mån syskonen). Jag blev tokig på allt bråkande! Tjatande! Gnatande! Gnällande!

Nu låter det som att mitt liv alltid har varit pest och pina. Så är det inte såklart! Vi har haft väldigt många fina stunder (och har fortfarande) med vår familj. Vi har busat, skrattat åkt på utflykter och semesterresor. Det finns mycket kärlek i vår familj.

Men vi har en stark motståndsrörelse i huset bestående av tre barn. Ledaren är C. De andra hakar på, härmar… Provocerar, retar…

Förr, när barnen var små, var det ändå lättare att hantera dem (det tyckte jag inte då!). Jag kunde få in barnet i duschen trots att det inte ville, jag kunde få med mig barnet till förskolan/skolan trots att det inte ville. Jag kunde distrahera eller avleda bråk mellan barnen ibland.

Men nu… Oj oj oj… Om C inte VILL gå till skolan. Då går inte C till skolan. PUNKT.
Jag kan inte tjata mig till att hen ska gå.

Idag är det återigen ett bakslag. C sade redan i sängen att hen inte tänkte gå idag. Att hen inte orkade (”Dagsform”).
Jag ville skrika rakt ut ”Men för i helvete! Du var hemma i måndags. Gick EN lektion igår som knappt var en riktig lektion för det var klassråd och mentorstid! Och så säger du att du är för trött för att gå idag. För trött? Hur kan du vara för trött?! Du gör ju ingenting! Gå upp ur sängen och klä på dig! Skärp dig!”
Jag sa inte riktigt så. Men jag var inte helt lugn heller. Jag sa att vi måste försöka hålla schemat (”Vi har en plan”) och att vi måste få till det med skolan. Att om C inte går dit kanske de säger att C ska gå i en annan skola som kan hjälpa hen bättre. Det vill absolut inte C! C vill gå med sin kompis.

Det hela slutade med att C grät och sa att jag inte förstår hur trött hen är. Att ingen förstår.

Åh vad svårt detta är! Jag ville ju motivera C! Istället fick jag C att känna sig dålig och ensam i sin jobbiga värld. Hur ska jag göra rätt? Blir tokig snart!

Jag har idag försökt få kontakt med LSS-handläggaren i kommunen. Typiskt nog var hon hemma sjuk.
Jag passade också på att ringa barnspykriatrin och se om en läkare kan sjukskriva C ett tag så vi slipper den där pressen med skolplikt. Kom till en telefonsvarare.

Funderar på KBT online… Har hört att det finns men vet inget om det. Det ska jag kolla upp!

Det känns som om jag försöker springa i gyttja (eller ”simma i gelé”). Vi kommer ingenstans! C mår inte bättre. Skolan går möjligtvis lite bättre men… Fan vad jag HATAR att det ska vara så här!

Idag har C och jag gått en promenad i regnet (fick ut C efter mycket tjat) och så har vi tittat på en film. Nu sitter C vid datorn igen (”Den där datorn…”, ”Bojen”)

Det som stör mig är att ”folk” hade rätt.
Små barn små problem. STORA BARN STORA PROBLEM.

4 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Vardag

Taggat som , , , , , ,

augusti 26, 2015 · 22:37

Dagsform

C har en enorm kraft! Hoppas vi kan hjälpa hen använda den!

C har en enorm kraft! Hoppas vi kan hjälpa hen använda den!

Nu har vi haft tre dagar med närvaro i skolan för C. Hen har varit där en timme/dag. Jag kan knappt tro att det är sant! Jag vågar knappt tro det! Det finns hela tiden faktorer som kan leda till ett bakslag. Hoppas vi slipper det!

Vi har bestämt att vi ska skynda långsamt, myrsteg. En timme/dag den här veckan. Kanske två timmar/dag nästa vecka och sen ledig fredag. En dag i taget.

Varje kväll har jag svårt att somna för jag är orolig för hur morgonen ska gå. Varje morgon när jag går upp är min första tanke ”Jag undrar hur Cs dagsform är”. När jag går in i Cs rum för att väcka hen så märker jag snabbt hur det är. Ibland vänder sig C mot väggen och säger ”Jag orkar inte gå upp!”. Då kan det finnas en chans att vi ändå kan lyckas. Vissa tillfällen vänder sig C mot väggen, drar upp täcket och säger med gråt i rösten ”Jag klarar inte att gå till skolan idag!”. Då är det helt kört. I morse gick C upp utan problem. HELT OTROLIGT! Jag är fortfarande chockad! DET har inte hänt sedan….? Ja, jag minns faktiskt inte när det hände sist. Inte var det i år i alla fall.

Den där oron när jag går in i Cs rum för att kolla läget… Den är jobbig. Jag hatar ovissheten! Min omtänksamma mamma vill så gärna hjälpa oss. Hon frågade vad hon kan göra. Jag svarade att visst är det skönt att slippa hämta syskonen på fritids ibland men det är ju inte det som skapar min största inre stress. Min inre stress kommer från något jag inte alls kan styra över. Jag kan bara hoppas. Jag uppskattar att folk vill hjälpa men jag vet liksom inte riktigt vad vi kan bli hjälpta med. Kanske låna ett syskon och hitta på något kul så syskonen inte känner sig bortglömda…

Jag är lite förvånad över att C inte blir erbjuden någon form av samtal eller behandling för sin ångest. Typ KBT. Hen har bara fått medicin. Men det kanske kommer längre fram…

Jag märker att min egen dagsform påverkar hur bra jag är på att lyckas hantera Cs ångest. Vissa dagar är jag lugnare vilket leder till större framsteg. Andra gånger orkar jag inte riktigt behålla lugnet. Jag skulle ge mycket för att slippa den där oron.

Självklart har alla olika dagsform olika dagar. Det gäller ju även syskonen. 10-åringen har en formsvacka just nu och är arg mest hela tiden. Hen tycker att livet är orättvist och att vi alltid står på Cs sida i konflikter och att C alltid slipper undan. Det är jättejobbigt att hantera 10-åringen just nu. Mycket bitterhet och starka känslor. Jag önskar att jag visste hur jag skulle kunna hjälpa hen. Jag skrev ju min lilla rimvers ”Mellanbarn”. Den läste jag upp för 10-åringen och då log hen. Älskade unge! ❤

6-årigen är glad mest hela tiden (bortsett från när hen vill något och vi säger nej). Hen älskar skolan och verkar ännu så länge inte lida av alla omständigheter runtomkring. Peppar peppar…

Bäst att jag går och lägger mig så min dagsform är bra imorgon!

12 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Stress, Syskon, Vardag

Taggat som , , , , , , ,

augusti 15, 2015 · 19:24

Den där skolplikten…

Just nu känns skolstarten som ett staket med taggtråd...

Just nu känns skolstarten som ett staket med taggtråd…

Ju mer jag lär mig om Cs autism, desto mer förstår jag saker och beteenden från när C var liten (”En tillbakablick- letar tecken på autism”). Jag har skrivit om detta i ett annat inlägg också, ”Jag skäms! Men jag lär mig varje dag!”. Bloggen är min bearbetningsprocess så tankar dyker hit och dit, fram och tillbaka. Det är så skönt att skriva om alla tankar och sen låta dem fladdra iväg lite. Låta min hjärna släppa dem ett tag. Lite väl snabbt dyker dock nya tankar upp… 🙂

Jag gör en liten minnesresa angående beteenden hos C.
Nuförtiden har C (13 år) svårt att ta sig hemifrån. Framförallt om det inte är självvalda saker. C låser sig och gråter. Ibland får hen panik och ångest (i synnerhet om det är kopplat till skolan på något sätt).

Vi har alltid haft svårt att ta oss utanför huset i vår familj. C har alltid varit rörig och jobbig när vi ska iväg. Hen har busat, inte lyssnat, retats, tagit en evighet på sig att hitta sina saker, inte klätt på sig… Men oftast tog vi oss ändå iväg till skridskoåkningen, familjepromenaden, bion, dagis, skolan… Dock var vi ofta helt slut och på väldigt dåligt humör.
Det har till och med hänt att vi har fått ställa in familjeutflykter, mest för att både jag och maken har tappat tålamodet och gett upp. På den tiden ville C göra saker och blev då besviken när vi ställde in. Och vi kände oss som dåliga föräldrar. Att vi ställde in drabbade ju även syskonen.

Jag kan nu mer förstå varför C ”kaosade”. Hen hade egentligen redan då lite svårt för att ta sig iväg.
C blev förmodligen orolig. Hen ville åka skridskor, men visste inte vad hen skulle förvänta sig. Ska vi till en ishall? Kommer det att vara mycket folk? Har vi med oss fika? KAN jag åka skridskor eller har jag glömt hur man gör? Kommer det att vara någon jag känner där? Är mina skridskor lagom stora? Passar hjälmen? Hur länge ska vi åka? Åh vad jag önskar att jag visste det jag vet nu! Då hade jag hjälpt C mer och förklarat saker (”Funktionsnedsättning eller brister i miljön?”).

En annan sak jag har tänkt på är fritidsaktiviteter. När C var liten provade hen på ett par aktiviteter. Båda låg på helgerna. Efter ett tag sa C att hen ville sluta för att hen ville vara ledig och vila på helgerna. Så klokt! Det kanske är det som gjorde att hen ändå höll ihop i skolan i så många år. C förstod att hen behövde vila. Då var jag lite besviken på C och tyckte att det var tråkigt att hen ville sluta på aktiviteterna. Hen var väldigt duktig på båda. Nu med min kunskap kan jag verkligen förstå varför C ville sluta. Jag önskar att jag hade förstått det då!

När C var liten fick vi barnsäkra hela hemmet. Det får ju alla som har små barn. Vid flera tillfällen, när vi var hos andra med barnsäkrade hus, hittade C nya faror och saker som deras barn aldrig hade upptäckt. Hen hade en enorm nyfikenhet. Många gånger kunde jag bli arg på C. Hen pillade, stökade, tog sönder… Idag kan jag mer se hens nyfikenhet som en drivkraft.

Det är mycket jag skulle ha gjort annorlunda om jag hade vetat… Men nu har jag en chans att göra rätt!

Skolstarten närmar sig. På torsdag är det dags! Jag märker en större och större oro hos C. Idag skulle C ha ett visst antal datatimmar. Vi bantar ju bort datatimmar nu. När C kom upp ur sängen i morse så skrek hen ”Jag måste få sitta vid datorn hela dagen! Jag får panik! Jag vill inte gå till skolan!!! Jag orkar inte tänka på skolan!!!”. C stod och skakade. Helt förstörd. Vad ska jag göra i detta läge… Vad är rätt? Jag vill inte att hen ska bli dataspelsberoende (”Den där datorn..”). Men om C blir lugn kanske C ska få spela… Eller? Hur ska jag veta vad som är bäst…?

Sen känner jag mig kluven över en annan sak. C säger ”Om jag sitter vid datorn slipper jag tänka!”.
Visst att slippa tänka kan vara skönt för C NU. Men då trycker ju C undan viktiga känslor. Skolstarten kommer ju. Och känslorna finns där under ytan… Hur bra är det? Men om C inte får spela så får hen panik av sina tankar och sin skolångest… Och vi har ett barn som hela dagen är som en osalig ande som gråter och bråkar.

Vi gjorde en ”deal”. C fick extra speltid om hen tog en promenad med mig. Jag försökte försiktigt prata om skolan på promenaden. Peppa lite, förbereda lite. Hen lugnade sig lite men är fortfarande väldigt orolig.

Själv är jag så orolig att jag inte kan tänka på annat. Jag har mailat lärarna på nya skolan, jag har mailat kuratorn… Jag curlar allt jag kan… Men vad hjälper det om C inte tar sig till skolan på torsdag? Om C börjar terminen med frånvaro….? Om ”Den så kallade vardagen” blir sådär jobbig igen… Hur ska vi orka då…?

Vissa saker faller på plats. Men viktiga delar återstår –  framförallt skolan. Den måste falla på plats! Just nu kan jag nästan känna att den där skolplikten, som vi ska vara så glada över i detta land, är min värsta fiende. Den stressar mig, pressar mig, kräver omöjliga saker av mig… Hjälp!

Men om det nu är en plikt/skyldighet (rättighet?) att vara i skolan får väl nya skolan se till att fixa så att C kommer dit och VILL VARA DÄR. Jag och min make…? Ja, vi kan faktiskt inte göra mer än det vi gör… Vi gör redan ALLT vi kan!

5 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Vardag

Taggat som , , , , , , ,

augusti 10, 2015 · 21:45

Ovisshet

Idag var det min första jobbdag efter semestern. Det kändes som vanligt lite rörigt och som att jag har noll koll. Men jag kommer in i det!

Som alltid efter min semester så tänker jag att jag kanske inte uppskattade min ledighet tillräckligt mycket när jag var ledig. Det har ju på många sätt varit en jobbig semester (”Semester?” ”Idag föll C”, ”Bojen”, ”En sorg”), men egentligen är det ingenting mot vad som komma skall. Jag vill bli bättre på att uppskatta nuet. Sommaren har bestått av mycket oro i år och jag har inte riktigt kunnat koppla av.

6-åringen hade haft en toppendag i skolan idag. Skönt! Hen frågade mig nu på kvällen:
”Kan jag gå och lägga mig nu så att det blir morgon fortare. Jag längtar till skolan!”
Underbart!

C har suttit vid sin dator mest hela dagen. Nu är det nedtrappning av datatimmar som gäller. Vi har gjort ett schema som hen ska följa. Hoppas att det fungerar! C har flera gånger sagt att datorn är det enda stället där C mår bra och slipper tänka. Jag kan förstå hen. Datorn släpper in C  i en annan värld utan press och krav (”Den där datorn…”).
Nu gäller det även att komma in i bra sovrutiner igen, vända tillbaka dygnet för både C och 10-åringen.

Det är så svårt för jag känner att vi behöver förbereda C för skolstarten genom att prata lite om den. Jag tänker att hen kanske vänjer sig lite vid tanken då. Jag vill också att C ska ha lite koll på när den är och att det närmar sig så att det inte blir en chock när vi säger ”Imorgon ska du till skolan!”.
Att prata om skolan går inget vidare. C låser sig ofta på en gång och säger att hen inte vill prata om det. Vissa dagar kan vi prata lite och jag kan känna att det kanske kan fungera trots allt. Andra dagar så bryter C ihop direkt och det går inte alls. Jag har försökt förklara för C att hen kan gå kortare dagar. Hen verkar vilja det men är orolig för vad kompisar ska säga om hen kommer senare eller går hem tidigare . Den oron kan jag förstå! Barn kan vara så elaka. Jag hoppas att Cs personal kan bemöta det och förklara för klassen på ett bra sätt. OM vi ens lyckas få dit C… Denna ovisshet är så tärande. Just nu känner jag att jag struntar fullständigt i om C lär sig något i skolan, bara hen går dit!

För något år sedan hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat tänka mig att jag skulle ha ett barn som inte går till skolan. Det hela känns fortfarande väldigt absurt. Overkligt. Men det är så det är…

C berättade för mig att hen för några dagar hade berättat för sin bästa kompis, som ska gå i samma klass, om sin autism. C hade förklarat att hen blir väldigt trött och inte alltid kan klara av att göra saker som hen har lovat. Kompisen hade inte sagt så mycket, men lovat att inte berätta för någon annan. Jag hoppas att kompisen förvaltar det förtroende hen fick. Annars kan det bli förödande för C.

Jag pratade med min chef idag. Jag berättade att det återigen kan bli ett tufft år. Jag sade att jag kommer att behöva gå på en hel del möten och att det ibland kan bli akututryckningar. Det känns lite jobbigt att inte vara en person att räkna med på jobbet. Jag har en hög arbetsmoral och höga krav på mig själv i min yrkesroll. Det känns jobbigt med ovissheten – hur mycket kommer jag att kunna jobba? Kommer jag att orka ge mycket på jobbet när jag har så mycket hemma? En sak är i alla fall säker – min familj kommer först!

Ovisshet är inte min grej… Så mycket är säkert! Men vissa saker kan jag inte påverka hur mycket jag än försöker. Det är bara att hoppas! Hopp har jag kvar!

Hoppet har jag kvar!

Hoppet har jag kvar!

7 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Rutiner, Skola

Taggat som , , , , , ,

juli 30, 2015 · 11:24

Idag föll C

Nu har vi varit hemma och landat några dagar innan nästa stuga. Vi stannade hemma några dagar extra för Cs skull.
Vi måste tänka på C. Hen måste få vara hemma några dagar vid datorn och känna sitt lugn. Igår sa C till mig att hen älskar att sitta vid datorn. Det är det enda stället C kan koppla av och slippa tänka.

Igår började C tänka på skolan. Hen fick panik direkt. Stackars liten som inte kan njuta av sommaren.

Själv försöker jag njuta och inte tänka på vad som komma skall. Men jag har en oro i mig. Jag försöker putta bort den men den ligger där och molar.

Idag ska vi åka till landet. Till vårt eget välbekanta landställe. C har vetat om det. Vi har haft en lapp och vi har kryssat dag för dag.  Hen har sett hur dagen närmar sig.

Igår på kvällen sa C att hen inte vill åka. Att hen inte pallar det. Att C måste få vara hemma i sitt rum med sin dator och sin säng.

Liksom förra gången förberedde vi allt igår  (se inlägg ”Semester” och ”Nu åker vi!”)wpid-fb_img_1438109928021.jpg

Vi gick upp kl. 8 imorse och packade det sista. Sen väckte vi barnen. Vi skulle återigen äta frukost på vägen så att C skulle slippa tänka.

Syskonen gjorde sig snabbt klara och hoppade in i bilen. Men idag föll C. Hen kom inte ens upp ur sängen. C grät och kröp ihop mot väggen. Hen vägrade titta på oss, ville inte låta oss trösta. Hen skulle inte åka. Hen skulle vara hemma.

Vid ett tillfälle i våras var vi i samma sits. Syskonen satt i bilen. Alla var klara. Den gången kom vi inte iväg. Vi fick packa ur bilen och stanna hemma. C hade sen jättedåligt samvete.

Idag kände jag och maken oss totalt hjälplösa. Vad ska vi göra? Vi kan ju inte ställa in hela familjens 10 dagar på landet.

Vi försökte peppa C, få hen att sätta sig upp i sängen, klä på sig… Ingenting fungerade. Syskonen började bli oroliga i bilen. Maken och jag tittade på varandra. Måste vi ha det så här?

Utåt försöker vi båda behålla lugnet. Inuti bubblar jag och vill skrika: ”För i helvete! Skärp dig! Alla är klara! Vi väntar bara på dig! Måste vi anpassa oss efter dig hela tiden? Du förstör för oss! Vi tänker inte stanna hemma!!! Jag orkar inte med det här!!!”

Vi skulle äta frukost på McDonald’s på vägen. De slutar servera frukost kl. 10. Syskonen såg framemot det.

Maken åkte till McDonalds och köpte hem frukost. Vi försökte få C att komma till bordet och äta. Men C vägrade och skulle äta i sängen i sitt rum.

Efter frukost gick jag in i Cs rum. Jag skulle ge C hens medicin. På något sätt skojade vi till det och började prata med dialekt båda två. Då började det lätta. Jag klädde på hen. Jag sa att NU ska vi åka. Och då vände det. Hur det hände vet jag inte, men jag är så glad att det gjorde det! Och nu sitter vi i bilen. Vi ligger lite efter i vår tidsplan. Men vi är på väg!

När C hoppade in i bilen tittade 10-åringen på mig med en lättad blick och gjorde tummen upp.

Om nu jag, som är vuxen, tycker att detta är så fruktansvärt jobbigt – hur är det inte då för barnen? Och för C? Vilken press och vilken stress. Jag önskar av hela mitt hjärta att det ska bli lättare framöver!

Postat med WordPress för Android

9 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Semester

Taggat som , , ,

juli 27, 2015 · 09:13

När C faller

wpid-20150726_123134.jpg

Dagen börjar bra. Det verkar väldigt lovande. C kommer upp ur sängen utan några större problem. Vi påminner om nya rena underkläder och att C ska ta sin medicin (mot ångest). C gör båda dessa saker utan motstånd. Jag börjar känna att just idag kan det nog fungera. C kanske lyckas med sitt skolförsök idag efter flera veckor hemma.

Vi sätter oss vid frukostbordet. C har svårt för att få i sig frukost. Idag har vi gjort hens favoritfrukost. Vi försöker göra allt för att C ska lyckas. Och C äter. Det här blir ju bara bättre och bättre. IDAG kommer det nog att fungera!

Dags för tandborstning. Det brukar vara ett stort problem. C säger att det gör ont i munnen att borsta och att hen mår illa. Jag ber C skölja munnen med vatten och ger hen ett tuggummi istället.

Syskonen går till den kritiska zonen, hallen, och klär på sig ytterkläderna. C närmar sig den kritiska zonen. Hen tittar på mig. Blicken blir skrämd, hens kropp stelnar till. Något händer med C. Hen springer in i vardagsrummet och skriker ”Jag klarar det inte!” C gråter, sparkar, slår med knytnävarna i soffan ”Vad är det för fel på mig? Jag hatar mitt liv! Jag är värdelös!”

Jag går till soffan och försöker lugna C. Krama och peppa. Men C är otröstlig. Hen bara skriker och gråter.

Syskonen står i hallen. 10-åringen börjar bli stressad. Hen vill inte komma försent till skolan.

Åh vad jag önskar att jag visste hur jag skulle kunna hjälpa C i dessa situationer. Det är så svårt att förhindra. Jag tyckte ju att allt flöt på bra.

Situationer liknande denna kan också ske när vi ska iväg på en utflykt hela familjen. Vi försöker alltid förbereda C och göra allt så smidigt som möjligt. Ändå är det vissa tillfällen som det bara inte fungerar.

Som mamma känner jag mig så hjälplös och misslyckad. Jag borde ju kunna hjälpa mitt barn.

Jag har sagt till C att vi ska hjälpas åt att hitta strategier som kan få det att fungera för hen.

Vi föräldrar kommer att få gå en kurs på Aspergercenter. Jag hoppas vi kan få lite verktyg då!
Har någon som läser detta tips så tas det tacksamt emot!

wpid-fb_img_1437850956575.jpg

Vi ska hjälpa C! ❤

Idag ska vi försöka få med oss C till stranden. En utmaning! 😉

34 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Skola, Stress, Vardag

Taggat som , , ,

juli 19, 2015 · 20:05

Konsten att passa in

wpid-20150719_175814.jpg

C kan konsten att passa in. C har kämpat hela sitt liv. Hen vet de sociala reglerna.  Egentligen. Men C orkar inte alltid följa dem. Det tar för mycket energi.

Idag när vi var i mataffären började C låta. Hen tjöt. Högt.  Många gånger. Jag och maken sade till C. Men C kunde inte sluta. Vi blev arga på hen.

Jag får dåligt samvete när jag blir arg. För jag vet att C egentligen inte vill provocera. Hen fastnar i ett beteende och kan inte sluta. Men ljuden driver mig till vansinne! Och jag skäms när min 13-åring låter och när jag säger till C och folk ser att hen inte slutar. När folk tror att jag har en trotsig respektlös unge. Men hen saknar ju förmågan att sluta.

C är världens härligaste unge. Hen kan passa in. När hen verkligen måste. Men det tar hårt på C. Tillslut brister hen. Då kan det bli ljud, bus, bråk med syskon eller en ångestattack.

Vi måste hjälpa C orka hålla ihop. Hur ska vi klara det? Jag vill att C ska känna att hen lyckas.

Postat med WordPress för Android

4 kommentarer

Under Diagnos, Vardag

Taggat som , , ,

juli 17, 2015 · 20:37

Toppar och dalar

Igår hade C en av de värsta ångestattackerna hittills. Vi hade åkt  bil i 6 timmar och kommit fram till stugan vi ska låna i en vecka.

C har varit i stugan förr, när hen var 8 år var vi här senast.  C minns stället och vill egentligen vara här. Men igår blev det för mycket.

När vi hade ätit middag i stugan och hela familjen skulle gå på en kvällspromenad så bröt C ihop totalt. Hen ville hem. Hen grät och skrek. Låg på golvet och bankade.  Ålade. Skrek att hen inte ville vara här. Att vi måste åka hem!

Jag visste inte hur jag skulle hantera C. Som tur var hade maken och syskonen gått i förväg så de slapp se sitt storasyskon bryta ihop.

Jag försökte krama C, prata med hen. Men jag nådde inte fram. Tillslut skrek hen ”Ge mig nycklarna till bilen! Jag sätter mig och väntar där tills vi kommer hem! Jag känner mig tryggast hemma! Jag mår bäst där! Jag vill hem!!!”

Jag låste upp bilen och C gick och satte sig där. Jag gick in i stugan och grät så jag hulkade. Hur ska jag kunna hjälpa mitt barn? Jag hörde hur maken och syskonen närmade sig huset efter promenaden. Snabbt torka mina tårar och på med ett leende. Syskonen frågade varför jag och C inte kom. Jag svarade att C var trött. 10-åringen tittade på mig med en blick som sa ”Jag vet nog vad som hände mamma”.

Efter en stund lugnade hen ner sig och jag lyckades få med mig hen in i stugan och vi tittade på film hela familjen.

Gjorde vi fel som tog med hen hit? Att vi utsätter hen för dessa påfrestningar… Jag vill att C ska se och uppleva saker. Hen kan ju inte bara vara hemma. Hen måste träna på att klara av att byta miljö. Hen ska börja 7:an i ny skola i höst. Hur ska det gå?

Idag har det varit bättre. Vi har varit på stranden. C har mått okej. Men vi får peppa och lugna hen hela tiden. Vi kan inte slappna av. Så är vår semester. Vi är på helspänn. Vi måste ligga steget före. Men vi har iallafall inga tider att passa. Och vi behöver inte pressa C med skola.

Sovdags! Imorgon är det nya utmaningar.

Postat med WordPress för Android

10 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare

Taggat som , , ,

juli 16, 2015 · 08:05

Nu åker vi!

Vi kom iväg! Jag är så glad och lättad!
I natt kunde jag knappt sova. Vilken anspänning.

Igår förberedde vi allt inför idag. Vi packade bilen helt klart. Allt för att det skulle gå smidigt idag, för att C inte skulle hinna tänka och få en låsning.

Ändå var det lite på gränsen för C. Hen låg kvar i sängen in i det sista. Syskonen satt redan i bilen. Allt var klart. C skulle ha en ”highway” till bilen.
Jag hörde C mumla  ”Jag klarar det inte….” och fick kramp i magen.

Maken gick dit och klädde på C och mer eller mindre puttade ut hen ur huset och in i bilen. Frukost har vi ätit på vägen.
Vi kunde inte stanna hemma och låta C tänka och känna efter. Då kan hen få en rejäl låsning.

Vi vet att C vill åka, men hen tycker det är jobbigt med övergångar och att ta sig hemifrån.

Jag tror inte andra ”normala” familjer kan förstå hur det kan vara i en familj där någon har ett funktionshinder.
Ska man på semester är det inte bara att packa och åka. Hej hopp in i bilen!

Vi måste tänka på olika scenarier, förbereda, curla… Och det är inte säkert att vi lyckas ändå.

Men nu är vi på väg! 😄

Postat med WordPress för Android

1 kommentar

Under Diagnos, Semester

Taggat som , ,