Etikettarkiv: mamma

februari 12, 2016 · 13:10

Letar ljusglimtar

Jag är ett geni! :)

Jag är ett geni! 🙂

Vissa dagar är det svårt att se ljusglimtar. Igår var en sådan dag. Alla tre barnen var hemma sjuka. Skönt att ha ett giltigt skäl att låta barnen vara hemma så jag slipper känna skuld. Och helt galet att jag känner så! Ett giltigt skäl borde ju vara att mitt barn har ångest/låsningar och är utmattat. Men nej, i skolans värld räcker inte det. Lite feber, kräkningar osv. måste till för att det ska duga.

Jag var (och är fortfarande) också risig så jag låg kvar och drog mig i sängen. Hursomhelst när jag kom upp satt alla tre barnen i soffan och tittade på TV. Det måste jag se som en ljusglimt eftersom det ALDRIG händer.

Jag gick mot soffan och hade en liten vision av att jag skulle be dem fixa lite te åt mig medan jag duschade. Jag var den som var hängigast. Men det första som hände när barnen såg mig var:
”Mamma! Kan vi få frukost?”
”Va?” sa jag.
”Vi är hungriga! Fixa frukost!” sa C och 10-åringen.
”Men jag mår inte bra idag! Jag orkar inte! Jag tänkte precis be er göra lite te till mig!”
”Orkar inte!” sa C och 10-åringen.
Jag började gråta. Jag hatar när jag bryter ihop inför barnen. Men jag kände mig så snorig och eländig med huvudvärk. Jag fixar och servar ALLTID barnen och de kunde inte ens fixa en kopp te åt mig. Jag kände mig bara så slut och besviken.

”Mamma! Gråt inte jag har fixat egen macka!” sa 6-åringen och pekade på en halväten macka på en tallrik.

Då fick jag dåligt samvete och började gråta ännu mer.
Att 6-åringen fixade egen macka är en ljusglimt!

Jag gick och duschade och fixade egen frukost. Jag gjorde i ren protest inget till barnen. Omoget jag vet. Men igår var en sådan dag. Jag kände mig bara så less på att vara en serviceinstans och att barnen aldrig hjälper till.

Efter ett tag blev det givetvis tjafs i soffan som vanligt. C och 10-åringen slogs. Det är inte ofta det händer nuförtiden. Jag var inte alls lugn och pedagogisk utan gormade och skrek och sen började jag gråta igen.

Kl. 12 kom räddningen i form av min underbara omtänksamma mamma som hade med sig lunch till oss. Alla åt och var glada och nöjda (ljusglimt!). 6-åringen råkade välta sitt mjölkglas och 10-åringen var snabb att hjälpa till och torka (ljusglimt!). I vanliga fall brukar 10-åringen vara elak och gorma på 6-åringen när hen spiller.

Efter lunch gick C till sin dator. Då blev det genast lugnare i soffan. Jag, 6-åringen och 10-åringen tittade på film. Efter en stund blev det tjafs om vilken film vi skulle se. Det slutade med att 10-åringen gick iväg till TV:n i vårt sovrum och tittade istället.

Jag och 6-åringen satt och tittade på film själva. Det var jättemysigt! En ljusglimt! Sen framåt eftermiddagen gick jag in till 10-åringen och tittade med hen och gosade i två timmar. Ljusglimt! Under tiden satt 6-åringen själv och tittade på film. Detta är helt otroligt eftersom vår goa 6-åring är en överaktiv pratkvarn. Det märktes att hen inte var helt frisk ännu.

Idag kom C iväg till skolan. Helt underbart! En ljusglimt!

10-åringen är hos magläkaren med maken. Hoppas vi kan få hjälp nu så att hen börjar må bättre.

6-åringen har första feberfria dagen idag. En ljusglimt!

Jag har varit hos läkaren och förlängt min sjukskrivning till en bit in i april. Det ser jag som en ljusglimt för jag hade fått PANIK om hon hade sagt att jag måste börja jobba. Jag har fortfarande inte hunnit återhämta mig själv. Det känns som hela min tillvaro går ut på att få upp barnens näsor över ytan.

Om jag analyserar en dag på detta sätt kan jag faktiskt hitta små ljusglimtar. Vissa dagar kan det vara svårt men jag måste försöka se dem varje dag!

Trevlig helg!

7 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Stress, Vardag

Taggat som , , , , , ,

februari 3, 2016 · 12:22

Oväntad tid till återhämtning

Vilken morgon! Upp och ner… Och upp! 🙂

Jag tog en promenad i snöyran med hunden på morgonen. Det är mysigt med hunden men samtidigt en stressfaktor att hinna få till alla promenader.
20160203_100922-1.jpg
Maken och 6-åringen gick hemifrån kl. 7:40 och då väckte jag C och 10-åringen (som har sovmorgon på onsdagar).

C rullade på fantastiskt bra idag. Jag märkte faktiskt redan i sängen att det förmodligen skulle gå idag (säker kan jag aldrig vara!). Och det gjorde det.  🙂 C hade en bra morgon och var pratglad och pigg. Jag älskar när C är i form!

Jag minns hur C var förr. Då var hen uppe ur sängen först av alla. Pigg och glad. Förväntansfull inför dagen. Hen kunde gå ut på tomten och kicka med bollen kl. 7 på morgonen före skolan ibland. Vissa dagar ville C vara på skolan tidigt för att hinna spela fotboll med kompisarna före skolan. Jag saknar den C! Min C som mådde bra och var glad! Det gör så ont i hjärtat när jag tänker på hur Cs glöd bara slocknade. C kan själv ibland säga att hen saknar hur hen var förr och att hen orkade mer då. Nu börjar det i alla fall pyra lite igen. Mitt älskade barn! ❤

Igår somnade 10-åringen sent som vanligt. Hen ligger bara och grubblar och snurrar i sängen varje kväll. Igår låg jag återigen kvar i hens säng tills hen hade somnat. Det är så mycket oro i min 10-åring just nu. Jag vill så gärna att hen ska prata med en kurator eller psykolog. Hen vägrar men går åtminstone och blir vägd och pratar med skolsyster då och då.

Vi har bokad tid nu för att kolla upp 10-åringens mage. Hen mår ofta illa och har dålig aptit. På vårdcentralen i kommunen fick vi ju tid först den 2 mars (!!!).  Jag ringde en annan klinik och vi fick en tid nästa vecka.

I morse var 10-åringen trött och seg. Jag hade lovat hen att vi skulle äta frukost på Mc Donalds efter att vi hade lämnat C på skolan kl. 8:30. 10-åringen börjar skolan kl. 9:30 på onsdagar. Jag hade också lovat att jag skulle vara med hen i skolan idag. Vad gör man inte..? Jag är ju sjukskriven för utmattning så jag är ju hemma. Tanken är att jag ska vila men den möjligheten finns alltför sällan.

Vi lämnade C och sen åkte vi till Mc Donalds. Vi satt och pratade och 10-åringen åt bra. Sen när vi skulle åka mot skolan sa plötsligt 10-åringen att hen inte orkade gå till skolan idag. Jag sa att det måste du och att jag följer ju med och stöttar dig. Då sa 10-åringen att det kändes pinsamt om jag var med igen. Så det hela slutade med att 10-åringen är i skolan själv! Jag önskar så att jag visste hur jag ska hjälpa min fina 10-åring.

I morgon är det dags för syskonkurs på Aspergercenter igen för min 10-åring. Det är tillfälle tre av fyra. 10-åringen var positiv när jag anmälde hen. Nu har det dock varit svårt att få dit hen båda gångerna hittills. Hoppas det går bra imorgon. Efter första kurstillfället sa 10-åringen ”Mamma, jag verkar inte ha det värst i alla fall!”. Precis den känslan ville jag att hen skulle få. Och också känslan av att hen inte är ensam om att ha ett syskon med asperger (det är 25 barn i gruppen) och ett annorlunda familjeliv. 10-åringen har vid ett antal tillfällen sagt att hen vill ha en vanlig familj. Lilla hjärtat. Ibland känner jag också så…

Igår var jag i centrum. Där såg jag en familj som satt och åt på restaurang. Det såg så trevligt ut. Så kan inte vi göra… Ibland kan jag känna mig avundsjuk och bitter. Samtidigt har jag den där målmedvetna ”Vi ska fixa detta!”-känslan!

Nu är jag hemma med plötslig egen tid till återhämtning! Så oväntat! Så skönt! Alla tre barnen är i skolan! Det är stort i min värld!

20160203_100757-1.jpg

Återhämtning! Och en lapp i positiva burken! 🙂

Nu har jag fixat en kopp te och så ska jag måla lite i min målarbok, gosa med hunden och kanske titta lite på TV. Det gäller att passa på! Det finns mycket att göra i hemmet, allt från tvätt till städning, men det finns kvar. Tid för återhämtning vet jag aldrig när jag får nästa gång!

3 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Syskon, Vardag

Taggat som , , , , , , , ,

februari 2, 2016 · 23:01

Bloggtips – om familjelivet med NPF

Sedan C fick sin diagnos i somras slukar jag allt jag kommer över i form av bloggar, böcker, kurser… Jag vill få ”koll på läget” så gott det går men jag vill också känna att jag inte är ensam om att ha ett annorlunda och extra krävande familjeliv. I mitt sökande efter igenkänning samt tips och idéer har jag hittat tre bloggar som jag vill tipsa om.

screenshot_2016-02-01-10-18-11-1.png https://pixiepatrullen.wordpress.com.

Så vem är pixiepatrullen?
Hon är ganska hemlig av sig. Använder endast första bokstaven i namnen som omnämns men enligt rykten står det Jenny på hennes körkort. Hon använder samma namn på Instagram och på Facebook via en sida.
Hon var nyligen med i Metro: http://touch.metro.se/…/sluta…/EVHpao!yfw6ZBchfIyyQ/ (vilket resulterade i många nya följare).
Vad finns mer att berätta? Jo, hon är en mamma född 1981 som lever i ett samhälle på ”schlätta”. Dvs Skaraborg, tillsammans med sin make och tre grabbar mellan 3-7 år. De bor i ett litet enplanshus på 110 kvm med ganska stor trädgård, så barnen kan springa av sig all överskottsenergi.
Hon älskar att pyssla, inreda och att shoppa allt från barnkläder till hästgrejer (de har tre hästar) men även interiör. Mycket D.I.Y har det varit på sistone. Hon bakar även en hel del i perioder och delar gärna resultaten i bloggen.

Två av hennes barn har förutom sina härliga personligheter fått diagnoser inom NPF och en av killarna har även epilepsi. Det är en tuff vardag men de har dragit vinstlotten vad gäller skola och barnen har bra stöd via barnhabiliteringen.
Hon fotar och berättar en hel del om sin tillvaro med Ehlers-Danlos (EDS) av klassisk variant. En kronisk bindvävssjukdom som påverkar hela kroppen. Allt från subluxeringar (leder som hoppar ur titt som tätt), ökad artros och extrema hudproblem till en konstant förlamande trötthet osv. Hon är noga med att poängtera att det hon beskriver och upplever skiljer sig från många andra ”EDS-are”. Men man kan väl konstatera att denna diagnos mer eller mindre påverkar ens vardag. Det är även pga detta hon har fått göra sin relativt ovanliga operation långt hemifrån. Nämligen i Ängelholm och SI-leder.
Hon har även Asperger och ADHD och brinner för att visa världen att personer med dessa diagnoser både kan vara väldigt unika och kräva mycket anpassningar men samtidigt även vara normala och ”som vem som helst”. Diagnosen sattes i vuxen ålder så hon vet mer än väl hur det är att vara missförstådd och få kämpa sig fram genom livet men har generellt en positiv syn och försöker se det ljusa i tillvaron.

screenshot_2016-02-01-11-24-40-1.pngEn annan blogg som jag läser är http://daylife.se/frufjellstrom
Therese är en 28-årig mamma från Västerbottens inland. Hon bloggar om sig och sin familj, det som de kämpar med och deras glädje. Hon har fyra barn, Vincent, Melvin, Zakarias och Thea. Vincent som är 8 år har ADHD och hjärtfel, Zakarias 4 år har expressiv språkstörning med misstänkt ADHD. Melvin är 5 år och Thea är deras lilla prinsessa som föddes i april 2015.

I hennes blogg kan ni följa deras ljusa och mörka stunder, hon skriver dessutom barnböcker och väntar på att få dem publicerade. Hon lever för att skriva och berätta, Therése blogg är hennes verktyg till att krossa ensamheten som föräldrar till NPF-barn så ofta känner, den är också hennes verktyg till att öka kunskapen och upplysa samhället om livet med NPF.
Artiklar om dem:
http://www.specialnest.se/…/det-ar-sa-latt-att-kanna…

http://norran.se/…/vincent-lever-med-enkammarhjarta-350133

Therése är gift med den man hon föll för redan som 16-åring, de har tre av barnen tillsammans men alla fyra bor hos dem.
Hoppas att ni finner hennes tankar intressanta och att ni vill följa henne!

screenshot_2016-02-02-15-29-39-1.pngEn annan fin blogg är http://blogg.alltforforaldrar.se/minatankar/
skriven av Monica. Hennes familj består hennes man, Hannah 7 år och Linus, snart 4 år.

När Linus var två år fick han epilepsi som visade sig vara svårbehandlad. När han var 3,5 år fick han diagnosen autism. Monica skriver som egenterapi då 1000 tankar ofta snurrar för snabbt men också för att kanske kunna hjälpa någon annan som hamnar i liknande situation.

Kika in i dessa fina bloggar och få en inblick i ett annorlunda familjeliv! 🙂

 

 

 

2 kommentarer

Under Bloggtips, Diagnos, förälder, Vardag

Taggat som , , , , , , ,

januari 30, 2016 · 17:47

Visioner

wpid-20150927_144358-1.jpg

Ibland glömmer jag bort att det inte är som det var förr. Jag bygger upp förväntningar och visioner. I morse blev det så.

Maken är på landet med en kompis och samlar välbehövlig energi. Han tog bilen. Jag är hemma över helgen med våra tre barn och mina föräldrars hund som vi passar i ett par veckor.

Igår kväll satt jag och funderade över hur vi skulle få till frisk luft för oss alla, promenad med hunden och lördagsgodis. Jag kom på en strålande idé. Ca en halvtimmes promenad bort ligger en godisaffär. Jag tänkte att vi går till den allihop och tar med oss hunden. Förr gjorde C sådana saker!

Jag tänkte ut logistiken också. Jag vill inte att hunden ska vänta utanför affären själv så planen var att jag först går in i affären med 6-åringen och 10-åringen medan C stannar utanför med hunden. Sen går vi ut och C får gå in själv och handla sitt godis. En mycket bra plan tyckte jag!

Men… När jag kom med idén till C i morse så skrek hen ”Jag tänker inte gå ut idag!”.
”Jag vill att du får frisk luft och rör på dig lite. Det är viktigt!” sa jag med bedjande röst.
”Är du HELT efterbliven??? Jag tänker inte följa med har jag sagt!”

POFF! Där sprack min bubbla. Min bild av hur barnen tillsammans gick på gångvägen med hunden och en varsin godispåse. Min vision av hur de  gick glada bredvid varandra och småpratade…

Ibland hoppas jag för mycket! POFF så spricker min ballong!

Ibland hoppas jag för mycket! POFF så spricker min vision!

Det kan tyckas som en banal sak och kanske lite konstigt att jag känner mig besviken över en sådan sak som att jag inte får med mig barnen på en promenad och köpa godis. Men jag blev faktiskt ledsen. Det kändes också tråkigt att C reagerade med sådan ilska direkt och kallade mig efterbliven. Jag försöker att inte ta åt mig.

Nuförtiden förväntar jag mig inte så mycket. Jag vet att det oftast inte blir som jag har hoppats eller tänkt mig i alla fall. Men ibland gör jag misstaget att bygga upp en vision och en förväntning på någonting. När jag gör det blir jag ofta ”överdrivet” besviken när det inte fungerar.

Världens finaste hund <3

Världens finaste hund ❤

Istället för promenad till godisaffären med hela gänget gick jag och 6-åringen en promenad med hunden i skogen. Det var jättemysigt. 6-åringen skuttade och sjöng hela tiden. Sen när vi kom hem satt vi och fikade och ritade och efter det tittade vi på en film. C gick själv ut på en eftermiddagspromenad med hunden. Jag behövde inte ens tjata. Dessutom bad C mig om ursäkt för att hen kallade mig efterbliven.
10-åringen har varit lite hängig i veckan så hen tvingade jag inte ut idag.

Det återstår att se vad kvällen har att erbjuda. Det blir i alla fall snart middag och sen glass till efterrätt.

Nu ligger det en lapp i min positiva-saker-burk trots att dagen började trist. Det blev inte som min vision – men det blev ju bra ändå!

Mina samlade lyckliga stunder! :)

Mina samlade lyckliga stunder! 🙂

4 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Vardag

Taggat som , , , , , , , ,

januari 22, 2016 · 11:09

Mina älskade barn

20160122_095740-1.jpg

Jag gör allt för er mina älskade barn! ❤

Det gör ont i hjärtat…

Det trycker…

Bränner…

Svider…

Hugger…

Värker i själen…

Krampar i magen…

Snurrar i huvudet…

Bultar…

Hur ska jag räcka till?

Vad hände?

Hur kunde det bli såhär?

Vi är i en karusell.

Det snurrar.

Fort.

Utan kontroll.

Jag försöker bromsa.

Stanna.

Hejda.

Det går inte.

Jag älskar.

Kramar.

Tröstar.

Det hjälper inte.

Jag ger allt jag har.

Det är inte tillräckligt.

Ångest…

Tankar…

Oro…

Maktlöshet…

Frustration…

Hjälplöst grubbel…

Det pressar på utifrån…

Trycker…

Stressar…

Hade vi kunnat stoppa detta?

Vad har vi gjort fel?

Jag vill stanna.

Hoppa av!

Vila.

Älska mina barn i fred. Låta dem läka!

Mina älskade barn!

5 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Vardag

Taggat som , , , , , , ,

januari 20, 2016 · 12:38

Då har jag lyckats!

Våra dagar är aldrig lugna. Mornarna brukar vara kaos då det är svårt att få upp barnen ur sängen. Vi har delat upp oss på mornarna för att skapa bättre förutsättningar och kunna ge barnen mer tid. Klockan 6:30 börjar vi väcka syskonen som oftast kommer ur sängen strax efter kl. 7. Både maken och jag hjälps åt. Att få upp 10-åringen kan ta 40 minuter. Hen är så morgontrött!  6-åringen är också seg. Sen är det svårt att få i barnen frukost för de är aldrig sugna på något. Ibland hinner vi fixa toast eller amerikanska pannkakor. Då går det bättre. Vi ”curlar”, servar och fixar. Allt för att våra barn ska få en bra start på dagen.

När syskonen är klara ger de sig iväg med maken och jag väcker C ca kl. 7:30. På detta sätt hinner inte syskonen och C hamna i konflikt på morgonen. Vi undviker krock och konflikt vid matbordet, i badrummet och i hallen vilket ger alla en bättre start på dagen. C börjar kl. 8:30 som tur är.

Att komma utanför dörren brukar ta tid. Många dagar lyckas vi bara få två av våra tre barn till skolan. Två av tre är vi ganska nöjda med nuförtiden 😉 Vi börjar bli luttrade! Igår var C iväg och åkte skidor med hemmasittarskolan. Hen hade haft en toppendag! Tyvärr tog energin slut så idag blev det en hemmadag för C. Hoppas på imorgon!

Efter skolan brukar det bli en del syskontjafs som kräver vuxeninsatser. Om barnen hamnar i soffan samtidigt kan det bli bråk. Ofta sitter dock C och 10-åringen vid sina datorer.

Vid middagsbordet brukar vi sällan äta alla fem för det fungerar inte. C äter oftast i sitt rum. Hen väljer det. Det känns trist men jag vet att 10-åringen mår bäst av det. Och även C som har svårt att klara av en middag utan att spåra ur med ljud eller retsamheter.

Nattningen är en lång process. 6-åringen vill att någon av oss föräldrar ska sjunga. Helst vill hen sova i vår säng. 10-åringen vill gosprata länge och vill också sova i vår säng. C (13 år) vill helst inte gå och lägga sig alls så där krävs det en insats. Det fungerar lite bättre nu sedan vi har skrivit ner vad som gäller med datorn osv.

Många gånger sover jag med syskonen och maken sover i 10-åringens säng. C trivs bäst i sin egen säng.

Vi har sänkt kraven på oss själva. Vårt hem har aldrig varit perfekt. Nu är det värre än någonsin. Vi städar bara ”det värsta” hela tiden, orkar aldrig göra en storrengöring. Tvätthögen växer fast vi kör flera maskiner i veckan. Vi har börjat beställa hem mat via nätet. Det blir mycket halvfabrikat i veckorna. Allt för att spara energi och få en smidigare tillvaro.

Vi har försökt skapa morgon- och kvällsrutiner för C som hen ska följa. Vi ska göra något liknande till 6-åringen. 10-åringen är mer självgående och har bra koll. Bara hen kommer upp ur sängen!

20160114_183056-1.jpg

20160114_183115-1.jpg

Vi har gjort regler till C för att slippa förhandla om allt. Vi pekar bara på lappen när C försöker börja förhandla. Ibland brukar C försöka förhandla i alla fall men vi ger oss inte. Lika bra att vara konsekvent och hålla på det vi har bestämt. 10-åringen har också bestämda datatider (dock inte lika mycket speltid som C).

20160114_183143-1.jpg

Våra dagar innehåller en del tjafs och konflikter. Vi säger förlåt och vi kramas. Vi har ingen lugn harmonisk tillvaro. Det går upp och det går ner.

Jag är inte den där bullbakande mamman med ett skinande rent hem. Vi har inte middagar där vi sitter hela familjen och har långa samtal. Maten är inte så varierande och näringsrik. Barnen har inte matlagningsdagar och ansvarsområden gällande städning. Vi åker inte på utflykter varje helg eller sitter och spelar sällskapsspel.

Men om jag lyckas få mina barn att slippa känna sig misslyckade och skuldbelagda och om mina tre barn somnar gott på kvällen och känner sig älskade och trygga,  om de somnar med vetskapen om att jag (och maken) även imorgon finns här och stöttar dem – då har jag lyckats!

8 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Syskon, Vardag

Taggat som , , , , , , , ,

december 19, 2015 · 12:29

Turbulent vecka

God Jul! <3

God Jul! ❤

Jag är helt slut! Vilken vecka!

I måndags fick vi reda på att 10-åringens skola hade gjort en orosanmälan till Socialtjänsten baserad på 10-åringens frånvaro och mående. 10-åringen var hemma en del före höstlovet för magont/stress. Jag mailbombade skolan  om 10-åringens mående då hen även klagade på stökig klass osv. Jag fick inte direkt någon respons från skolan angående detta.

Jag blev sjukskriven efter höstlovet och sedan dess har 10-åringen knappt någon frånvaro alls (bara två dagar) och mår mycket bättre. Men skolan slår ut frånvaron på terminen och då var frånvaron för hög… Känns som lite dålig tajming, eftersom det går bättre nu, så jag blev jätteledsen. Skolan sa att de gör anmälan för att hjälpa oss och av välvilja. Den välviljan har gett mig magont och stora sömnsvårigheter hela veckan. Även om jag vet att vi gör allt och inte har något att dölja.

I tisdags var det motstånd i C. Jag tjatade/peppade/pressade (så svår balans) och lyckades få iväg C till hemmasittarskolan. C kom dock hem arg och ledsen efter ca. 1,5 timme (skulle vara där i 3 timmar). Hen hade blivit hemskickad för att hen inte ville jobba! Jag blev så irriterad på läraren. Han hade också gjort en orosanmälan på C förra veckan baserad på låg närvaro (Skolplikten var inte uppfylld). Schysst att skicka hem ungen då…
I tisdags gick inte 10-åringen till skolan. Hen hade huvudvärk (somnade sent i måndags pga stor konflikt med C på kvällen och 10-åringen sa till mig vid nattningen att hen vill byta till en vanlig normal familj och att hen hatar sitt liv). Jag försökte nästan tvinga 10-åringen till skolan med tanke på vår nya vetskap om hens orosanmälan.

I onsdags vaknade C och kände sig sjuk. Ont i halsen, hes och hängig. Med två orosanmälningar på halsen, främst baserade på frånvaro, så är det inte helt lätt låta ett barn vara hemma och vara sjukt i lugn och ro. Jag dubbelfrågade och dubbelkollade C. Men hen verkade hängig och lät hes så hen fick vara hemma.
Jag ville stötta 10-åringen så jag var med hen i skolan hela dagen. Klassen är verkligen stökig så jag kan förstå att det är jobbigt. 6-åringen var glad och pigg.

I torsdags fick C vara hemma. 10-åringen var stabilare och gick till skolan själv. Jag, som är livrädd för att även 6-åringen ska börja må dåligt, följde med hen till skolan och var med hela dagen.

I fredags sa C att hen mådde bättre. Hen har kurs på fredagar så det är en viktig dag. När vi hade ätit frukost sa C plötsligt att hen fortfarande kände sig sjuk och inte kunde gå. Jag kände mig ganska säker på att det var ett motstånd som C hade byggt upp efter två dagar hemma. Jag tvingade dit hen med hot om datafri helg annars. Hen gick dit med stor ilska men sen hade det gått hur bra som helst sa läraren! Hur ska jag veta vilken nivå C är på och vad som är rimligt gällande press? Tur att det fungerade och var lagom denna gång! Maken lämnade syskonen som båda tog sig iväg utan problem.

På eftermiddagen hade vi möte med Socialtjänsten och personal från 13-åringens och 10-åringens skolor. Oj vad jag kände mig pressad och nervös inför det mötet!
Mötet gick dock jättebra. Det märktes att skolorna tycker att vi gör ett bra jobb och de sa att vi har fina, glada och sociala barn. Däremot är det oroade över hur VI ska orka. Vi skulle själva fundera över helgen på om vi tror att vi kan bli hjälpta av någon form av avlastning och i vilken form i så fall. Om vi ska ha avlastning måste ju C gå med på det och i nuläget känns inte det så troligt. Vi får se…

Och nu är det snart jul. Jag är sjukskriven 100% för utmattning. Maken är också delvis sjukskriven för samma sak. Vi är helt slut efter denna turbulenta vecka med oro, stress, press… Och inte bara denna vecka. Vi har haft ett tufft år…

Jag vet att alla barnfamiljer är stressade inför julen. Men ärligt talat… Gnäll inte! Så känner jag faktiskt. Byt liv med mig så ska ni få känna på stress.  Och jag vet att det finns de som har det värre än vi…

Usch nu känner jag mig bitter. Gillar inte det… Är bara SÅ TRÖTT. I natt kunde jag inte sova… Låg vaken i tre timmar…

På tisdag eftermiddag börjar jullovet för mina barn. Det ska bli skönt att slippa skolpressen i några veckor. Jag är dock rädd för bakslag efter jul… Men det får jag ta då om det kommer…

God Jul!

11 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress, Syskon, Vardag

Taggat som , , , , , , , , ,

november 11, 2015 · 15:13

Lättnad

Jag är överlastad och trycker på nödstopp!

Jag är överlastad och trycker på nödstopp!

Jag har precis kommit hem efter mitt besök hos husläkaren. Återigen grät jag mig igenom hela besöket på drygt 40 minuter. Tårarna bara rann när jag beskrev vår situation kring C, 10-åringen och att både maken och jag är helt slutkörda. Alla känslor jag bär på: maktlöshet, frustration, otillräcklighet, sorg, skuld, oro…

Läkaren var väldigt förstående och hon sjukskrev mig en månad. Sen ska jag träffa henne igen och förlänga. Hon sa att hon kommer att förlänga, att jag inte behöver oroa mig för det. Hon vill bara kolla av hur jag mår om en månad.

Det är tufft när man inte får återhämtning och energi någonstans. Jag känner mig ledsen över att min arbetsmiljö blev så dränerande.

Läkaren fick tårar i ögonen och sa ”Jag är själv mamma och jag vet inte hur det ÄR men jag kan föreställa mig hur ni har det! Jag förstår att du inte kan jobba just nu och att du är helt slutkörd”.
Sen kramade hon mig. Jag känner mig oerhört lättad och tacksam över att min husläkare är så empatisk och förstående. Jag har hört att vissa läkare inte alls är lika förstående. Det verkar vara som ett lotteri!

Nu känner jag att jag kan slappna av lite mer. Jag kommer att få återhämta mig så att jag orkar lägga energi på mina barn.

C kom inte iväg idag heller. Hen sa nyss:
”Mamma, det känns konstigt när du inte håller på och tjatar!”
”Jaha? Ska jag börja med det då?”
”Ja, lite i alla fall!”
”Okej, då bestämmer vi att du går imorgon!”
”Okej!”

Hur det går återstår att se…

Nu ska jag ta en kopp kaffe och andas en stund innan min älskade mamma kommer hem med syskonen.

16 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Stress

Taggat som , , , ,

november 10, 2015 · 12:52

Tomhet

Hur ska vi veta vilken väg som är rätt väg?

Hur ska vi veta vilken väg som är rätt väg?

De senaste dagarna har jag känt en stor tomhet. Nästan lite uppgivenhet. Ska detta aldrig vända?

Jag är ju hemma nu och det är skönt. Samtidigt är det som om jag mår sämre nu när jag kan tillåta mig själv att må dåligt. Orken tryter rejält. Min mamma är helt fantastisk. Hon hämtar syskonen, plockar med vår tvätt, tömmer diskmaskinen, hjälper oss handla… Det känns konstigt att ta emot hjälpen, men jag känner att jag behöver den.

Mina tankar snurrar fortfarande kring samma saker… Peppa/pressa, energinivåer, trots, tonåring, asperger, krav/kravlöshet…

Jag måste hitta ett sätt att inte låta Cs mående påverka hela mitt jag. Som det har varit tassar jag på tå. Curlar C. Fixar och donar. Detta leder ändå inte till framgång. Om jag har gjort allt för C en morgon och hen ändå inte lyckas ta sig iväg så blir jag ledsen och besviken. C känner sig dum och skyldig. Sen påverkar detta hela min dag. Jag blir låg. C däremot blir bara låg en stund, men sitter sen glad vid sin dator och är inte synligt påverkad resten av dagen.

Den här veckan har vi bestämt att C ställer sin mobil på väckning kl. 7:00. Ca kl. 7:10 går jag eller maken in och påminner om att det är dags att gå upp. Då drar vi upp rullgardinen och lägger Cs kläder på hens säng. Sen släpper vi C. Om C kommer upp kan vi hjälpa hen med frukost.
Sen kl. 8 går jag min promenad. Om C vill följa med kan vi göra sällskap till hemmasittarskolan. C ska vara där kl. 8:30. Om C inte följer med går jag på min promenad själv och C ska kontakta läraren och säga att hen inte kommer.

På detta sätt slipper C mitt tjat (som hen hatar) och jag kan slappna av lite. En morgon (Plötslig händer det!) tog sig C upp själv utan väckning och fixade frukost. Jag gjorde ingenting. C kom iväg den dagen utan problem.
Jag tror att vi måste låta C hitta sin egen VILJA. Vi har testat detta en vecka förut (Nytt grepp, Mötet) men vi testar igen.

När jag berättade om upplägget för hemmasittarläraren så sa han att han tror att det är bra att C får känna hur det känns med det kravlösa. Förhoppningsvis leder det till att hen sen accepterar att vi vuxna styr. Vi får se… Vi är fortfarande i samma snurr som för några veckor sedan. Det känns inte som om vi kommer framåt. C kom inte iväg igår och inte idag…

Jag är fortfarande bekymrad över att vi inte har kommit till roten av Cs problem. Hur ska vi kunna hjälpa C på rätt sätt om vi inte gör det?

Min oro för 10-åringen är fortfarande stor. Hen sov hos mina föräldrar söndag till måndag och hade haft det jättebra. Men sen igår morse när min mamma skulle gå med 10-åringen till skolan så klagade hen på magont igen och vägrade gå. Jag vet inte hur jag ska hjälpa min älskade 10-åring… (”Smittar” hemmasittande?)

Igår låg jag i 10-åringens säng tills hen somnade och smög dit i morse och lade mig och gosade en stund innan väckning. Idag tog sig 10-åringen till skolan. Jag ska hämta kl. 13:30. Då ska vi gå och spela badminton tillsammans och ta en fika. 6-åringen ska följa med en kompis hem.

Imorgon ska jag till min husläkare och förhoppningsvis få min sjukskrivning förlängd. Jag orkar inte jobba.

Jag vill så gärna räcka till för mina älskade barn ❤

5 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Stress, Syskon, Vardag

Taggat som , , , ,

november 2, 2015 · 14:56

Att tappa fotfästet

Jag känner mig som ett kalhygge... Det finns ingen kraft kvar...

Jag känner mig som ett kalhygge… Det finns ingen kraft kvar…

Vår familj har varit en ”normal” familj ända tills för ca. 2 år sedan. Vi har haft viljestarka barn och mycket syskonkonflikter, men det har ju många familjer. Nu är jag ledsen över att jag inte uppskattade det vi hade då tillräckligt mycket. Små barn små problem stora barn stora problem…

För drygt ett år sedan började C må riktigt dåligt. I början litade vi inte på C. Tiden gick. C började må sämre. Det blev en lång kamp för att få hjälp. Nu på hösten (efter att C varit hemma från skolan sedan nov-14) har vi fått mer hjälp men skolplikten känns som en enorm press.

Vår familj har hamnat i en helt absurd situation. Syskonen (10 och 6 år) börjar också må dåligt. I morse ville ingen av dem gå till skolan. C kom inte heller iväg idag. Inte helt oväntat en måndag efter en veckas ledigt…

Maken och jag mår jättedåligt båda två. Ingen av oss har energi. Vi är i en stor ångestkarusell. Varje morgon vaknar vi med en klump i magen. Vi sover dåligt, har huvudvärk…. Både jag och maken har många stressymptom. Jag uppbådar all min energi för att försöka hålla ihop och följa mitt recept. Men energin börjar sina. Jag gråter flera gånger om dagen. Jag försöker uppskatta det liv jag har för tänk om detta är den lätta delen i mitt liv… Jag vet ju att det kan bli värre…

MEN detta är inte okej längre… Jag orkar inte vara en supermamma och resa mig hela tiden.

Idag har jag varit hos läkaren. Jag fick inte träffa min husläkare utan en annan läkare. Han var väldigt förstående. Jag grät i princip i 40 minuter när jag försökte förklara vår situation. Han sjukskrev mig i två veckor och var väldigt noga med att försöka formulera sig så att Försäkringskassan skulle acceptera min sjukskrivning. Jag fick också en tid hos min riktiga husläkare om två veckor. Han sa att det är bättre om hon (som känner till min och Cs historia) förlänger sjukskrivningen.

Det känns skönt att få vara hemma nu. Men det känns också sorgligt och konstigt. Det som var ”normalt” i mitt liv, jobbet, är borta ur bilden ett tag. Jag kunde ju inte sköta jobbet ordentligt så egentligen är det lika bra. Jag har haft hög frånvaro (VAB för C), börjat gråta på jobbet, gjort akututryckningar hem osv.

Jag behöver vila nu. Ta hand om mig själv. Men HUR? Min ”uppgift” kommer fortfarande vara att försöka få iväg C till hemmasittarskolan varje morgon. Att gå in i Cs rum och kolla av dagsformen. Maken tar hand om syskonen.

Sen måste jag fixa lunch till C (och mig) när hen kommer hem. 10-åringen uppvisar stressymptom (magont, svårt att somna) och vill bli hämtad direkt efter skolan. Var finns min tid till återhämtning? Vi har ett hus att städa, tvätt att tvätta, mat att laga, löv att kratta, mat att handla… JAG ORKAR INTE! Jag känner att jag har hamnat ganska djupt ner nu. I helgen hade jag svårt att motivera mig till att gå upp ur sängen. Jag brukar inte känna så…

Nu när jag kom hem från läkaren hade jag sprängande huvudvärk. Jag försökte få C att hjälpa mig med att tömma diskmaskinen (hen hjälper aldrig till). C tittade på mig och skakade på huvudet ”Jag orkar inte mamma!”.

”NEJ! JAG ORKAR INTE HELLER!!!”

Hela familjen tappar fotfästet…Ingen, som inte har upplevt hur det är att leva detta liv, kan förstå hur tärande det är… Hur pressande och stressande det är… INGEN!

39 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Stress, Syskon, Vardag

Taggat som , , , , , , ,