Etikettarkiv: npf-förälder
Framgångsmöten
Det känns så otroligt härligt för den här hösten har vi haft framgångsmöten. Vi är oerhört vana vid möten såsom anmälningsmöten på socialtjänsten, möten om frånvaro, möten om att barnen inte når kunskapsmålen och så vidare. Dessa möten lämnar vi med ont i magen, stress och oro.
Den här höstens möten har varit positiva. Killarna har 100% närvaro enligt sina scheman. Linnéa har haft ett par sjukdagar. Vi har haft ett utvecklingssamtal för Linnéa (åk 5) då vi fick höra att hon når målen i alla ämnen. Vi har haft ett möte med Emil (åk 9) då vi har utökat hans schema i studion med några timmar till/vecka och ett till ämne.
Calle (18 år) har själv haft möte med sin mentor och handledaren på praktikplatsen och ökat från tre till fyra dagar praktik i veckan. Det känns nästan overkligt att Calle, som förr låste sig och knappt kunde följa med på möten, kan gå på ett möte själv och föra sin egen talan.
Äntligen har killarna varit mer mottagliga för att ta emot hjälp. Calle träffar både arbetsterapeut och psykolog och Emil har haft möte med en kurator på habiliteringen och har en tid med en arbetsterapeut om ett par veckor. Vi kör killarna till deras möten men Calle hade sitt möte själv med arbetsterapeuten sist.
Hade någon sagt till mig för sex månader sedan att vi skulle ha det så här sex månader senare hade jag inte trott på det. Jag vet faktiskt inte vad som har hänt, men något är det. Kanske har killarna läkt nu, kanske har de mognat, kanske har vi hittat ett ”lagom” och gett dem möjligheten att lyckas och själva påverka och vara delaktiga i sina scheman, kanske är det att de äntligen lyssnar på oss vuxna och följer den plan vi har bestämt (istället för att som Emil gjorde förr vägra gå kortare dagar utan istället gå heltid med sin klass och sen rakt in i kaklet).
Nu närmar vi oss det där förödande höstlovet som jag egentligen bara skulle vilja ställa in. Go-with-the-flow är vad vi behöver nu. Inte en ledig vecka. Vi behöver inte vintertid heller. Det är alltid jobbigt när en timme ska ställas om i rutiner. Jag önskar att vi bara kunde skippa både höstlov och vintertid men det är tyvärr inget jag kan styra över.
Jag njuter i alla fall av framgång just NU!
Dela detta:
Under Diagnos, Hemmasittare
Jag vill stanna tiden
Sommaren är den lilla bron.
Den är så kort och går så fort.
Innan sommaren var det stress, press, oro, skolplikt, orosanmälningar och möten. Ledsna barn och uppgivna föräldrar.
Efter sommaren kommer… ja vad?
Jag vet egentligen inte.
Varje sommar fylls jag av hopp inför hösten. Nu kanske det är mina barns tur.
Jag fylls av tro och hopp på ett bättre år.
Men varje sommar känner jag också stark oro.
Jag vet hur det brukar bli.
Jag vill ha en längre bro.
Jag vill stanna tiden nu när barnen är lediga och mår bra.
När deras hud är solbrun och ögonen glittrar.
När de inte behöver känna att de misslyckas. När de vaknar och känner att dagen är deras.
När de bara kan njuta.
Jag vill ha lyckliga barn! Barn som känner att de duger som de är.
Kan de känna så i skolans ”box”? Måste de återigen anstränga sig för att orka med och passa in? Måste de återigen bli utmattade och känna sig misslyckade?
Låt det vara mina barns tur nu! Låt Emil få fortsätta med hemmastudier som har gått så bra under pandemin.
Låt Calle få en bra praktikplats med stöd från en kunnig handledare.
Låt Linnéa få det stöd hon behöver i skolan så att hon fortsätter orka.
Är det äntligen mina barns tur nu?
Dela detta:
Under Förståelse, Hemmasittare
Fan att jag måste bli påmind
(Bilden är från Messenger.)
Just nu är vi i den jobbiga processen att söka omvårdnadsbidrag. Vi hade tidigare beviljat vårdbidrag till och med mars 2021 men på grund av nya regler måste vi söka om.
Jag skickade in ansökan för våra tre barn i augusti. Nu i veckan fick vi äntligen ett brev med en tid för telefonintervju. Kvinnan på Försäkringskassan sa att jag skulle förbereda mig inför intervjun genom att fundera över i vilka situationer mina barn behöver stöd samt hur mycket tid det tar i anspråk.
I morse vaknade jag ca. kl. 7:20 och kunde inte somna om. Istället gick jag upp och satte mig i soffan med laptopen i knät för att skriva om mina barn.
Jag har:
Calle 18 år med asperger/autism nivå 1. Han har varit hemmasittare i mer eller mindre 5,5 år. Tar anti-depressiv medicin.
Jag har Emil 15 år med adhd huvudsakligen ouppmärksam form/add med autistiska drag och arfid (selektivt ätande). Tar anti-depressiv medicin. Mycket hög problematisk skolfrånvaro i tre år.
Jag har Linnéa 11 år med medelsvår ADHD kombinerad form och delvis selektivt ätande. Tar ADHD-medicin.
Alla tre tar melatonin.
Som förälder till dessa fantastiska barn försöker jag att glädjas åt och lägga fokus på de saker som fungerar, hur små sakerna än må vara. Jag försöker se små myrsteg framåt och våra små vardagsmirakel. Jag jobbar med mina tankar och med acceptans. Det är som det är och detta är mitt liv.
Nu med kravet på mig att pränta ner allt vi gör blir jag alldeles matt. Fan att jag måste bli påmind! När jag sitter och skriver börjar tårarna rinna. Hur 17 orkar vi allt detta egentligen? Hur länge till måste vi orka? Orden på pappret, mitt liv, föder en uppgivenhet. Skit också! Jag vill ju vara glad över och lägga fokus på att Calle, 18 år, en gång den här veckan faktiskt fixade frukost själv. Det brukar han aldrig göra. Jag vill vara glad över att Emil, 15 år, förra veckan komihåg sin medicin två gånger. Jag vill lägga fokus på att Emil en gång efter årsskiftet har träffat en kompis. Jag vill lägga fokus på att Linnéa cyklade till och från skolan själv två dagar förra veckan. Jag vill lägga fokus på våra mirakel!
Jag inser att just dessa glädjande undantagsfall, som jag egentligen vill lägga fokus på, kan jag inte ens nämna i intervjun. Om jag nämner det kanske kvinnan tror att det alltid fungerar och det gör det verkligen inte. Alltså måste jag berätta om hur vi varje vardag försöker få upp våra killar ur sängen. Att det ofta tar två timmar att väcka Emil. Att inget av våra tre barn ställer en väckarklocka och kommer upp själv. Att alla behöver hjälp med alla måltider. Att alla behöver skjuts till skolan. Att killarna har ca 90-95% skolfrånvaro. Att Emil har ångest vissa dagar så vi måste vara hemma från jobbet och stötta honom. Att vi behöver påminna våra barn om duschning och medicin. Att de behöver en Time Timer på morgonen. Att killarna inte äter något när de är hemma en skoldag utan är vrålhungriga när vi kommer hem från jobbet. Att våra barn inte har några hushållssysslor. Att vi måste hjälpa och stötta om de ska städa sina egna rum. Att Emil aldrig har åkt buss själv. Att vi måste laga flera maträtter varje dag. Att inget av våra barn kan göra läxa/skolarbete hemma utan konstant stöd. Att det tar en evighet att natta Linnéa. Att vi ofta har flera möten i veckan för våra barn. Att både jag och maken har gått ner i arbetstid för att kunna stötta våra barn. Att vi i nästan varje moment måste vara dirigenter/hjälpjag åt våra barn. Och mycket mer… Jag skickade in en bilaga på flera sidor med ansökan och kvinnan sa att intervjun skulle utgå från den. Jag hade hoppats slippa den dränerande intervjun.
Tänk om jag börjar gråta under intervjun som jag gjorde förra gången. Tänk om hon misstror mig? Tänk om hon inte förstår hur mycket vi sliter… Att söka omvårdnadsbidrag tär. Det är så oerhört tungt att behöva rabbla allt det jobbiga. Jag hoppas att intervjun går bra och att hon ser vilket jobb jag (och maken) gör varje dag. Det är tur att jag inte tvingas tänka på allt detta jämt – då hade jag aldrig orkat!
Dela detta:
Under Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Vardag
Läs mig
I dessa tider är det många som är hemma mer än vanligt. Då kan man passa på att läsa eller lyssna på en bok. Jag har en hel hög jag vill läsa. 😊
Min bok finns på Bokus, Adlibris, CDON och Akademibokhandelns nätbokhandel. Den återfinns också på vissa bibliotek. Be gärna ditt lokala bibliotek att köpa in den.
Glad påsk! 🌸
Dela detta:
Under ADD, ADHD, autism, Diagnos, Hemmasittare
Intensivt
Jag har varit hemma i snart tre veckor med halsont. Även Linnéa är hemma med halsont. Segt detta. Vi följer de direktiv vi har fått från Folkhälsomyndigheten och håller oss hemma. Maken jobbar hemifrån.
Emil och Calle har vissa skoluppgifter de ska göra hemma. Linnéa har läxa att göra hemma eftersom hon är hemma sjuk. Ingen av dem är självgående i detta. Jag får pusha och peppa. De jobbar inte om jag går därifrån. Calle hade problem med sin inloggning idag och då gav han upp. Calle har fyllt 18 år men behöver fortfarande mycket stöd. Emil blir aldrig nöjd med det han skriver och ger upp. Det gick bättre för Emil förra veckan. Linnéa har ingen uthållighet. Jag behöver hjälpa alla tre samtidigt och maken behöver jobba. Jag räcker inte till. Tack och lov har Calle hjälpt Linnéa lite med läxan.
Luncherna är jobbiga. Vi kommer på mat men att komma på mat som alla kan äta är värre. Dessutom går diskmaskinen varm hela tiden. Tömma-fylla-tömma-fylla…
Igår var det Världsautismdagen. En viktig dag. Som mamma till barn med autism finns det några viktiga saker som jag vill betona:
❤ Autism är osynligt! Utmaningarna finns där trots att de inte syns.
❤ Autism försvinner inte när man fyller 18 år.
❤ Alla som har autism är olika och unika precis som alla andra människor också är.
❤ Med rätt stöd, bemötande och anpassningar skapas förutsättningar för ett bättre mående och liv.
❤Jag har lärt mig otrolig mycket om mig själv tack vare att jag är NPF-mamma. Om vi öppnar upp och försöker förstå finns det en guldgruva av kunskap.
Påsk firar vi hemma. I år blir det ingen skidresa.
Jag önskar er alla en Glad Påsk! 🌸
Ta hand om er ❤
Dela detta:
Under Diagnos, Hemmasittare, Vardag
Om kursen ”Mitt barns bästa”
I helgen har jag varit på kurs med Rebecka (Becka) Koritz och ett helt gäng fantastiska föräldrar. Min hjärna är överhettad nu. På ett positivt sätt. Jag har så många nya tankar och känslor.
Hur har skolsystemet i Sverige format oss?
Hur påverkar skolsystemet hur vi är som vuxna?
Hur påverkar vi som föräldrar i vår tur våra egna barn?
Hur vill vi att framtiden ska se ut för våra barn?
Vad är framgång?
Når vi framgång med det skolsystem vi har idag?
Skolsystemet idag är uppbyggt på att alla ska lära sig samma saker, alla ska göra samma saker… Är det så det måste fortsätta vara?
Vi vill ha lyckade barn eller lyckliga barn?
Självrannsakan
Ifrågasättande av strukturer
Eftersom jag är både mamma till barn som har ramlat ur skolsystemet och pedagog blev helgen omtumlande på flera plan. Jag har tidigare funderat mycket kring att göra lärande lustfyllt och att hitta elevers inre motivation. Jag har i min bok också lagt mycket fokus på hur vi kan göra skolan så bra som möjligt för alla elever. Dock har jag inte gått så långt i mina tankar som att ifrågasätta hela skolsystemet. Jag har däremot funderat mycket kring LGR11 och betyg och bedömning som per automatik slår ut vissa elever men det har jag inte heller skrivit så jättemycket om.
Helgens upplevelser behöver nu bearbetas. Jag känner både frustration och hopp. Jag är frustrerad och ledsen över att vi är så många som delar jobbiga upplevelser och har barn som har mått/mår dåligt av skolan. Jag känner hopp för att vi är många som på allvar börjar fundera kring vad skolan gör med våra barn. Måste det vara så här? Samtidigt känner jag mig kluven eftersom jag själv är pedagog. Hur skulle det se ut om vi inte hade skolplikt? Hur skulle antagning till utbildningar se ut om vi inte hade betyg och bedömning? Hur skulle barn lära sig något om inte vi vuxna bestämde vad de skulle lära sig?
Det största lärandet sker i leken. Lek är lustfyllt och utforskande. Varför tvivlar vi då på att barn lär sig av lek? Barn söker kunskap. Barn är nyfikna av naturen. Vi vuxna behöver lita på att barnen är kunskapstörstiga. Vi behöver backa och släppa kontrollen.
När jag tänker mig mina barn om 20 år vill jag att de ska vara friska och lyckliga, vara i ett sammanhang, känna tillhörighet och gärna jobba med sina intressen.
När jag funderar över vad jag själv bär med mig från min skolgång kommer jag fram till att jag självklart har vissa kunskaper men jag bär framförallt mönster med mig såsom en strävan efter att duga och vara duktig, att prestera, att bli bedömd, att försöka passa in, att inte ifrågasätta utan göra det jag blir tillsagd att göra.
Behövs dessa mönster för att mina barn ska vara lyckliga? Nej tvärtom! Det hämmar snarare mina barn.
Behövs detta för att mina barn ska lära sig? Nej, de når förmodligen en djupare kunskap som befästs om de faktiskt har ett eget intresse för kunskapen. Hur många prov har jag själv inte pluggat till för att dagen efter lättad andas ut och låta kunskapen (rabblandet av fakta) flyga iväg? Många!
Varför är det så viktigt att mina barn får sina kunskaper i skolan? Varför måste alla barn fyllas med samma kunskap oavsett om de är intresserade av det eller inte?
Stora och viktiga frågor.
Jag ser nu till exempel att Emil mer eller mindre pratar flytande engelska med stort ordförråd och rätt böjning på verb och adjektiv trots att han har missat i princip all undervisning i engelska sedan årskurs 6. Han går i årskurs 8 nu. Dessutom är Emil helt självlärd i att redigera bilder i Photoshop. Han använder olika lager, filter och skapar effekter. Just bildredigering är något han säger att han vill jobba med i framtiden. Hade han fått lära sig lika mycket om det i skolan? Tveksamt.
Det finns så mycket mer att skriva men jag vet inte hur jag ska formulera mig just nu.
Tack Becka Koritz och ”En skola från scratch” och alla föräldrar som bjöd på sina upplevelser
Dela detta:
Under Förståelse, Hemmasittare, Skola
Lösenordsskyddad: Jobba med skolarbete hemma?
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under Förståelse, Hemmasittare, Skola
Logistik
Bilden är från Messenger.
Ibland när jag tänker på hur vi har det blir jag förundrad, eller kanske mer förskräckt, över hur mycket vårt liv handlar om logistik. Som i morse till exempel. Skolstart för Linnéa och Emil. Calle börjar på fredag. Maken åkte tidigt då han har mycket på jobbet efter långledigt.
Väckarklockan ringde kl. 06:50. Jag gick upp och väckte Linnéa. Hon gick och satte sig i soffan. Jag började väcka Emil. Jag skriver började för han är inte den man bara väcker och så går han upp. Emil kom upp till slut vilket är riktigt bra!
Linnéa åt lite frukost och faktiskt fick även Emil i sig frukost. Jag gjorde microscones till honom och det fungerar i alla fall vissa morgnar. Jag gav också Calle frukost på sängen innan vi åkte hemifrån. Jag vet att om han inte äter något på morgonen så äter han oftast ingenting förrän vi kommer hem igen efter kl. 16.
Idag var i våra mått mätt en lugn morgon. Linnéa har sovmorgon så vi kunde åka hemifrån först kl. 8:20. Emil var med i bilen. Han har ingen skola den här veckan men målet är att han ska ta sig till skolans parkering (promenad eller åka bil). Vi släppte av Linnéa och åkte sen vidare till Emils skola. Vi åkte sakta förbi parkeringen och sen hem igen. Efter att ha släppt av Emil hemma åkte jag till jobbet och jobbade mina 75%.
På min rast ringde jag, som vanligt, hem till Emil och Calle för att försöka peppa dem att äta något. Det finns alltid mat hemma men oftast har ingen av dem en motor att göra något själva.
På fredag börjar även Calle skolan och då måste jag klämma in skjuts av honom till hans skola också på morgonen. Trots att mina killar är 17 och 14 år är ingen av dem självgående. De behöver stöd med alla moment i att ta sig iväg; väckning, frukost, skjuts.
Maken kan lämna Linnéa de morgnar hon är så pass glad och pigg att hon kan tänka sig att promenera till skolan. Nu i vintermörkret är det inte ofta. På vår/sommar/tidig höst har Linnéa cyklat själv sedan i maj vilket har varit jätteskönt.
Om Linnéa inte vill promenera måste jag klämma in lämningar av alla tre barnen. Vissa dagar kan det innebära att åka fram och tillbaka ett par gånger innan jag kan åka till mitt eget jobb (jag börjar ca. kl. 9). Vi har ”bara” en bil och maken åker buss till sitt jobb. Ibland kan jag komma på att jag nästan glömmer att äta frukost själv.
Nu har vi ett problem framför oss. Vår bil blev parkeringsskadad för ett tag sedan och om några veckor måste den in på lagning i en vecka. Hur ska vi klara oss utan bilen? Vi håller på och undersöker om vi kan få en ersättningsbil av vårt försäkringsbolag. Hoppas det! Jag vet ärligt talat inte hur vi ska få iväg barnen till sina skolor utan bil. Jag önskar att jag kunde vara mer miljövänlig men det går tyvärr inte om våra barn ska ha en skolgång.
Vanligtvis brukar jag nästan alltid promenera till och från jobbet, ca. 30 minuter enkel väg. Jag älskar att promenera och lyssna på ljudbok. Det är min tid. Nu när barnen behöver så mycket stöd har jag varit tvungen att skippa mina sköna promenader.
Utöver den, för oss, vanliga vardagen måste vi också klämma in en massa möten. Nu de två närmsta veckorna har vi fem inbokade möten. Det är möten med BUP för två av våra barn och möten med barnens skolor. Dessutom kommer det att bli en massa nya möten med socialtjänsten framöver. Att få till alla möten och samtidigt sköta ett jobb är inte lätt.
Jag är så van vid det här livet. Vi har haft det så här i fem år nu. När jag berättar om det för någon kan de se helt chockade ut. ”Hur orkar ni???” är en vanlig fråga vi får. Vi orkar för att vi inte har något val. Vi orkar för att vi älskar våra barn och vill stötta dem. Vi måste orka.
Jag skrev ett inlägg den 3 mars 2016. Då hoppades jag på ett ”slutdatum” på det ”jobbiga” den 23 maj 2017. Så blev det inte och vi är fortfarande inte i närheten av ett slutdatum…
Bilden är från Messenger.
Dela detta:
Under ADD, ADHD, autism, förälder, Hemmasittare
I januari kommer boken
Nu börjar det närma sig bokutgivning. 😊
Målet var att hinna ge ut boken innan jul men tyvärr har sättning (layout) av boken tagit lite mer tid än förväntat. Jag har många illustrationer i boken som har krävt bearbetning.
Jag hoppas att ni som, via Kikkuli Förlag, har förhandsbokat boken har överseende med detta.
God jul och gott nytt år!
