Det börjar dra ihop sig. Skolstarten kommer snart. Alldeles för snart.
När jag tänker på det känner jag oron i magen. Alla tankar och alla känslor. Hur ska det gå det här läsåret? Hur ska vi orka?
Blandat med oron känner jag lite försiktigt hopp. NU kanske det blir ett fungerande skolår för mina barn. De kanske orkar med skolan detta läsår! De kanske får det stöd och bemötande som de behöver. Vi föräldrar kanske inte behöver gå på totalt närmare 70 möten för våra barn det här läsåret. Vi kanske inte måste skicka flera mail i veckan och ringa mängder av telefonsamtal. Vi kanske kan få lite flyt… Kanske…
Hopp är farligt.
I samma stund som jag tänker dessa hoppfulla tankar så tänker jag ”Nej! Stopp! Hoppas inte får mycket nu! Du vet hur det blev sist!” Om jag hoppas för mycket blir fallet för hårt. Jag har fallit många gånger.
Men jag vill så gärna tro att det är vår tid nu. Att det vänder.
C (asperger) började på en resursskola förra läsåret i åk 8. En väldigt bra skola och C fick en bra start. Men sen blev det bakslag. Efter bakslaget kom C aldrig riktigt igen och frånvaron i åk 8 var mycket hög.
Cs mående blir bättre och bättre. Vi ser framsteg på så många plan. Men pusselbiten ”skola” saknas fortfarande. Den biten är så pressande och stressande. Ibland kan jag känna att jag hatar skolplikten (men givetvis är jag glad att Sveriges barn har förmånen att få gå i skolan). Tyvärr är det dock alltför många barn som inte har en fungerande skolgång.
C sa häromdagen ”Mamma, jag känner mig inte orolig. Jag kommer att fixa skolan nu! Jag vet att jag kommer att komma iväg!” C låter självsäker och lugn.
Jag vill så oerhört gärna våga tro på det. Jag vet att C VILL klara detta. Jag hoppas bara att C har förmågan och att hen inte låser sig och fastnar i övergången ”ut ur huset”.
C börjar skolan på torsdag. Det är bara att hoppas. Men det känns tungt att veta att vi kommer att kastas in i bergodalbanan med full kraft. Vi kommer att kastas upp och ner och vi har ingen möjlighet att påverka den.
Det är inte lätt att slappna av när jag vet hur det kan bli. Igen. Men jag hoppas så jag nästan spricker att vi slipper den.
Om det går bra i början kan jag nästan inte njuta. För jag vet att smällen plötsligt kan komma. Jag vet att risken är stor att C kommer att falla och då faller jag.
Ändå bubblar hoppet i mig. Små små bubblor… Det kanske kommer att fungera nu i åk 9… Kanske…
E (ADD) ska börja i åk 6. Frånvaron i åk 5 var stor. E befinner sig i samma bergodalbana som C. Skillnaden är att E inte har orken. C låser sig och E orkar inte. E har uttryckt att hen vill satsa på höga betyg nu i åk 6. E är smart och har lätt för sig. Jag hoppas bara att hen orkar…
L (ADHD) ska börja i åk 2 och får som tur är en ny lärare. L ser framemot skolstarten. Där är jag inte orolig för frånvaro utan snarare för hur L blir bemött. Det är så viktigt att skolor förstår att vi har olika perspektiv.
Oro och grubbel leder ingenstans. Jag vet det. Ändå maler min hjärna på med tankar till ingen nytta. Just nu kan jag inte påverka hur det går med skolstarten för C den 17 augusti och för syskonen den 21 augusti.
JAG KAN INTE PÅVERKA DET!
Jag kan bara fortsätta finnas här och göra mitt bästa för att stötta mina barn varje dag.
Nu kommer alla känslorna på en och samma gång…
supermamsen 
Fantastisk överskådligt och klokt skrivet. Så mycket igenkänning. Det är fint att få följa din blogg under hösten. Själv har jag en lite F utan diagnos än så länge men kontakt med BUP sedan flera år. Hen skall börja ny skola, 7:an då vi flyttat 20 mil till en ny stad. Vi hoppas på en nystart. Kram Marie
GillaGilla
Tack! 😊
Håller tummarna för att det blir en lyckad nystart! ❤ Kramar
GillaGilla
Blir alldeles skakig när jag läser detta. Det känns som du beskrivit hiur vi har det. M ska börja nian. Så här har vi alltid haft det och ett evigt kämpande med stress,press,skuld,prestation, dåligt självförtroende . Ingen diagnos men utredning i höst ( förhoppningsvis). Två år äldre syskon med Adhd och ev autism . Jag har iinte någon att prata ned om alla dessa år. Kompisar o föräldrar bup och skola skyller på mig, syskonets dåliga mående och stamning( som började när skolan börja). Går här ena stunden och tänker ” ja han har diagnos, men vilken” , sen tänker man ” nä hans diagnos är nog nedstämdhet” och givetvis så tänker jag att det är mitt fel. Jag har inte sett och kunnat tillgodose hans behov. ( jo det finns en pappa också som jag fått kämpa för att han ska öppna ögonen för båda barnen, men det har varit svårt. Oj blev långt. Skulle kunna skriva ner hela livshistorien känner jag. Mår så kass av allt dettta ( kämpade många år innan syskonet fick diagnos ( syskonet hann utveckla depression , ångest, självskada, självmordsförsök innan). Nu när jag börjat läsa din fantastiska blogg känner jag igen M så mycket . Alltid i alla år har jag blivit så stressad när M inte går till skolan så vi börjar bråka( M mår ju då mycket sämre,det är mycket mer jag förstår nu och ska lära mig ett annat bemötande. Kanske M mår bättre då?
Kram från Annelie Christensson
Tack för att jag får läsa och lycka till
GillaGilla
Vad tufft du/ni har det. ❤
Hoppas det lättar framöver.
När jag började skriva trodde jag mer eller mindre att vi var ensamma om detta liv. Hade aldrig hört ordet hemmasittare.
Men vet du… Vi är sååå många.
Jag är med i flera olika grupper på Facebook. Det ger mycket stöd. Är du med i några? Jag kan tipsa annars.
Många styrjekramar ❤❤❤
GillaGilla
Tack snälla för att du svarar. Är med i ett par grupper, men tipsa mig gärna om fler. Behöver verkligen stöd i detta. Har hållt på i 17 år ( min största är 17) och hållt på med M ( som börjar nian) i alla skolår. Ha det så jättebra och du är verkligen en inspiration.
Mvh Annelie Christensson
GillaGilla
Tack ❤
Gå in på min sida Supermamsen på Facebook och skriv ett meddelande så kan jag skicka länkar där.
Och bolla lite mer om du vill. 💕
Stor kram
GillaGilla
Tack för bloggen, mycket klokt du skriver! Känner precis samma sak som Annelie och vi verkar vara i en liknande situation. När man gått ensam och kämpat så länge (även tidigare men akut situation i ett år) utan att förstå varför det är så här och trott att det ändå måste vara man själv som på något sett gjort något väldigt fel (fast man har inte kommit på VAD) så släpper en spänning i kroppen. Fick frågan av en barnpsykolog för bara några månader sedan ”har ni gjort en utredning på x och xx?” och sedan dess har allt gått fort. Utredningar är på gång. Jag börjar TÄNKA på ett annat sätt i kommunikationen och DET FUNKAR som trolleri. Jag gråter i den här perioden HELA tiden av alla känslor som bubblar fram, sorg för att det är så här, lättnad över att hitta förklaringar, den oerhörda kärleken till sina barn, rädslan för hur det ska gå för dem, sorgen över att man inte förstått och insikten som växer över hur svår världen måste upplevas för DEM… osv. Vill också VÄLDIGT gärna ha tips på samtalsgrupper. Behovet av att prata med andra i samma situation är enormt.
GillaGilla
Tack!
Känner igen alla dina känslor ❤❤❤
Skriv meddelande till min sida Supermamsen på Facebook så kan jag tipsa om några grupper. Det är ju inte samtalsgrupper men ”jag behöver råd/igenkänning/skriva-av-mig-grupper.”
Hörs på Facebook.
Kram!
GillaGilla
Hej!
Vill bara skriva en kommentar och säga att jag verkligen beundrar dig och älskar din blogg! Hittade den av en slump för några veckor sedan och har läst i stort sett alla inlägg, så intressant och jag fick perspektiv på mina ”problem” med två barn utan diagnos och utan tecken på sådana.
Är utbildad lärare och måste säga att du är väldigt pedagogisk och dina figurer är verkligen träffsäkra och lättförståeliga. Vad jag förstått trivs du inte riktigt med det du jobbar/har jobbat med, jag vet ju inte vilken bransch du jobbar inom men tycker absolut att din information på bloggen är något du skulle kunna jobba med, det finns så många inom skolvärlden (och andra världar) som behöver mer kunskap om detta! Har tyvärr inga konkreta tips hur det skulle då till, men ser ju en stor möjlighet där!
Kram!
GillaGilla
Hej
Tack snälla för komplimangen!
Jag blir verkligen glad om mina tankar, erfarenheter och bilder kan komma till nytta.
Det vore jättekul att jobba mer med detta på något sätt. Jag får fundera. 😊
Tack igen! Kram
GillaGilla
Ping: Nu börjar det… | supermamsen
Ping: Plus och minus | supermamsen