Etikettarkiv: ångest

februari 2, 2016 · 11:37

Ångestkarusell

All denna yttre press är tung att bära!

All denna yttre press är tung att bära!

Vissa dagar är det svårt att se ljusglimtarna fast jag verkligen försöker.

Jag ringde till vårdcentralen igår på dagen för att boka tid till min 10-åring som har varit hemma från skolan med magont hela förra veckan och igår och fick tid först den 2 mars. Tydligen ska akuttider bokas antingen online eller så ska man ringa på morgonen.

Jag ringde närakuten igår också men eftersom min 10-åring äter och dricker lite så är det tydligen inte akut… De sa att det är hårt tryck och ingen idé att åka in.

I natt satt jag uppe till midnatt för att onlineboka tid på vårdcentralen. Tiderna släpps vid midnatt och går åt direkt. Jag var redo och inloggad. Klickade i en tid. Yes! Då hängde sig datorjäveln (ursäkta) och jag fick inte någon tid. Och sen blev det tekniskt fel på sidan.

I morse tittade jag först online kl. 6:20. Inga tider kvar. Sen blev det full rulle med barnen så jag hann inte ringa prick kl. 8 när telefontiden börjar. Jag ringde till vårdcentralen först kl. 9 och kom till en telefonsvarare som sa ”Valet boka läkare är inte tillgängligt. Kön är fylld för dagen. Vänligen återkom nästkommande vardag.” Detta är ju HELT sjukt!
10-åringen är mer eller mindre tvingad till skolan idag. Hen kan ju inte vara hemma en månad med diffust magont. Nytt försök att boka tid i natt. Suck…

Jag oroar mig otroligt mycket för min 10-åring. Hen är så labil. Jag är så rädd för att låta hen vara hemma. Rädd för en ny orosanmälan till socialtjänsten. Rädd för en till hemmasittare. Jag orkar inte…

När jag väckte C i morse kändes det lovande. Hen klädde på sig själv. Det händer inte ofta. Jag fixade Cs favoritfrukost och allt kändes bra. Vi skulle promenera tillsammans med hunden till skolan hade vi bestämt. Maken var tvungen att ta bilen för 10-åringens skull. Jag kände att idag kanske jag kan få vila lite om alla tre barnen är i skolan. Jag är ju själv sjukskriven för utmattning men tid för återhämtning finns knappt.

När vi hade ätit klart gick jag för att borsta tänderna. När jag kom tillbaka låg C i en hög på golvet och sa att hen mådde illa och att hen inte kunde gå idag. Dessa bakslag. Jag kommer nog aldrig riktigt att vänja mig. Jag försökte peppa C lite men det gick inte så hen fick vara hemma.

Mötet igår kändes så bra och vi pratade om framstegen. Kan vi inte få ha lite flyt nu? En paus i kämpandet. Några luftbubblor i gelén.

Jag känner mig så kluven. Vi gjorde ju misstaget att inte lita på C. Detta (bland annat) ledde till att hen blev en hemmasittare.
Nu börjar vår 10-åring (utan NPF-diagnos) visa samma beteenden. Kanhända att hen är sjuk… Men jag vet inte hur jag ska förhålla mig. Idag sa 10-åringen att det kändes konstigt att gå till skolan efter 6 skoldagar hemma. Så var det för C. Antalet frånvarodagar ökade och tillslut blev det svårt att få dit C.

Jag vet inte hur jag ska hejda detta… Det känns som det finns starka krafter runtomkring som jag inte kan styra. Ska vi låta 10-åringen vara hemma? Eller är det bättre om hen går till skolan så hen inte också fastnar hemma? Så svårt!

Ibland vill jag bara ta min fina familj och hoppa av ångestkarusellen. Åka någonstans utan stress och press där vi kan få älska varandra i fred!

8 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Stress, Vardag

Taggat som , , , , , , , , ,

januari 29, 2016 · 11:58

Det går framåt! Om jag tänker efter kan jag se det!

Det går framåt! (bilden är från Messenger)

Det går framåt!
(bilden är från Messenger)

Ibland känns det som att vi bara står och stampar. Som att det inte händer någonting alls. Som att vi fortfarande simmar i tjock gelé eller försöker springa i gyttja. Jag måste bli bättre på att se framstegen som C gör.

För några år sedan fick en kollega i 60-årsåldern en hjärnblödning. Hon har alltid varit en pigg och pratglad kvinna i farten. Hjärnblödningen höll på att kosta henne livet. Men hon kämpade på och klarade sig. Hon har gjort fantastiska framsteg. Dock blir hon nog aldrig riktigt som hon var förr.
För ett tag sedan pratade jag med hennes man. Han sa ”Jag jämför bara med när min fru var som sämst och ser alla hennes framsteg sedan dess. Då blir jag glad. Om jag jämför med hur hon var förr. Då går jag under!”

Det är ju så jag måste tänka!

När C mådde som sämst låg hen ihopkurad i fosterställning och grät när vi ville försöka få hen att gå till skolan. Nu brukar det bli verbala protester i form av ”Jag orkar inte gå idag! Idag kan jag bara inte gå!”. Detta är framsteg för nu orkar C säga vad hen känner. Hen kan säga det med ORD. Hen ligger inte bara ihoprullad som en boll längre, i alla fall inte varje gång.

Förr kom inte C iväg till skolan alls. Nu är hen där MINST två dagar i veckan. Detta är stora framsteg. I början av denna termin var C i skolan en timme/dag. Nu är vi uppe i tre timmar/dag. Det går framåt!

När vi skulle åka till landet i höstas klarade C inte av att följa med utan fick sova hos en kompis. När vi skulle till landet förra påsken fick vi tömma bilen och stanna hemma för att C fick en ångestattack och en låsning. Nu i jul var vi på landet i fyra dagar och det gick bra. Vi hade anpassat och tog med oss en bärbar dator som ”reservutgång” för C.

Förr hade vi enorma konflikter med C när det var duschdagar och dags att stänga av datorn, gå och lägga sig osv. Det har vi fortfarande ibland. Men inte lika ofta! Vi har satt upp tydliga regler och rutiner som underlättar lite i alla fall. Så det går faktiskt också framåt!

Förr hade vi väldigt mycket konflikter mellan C och 10-åringen. Just nu gör vi allt för att de inte ska träffas. I princip är det faktiskt så. Det är klart att de träffas en stund ibland, men på det stora hela ses de väldigt lite. Detta beror på att vi väcker C först efter att syskonen har gått hemifrån. Sen äter C nästan alltid middag på sitt rum. 10-åringen har dessutom fått en nyckel till sin dörr så hen kan låsa in sig i sitt rum ibland och få en paus. Alla dessa anpassningar leder till färre konflikter vilket leder till att C slipper känna sig misslyckad och då mår hen bättre. Så det går också framåt!

Sen är det klart att min dröm är att vi ska kunna och äta en trevlig middag tillsammans hela familjen. Att vi någon gång kan spela ett spel tillsammans eller göra en utflykt på helgen hela familjen. Det kanske kommer framöver! Min 10-åring är inte i balans just nu så där måste vi lägga fokus.

För ett år sedan hade C inget driv i sig. Hen slutade på fotbollen för hur ska man förklara för kompisar att man är hemma från skolan men går på träningen? Nu går C på en ny aktivitet. Det är inte en lagaktivitet så det passar bra. Hen går inte alltid dit, men ibland. Innan jul promenerade hen dit själv i regnet i 20 minuter. DET hade inte hänt för ett år sedan!

Ibland kan C ha energi och tar sig till simhallen med kompisar. C kan cykla och köpa lördagsgodis vissa lördagar.

Det går sakta. Ibland blir det bakslag.

Men på det stora hela så går det FRAMÅT!

Vi rullar på! :) (bilden är från Messenger)

Vi rullar på! 🙂
(bilden är från Messenger)

10 kommentarer

Under Ångest, förälder, Hemmasittare, Skola, Syskon, Vardag

Taggat som , , , , , , , , , , ,

januari 27, 2016 · 13:51

Ett dygn i mitt liv

wpid-20151121_141006.jpg

Klockan ringer kl. 6:20. Jag vaknar med en oro i kroppen. En gnagande tärande känsla. Hur ska denna dag bli? Jag drar mig till ca. kl. 6:30 sen väcker jag 6-åringen som sover med mig och maken just nu. Jag gosar med hen, pratar lugnt…

Sen går jag eller maken in till 10-åringen och väcker hen ca. kl. 6:45. Vi klappar hen och säger att det är dags att börja vakna. Hen drar täcket över huvudet och muttrar… Oron börjar gnaga mer. Blir det en sån morgon…? 😦

Jag och maken går till varsin toalett och gör oss i ordning. Ca. kl 7 går vi in till varsitt syskon igen. 6-åringen brukar vi kunna lirka upp. Skoja lite, kittla lite. 6-åringen är den som är lättast att få upp ur sängen.

I morse sa dock 6-åringen att hen kände sig sjuk. Vi blev genast skeptiska. Hen kan väl inte vara sjuk. Direkt känner vi panik! Vad är det med våra barn? Vill inte 6-åringen heller gå till skolan nu?

6-åringen fick sin 5-årsspruta häromdagen. Vaccinet har varit slut ett tag i landet, där av först nu. Vi gav i alla fall med oss och lät hen vara hemma. Efter en stund kräktes hen. Stackars liten! Vi är så ”förstörda” av allting kring C så vi vågar inte låta våra barn vara hemma fast de mår dåligt. Detta är helt sjukt! Skolsyster sa att man kan få en reaktion på sprutan så det är troligen därför hen är hängig.

Med tanke på att vi har fått två orosanmälningar på oss till Socialtjänsten baserade på frånvaro (en för C och en för 10-åringen som var hemma nästan två veckor före höstlovet pga magont) så är det inte helt lätt att bara låta barnen vara hemma utan att VERKLIGEN analysera och ifrågasätta. Jag känner mig som världens sämsta mamma i dessa lägen!

Jag skrev ett inlägg i oktober som heter ”Vi måste lita på våra barn!”. Jag känner att vi måste lita på barnen men jag har svårt att slappna av i detta. Framförallt när det känns som ”att stanna hemma” är ett beteende som sprider sig bland våra barn. Hur ska jag hejda detta?

Vad ska jag göra för att hjälpa mina barn? (bilden är från Messenger)

Vad ska jag göra för att hjälpa mina barn? (bilden är från Messenger)

10-åringen är väldigt svår att få upp ur sängen. Hen har alltid varit morgontrött men nu är det värre än någonsin. Hen ligger kvar. Säger att hen inte orkar gå upp. Inte orkar gå till skolan. När hen säger så knyter det sig i min mage. Jag orkar inte med en hemmasittare till! 10-åringen har ingen diagnos (det tror jag absolut inte!) men hen har en reaktion på det som C och vår familj har gått igenom. Hen är trött och låg. Jag kan förstå det. Men jag är LIVRÄDD för att låta hen vara hemma. Det var så det började med C. Hen var hemma en dag då och då på grund av trötthet. Sen blev det mer och mer och tillslut helt hemma.

Vi brukar försöka prata med 10-åringen. Peppa lite. Ibland blir vi arga och då blir det ännu värre. Det slutar ofta med att hen kommer upp ur sängen ca. kl. 7:15 och sen blir det väldigt stressigt.

20160123_100857-1.jpg

Den lilla har C i sitt rum. Där ställer vi in datatid osv. Den stora har vi på matbordet.

6-åringen brukar äta lite frukost. 10-åringen har svårt att få i sig något. Just nu har 10-åringen svårt med maten överhuvudtaget. Hen äter väldigt lite och gillar bara ett fåtal rätter. Detta är säkert också ett tecken på att vår fina 10-åring inte är i balans just nu. Skolmaten går i princip inte alls. Vi brukar försöka få i 10-åringen lite frukost i alla fall och skickar med frukt/grönsak. Ibland vägrar hen ta med sig det. Det är en kamp i varje moment. Ingenting flyter bara på. Vissa dagar skickar jag med 10-åringen en matlåda. Personalen har lovat att hjälpa hen värma maten och sitta med hen i klassrummet så hen kan äta. Vad gör man inte…

Efter frukost är det tandborstning och sen till hallen (kritiska zonen) för påklädning. 6-åringen brukar vara klar snabbt. 10-åringen är långsam och sur. Suckar och gnäller… Ingenting är bra. Till slut kommer de oftast iväg något sena. Jag känner mig inte säker på att de kommer att ta sig iväg förrän maken och syskonen har kommit utanför huset och jag har låst dörren. EN del av min morgon avklarad!

Vi har lagt upp en rutin så att C och syskonen aldrig hinner träffas på morgonen. Då har vi bättre förutsättningar för en, i alla fall lite, bättre start på dagen.

I detta läge är jag helt slut. Jag har själv oftast inte hunnit äta frukost. Nu är klockan ca. 7:35 och jag ska väcka C. Det momentet är alltid jobbigt för jag vet aldrig hur det kommer att gå. Jag tassar in och sätter mig på sängkanten. Klappar hen på ryggen och säger att det är dags att gå upp. Frågar vad hen vill ha till frukost. Säger att hen kan ligga och dra sig lite så går jag och förbereder frukost.
Efter ett tag går jag tillbaka till C.
”Jag är trött!” mumlar C.
”Jag vet att du är trött!” säger jag och börjar klä på C. Detta kan ju kännas fånigt och konstigt eftersom C är 13 år. Men om jag inte gör detta blir klivet ur sängen övermäktigt för C och det blir garanterat en hemmadag. Jag brukar prata om Cs intresse, spelandet, för att distrahera och inte låta C hinna tänka på annat.

Efter påklädning lotsar jag C till toaletten och går till köket och fixar klart frukosten. Jag börjar känna lite hopp. Det kanske flyter på idag…

Om jag har tur kommer C sen till matbordet och sätter sig och äter. Om jag har otur går C tillbaka till sängen eller slänger sig på mage i soffan. Om C väljer soffan eller sängen så är det i princip kört med skolan den dagen. Det vet jag. Jag brukar ändå försöka peppa lite. Tyvärr tar C ofta det som press. Svår balans.

Om C väljer matbordet och börjar äta och tar sin medicin så är det lite mer lovande. Men det är fortfarande osäkert in i det sista. När C äter brukar jag också försöka hinna äta lite. Ca. kl. 8:10 ger jag C ett tuggummi. Hen mår illa av tandborstning på morgonen. Sen lotsar jag C till den kritiska zonen samtidigt som jag ställer frågor om hens spel. Jag brukar vara snabb med att låsa dörren när vi har kommit ut ur huset.

På höst/vår brukar C cykla till skolan men nu blir det bil eller promenad. När vi närmar oss skolan brukar C börja försöka förhandla (det kan hen börja med redan hemma ibland). Hen brukar säga:
”Jag orkar bara en timme idag! Inte tre timmar!”
”Du får prata med lärarna om det!” Det är skönt att jag slipper den förhandlingen i alla fall.

När C väl har gått till skolan är kl. ca. 8:30 och jag kan pusta ut lite. Ta en kopp kaffe. Skriva lite i bloggen. Försöka göra någon nytta hemma. Jag är glad att jag är sjukskriven. Det hade aldrig fungerat annars. Jag hade inte fungerat.

Ge mig tålamod!

Ge mig tålamod!

Just nu ska C vara i hemmasittarskolan kl. 8:30-11:30 och därefter följa med till matsalen. Det kan hända att C stannar hela sin tid men ofta får jag ett sms från hen att hen inte orkar eller från lärarna som säger att de har skickat hem C för att C inte orkar jobba. Detta gör att jag känner mig orolig hela förmiddagen och undrar hur det kommer att gå.

När C kommer hem fixar jag lunch till oss. Hen äter inte i matsalen utan följer bara med dit. Därefter brukar C sätta sig vid datorn. Jag brukar försöka hinna ta en timmes promenad själv varje dag med bra musik i lurarna. Det är min tid.

Ibland har vi möten inbokade på BUP, Socialtjänsten eller skolan. Vissa dagar har jag samtal att ringa eller mail att skriva som rör barnen på något sätt. Jag har också anmält mig till en del kurser på Aspergercenter. 10-åringen går just nu en syskonkurs.

Sen hämtar antingen maken eller jag syskonen ca. kl. 15. 10-åringen vill hem tidigt. Hen orkar inte vara på fritids.

I fredags morse var 10-åringen trött och ville inte gå till skolan. Men vi fick dit hen efter många om och men. Sen kl. 12 tittade jag ut genom fönstret. Där stod min 10-åring blek och kall. Hen hade gått hem från skolan. Mitt hjärta sprängdes kändes det som. Jag trodde först att jag skulle svimma. Mitt älskade barn. Vad är det som händer?
Jag hade fått ett sms från personalen att hen inte hade kommit till matsalen. Jag messade tillbaka att hen hade kommit hem. Sen gosade jag med min fina 10-åring och fixade pannkakor.
Med andra ord kan jag numera känna oro även för om min 10-åring kommer att fixa hela sin skoldag.

C och 10-åringen brukar sitta vid sina datorer efter skolan. 6-åringen ritar mycket, leker och tittar en del på TV.

Middagarna har vi styrt upp så att C kommer och hämtar mat och tar den till sitt rum. Sen äter vi andra. På detta sätt slipper C och 10-åringen träffas. Det känns trist att göra så men det är nödvändigt.

När barnen råkar hamna i soffan samtidigt slutar det alltid med bråk. De kastar kuddar på varandra, sparkas, retas… Det är en stor soffa men det hjälper inte. Därför försöker vi undvika att barnen är i soffan samtidigt.

Vi får ingen hjälp alls av barnen med hemmet. De dukar undan sina tallrikar efter maten men mer än så är det inte.

Om det är en duschadag kan det bli jobbigt. Det är svårt att få in C i duschen.

Vi har satt upp regler kring datatid och sovtid. Trots detta brukar det många gånger bli tjafs och C försöker förhandla (även 10-åringen ibland). Men det går lite bättre nu.

20160114_183143-1.jpg

Nattningen är en låååååång process. 6-åringen lägger vi ca. kl. 20 i vår säng och sjunger för hen. 10-åringen lägger sig kl. 20:30. 10-åringen brukar ha svårt att somna och ropar på oss flera gånger varje kväll. Hen brukar vilja gosprata länge. Ofta får jag ligga kvar i 10-åringens säng tills hen har somnat. Ibland till kl. 23. Hen brukar säga att hen hatar skolan. Det är så jobbigt att höra ett till barn säga så!
C brukar ligga med mobilen till kl. 21:30 och därefter lyssna på talbok. Ibland har C svårt att somna men nu när hen har både Melatonin och tyngdtäcke går det bättre.

Om C på något sätt mellanlandar i soffan efter datatid och dusch brukar det bli väldigt svårt att få hen därifrån. Hen låser sig och fastnar där. Detta är jättejobbigt och kan leda till stor och lång konflikt om inte jag och maken behåller lugnet. Och det är SÅ svårt att behålla lugnet! C kan sitta och stirra på oss.
Vi säger ”Gå och lägg dig nu!”
”Det tänker jag inte! Jag är inte trött!”
”Men du vet vad som gäller. Du ska lägga dig nu.”
Vi börjar bli irriterade eftersom vi kanske har en plan på att ta en kaffe och titta på någon serie tillsammans. Vi längtar efter dagens första gemensamma stund.
”Men jag tänker inte lägga mig!” Så här kan C hålla på i en timme. Utan problem. Det har hänt att maken och jag har gått och lagt oss i ren protest och C sitter kvar. Ibland erbjuder jag C lite massage. Det tar en stund och det blir för sent för både kaffe och TV-program. Maken och jag hinner sällan få tid tillsammans på kvällen. Eller någonsin för den delen.

Ca. kl. 21:30 kanske barnen ligger i sina sängar. Om vi har tur.
Då är maken och jag helt slut. Vi brukar lägga oss ca. kl. 23. Men vi har oftast svårt att somna. Sen ligger jag och grubblar och oroar mig för hur morgondagen kommer att bli. Om jag vaknar mitt i natten har jag svårt att somna om. Jag brukar sova ca. 6 timmar/natt, men inte i sträck. Och sällan djupsömn.

Jag har stunder då jag kan njuta och vara glad. Vi har roligt. Det är inte bara jobbigt i mitt liv. Men min tillvaro består av mycket oro som ligger där och molar. Trots att jag ler och skrattar så finns den där. Det är mycket fixande och anpassande. Mycket möten. Mycket press utifrån angående skolplikten, orosanmälningar… Folk som tycker att vi borde ha bättre pli på våra barn. Folk som tycker att det är väl ”bara att se till att barnen går till skolan. Punkt slut!”.
Jag har en konstant klump i magen. Kan aldrig vila i att något är bra. Jag önskar så att vår tillvaro kunde lätta lite.

wpid-20150703_125009.jpg

9 kommentarer

Under Anpassningar, Ångest, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Rutiner, Stress, Syskon, Vardag

Taggat som , , , , , , , , , , , ,

november 27, 2015 · 11:38

Att hjälpa C lyckas – bryta mönster, bygga rutiner, göra anpassningar och spara energi

Vi måste forma en tillvaro som C kan hantera!

Vi måste forma en tillvaro som C kan hantera!

C fick sin aspergerdiagnos i somras 13 år gammal. Detta innebär att vi länge har haft orimliga krav på C och behandlat C fel. Detta gäller både oss som föräldrar och skolan. Det har vi förstått nu.

C har varit hemma från skolan sedan november-14 (ht i åk 6). Nu gör vi små framsteg. Det går inte på räls (inte ens i närheten!) och det blir tuffa bakslag och låsningar. Men jämfört med i våras går det ändå sakta framåt.

C har inte velat kännas vid sin diagnos och sina svårigheter. Det är fortfarande så. Men med energipratet vi hade har vi ändå hittat en liten öppning för samtal. Vi har börjat komma åt Cs tankar och känslor lite i alla fall.

För att hjälpa C har vi börjat med följande upplägg (som är under prövning nu och ska justeras):

Morgonrutin
Maken och jag är båda hemma på morgonen. Detta är ett måste just nu!
(Jag vet att många ensamstående föräldrar har denna kampen och jag förstår att det måste vara otroligt tufft! <3)

Maken är (oftast i alla fall)  ”huvudansvarig” för syskonen och jag för C.
Vi väcker syskonen ca. kl. 6:30 och hjälps åt med att få i dem frukost osv. Maken och syskonen går hemifrån ca. kl. 7:30.
Ca. kl. 7:30 Jag väcker C.
Att hen går upp när syskonen har gått hemifrån sparar mycket energi (trängsel i badrummet, tjafs vid matbordet osv). Senare väckning ger mindre ”dötid” så att C slipper tänka och fastna i soffan med mobilen.
Ca. kl.7:40 Jag går in till C och påminner om att det är dags att gå upp. Ibland hjälper jag hen med påklädning för att spara energi.
Ca. kl. 7:45 C äter frukost som jag har fixat (det sparar energi att hen slipper fixa själv, hen gör det ändå spontant själv vissa dagar när hen har orken).
Ca. kl. 8 ska C borsta tänderna. Tandborstning är jobbigt på morgonen för C. Hen brukar börja må illa ibland. Om det är en ”sådan” morgon får C bara skölja munnen med vatten och ta ett tuggummi för att spara energi.
Ca. kl. 8:10 C ska cykla hemifrån själv till hemmasittarskolan.
Tanken är att C ska cykla själv för att det ska bli en hållbar rutin som kommer att fungera även när jag inte är sjukskriven längre. Vissa dagar har jag trots detta ändå skjutsat för att jag inte vill att C ska vara hemma. Att åka bil sparar egentligen också energi för C men blir inte en hållbar rutin att bygga på.

Kl. 8:30-11:30 ska C vara i hemmasittarskolan varje dag. Tiden har successivt ökats på. Från början var det en timme/dag.

Datatid
C spelade väldigt mycket (och gör fortfarande!). Hen har många gånger sagt att datorn är det enda stället C känner att hen mår riktigt bra och slipper tänka.
Vi har styrt upp datatiden lite men inser att datorn faktiskt GER C energi.
Vardagar: Datatid och mobiltid efter kl. 12:00. Om C är hemma från skolan får hen läsa eller titta på TV.

Kvällsrutin
Vi har bestämt speciella duschdagar (3 ggr/vecka). Dessa måste C hålla.
Datatid till kl. 20:30. Efter det ska C göra sig i ordning (tandborstning och ev. duschning) och lägga sig direkt i sängen (förr hade vi spelstopp kl. 19:30 och det ledde till att C hamnade i soffan och fastande där vilket ledde till stora konflikter som tog energi).

Om C vill titta på TV en kväll måste C sluta spela kl. 19:30 den kvällen.

Titta på mobilen i sängen till kl. 21.30 (hen brukar titta mycket på You Tube-klipp). Efter det får C lyssna på musik/ljudbok eller läsa själv.

Helger
Helgerna är ganska fria. Datatid till ca. kl. 22:30 på fredagar och lördagar. Ingen dator före frukost. Någon form av frisk luft/rörelse varje dag.
På helgerna får C tanka energi.

Bemötande
Vi försöker allt vad vi kan att vara låg-affektiva och följa receptet. Följer vi det har vi alla fall en lite större chans att lyckas!

C ska få gå en kurs nu i hemmasittarskolans lokaler. Det är första tillfället idag. Hoppas att det kan ge något!
Vi ska jobba vidare med rutiner, anpassningar och energibesparing för C. Det är ett riktigt detektivarbete!
Vilken utmaning vi har fått! 😉

25 kommentarer

Under Anpassningar, Ångest, Dator, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Rutiner, Skola, Stress, Syskon, Vardag

Taggat som , , , , , , , , , , , , ,

november 16, 2015 · 10:07

En dörr på glänt

Äntligen! En dörr på glänt till Cs tankar och känslor.

Äntligen! En dörr på glänt till Cs tankar och känslor.

Energipratet vi hade förra veckan har öppnat dörrar på glänt till Cs känslor och tankar. Det blev så bra när vi kunde prata om energi på ett konkret sätt.

I fredags när vi satt och åt lunch frågade jag C hur vi kan minska på de 10 energibitar (av 30) som hen använder för att ta sig/försöka ta sig hemifrån. Vi pratade om hur Cs morgon ser ut och hur kan vi få morgonen att flyta på lite bättre. Ibland äter C frukost framför TV:n i soffan.
C sa:
”Jag tror att det är bättre om jag alltid äter min frukost vid matbordet. Annars fastnar jag i soffan och då kan det bli svårt för mig att komma iväg!”
”Vilken bra idé! Då bestämmer vi det! Hur är det med dötid? Jag tycker det verkar som om du börjar grubbla för mycket om du får tid över på morgonen.”
”Ja, då börjar jag tänka. Eller så sätter jag mig i soffan med mobilen och då fastnar jag där!”
”Precis! Ska jag väcka dig lite senare då? Kanske kl. 7:20 och så går du upp kl. 7:30 och klär på dig och äter och sen går vi kl. 8?”
”Jaaaaa….”
”Eller du kanske vill cykla iväg själv? Är det jobbigt att göra sällskap med mig när jag går? Vill du hellre cykla fort?”
”Ja, jag tror det…”
”Okej, då väcker jag dig kl. 7:30 och du går upp kl. 7:40. Sen cyklar du kl. 8:10 och jag går själv på min promenad! Blir det bra?”
”Ja!”

Sen hade vi ett samtal om att gå och lägga sig. C sa att det inte är bra att hen sätter sig i soffan då heller eftersom hen fastnar där även på kvällen. C brukar ha datatid till kl. 19:30. Sen ska C gå och lägga sig kl. 21-21:30. Då brukar C hamna i soffan och hålla på med sin telefon eller titta på TV.

Nu hade C ett förslag att hen får datatid till kl. 20:30 och går och lägger sig direkt efter det, utan att hamna i soffan. De kvällar C vill titta på TV ska hen sluta spela kl. 19:30.
Vi ska testa detta i en vecka och se hur det går.

Vi har också pratat lite om vad som ger C energi. Hen sa att datorn, att titta på TV, äta och sova ger energi. Frisk luft/aktivitet/vänner ger också energi men inte om det blir för länge säger C.

Helt otroligt att C kunde förklara så bra! Hen kom med egna förslag och var verkligen med i samtalet.

I fredags kom en barnpsykolog hem till oss. Hon ska starta en kurs i kommunen för elever med hemmasittarproblematik. Kursen är 6 tillfällen 2 timmar/gång och kommer att hållas i hemmasittarskolans lokaler på förmiddagstid. Nu åker psykologen runt för att träffa eleverna som ska delta. C var faktiskt positiv.
Kursen låter väldigt bra och ”riktar sig till ungdomar som vill hitta effektivare sätt att handskas med utmaningarna i livet och som vill lära sig att hitta strategier för att skapa sig det liv som de verkligen vill leva. Bland annat handlar det om att tillgodogöra sig färdigheter för att handskas med smärtsamma känslor och tankar som verkar hindrande i vardagen. Exempelvis lämpar den sig väl för ungdomar som kämpar med ångest/oro, nedstämdhet, stress och dålig självkänsla i det dagliga”.
Jag hoppas SÅ att C kan ta emot hjälpen!

Idag gick det inte att få iväg C trots vår nya plan. MEN när C låg i sängen så ropade C på mig och sa:
”Mamma, jag ska försöka förklara för dig hur det känns just nu för mig.”
”Ja, gör gärna det” sa jag i lugn ton men bubblade över av lycka inuti.
C förklarade:
”Det känns som om jag åker i en karusell av tankar. Det är tio djur i karusellen. Ett djur säger att jag kan gå. Att jag vill. Dom andra nio djuren säger att jag inte kan. Dom djuren är så starka så det blir som att dom bestämmer!”
”Jaha… Så då måste vi fundera över hur det djuret som vill gå kan ta makten över dom andra djuren”
”Ja… Men jag vet inte hur!”
”Inte jag heller men det är ju det den där kursen ska hjälpa dig med!”
”Ja…”

Sen var samtalet slut. Men vilka framsteg! Trots att C inte kom iväg idag känner jag att det går framåt. C börjar ÄNTLIGEN prata om hur hen känner.

Nu har en dörr öppnats på glänt och vi kan äntligen föra ett samtal med C!
Bara att hoppas på att fler dörrar öppnas framöver! 🙂

9 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Kommunikation, Rutiner, Stress, Vardag

Taggat som , , , ,

november 2, 2015 · 14:56

Att tappa fotfästet

Jag känner mig som ett kalhygge... Det finns ingen kraft kvar...

Jag känner mig som ett kalhygge… Det finns ingen kraft kvar…

Vår familj har varit en ”normal” familj ända tills för ca. 2 år sedan. Vi har haft viljestarka barn och mycket syskonkonflikter, men det har ju många familjer. Nu är jag ledsen över att jag inte uppskattade det vi hade då tillräckligt mycket. Små barn små problem stora barn stora problem…

För drygt ett år sedan började C må riktigt dåligt. I början litade vi inte på C. Tiden gick. C började må sämre. Det blev en lång kamp för att få hjälp. Nu på hösten (efter att C varit hemma från skolan sedan nov-14) har vi fått mer hjälp men skolplikten känns som en enorm press.

Vår familj har hamnat i en helt absurd situation. Syskonen (10 och 6 år) börjar också må dåligt. I morse ville ingen av dem gå till skolan. C kom inte heller iväg idag. Inte helt oväntat en måndag efter en veckas ledigt…

Maken och jag mår jättedåligt båda två. Ingen av oss har energi. Vi är i en stor ångestkarusell. Varje morgon vaknar vi med en klump i magen. Vi sover dåligt, har huvudvärk…. Både jag och maken har många stressymptom. Jag uppbådar all min energi för att försöka hålla ihop och följa mitt recept. Men energin börjar sina. Jag gråter flera gånger om dagen. Jag försöker uppskatta det liv jag har för tänk om detta är den lätta delen i mitt liv… Jag vet ju att det kan bli värre…

MEN detta är inte okej längre… Jag orkar inte vara en supermamma och resa mig hela tiden.

Idag har jag varit hos läkaren. Jag fick inte träffa min husläkare utan en annan läkare. Han var väldigt förstående. Jag grät i princip i 40 minuter när jag försökte förklara vår situation. Han sjukskrev mig i två veckor och var väldigt noga med att försöka formulera sig så att Försäkringskassan skulle acceptera min sjukskrivning. Jag fick också en tid hos min riktiga husläkare om två veckor. Han sa att det är bättre om hon (som känner till min och Cs historia) förlänger sjukskrivningen.

Det känns skönt att få vara hemma nu. Men det känns också sorgligt och konstigt. Det som var ”normalt” i mitt liv, jobbet, är borta ur bilden ett tag. Jag kunde ju inte sköta jobbet ordentligt så egentligen är det lika bra. Jag har haft hög frånvaro (VAB för C), börjat gråta på jobbet, gjort akututryckningar hem osv.

Jag behöver vila nu. Ta hand om mig själv. Men HUR? Min ”uppgift” kommer fortfarande vara att försöka få iväg C till hemmasittarskolan varje morgon. Att gå in i Cs rum och kolla av dagsformen. Maken tar hand om syskonen.

Sen måste jag fixa lunch till C (och mig) när hen kommer hem. 10-åringen uppvisar stressymptom (magont, svårt att somna) och vill bli hämtad direkt efter skolan. Var finns min tid till återhämtning? Vi har ett hus att städa, tvätt att tvätta, mat att laga, löv att kratta, mat att handla… JAG ORKAR INTE! Jag känner att jag har hamnat ganska djupt ner nu. I helgen hade jag svårt att motivera mig till att gå upp ur sängen. Jag brukar inte känna så…

Nu när jag kom hem från läkaren hade jag sprängande huvudvärk. Jag försökte få C att hjälpa mig med att tömma diskmaskinen (hen hjälper aldrig till). C tittade på mig och skakade på huvudet ”Jag orkar inte mamma!”.

”NEJ! JAG ORKAR INTE HELLER!!!”

Hela familjen tappar fotfästet…Ingen, som inte har upplevt hur det är att leva detta liv, kan förstå hur tärande det är… Hur pressande och stressande det är… INGEN!

39 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Stress, Syskon, Vardag

Taggat som , , , , , , ,

oktober 23, 2015 · 17:08

Familj i kris

Hela vår familj är i kris! :(

Hela vår familj är i kris! 😦

Vår familj är i kris. Med tanke på flyktingkrisen och det tragiska som har hänt i Trollhättan så känns det nästan fånigt att skriva så. Men VI ÄR I KRIS!

För ett par år sedan blev jag ”vidbränd” (inte helt utbränd). Då var jag sjukskriven 25% i nästan ett halvår. Jag gick då en stresshanteringskurs på Vårdcentralen. Nu har jag märkt ett bra tag att mina stressymptom kommer tillbaka. Jag har svårt att somna. Ligger och grubblar och snurrar. Om jag vaknar på natten har jag svårt att somna om. Jag har IBS som har blivit värre med mer och mer magont. Jag har nästan dagligen huvudvärk. Dessutom har jag börjat få värk i mina knän… Vet dock inte om det är stressrelaterat.

Inte nog med att jag mår dåligt. C mår dåligt för att hen inte klarar av skolan. Det går sakta framåt (men igår och idag är det tunga bakslag). C har inte mått bra på snart två år. Det är väldigt tärande som förälder att se sitt barn må dåligt. Den maktlöshet vi har känt och den eviga kampen för att få rätt stöd har varit tuff. Vi har känt oss misstrodda och som värdelösa föräldrar. Det har varit (och är fortfarande) en enorm press.

Både jag och maken har försökt jobba på mellan alla möten och ”akututryckningar”. Vi har båda känt att vi inte kan göra ett bra jobb. Det skapar också en stress och en känsla av att inte räcka till.

Nu märker vi att 10-åringen börjar må dåligt. Det är inte så konstigt med tanke på den pressade situation vi lever i. Varje morgon vaknar vi till ovisshet. Vi har mycket ångest och oro. 10-åringen är väldigt känslig för tonfall och humör. Hen märker att jag och maken inte mår bra.

I morse trodde jag att 10-åringen skulle vara glad. Vi hade bestämt att jag skulle följa med hen till skolan idag igen. Istället blev det tvärtom. Hen ville inte gå upp och ville inte äta frukost. Tillslut lyckades jag få upp hen. När vi kom till den ”kritiska zonen” (hallen) så råkade 6-åringen knuffa till 10-åringen. Då blev 10-åringen blixtarg och knuffade till 6-åringen jättehårt. Detta ledde till att jag blev arg på 10-åringen. Vips så klädde 10-åringen av sig alla kläder och satte sig på golvet och sa att hen inte tänkte gå till skolan. Så labil är hen just nu. Och så labila är vi alla. Ingen av oss har näsan över ytan. Vi kommer upp en stund och kippar efter luft. Sen sjunker vi igen. Vi kom iväg i morse i alla fall (men inte C).

Just nu är vår familj inte en fungerande familj. Vi kämpar på. Försöker upprätthålla någon form av normalitet. Vi har bokat en skidvecka i vår och nu ska vi åka till landet över helgen. C vägrar följa med så vi har fått anpassa oss och ska åka utan hen. C ska sova hos en kompis och är nöjd med det. Det gör ont i hjärtat när vi inte kan hålla ihop familjen men jag kan se vinsten med att slippa Cs ångest och låsning när vi ska åka.

Nu är det höstlov i en vecka. Det är skönt men samtidigt är jag orolig för att en vecka hemma ska leda till att det blir väldigt svårt för C sen. Vi får se…

Jag har i alla fall bestämt mig för att jag ska boka tid hos läkare för att bli sjukskriven. Jag får inte krascha. Jag måste orka!

På jobbet är det personalbrist och kaos. Jag får mer och mer att göra. Jag orkar inte. Har brutit ihop på jobbet och gråtit flera gånger.

I normala fall kan den ena partnern bära den andra ett tag om livet är tufft. Oftast kanske man inte har det så tufft samtidigt. Nu orkar ingen av oss bära den andra. Det känns farligt. Vad händer om ingen av oss orkar längre…?

Som det är nu orkar jag bara det jag verkligen måste. Det allra nödvändigaste. T ex matlagning och omsorg om barnen. Huset är oftast ostädat. Jag orkar inte! Handla mat känns jättejobbigt…

Jag vill ha ett lättare liv! NU!!!

11 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Taggat som , , , , , , ,

oktober 13, 2015 · 10:27

Vi pendlar mellan hopp och förtvivlan

Vi måste hjälpa C hitta sin kraft och motivation!

Vi måste hjälpa C hitta sin kraft och motivation!

Igår hade C en bra dag. Hen var på hemmasittarskolan i två timmar. Det är rekord!

Idag är det en ny, och inte lika bra, dag.
Redan i sängen skulle C börja förhandla med mig:
”Jag kan bara gå en timme till hemmasittarskolan idag!”
”Nej! Du har kontrakt med dem att från och med denna vecka ska du vara där i två timmar!”
”Jag tänker inte vara där i två timmar! Då tänker jag inte gå dit alls! Är det bättre eller?”
”Nej, du ska gå dit. Du har ett kontrakt med lärarna där. Jag kan inte bestämma om du kan vara där en timme. Du får prata med dem när du kommer dit!” Otroligt skönt att kunna säga så! Jag slipper förhandlingen.
”Men jag orkar inte cykla dit… Det är kallt… Då orkar jag inte… Kan inte du köra mig dit idag?”
”Ja, idag är jag ju hemma med 10-åringen så idag kan jag det faktiskt. Kom upp nu!”
”Och hämta mig? Jag orkar inte gå hem sen…”
”Ja, okej. Jag gör det IDAG! Kom och ät frukost nu!”  Jag vet att jag curlar!
”Jag tänker inte äta frukost!”
”Men kom och ät frukost. Du vet att du måste äta något till medicinen!”
”Jag tar bara ett glas o´boy. Inget annat!”

Efter många om och men åkte vi iväg. När jag skulle släppa av C sa hen:
”Kom om en timme!”
”Nej, prata med lärarna. Messa mig en kvart innan jag ska vara här!”

C smällde igen bildörren.
Jag åkte hemåt och hann precis ta av mig skorna (jag hade inte hunnit äta frukost innan jag lämnade C och inte 10-åringen heller) då ringde hemmasittarläraren:
”Hej! Det är lika bra att du hämtar C!”
”Va? Nu?”
”Ja, hen är bara sur och tvär och jag tycker inte att hen ska komma hit utan frukost i magen. Och C vill inte ha här heller när vi erbjuder hen en macka”.
”Jaha… Vad händer imorgon då?”
”Ja, risken är stor att C inte kommer hit imorgon heller. Hen har vant sig vid att bestämma och ställa villkor. Man blir inte hemmasittare över en natt. Det här är en lång process som har pågått med C och er. Ligg lågt nu. Prata inte med C om detta så hoppas vi att det funkar imorgon.”

Jag åkte och hämtade C. När C hoppade in i bilen tittade hen inte ens på mig. Hen satt med luvan uppdragen så jag knappt såg ansiktet. När vi kom hem rusade C in i sitt rum och smällde igen dörren.

Detta pendlande mellan hopp och förtvivlan. Jag känner att vi är i ett spel som jag inte har någon kontroll över och att vi fortfarande måste komma åt roten.

Jag är så rädd! Vad jag förstår är detta den bästa hjälpen kommunen har att erbjuda. Vad gör vi om det inte fungerar? Vad händer då? Ska någon komma och ta mitt barn då…?

Denna maktlöshet och ovisshet tar all min energi. Vi simmar fortfarande i gelé. Det hade ju börjat bli några luftbubblor i gelén men nu känns den tjock igen.

Och denna svåra balans. C mår dåligt. Det är synd om C. C är ett barn. C behöver hjälp och pepp. C har en autismdiagnos (högfungerande) och är oflexibel.
Men C är också en kaxig tonåring som inte vet sitt eget bästa. Som försöker styra och bestämma som alla tonåringar gör. Vad är vad och hur ska jag bemöta det?

10 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Vardag

Taggat som , , , , , ,

september 25, 2015 · 16:14

Spelet

Vi spelar ett spel...

Vi spelar ett spel…

Ibland känns det som om vi spelar ett spel C och jag.

Igår skulle vi återigen försöka ta oss på besök till ”hemmasittarskolans” lokaler och träffa hemmasittarläraren.
Men C vägrade igår igen. C sa att vi måste göra på Cs sätt. Annars kommer C inte alls att gå till skolan någonsin igen.
Det känns som att C försöker hota/straffa mig för att få bestämma. När jag beskrev Cs beteende och ord för hemmasittarläraren så sa han att C använder sig av härskarteknik. Det låter hemskt om en 13-åring gör det. Men det är precis så jag känner ibland. Att C manipulerar mig. Jag vet att C har sina svårigheter men jag kan ändå se en kraft i C som hen tar fram ibland. Jag vet inte vad som är vad men det är jobbigt att hantera…

Hemmasittarläraren ringde C igår eftermiddag och de bestämde att C skulle komma idag och titta på lokalen istället.
C lät nöjd med beslutet. C tycker om att bestämma. Det har hen alltid gjort.

Men sen igår kväll började C vackla igen. C sa att hen kan gå till sin skola hela dagar från och med nu. Bara hen slipper hemmasittarskolan. Jag försökte förklara att vi inte vill att C ska gå hela dagar. Att hemmasittarskolan är en hjälp, inte ett straff. Vi måste ta det i lugn takt. C blev rasande och sa ”Så nu ska jag säga till kompisarna att jag inte FÅR gå till skolan för mina föräldrar? Är det så?”

Jag försökte behålla lugnet, vara låg-affektiv, men oj vad jag fick kämpa för att inte börja gorma jag med.  Jag sa att vi VERKLIGEN vill att C ska gå i skolan och att vi är vuxna och vi vet bäst hur vi ska göra för att få det att fungera.
Vi pratade länge igår kväll  efter att C hade lugnat ner sig. Vi kom överens om att om C inte kommer iväg på de åtaganden som hen har varit med och bestämt  så kommer C att få datafritt tills hen har genomfört ett bokat åtagande. Jag förklarade för C att hen inte bara kan skjuta upp saker och slippa undan. C är 13 år och måste börja ta lite mer ansvar.
C var riktigt nöjd när hen somnade igår kväll.

Själv kunde jag knappt somna. Hur skulle mötet gå idag…?

I morse väckte jag C. Hen kom upp och åt frukost. Allt verkade lovande. Jag gick in i köket för att plocka med disken. När jag kom tillbaka till matbordet var C borta. Hen låg på golvet mellan soffbordet och soffan och hade rullat ihop sig som en boll. Jag tappade nästan andan. Nej!!!! C brukar göra så när hen får en ångestattack. Jag fick genast en klump i magen. Helvete!!!

Jag var tvungen att tänka. Analysera situationen. Vilket tonfall skulle jag använda? Vad skulle jag säga? Var det en ångestattack eller något annat?
Efter en stund sa jag bara lite klämkäckt ”Kom nu! Dags att åka!”.
C tittade på mig, log och ställde sig upp. Vilken lättnad!
Men vad gjorde C egentligen? Låtsades att hen hade en ångestattack? Väldigt konstigt! Men C brukar göra så ibland. Det är inte första gången.

C kom iväg på mötet idag. Ett steg i rätt riktning.
Vi spelar ett svårt spel med diffusa spelregler…

I helgen slipper jag spela. Skönt!

12 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola

Taggat som , , , ,

september 12, 2015 · 12:15

Dominoeffekten

Faller en faller alla!

Faller en faller alla!

Det är så tydligt att hela familjen påverkas av Cs mående. Jag och maken stressar och känner oss pressade och oroliga HELA TIDEN. En konstant molande värkande oro i hela kroppen. Korta stunder kan jag låtsas att allt är bra. Tillåta mig själv att koppla av och känna mig positiv och lycklig. Men under ytan ligger oron och pockar på. Låter mig inte slappna av. Bubblar och väser…

Även syskonen påverkas (”I skuggan av C”, ”(O)rättvisor”)). Det blev så tydligt igår kväll. 6-åringen hade somnat och både C och 10-åringen satt vid sina datorer. Maken och jag satt i soffan och pratade om C. Som vanligt. Vi pratade om hur veckan har gått, hur vi ska lägga upp nästa vecka, om mötet med hemmasittarläraren på måndag, om hur vi ska förbereda C för mötet… Vi analyserade oss själva, vår barndom, vår skolgång… Vi försökte hitta likheter och kopplingar. Vi pratade om hur vi har uppfostrat C. Och som vanligt kom vi in på hur detta ofattbara kunde hända – vi har ett barn som inte går till skolan! Detta är fortfarande så svårt att greppa!

Plötsligt när vi satt där kom 10-åringen och ville ha chips. Vi pratade lite med hen och hen tog sina chips och gick tillbaka till sitt rum.

10-åringen ja… (”Mellanbarn”) OCH 6-åringen… (”Till min 6-åring”). Dom hinner vi aldrig prata om känns det som. Dom finns där i periferin någonstans. I utkanten. Jag vill räcka till och hinna med alla mina härliga älskade barn. Men C suger så mycket energi och ger så lite tillbaka.

10-åringen är labil. Hen har enorma humörsvängningar och tycker att vi är världens mest orättvisa föräldrar. 6-åringen pratar högre och högre i sina försök att få uppmärksamhet.

Ingen i vår familj mår riktigt bra. Ingen är stabil och harmonisk. Det blir verkligen en dominoeffekt. Jag och maken måste kämpa för att inte falla. Faller vi faller alla!

4 kommentarer

Under Ångest, förälder, Stress, Syskon

Taggat som , , , ,