Jag och maken har varit tillsammans i drygt 20 år. Vi träffades i 20-årsåldern och är båda 40+ nu. Alltså i medelåldern. Jag har lite svårt att greppa att jag är i den så kallade medelåldern. Medelåldern är väl 60+? 😉
När vi träffades var vi sådär underbart pirrigt kära. Maken gjorde lumpen då så vi kunde inte ses när vi ville. Jag minns att jag blev lika lycklig i hela kroppen varje gång han hörde av sig och hade permission så vi kunde träffas. Jag var så kär! ❤
Efter ett par år flyttade vi ihop i en tvåa. Jag minns hur vi skrapade ihop möbler från våra föräldrar och att vi var så stolta över vårt hem. Tittar jag på foton nu undrar jag hur vi tänkte! 😉
Några år efter det bytte vi till en trea. När vi närmade oss 30-årsåldern kände vi att det var dags att försöka skaffa barn. Vi hade en otrolig tur och jag blev gravid med C (nu 13 år) första månaden efter att vi hade bestämt oss.
Vår lilla C kom några dagar efter beräknat förlossningsdatum. Det gick fort! Jag hann bara vara på sjukhuset i 25 minuter innan hen kom till världen. Vi hade gjort ett stort jobb hemma. Vilken lycka! Nu var vi föräldrar! Jag hade fått en ny roll i livet – MAMMA. En viktigare roll kan man inte ha. Det är ett enormt ansvar. Och den otroliga kärlek jag kände på en gång går inte att beskriva. Det är så stort.
Även förhållandet fick en ny dimension. Vi hade tillsammans skapat en människa. En blandning av oss. En liten krabat som var helt beroende av oss.
Alla som skaffar barn förstår att det blir en stor förändring i livet. Ingenting blir sig likt. Plötsligt finns det någon som man ALLTID måste sätta i främsta rummet. Som alltid måste komma först. Sen är det såklart mycket oro. Kommer barnet att vara friskt? Kommer det att utvecklas normalt? Få kompisar? osv.
Vår lilla C var ett väldigt viljestarkt barn. Hen sov dåligt och tyckte aldrig om att åka vagn. Makens och min tid blev redan då väldigt begränsad. Vi kunde aldrig ta promenader tillsammans och prata med varandra med en sovande bebis i vagnen. Nätterna var fruktansvärt jobbiga. C vaknade flera gånger/natt och skrek mycket.
När C var tre år kom första syskonet och när C var sju år kom syskon nr. 2. Vi har valt att ha tre barn och vi älskar våra barn över allt annat. Våra barn är helt underbara! Världens finaste! Men vårt föräldraliv blev inte riktigt som vi hade tänkt oss.
Den där oron har vuxit och inbegriper så mycket mer nu. Hur ska vi hjälpa C? Kommer C att gå till skolan? Kommer hen någonsin att gå ut 9:an med betyg i något ämne? Hur ska vi se till att 10-åringen inte börjar må ännu sämre? Hur ska vi se till att 10-åringen orkar med skolan? Hur ska vi se till att 6-åringen håller sig pigg och glad? HUR SKA VI NÅGONSIN FÅ TID ATT VÅRDA ÄKTENSKAPET?
C fick diagnosen högfungerande autism (asperger) i somras. Med denna vetskap kan vi skaffa kunskap och hjälpa C på rätt sätt. Detta upptar just nu hela vår tankevärld. Det äter upp oss. Framförallt mig. Eftersom jag är sjukskriven får jag ingen annan input. Just nu orkar jag inte jobba så det är inte aktuellt. Men detta liv tär och drar i mig varje sekund. Vi har också en stor oro för hur vi ska räcka till för syskonen.
Så fort maken kommer innanför dörren hoppar jag på honom med länkar han borde läsa osv. Maken är också delvis sjukskriven men jobbar i alla fall lite varje dag.
Maken och jag hinner inte vårda vårt äktenskap. Jag har förstått att många föräldrar i denna situation separerar. Ibland kan jag känna att det vore skönt att ha barnen varannan vecka så jag hinner andas. Men jag vill ju inte skilja mig! Jag älskar min man!
Vi gifte oss för snart 5 år sedan. Det var ett underbart bröllop med närmsta släkten, vännerna och våra barn.
Jag och min man! ❤
”Det man inte vattnar vissnar!”. Helt logiskt. Men när ska vi hinna vattna? Vi hinner ju knappt se varandra känns det som. Ibland brukar vi krama varandra i förbifarten och säga ”Bor du här? Är det dig jag är gift med?”
På vardagsmornar kör vi parallella spår då vi har jobbat fram en logistik att en tar syskonen och en tar C. Vi fixar och donar. Det brukar bli en snabb puss innan vi skiljs åt. Oftast… Ibland får vi inte till den där pussen…
Vi har olika ansvarsområden för att vi få ihop livet. Vi pusslar och fixar och försöker skapa bra förutsättningar för vår familj.
Jag är ansvarig för att fylla på Cs medicin.
Vissa dagar är maken och jag bara sura på varandra. Vi är korta i tonen. Någon av oss har tappat humöret och så blir allt bara fel. Det är så tråkigt när det blir så.
Ibland kan jag känna att andra människor, t ex vänner och kollegor, får se oss trevliga och glada. Då anstränger vi oss. Sen kommer vi hem och visar oss från vår sämsta sida.
C och 10-åringen går och lägger sig samtidigt som oss på helgerna. 6-åringen sover i vår säng varje natt just nu. Hen behöver det.
Om vi någon gång sitter kvar vid matbordet och försöker prata lite så är 6-åringen där och stör.
Vi kan inte gå på en promenad själva på helgen för vi kan inte lämna barnen hemma själva.
Ibland får vi sova själva i vår säng. När det händer är vi så trötta att vi knappt orkar ge varandra en god natt-puss. Är det så här vi måste ha det? 😦
Ibland har vi barnvakt. Då kan vi känna att vi hittar tillbaka till varandra. Jag är så glad över att vi fortfarande kan göra det. Det brukar bli en kväll eller ibland ett eller ett par dygn (i somras en vecka). Dessa tillfällen är guld värda.
Vi försöker dela upp oss och hitta på saker själva med våra respektive vänner för att få lite energi. Då kan en av oss ta barnen och den andre få en liten paus i alla fall. Jag önskar bara att jag kunde ha fler pauser med maken. Jag vill inte att vi ska vissna.
Jag förstår att om man jämför finns det många som har det tuffare än vi och det kan vara bra att sätta saker i perspektiv. Alla människor visar nog mer eller mindre en fasad.
Jag fick tips av en vän att ha en burk och samla lappar där jag skriver ner glada stunder under 2016. Sen på nyårsafton ska jag öppna burken och läsa. Förra året hade jag lite svårt att komma ihåg något bra med året.
Mina samlade lyckliga stunder! 🙂
Något jag lär mig mer och mer är att uppskatta det som är bra och att inte ta något för givet.
Maken är fantastisk på att försöka piffa till helgerna med god mat. Tyvärr slutar dock många måltider med irritation.
Som jag har sagt till maken ”Om jag nu ändå ska ha det så här tufft och jobbigt just nu så är jag glad att det är just dig jag har det så jobbigt med!” ❤
supermamsen 