Etikettarkiv: autism

april 26, 2019 · 22:16

Låst

C har just nu inte speciellt mycket hen behöver göra. Planen är 10 minuter matte/dag hemma vid datorn och träffa syon ca en gång/vecka och ha motivationshöjande samtal och prata om hösten.

Det är nästan omöjligt att få C att jobba dessa 10 minuter. C är stor nu och borde kunna plugga själv, men det går inte. Varje dag hänger det på oss föräldrar att det blir gjort. C har svårt med orsak – verkan och kan inte se att det hen gör (eller inte gör) nu påverkar framtiden.

Igår skulle jag plugga med C efter jobbet. Vi öppnade matteprogrammet och skulle börja jobba. Då var det ett nytt moment och C förstod inte direkt hur man skulle göra. Matte är inte min grej heller så jag kunde inte snabbt förklara. Detta ledde till att C låste sig och har varken gjort matte igår eller idag.

I min värld kan jag inte förstå hur det kan vara så stort motstånd mot 10 minuter matte. I Cs värld finns det stora hinder. C är bränd av skolan och har ingen tilltro till sin egen förmåga. Dessutom gillar inte C matte så det finns ingen lust. Anledningen till att det blev just matte är att det var lättast att jobba med hemifrån och skicka in uppgifter till läraren direkt via matteprogrammet.

Nästa år fyller C 18 år. C börjar bli vuxen och det stressar mig. Hen har inga betyg alls från grundskolan. Så fort vi berör ämnet skola/praktik är C helt låst. När och hur ska det vända?

16 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare

Taggat som , , ,

april 22, 2019 · 12:42

Om min föreläsning riktad till pedagoger

Dela gärna med skolor i Stockholmsområdet!

Lämna en kommentar

Under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, förälder, föreläsning, Förståelse, Hemmasittare, Pedagogiska tips!

Taggat som , , , , , , , ,

april 16, 2019 · 22:11

Om min föreläsning ”Supermamsens dubbla perspektiv – pedagog och NPF-förälder”

Nu har jag gjort ett informationsblad om min föreläsning som ni gärna får dela med skolor i Stockholmsområdet. Framöver kan det bli aktuellt med andra orter men just nu vill jag bli varm i kläderna. 🙂

Föreläsningen är just nu riktad till pedagoger. Min vision är att framöver även göra en föreläsning riktad till anhöriga.

Informationsbladet som PDF att ladda ner och skriva ut: Föreläsning dubbla perspektiv

Min bok gavs ut mars 2020.

Feedback från föreläsningen

2 kommentarer

Under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, förälder, föreläsning, Förståelse, Hemmasittare, Pedagogiska tips!

Taggat som , , , , , , , , ,

april 12, 2019 · 20:06

Min föreläsningspremiär gav mig en rejäl energikick

Igår föreläste jag för första gången i mitt liv. Rektorn på skolan hade läst ett inlägg i min blogg och kontaktade mig och undrade om jag föreläste. Först svarade jag nej. Jag fick nästan lite panik faktiskt. Efter att ha tänkt på saken ångrade jag mig och kontaktade rektorn och sa att jag kunde tänka mig att testa.

Jag var sjukt nervös innan föreläsningen. Jag tror nästan att jag aldrig har varit så nervös tidigare i mitt liv. Mitt hjärta bultade så det kändes som bröstkorgen skulle sprängas. Jag gillar att prata, men nu skulle ju pratet ge andra någon behållning också. Det skrämde mig – har jag verkligen något vettigt att säga? Pappa körde mig till föreläsningen som var på andra sidan stan. Ni vet – jag gillar inte att köra bil 😉

Ca. 10 minuter in i föreläsningen började jag känna mig lugnare. En del i det är att de ca. 80 som lyssnade verkade uppriktigt intresserade. De ställde intressanta frågor och verkade ha bra samtal med varandra. Pricken över i är den fina feedback jag har fått nu efter föreläsningen. När jag åkte hem med pappa efter föreläsningen svävade jag på moln. Vilken energikick! Jag pladdrade hela vägen hem. Glad och lättad.

Jag känner att jag kommer att våga göra om det. Igår kanske var nybörjartur och snälla åhörare men det känns som det jag säger är viktigt. Jag fick så fin respons!

Jag föreläser i namnet Supermamsen för att försöka fortsätta skydda mina barns identitet och integritet. Även min bok kommer att ges ut i namnet Supermamsen.

Föreläsningen handlar om min resa som pedagog och NPF-mamma samt hur min roll som mamma till barn med NPF har utvecklat mig som pedagog. Igår skulle jag enligt plan prata i en timme men tack vare intresserade åhörare drog det ut på tiden. När/om jag föreläser igen så får man nog räkna med 90 minuter. Just nu föreläser jag bara i Stockholmsområdet. Vid en bokningsförfrågan mejla till supermamsenblogg@gmail.com

Föreläsningen är i nuläget riktad främst till pedagoger och heter ”Supermamsens dubbla perspektiv – pedagog och NPF-förälder”.

Framöver kommer jag även att göra en föreläsning riktad till anhöriga. Jag återkommer när det blir aktuellt.

Nu blir det bubbel för att fira att jag klarade föreläsningen!

Trevlig helg!

11 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare

Taggat som , , , , , , , , , , , , , , ,

april 4, 2019 · 22:55

Om NPF-mammors kamp i nya numret av Amelia

I nya numret av Amelia finns ett reportage om hur vi NPF-mammor kämpar för att stötta våra barn och försöker få livet att gå ihop.

Supermamsen är med på ett litet hörn och några andra kämpande mammor. Det betyder mycket att media vill visa vår synvinkel. Kunskapen behöver öka och fördomarna minska.

Jag hoppas även att min bok som kommer ut på Kikkuli Förlag i december bidrar till kunskap, ökad förståelse och samsyn mellan föräldrar och pedagoger.

Följ gärna min sida Supermamsen på Facebook om du vill läsa mina och andras tankar om NPF och hemmasittare.

TILLSAMMANS 💪

5 kommentarer

Under förälder, Förståelse

Taggat som , , , , , , , ,

mars 28, 2019 · 22:09

Små marginaler

Jag har tidigare skrivit om hur tillsynes små saker kan ställa till det för mina tre barn som alla har olika NPF-diagnoser. L, min 9-åring med ADHD, blir till exempel väldigt påverkad om det är vikarie i skolan.

Alla mina barn tycker att det är jobbigt med förändringar och det är väldigt viktigt med bemötande. Ett lågaffektivt bemötande är nödvändigt för att det ska fungera i kommunikationen och relationen.

Nu i veckan skulle C, min 16-åring med asperger, testa en ny aktivitet med en kompis. Den började kl. 19. Just den dagen hade maken och jag ett möte med kommunens hemmasittarteam och kom således hem först efter kl. 18. Då hade C inte hunnit äta middag. C är inte alls självgående när det gäller att fixa mat.

Vi fixade middag till C och jag lovade att köra C till aktiviteten. C började säga att det inte kändes bra längre, att det kändes för stressigt och att allt var förstört. C hade verkligen sett framemot att testa den här aktiviteten men tappade lusten och förmågan. Det blev nästan en låsning men jag lyckades till slut övertala C att komma iväg på aktiviteten i alla fall.

Efter halva aktiviteten hade C och kompisen avbrutit och åkt hem. C berättade att det hade känts jättekonstigt för ingen hade kommit fram och hälsat och presenterat sig. De hade inte ens förstått vem som var ledare. Sen hade uppvärmningen bara satt igång. Detta har tyvärr nu lett till en låsning mot den här aktiviteten. Så himla synd! C har inte haft en fritidsaktivitet på flera år så vid hade VERKLIGEN hoppats på att detta skulle bli något.

I veckan skulle C också få ett hembesök av syon på gymnasiet. Hen var nästan 20 minuter sen. Detta ledde också till att C blev stressad och nästan låste sig, men det gick ändå.

För mina barn är det små saker som kan påverka väldigt mycket. E, 13 år med ADD och selektivt ätande, kan inte äta om maten inte är helt perfekt lagad, L har svårt att bryta sin aktivitet om vi inte kommer ihåg att ställa timetimern, C har svårt att hantera plötsliga förändringar, alla tre behöver förberedas…

Det är väldigt jobbigt när ”folk” runtomkring som är ansvariga för mina barn på olika sätt inte förstår konsekvenserna av alla dessa små
saker.

Små saker kan leda till sprickor i mina barns funktion och förmåga.

10 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, Förståelse

Taggat som , , , , ,

mars 6, 2019 · 20:12

”Jag har ont i magen…”

Hur ska vi bryta mönstret?            (bilden är från Messenger)

”Jag har ont i magen…” sa L i morse och kröp ihop under filten i soffan när timetimern ringde och det var dags att gå och borsta tänderna och gå till skolan. Maken och jag bara tittade på varandra. Våra blickar sa allt. INTE ETT BARN TILL! VI ORKAR INTE! På en sekund öppnades tidsfönster både bakåt och framåt. Det blev korsdrag. Tankarna bara virvlade. Vad sa C när hen började vara hemma från skolan? Vad sa E? Varför lyckades vi inte hindra E från att bli hemmasittare när vi hade erfarenheten från resan med C? Hur ska vi hindra att L mår dåligt och stannar hemma?

L har haft lite ont i magen då och då nu i årskurs 3. Väldigt diffust magont så det är svårt att veta vad det står för. L äter inte så bra just nu. Har L ont i magen p.g.a. det? Vi vet inte om den bristande aptiten beror på ADHD-medicinen men troligen gör den det. L är oerhört trött efter sina skoldagar och orkar knappt med läxan. Står magontet för trötthet? L har det lite tufft med kompisar ibland. Beror magontet på det? Har L ont i magen för att hen är orolig för att syskonen inte går till skolan?

Vi lyckades i alla fall, genom att behålla lugnet och bekräfta L, få iväg L till skolan idag. Är det bra? Eller borde vi ha låtit L vila? Vi har tre barn med olika diagnoser. C, 16 år, har asperger och kraschade av utmattning i årskurs 6. E, 13 år, har ADD och selektivt ätande. Hen kraschade i årskurs 5. L, 9 år, har ADHD kombinerad form. L FÅR INTE KRASCHA!

Vi är två engagerade föräldrar och vi tar inte lätt på skolplikten. Vi vill att våra barn ska vara i skolan. Det känns som om vi har hamnat i ett mönster eller som om vi är felprogrammerade. C, som är äldst, har lagt mönstret. Syskonen följer mönstret. Vi föräldrar gör allt vi kan för att lägga ett annat mönster för syskonen men det hjälper inte.

E är hemma från skolan liksom C. L äter dåligt liksom E. Ska L inte heller orka med skolan nu liksom C och E?

L fick sin diagnos tidigare än C och E. Vi har gjort mer anpassningar hemma från tidig ålder eftersom vi hade erfarenheten från C och E. Skolan har gjort anpassningar. Vi har ett mycket bra samarbete med Ls lärare. Vi har pratat med L om att ”vara hemma från skolan” är ett vuxenbeslut, inte ett barnbeslut. Vi pratar positivt om skolan och försöker stötta och peppa. Vi hjälper L med läxorna. L måste inte göra läxan om hen inte orkar. När det gäller E har vi ett bra samarbete med högstadieskolan och med kommunens hemmasittarteam som stöttar oss. C träffar syon och vi försöker jobba fram en fungerande plan för hösten.

När jag nattade L nu på kvällen sa hen ”Mamma, ingenting är ju bra med mig. Jag tycker det är jobbigt i skolan, jag har svårt att äta och nu kan jag inte somna.” Mitt lilla hjärta ❤

På alla plan gör vi allt vi kan känns det som. Hur ska vi lyckas lägga ett nytt mönster?

6 kommentarer

Under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare

Taggat som , , , , , , , ,

februari 27, 2019 · 22:07

Förväntningar på utveckling

Som förälder har jag förväntningar på mina barns utveckling. I en viss ålder hade jag föreställt mig att de skulle klara en viss sak. Jag hade förväntat mig progression inom många olika områden i deras utveckling. Nu med mina barns NPF-diagnoser så sker inte riktigt den utveckling jag hade sett framför mig.

Jag satt häromdagen och pratade med en vän, som också har barn med NPF-diagnos, och hon sa:
”Det känns ibland nästan som saker blir sämre med åldern istället för bättre!”
Jag har tänkt en del på det där. Så kan jag också känna. T.ex. har min 13-årings ätande blivit betydligt sämre med åldern. Det är också så att många av de saker jag hade förväntat mig att mina barn skulle klara i den ålder de är i inte fungerar.

Egentligen har nog de flesta saker inte blivit sämre. Jag tror snarare att den förväntade utvecklingen har uteblivit om man jämför med NT-barn (neurotypiska/normala barn). Skillnaderna blir större med åldern. Mina barn utvecklas också, men inte inom samma områden eller i samma takt.

En NT-tonåring kan kanske ha en väckarklocka på ringning, fixa egen frukost, komma iväg till skolan, laga någon enkel maträtt, hjälpa till med några hushållssysslor, sköta hygienen, kanske passa ett småsyskon en stund…

Mina tonåringar lagar ingen mat och har inga hushållssysslor. De har inte heller en egen väckarklocka på ringning eller fixar egen frukost. De har däremot gjort andra framsteg. De sköter hygienen, de kommer ihåg sin medicin och fler och fler rutiner har blivit automatiserade. De kan passa vår 9-åring korta stunder ibland. De kan ringa och beställa hem mat. De har blivit mer självständiga och kan träffa vänner och ta sig till centrum och handla eget godis. 16-åringen åker kommunalt utan problem. Med andra ord så utvecklas mina barn jättemycket, men de följer inte den breda vägen utan tar små sidospår. Som mamma gäller det att försöka glädjas åt den utveckling som sker och inte bara känna sorg över den förväntade utvecklingen som uteblir.

Jag är oerhört stolt över mina barn. De är helt fantastiska ❤

Mina barn följer inte den breda vägen utan tar småvägar.

3 kommentarer

Under ADD, ADHD, autism, Förståelse, Hemmasittare

Taggat som , , , , , , , ,

februari 16, 2019 · 15:39

”Vårt liv är inte ett självspelande piano direkt!”

Häromdagen sa maken ”Vårt liv är inte ett självspelande piano direkt!” och sen skrattade vi lite åt eländet. För man måste faktiskt skratta ibland. Den kommentaren är så sann. Ingenting händer om vi inte trycker på tangenterna. Våra barn fyller 17, 14 och 10 år i vår. I den åldern brukar många barn kunna spela lite själva utan att föräldrarna trycker på tangenterna.

Våra barn behöver fortfarande hjälp med de flesta tangenterna. Nästan ingenting är självgående. Vi behöver kämpa både med att få upp dem på morgonen och få dem i säng på kvällen, få i dem mat, göra skolarbete hemma, försöka få de äldsta att ta sig till skolan, ofta påminna om duschning och medicin. Om vi t ex glömmer att ställa timetimern till L så kan hela morgonrutinen stanna upp. Om vi inte förbereder våra barn på vad som ska hända så kanske de låser sig. Det är dessutom ofta svårt att veta vilka tangenter som är självspelande eftersom det kan vara olika på olika dagar.

Jag tror att det är en av de största skillnaderna mellan mitt föräldraskap och ett ”vanligt” föräldraskap. Att vi måste fortsätta spela så mycket på detta piano. Vi ser givetvis framsteg men inte på samma sätt som de som har ”normala” barn i samma ålder. Jag förstår att inga föräldrar upplever att föräldraskapet är som ett självspelande piano men många har nog fler självspelande tangenter.

Många kan anse att vi NPF-föräldrar curlar våra barn men det stämmer inte. Våra barn har svårt med olika saker, det är därför de har fått sina diagnoser. Vi spelar på de tangenter som behövs och låter våra barn spela på de tangenter som de klarar av. Vi jobbar på att det ska bli ett mer självspelande piano men det kommer inte att bli det om vi inte stöttar våra barn när de behöver det.

(Gilla gärna min sida om du vill få en större förståelse för ett utmanande föräldraskap: https://www.facebook.com/SupermamsenAspergerbarn/ )

7 kommentarer

Under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, förälder, Förståelse

Taggat som , , , , , , , , , , , ,

februari 8, 2019 · 18:24

Mitt andra perspektiv


Jag skrev i inlägget om att jag ska ge ut en bok på Kikkuli Förlag i början av 2020 att jag har ett annat perspektiv. Ett perspektiv som jag aldrig har nämnt i bloggen eftersom bloggen har varit, och kommer fortsätta att vara, min ventil som förälder.

Mitt andra perspektiv är att jag är fritidspedagog och lärare och arbetar på en F-6-skola. Jag har några gånger fått frågan vilket mitt yrke är och när jag har svarat har de sagt att de har misstänkt att jag är just pedagog. Jag har dock verkligen behövt bloggen som förälder och jag har många gånger känt mig väldigt negativ mot skolor vilket har gjort att jag nästan har känt mig illojal mot, och besviken på, min egen yrkeskategori.

Under min resa de senaste åren har jag märkt vilket stort glapp det ofta är mellan pedagoger och föräldrar. Jag blev faktiskt förvånad över det eftersom jag inte alls hade tänkt på det innan jag själv blev en NPF-förälder. Det är lätt att tro att man kan mer än man kan. Att man förstår mer än man förstår. Autism- och ADHD-kurser är bra men går inte att jämföra med egen erfarenhet. Det är så tydligt nu att vi ser olika saker och hur mycket bättre vi skulle kunna stötta elever med bättre samsyn och mer kunskap. Jag hoppas att mina dubbla perspektiv kan bidra till just samsyn mellan föräldrar och pedagoger/rektorer. Jag har också många gånger blivit chockad över hur vi har blivit bemötta genom åren och att vi har mötts av så mycket misstro som föräldrar. En sådan pedagog vill inte jag vara!

Jag tänker så här – det kan väl inte vara så illa att det måste vara självupplevt alltihop. Att ingen som inte har haft en hemmasittare eller barn med en NPF-diagnos kan förstå. Min förhoppning är att boken ska göra så att pedagoger kan förstå elever och föräldrar bättre utan att själva ha upplevt det. Helt enkelt lita på vår upplevelse. Vi är många med liknande upplevelser som lever liknande liv. Jag vill också att föräldrar ska få en större inblick i pedagogers utmaningar.

Boken kommer att innehålla en hel del ur föräldraperspektivet från bloggen och mycket nytt ur pedagogperspektivet. Jag hoppas att den kan passa alla som känner igen sig, pedagoger som är nyfikna och vill lära sig mer, utredare på Socialtjänsten som vill få en inblick i ett extra utmanande föräldraskap, BUP, handläggare på Försäkringskassan, anhöriga som behöver större förståelse…

Min dröm och vision är att boken ska öppna dörrar och leda till samsyn, samarbete och ömsesidighet mellan alla instanser som arbetar med barn och familjer på något sätt. Det blir inte en fackbok utan en bok fylld med tankar och upplevelser både som förälder och pedagog. Olika scener ur verkligheten. Med barnens bästa i fokus!

11 kommentarer

Under Anpassningar, Boktips, Förståelse, Hemmasittare, Skola

Taggat som , , , , , , , , , , , , , , ,