Etikettarkiv: mamma
Varför litar ”folk” inte på oss?
Jag har märkt att vi som är föräldrar till barn med NPF väldigt ofta blir misstrodda. Jag har tagit upp detta i bloggen ett antal gånger för det gör så ont och jag blir så arg och upprörd när jag tänker på det. Att hantera det är tusen gånger jobbigare än att mitt barn har en diagnos!
Vi har t ex nu i senaste orosanmälan till Socialtjänsten fått höra att ”Cs skolfrånvaro inte är skolrelaterad utan beror på att C LEVER UPP TILL sin diagnos inför föräldrar och omgivning.”. Vi ska ha möte med Socialtjänsten framöver för att förklara och försvara oss. Detta känns oerhört kränkande och det gör mig otroligt arg och ledsen! C fick ju sin diagnos efter kraschen och hade således innan kraschen ingen diagnos att leva upp till…
Vi är många föräldrar som har barn som har slutat gå till skolan av olika anledningar. När vi föräldrar försöker berätta och förklara varför för skola och myndigheter så blir vår information förminskad och oviktig. De sitter där på sin tron och tror att de kan det som de behöver kunna. De litar inte på oss och våra upplevelser och erfarenheter. De förringar allt vi berättar och tror sig veta bättre. Här fastnar vi och kommer inte vidare i hjälpen för våra barn. Det är våra barn som får betala priset.
Jag tror knappast att föräldrar hittar på saker eller överdriver. Sen verkar det vara så att om vi föräldrar beskriver att våra barn kraschar efter skolan och vi berättar det för skolan så ser ofta inte skolan några problem I SKOLAN. Då drar de slutsatsen att vi föräldrar är dåliga föräldrar och så gör de en orosanmälan till Socialtjänsten. Att våra barn kraschar pga bristande anpassningar i skolan kan de inte se eller ta till sig. Och vi föräldrar blir syndabockar. Vi föräldrar som ber om stöd och hjälp för våra barn. Detta är helt galet! ARG!!!
Idag börjar sommarlovet för mina barn!
C har tjuvstartat sommarlovet lite. Hen har kämpat på detta läsår och mår mycket bättre psykiskt tack vare att vi föräldrar har lyssnat in hen och försökt låta hen läka i sin egen takt. Hade skolan fått bestämma hade C förmodligen fortfarande inte bara varit en hemmasittare (hemma från skolan), utan även en innesittare som inte träffar kompisar. Men tack vare att C har fått vila har hen hittat tillbaka till orken och lusten att träffa vänner. C har börjat läka sin själ. C får inte betyg i ett enda ämne, men det känns helt oviktigt i sammanhanget. Det viktiga är att mitt barn börjar må bättre. Nu är det ny skola som gäller till hösten och vi hoppas att det ska vara Cs chans till en lyckad skolgång.
11-åringen har kämpat på i motvind detta läsår. Hen har varit riktigt trött och låg. I snitt har hen varit hemma från skolan en till två dagar i veckan för att orka med. Hen har också varit en riktig kämpe som har klarat målen i nästan alla ämnen. Läraren har sagt att det som 11-åringen har missat kan hen lätt ta igen i höst i årskurs 5.
7-åringen har nu gått ut förskoleklass och är det barn som knappt har haft någon frånvaro alls i år. Lite ironiskt eftersom förskoleklass inte har skolplikt. Nu ser hen framemot årskurs 1.
Jag önskar att misstron mot alla oss som kämpar för våra barn försvinner. Jag önskar att ”folk” kan tro på oss och lita på det vi säger. Vi hittar inte på! Jag önskar att kunskap sprids och att många barn och föräldrar får det lite lättare i höst.
Min blogg är min dokumentation över allt som händer oss och min terapi. Men den är också numera ett sätt att upplysa och sprida kunskap inifrån. Kunskap från någon som VET hur det är/kan vara i en familj med NPF. Lita på mig! Lita på alla oss som kämpar!
Jag är så stolt över mina tre fina barn och hoppas att sommaren ger dem glädje och energi!
Till mina barn ❤
PS. En annan NPF-förälder skriver också om vikten av att lita på oss! Läs! http://frufjellstrom.se/nar-ska-vi-borja-lita-pa-npf-foraldrarna-25656737 DS
Dela detta:
Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola
Lösenordsskyddad: Medberoende?
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Skola
Vårt 7-åriga energiknippe och vår trötta 11-åring
Vi börjar mer och mer fundera kring om även vår 7-åring har en diagnos. Hens sätt och beteende påminner väldigt mycket om Cs. Så svårt att veta om det beror på miljön här hemma eller om det faktiskt är en medfödd funktionsvariation. Det kan ju vara så att jag överanalyserar också.
7-åringens lärare sa att hen är intensiv och vill ha uppmärksamhet och tar mycket plats. Det händer också en del tokigheter med kompisar. Läraren sa att hen tycker att vi ska avvakta till åk 1 och se om 7-åringen mognar över sommaren.
7-åringen är bestämd och envis och ska alltid förhandla om allt, precis som C alltid har gjort. Hen är för ärlig och sårar ofta andra med taskiga kommentarer. 7-åringen kan titta på mig och säga ”Vad ful du är!” när jag har gjort mig fin. Sen kollar hen vilken reaktion som kommer. Sen säger hen ”Skojar bara! Du är fin!”.
Hemma är det en ständig utmaning att se till att vår aktiva 7-åring inte är understimulerad. Det måste hända något hela tiden. Det tjatas om att ta hem kompisar, gå på promenader i skogen, gå till lekparker osv. Det är sällan 7-åringen är nöjd om det inte händer något.
Ibland kan 7-åringen sitta och rita och hen pysslar en hel del. Det blir otroligt stökigt med lim och pappersklipp överallt. Hen kan också titta på TV en del men ritar då samtidigt som hen tittar.
7-åringen har ofta svårt för att komma överens med sina vänner om vad de ska leka. Hen kan säga rakt ut ”Nu får du gå hem för du är inte rolig att leka med!”. Att leka med fler än en kompis i taget fungerar inte speciellt bra.
Rollekar är något som 7-åringen leker väldigt sällan. De lekar 7-åringen leker mest är bygga koja, göra hinderbana och springa i hinderbanan, pyssla, rita, måla, leka med lera, klättra överallt, göra ”mat” i sandlådan, gärna kladda med något i köket (diska eller blanda ihop olika ingredienser och bara kladda)…
7-åringen blir oerhört frustrerad om hen t ex ska rita något och det inte blir som hen har tänkt sig. Hen har svårt att lyssna på andra och är väldigt ”splittrad” i sitt sätt att vara. Om vi går i mataffären stannar hen och pratar med allt och alla (lite gränslös). Hen tittar och lägger märke till allt. Det tar tid att gå och handla med 7-åringen och det krävs mycket tålamod.
Det är också så att 7-åringen är lite för närgången många gånger. Hen trycker upp saker någon centimeter från ansiktet när hen vill visa något, hen pussas lite väl hårt osv.
Vi har börjat använda timetimer även till 7-åringen och vi försöker förbereda hen och ha tålamod. Det skadar ju inte att lägga krutet redan nu!
7-åringen lägger sig i alla samtal och avbryter konstant när någon pratar. Om jag ska sjunga en sång för hen vid nattningen så pratar hen mitt i sången flera gånger. Hen pratar även mitt i tandborstningen. Om jag pratar i telefonen och har bett 7-åringen vara tyst så pratar hen med mig i alla fall. Om jag visar att hen ska vara tyst så pratar hen ännu högre. Om 7-åringen råkar gå på min fot och jag säger ”Aj det gjorde ont!” så brukar hen titta på mig och sen trampa på foten en gång till. Om hen ska krama mig och jag säger att det var en för hård kram så kramar hen en gång till ännu hårdare.
Jag känner igen så mycket av C i min 7-åring. Dock är 7-åringen mer hyperaktiv än vad C har varit.
7-åringen har ingen uthållighet och inget tålamod. Om en kompis ska komma så tjatas det hela dagen tills kompisen kommer. Om det är lördag så tjatas det om lördagsgodis direkt på morgonen, trots att barnen vet att det alltid är godis först EFTER lunch.
Om 7-åringen frågar om hen får ta t ex en glass och jag säger nej så kan hen sen komma med en glass ändå. Hen bryr sig ofta inte om vad vi svarar utan gör det som hen har tänkt sig i alla fall.
7-åringen har en sprudlande energi och fantasi. Hen är glad för det mesta (om det inte är något som går emot hen) och hen är väldigt kreativ.
7-åringen har känslorna utanpå kroppen och blir snabbt väldigt arg, väldigt ledsen eller väldigt glad.
Vi lyckas aldrig få 7-åringen att sitta vid matbordet en hel måltid. Som tur är så är vi smartare nu än vad vi var gällande C, så 7-åringen får ofta sitta framför TV:n och äta.
Vår 7-åring lär sig inte av konsekvenser! Precis som C! Uteblivet lördagsgodis eller 5 minuter på rummet gör ingen skillnad. Det går inte bättre nästa gång för det. Tro mig! Vi har provat alla ”vanliga” uppfostringsmetoder. Vi har testat belöningar (olika system) och konsekvenser. Vi har pratat och förklarat. Vi har höjt rösten… Inget har hjälpt. Varken på C eller 7-åringen. Det går inte när förmågan saknas.
Kanhända att det är en funktionsvariation med ASD och ADHD för 7-åringen… Eller så är det bara miljön och en mognadsfråga. Det får tiden utvisa!
Vi har haft våra grubblerier även gällande 11-åringen. Där tror jag dock inte en diagnos inom autismspektrum utan möjligtvis ADD. Men jag vet inte… 11-åringen är hemma från skolan och vilar ungefär en dag i veckan. Lärarna har sänkt pressen och kraven på hen i skolan och hen har läxfritt. Vi fick kämpa för att få skolan att förstå. 11-åringen verkar må lite bättre men blir snabbt trött. Vi får se om vilan under sommarlovet kan leda till mer ork och energi. Annars får vi kanske ta tag mer i även 11-åringen till hösten…
11-åringen har sällan energi till att stanna på fritids. Hen har ingen fritidsaktivitet och hen leker aldrig med kompisar på fritiden. Det finns varken lust eller ork hos 11-åringen till det. Så synd tycker jag!
Jag hoppas verkligen att hen kommer igång igen!
Det är nog tufft för 11-åringen att vara i mitten mellan vårt 7-åriga energiknippe som aldrig är tyst, och C, som alltid är inne i sitt och har sina låsningar och sin ångestproblematik.
Vi erbjuder 11-åringen att hitta på saker med bara en av oss föräldrar. Men det finns inte energi till det heller.
11-åringen har alltid varit mer medgörlig. Inte lika mycket motstånd. Hen är vår lilla filosof och tänkare. Hen är känslig för sinnesstämningar och har alltid blivit väldigt förnärmad vid tillsägelser och tillrättavisningar. 11-åringen är mer allvarsam än sina syskon och kan också vara mer långsint och tjurig.
Vår 11-åring är den som kan sitta vid matbordet och prata och även lyssna på andra. Hen har inte alls myror i benen på samma sätt som C och 7-åringen.
7-åringen har myror i brallan!
Vår 11-åring är väldigt omtänksam och empatisk och kan hjälpa till mer spontant ibland, när orken finns, eller trösta 7-åringen när hen är ledsen. 11-åringen överöser mig med komplimanger och kärlek. Jag får höra flera gånger om dagen hur mycket hen älskar mig och att jag är världens bästa mamma. ❤
(bilden är från Messenger)
Jag önskar att det blir en kanonsommar så hela min familj kan tanka positiv energi!
Den energin behöver vi VERKLIGEN till hösten!
Dela detta:
I symbios
I veckan har jag varit på jobbet och hälsat på. Det var längesen! Vi har haft så mycket möten inbokade för både Cs och 11-åringens räkning så jag har inte orkat ta mig dit. Det var kul att träffa kollegorna men det kändes väldigt skönt att gå hem sen.
Chefen undrade hur det blir till hösten. Jag sa att jag inte riktigt vet hur jag kommer att må efter sommaren.
En kollega frågade om jag är sjukskriven för mig eller för C. Jag är sjukskriven för mig (har många stressymptom) men på grund av C kan man säga. Jobbsituationen var inte heller bra när jag väl bestämde mig för att det inte gick att jobba längre.
Om C hade blivit sjukskriven när vi bad om det, eller om skolan hade lyssnat på oss direkt när vi signalerade att C inte mådde bra i skolan, så hade jag nog inte varit sjukskriven nu. Det är kampen för mitt barn som har knäckt mig.
Jag känner att mitt och Cs mående (även 11-åringens numera) är i symbios. Om de börjar må bättre kommer jag att må bättre.
Det är ju så att jag är sjukskriven från mitt jobb. Men jag kan ju inte sjukskriva mig från min familj och mitt liv. Det finns inte mycket tid till återhämtning men jag försöker gå en daglig promenad.
Jag har länge tänkt att jag ska måla med mina akrylfärger men jag orkar liksom inte ta fram grejerna. Det blir ett för stort projekt. Jag har också provat att läsa en skönlitterär bok men det fungerar inte. Jag kommer inte ihåg handlingen. Däremot kan jag läsa allt om autism utan att krokna! Jag läser bloggar och böcker och jag älskar verkligen att skriva av mig på bloggen och sitta och göra mina egna bilder och små analyser. Det ger energi! 🙂
Nu är det helg igen och snart är det sommarlov! Det är så vackert ute nu när allt blommar. Helt underbart!
Jag har bakat en chocolate chip cookie i gjutjärnspanna till kvällsfikat. Mums!
Trevlig helg!
Dela detta:
Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Stress, Vardag
Lösenordsskyddad: Bristande föräldraförmåga? Nej! Vi är superföräldrar!
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under Anpassningar, Ångest, Boktips, Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Kommunikation, Skola, Stress
”Vad går du på egentligen?”’
Jag är sjukskriven 100% för stress och utmattning. Jag har svårigheter med mitt minne och min koncentration. Jag sover dåligt. Jag har IBS med förvärrade symptom pga. stressen och jag har nästan dagligen spänningshuvudvärk. Jag är hemma för att vila. Trots att jag behöver vila så får jag inte mycket vila. Så hur orkar jag? Vad går jag på egentligen?
Mitt liv går ut på att få upp mina barns näsor över ytan. På det sättet hoppas jag få upp även min egen näsa över ytan. Jag kan inte må bättre än mina älskade barn!
Min sjukskrivna tillvaro går ut på att stötta och hjälpa min 13-åring med ASD (asperger) och hemmasittarproblematik samt att göra allt som står i min makt för att förhindra att även 10-åringen kraschar. Sen måste jag också finnas där för min, än så länge, pigga och glada 6-åring.
Idag gick jag upp kl. 6:30. Jag kände mig väldigt trött som vanligt. Jag sov dåligt i natt igen. Jag började väcka 10-åringen som har varit hemma från skolan måndag-onsdag pga. förkylning. Idag skulle hen gå till skolan hade vi bestämt! Men 10-åringen började visa motstånd direkt. Drog upp täcket. Vände ryggen till. Ville inte prata. Ville inte titta på mig. Bara låg där. Jag kände panik!
Vår 6-åring gick upp och klädde på sig. Inga problem där. Än…
Jag och maken turades om att gå in till 10-åringen. Bytte av varandra för att behålla lugnet. Vi märkte på 10-åringen att det var en tuff morgon.
Egentligen skulle maken promenera till skolan med syskonen men eftersom 10-åringen visade så stort motstånd bestämde vi att jag skulle köra dem och sen åka hem till C för nästa ångestpass.
Jag pratade med 10-åringen och vi bestämde att jag skulle hämta hen kl. 12 idag (hen slutar egentligen kl. 14:30).
Maken gick till bilen och väntade med 6-åringen. Jag stannade inne med 10-åringen. Vi kom till hallen, den kritiska zonen, då 10-åringen plötsligt satte sig i hörnet med ryggen mot mig och bara skakade. Jag höll på att gå sönder. Mitt lilla älskade barn. Jag drog upp hen och kramade hen hårt och sa ”Nu gör vi det här! Du har varit hemma länge. Först påsklov och sen tre dagar den här veckan. Det känns nog lite konstigt men du kommer att fixa det! Du måste ut ur den onda cirkeln och in i den goda svängen!”
10-åringen tog sakta på sig ytterkläderna och gick till bilen med tunga steg. Min huvudvärk började komma rejält. Helt slut kl. 7:50 på morgonen…
Jag körde maken och syskonen till skolan (det tar bara några minuter med bil). Jag fick senare ett sms från maken där han skrev att kompisarna hade sprungit fram till 10-åringen och sett glada ut när hen kom. 🙂
Hemma väntade C. I sängen. Jag hade sagt till C att gå upp innan jag åkte men det hade hen inte gjort. C har kämpat mot sin ångest och varit i skolan både tisdag och onsdag. Idag sa C ”Nu blir det för mycket! Idag orkar jag bara inte! Jag satsar allt på imorgon!”
Jag försökte peppa lite men lade ner det fort. Ingen idé idag.
Jag satte mig i soffan. Kom på att jag bara hade ätit ett ägg till frukost. Fick ju plötsligt bryta min frukost för att köra ”taxi”.
Jag fixade kaffe och gick och satte mig i soffan igen. Hade ont i magen så jag kunde inte äta något. C kom till soffan och började titta på YouTube-klipp på sin mobil. Jag satt bara och stirrade. Orkade inte ta mig för någonting. Bara satt där. I en dryg timme.
Sen kom jag på att C varken hade ätit frukost eller tagit sin medicin. C är inte självgående så det ansvaret ligger på mig eller maken.
Jag masade mig upp för att fixa iordning något att äta till C och ge C hens medicin. Sen tänkte jag att eftersom jag ändå stod upp så var det bäst att försöka orka städa toaletterna. Vi ska ha gäster imorgon (annars hade jag inte städat kan jag säga!).
Jag hällde medel i toaletterna. Sen kom jag på att jag måste sätta på diskmaskinen. Men den strulade för det var stopp i slangen så jag fick hålla på en stund med det och fick inte igång den. Sen kom jag på att jag skulle ta ner julgardinen i köksfönstret och stryka den andra gardinen så jag tog fram strykbrädan men då kom jag på att jag hade hällt rengöringsmedel i toaletterna så jag gick dit för att skrubba… När jag stod och skrubbade så kom jag på att jag måste vattna blommorna så jag gick till köket för att ställa fram vattenkannan så jag inte skulle glömma de stackars torra blommorna. Just det ja där stod strykbrädan… Vilken snurr!
Kl. 11:50 skulle jag åka för att hämta 10-åringen. Då hade jag i alla fall städat klart toaletterna.
Jag hämtade en glad och pigg 10-åring som sa att jag är den bästa mamman i världen! Jag frågade: ”Förstår du nu varför jag tvingade iväg dig i morse?”
”Ja det gör jag mamma. Tack!”
Vad går jag på egentligen?
Jag går på någonting väldigt starkt. Det ger kraft och energi när man tror att alla reserver är slut. Det är gratis och det kan växa.
JAG GÅR PÅ KÄRLEK!
Dela detta:
Ibland…
(Bilden är från Messenger)
Ibland är jag så himla trött. Att vara förälder är en krävande roll.
Det är inte säkert att jag är så sugen på att ta av mig vantarna och knyta skridskor eller snyta en näsa i -10 grader. Men jag gör det!
Jag kanske inte heller orkar fixa den där mackan för jag vill också sitta under en filt i soffan. Men jag (eller maken) gör det!
Jag orkar inte alltid laga mat, tömma diskmaskinen, städa, tvätta, handla…
Men jag (eller maken) gör det!
Jag orkar inte springa fram och tillbaka till barnens rum på kvällarna när de ska sova. Men jag (eller maken) gör det!
Jag är inte så sugen på att packa alla väskor när vi ska på semester. Men jag och maken gör det!
Jag påminner om gympakläder, packar matsäck, tar barnen till aktiviteter…
Jag gosar, tröstar, älskar, nattar, kramar, pussar… Finns här för mina fina barn. Det orkar jag! 🙂
Det är mycket jag gör. Som jag måste göra. Trots att jag egentligen inte orkar.
Att vara förälder till barn med NPF kräver ännu mer.
Jag måste läsa på, söka information, gå på många möten, hålla koll på medicinen och även stötta och hjälpa ännu mer. Mitt barn behöver hjälp med saker som andra barn i hens ålder klarar. Mitt barn är inte självgående på något sätt (förutom vid vissa självvalda aktiviteter). Jag måste förbereda och förebygga. Jag måste stötta när mitt barn får ångest.
Ibland tänker jag på framtiden och undrar hur det ska gå. C missade nästan hela åk 6 och nu snart hela åk 7.
Hur länge måste jag orka serva och fixa? Kommer C att bli självgående? Kommer C att gå ut 9:an med betyg? Kommer C att få ett jobb och orka jobba? Flytta hemifrån? Hur ska vi vända detta?
Jag är sjukskriven 100% för utmattning just nu. Kommer jag att orka jobba igen? Vad händer om läkaren inte förlänger min sjukskrivning som går ut nu om några veckor? Vad händer om inte Försäkringskassan accepterar min sjukskrivning? När ska jag hinna vila och bygga upp mig själv?
Nu har vi varit en vecka i fjällen. Det har varit en både bra och dålig vecka. Dålig om jag jämför med hur det var förr. Förr hade inte C låsningar och ångest och hen åkte skidor hela dagarna. I år blev det inte så mycket åkning för C. Men veckan har haft några fina stunder ändå. Det har ju gått framåt för C på det stora hela om jag jämför med förra året. Dock har senaste månaden varit ett tungt bakslag.
Tyvärr slutade fjällenveckan med bråk. C var inte rolig att ha att göra med igår. Hen gjorde ljud och psykade både syskonen, mig och maken. Det märktes att C behöver komma hem nu. Hem till tryggheten i sitt rum och till sin dator.
Imorgon är det skoldag. Hoppas jag! Dessutom har vi möte på BUP med 10-åringen. In i hamsterhjulet igen..
Ibland är jag bara så trött…
Postat med WordPress för Android
Dela detta:
Jag måste orka! Men hur?
Jag känner mig sliten!
(Bilden är från Messenger)
Det är helt galet vilket liv vi har. INGENTING fungerar känns det som! C har stort bakslag och kom inte iväg till ”hemmasittarskolan” idag. Inte helt oväntat efter en veckas sportlov. Det blir inte lättare av att C var hemma hela veckan före lovet också. Läraren på skolan har nog inte heller riktigt förstått Cs inre kaos utan ser mer den högfungerande C vilket gör att läraren verkar tvivla lite på vår föräldrakapacitet.
10-åringen är låg. Äter dåligt, sover dåligt och tycker att allt är tråkigt. Idag har jag återigen varit med 10-åringen i skolan. Hen hade aldrig kommit iväg annars.
Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till 10-åringen. Hen använder samma ord om skolan som C har gjort och hen beter sig på samma sätt. Jag vill inte att min 10-åring ska fastna hemma som C gjorde. Istället följer jag med och hjälper och peppar. Vi ska ha möte med skolan och prata om läxfritt och att vi vill att skolan ska sänka kraven på 10-åringen ett tag så att hen kommer på fötter. Min 10-åring är deprimerad. Vi har bokat möte på BUP i april. Jag är ju sjukskriven för stress/utmattning och orkar egentligen inte vara i skolmiljö en hel dag. Jag är så trött… Men jag måste ju hjälpa min 10-åring…
Denna bok rekommenderas! Perfekt att ge till barnens lärare. Den är på rea på Adlibris just nu såg jag! Passa på!
I helgen har vi haft lite paus ett dygn. Svärmor passade barnen och vi var ute och åt och bodde på hotell. Det var jätteskönt! Men åh vad svårt det är att få ett äktenskap att fungera under dessa förhållanden. Det känns som vi kvävs. Det finns ingen plats alls för oss i vardagen. När vi är iväg kan vi hitta tillbaka till varandra men vi har ju inte så mycket att prata om egentligen. Jag får ju inte så mycket input i mitt liv.
I vardagen är vi ett företag känns det som. Vi har våra olika roller och uppgifter och gör det som ska göras. Vi hinner inte sitta med varandra och ta en kopp kaffe på kvällen. Just nu sover jag med 6-åringen och 10-åringen och eftersom nattningen tar tid och jag är så himla trött så går jag ofta och lägger mig med dem.
Maken och jag bråkar en hel del också. Det börjar med att vi är sura på barnen (oftast) och sen låter vi det gå ut över varandra. Vi kan också bråka om hur vi ska hantera situationer och om den ena tycker att den andra gjorde fel. Att ”jobba” låg-affektivt är så viktigt! Och det är viktigt att vi båda gör det för att det ska fungera. Men kruxet är att vi båda är utmattade. Hur ska man lyckas vara låg-affektiv och tänka 10 vändor då innan man agerar? Vi har ju känslorna utanpå kroppen lika mycket som barnen!
I lördags var jag på tjejmiddag. Det var trevligt men jobbigt. Jag satt där och skrattade och drack vin som de andra. Men inuti hade jag en klump i magen. Skrattet fastnade lite i halsen. Jag är inte glad. Jag mår inte bra. Det ÄR inte bra.
En av mina vänner, som jobbar med barn, började berätta om en situation då en elev hade fått ett utbrott och kastat en stol. Hon berättade att rektorn hade varit på barnets sida när hon kom och beklagade sig. Jag, som nyligen var på Bo Hejlskov Elvéns föreläsning om hur man ska bemöta konflikter, sa att jag höll med rektorn och frågade henne vad hon hade gjort för att eleven kände att den behövde kasta en stol. Jag kan säga att den kommentaren inte hamnade i god jord. Det märktes att hon kände sig väldigt provocerad. Hon sa att en elev måste lära sig och förstå att det aldrig är okej att kasta en stol. Oavsett hur arg man blir! Jag fortsatte ifrågasätta och sa att det nog handlar om för högt ställda krav och för få anpassningar. Vi höll nästan på att bli ovänner så jag fick låta samtalet ebba ut. Men detta har satt igång mina tankar. Är det så viss skolpersonal (självklart finns det positiva undantag) ser på låg-affektivt bemötande? Personalen tycker att barnen ska fostras och förbjudas att kasta möbler… Det är klart att det inte är okej att kasta möbler men det finns ju en anledning till att de gör det! Jag tycker om min vän. Hon är klok och en bra mamma men… Detta tänk med låg-affektivt bemötande verkar hon inte köpa 😦 Jag förklarade också att vi vuxna bara kan samarbeta om vi är lugna och behåller kontrollen och tar ansvar. Då undrade hon om hon inte får bli arg. Jag försökte förklara att det nog inte lönar sig att bli arg i en situation som har urartat så.
Denna bok rekommenderas! Kanske ska köpa en till min vän 😉
Imorgon är en ny dag. Den konstanta oron för hur det ska gå på morgonen gnager. I natt vaknade jag klockan 4 och kunde inte somna om. Jag vet inte hur vi ska få vår vardag att fungera. Det känns som vi gör ALLT och ingenting hjälper. Det gick bättre för C ett tag. Då kroknade 10-åringen. Sen fick C bakslag och då gick det bättre ett tag med 10-åringen. Nu däremot mår ingen av dem bra.
Vi har samtal med resursenheten på kommunen. Vi funderar på att söka familjebehandling. Jag tror inte vi kommer ur detta utan hjälp. Egentligen skulle jag vilja att jag kan gå hemifrån kl. 7 varje morgon så får någon annan ta morgonstressen och pressen. Jag orkar inte ha det så här!
Jag skrev i mitt förra inlägg att jag skulle behöva ett slutdatum på det jobbiga. Då fick jag en kommentar på Facebook om att jag nog inte alls skulle vilja det. Den kvinnan hade haft det jobbigt i 8 år. Hon sa att om jag har ett slutdatum så finns risken att jag kollapsar totalt. För vem vet när det blir? Och C har ju sin diagnos. Det är ingenting som kommer att försvinna. Hon sa också att jag måste ta vara på de positiva stunderna. Jag försöker!
Jag måste orka! Men hur?
Dela detta:
Jag måste tänka om!
Ny agenda! Jag måste tänka om!
(bilden är från Messenger)
Sedan allt det här med C hände – skolan slutade fungera, hen fick sin diagnos, 10-åringen började må dåligt och maken och jag blev sjukskrivna har jag gått ”all in” för att fixa detta. Jag lever i detta 100%. Det är min ”mission” att fixa min familj. Det är det enda jag tänker på HELA TIDEN. Och enligt maken det enda jag pratar om. Han har rätt!
Jag är med i flera grupper på Facebook som bara handlar om barn i svårigheter på olika sätt. Dessa grupper är helt fantastiska och jag är så tacksam över att de finns. Grupperna har gjort att jag känner mig mindre ensam i detta svåra och att jag har en arena där jag inte behöver låtsas. Jag kan skriva om allt jobbigt vi brottas med. Jag får tips, råd och pepp. Jag försöker själv peppa och stötta. Jag är inne och läser flera gånger om dagen för att följa föräldrars och barns kamp.
I fredags var jag och maken på möte på kommunens resursenhet. Vi ville berätta för dem om vår situation och se om de har något bra stöd vi kan söka. Vi var där en timme och tömde (för sjuttioelfte gången kändes det som) ut vår historia om vägen från en ”vanlig familj” till en familj i kris. Efter vi hade berättat vår historia så summerade en av kvinnorna ”Det låter som ni två samarbetar bra, kommunicerar, försöker byta av varandra när den ena blir trött och verkligen gör allt för era barn! Ni är väldigt resursstarka och gör ett väldigt bra jobb! Men det är inte konstigt att ni är trötta!”. Någonstans på mitten där började jag gråta (igen, känns som jag gråter ofta nuförtiden). De berömde oss för allt vi gör. Det kändes så skönt att höra dessa ord! Det som är jobbigt är att det känns som det vi gör inte hjälper eller räcker. Men C gör faktiskt framsteg och vi ska inte låta vår 10-åring falla.
På mötet sa maken att han är orolig för mig och över att jag inte kan släppa detta alls. Att jag suger in all information, läser, skriver… Att hela mitt liv just nu handlar om detta svåra. Han har rätt… Eftersom jag är sjukskriven 100% så får jag ju ingen annan input. Min man jobbar ju lite i alla fall.
Så nu har jag bestämt mig för att jag måste tänka om! Max 90 minuter/dag får jag ägna åt att skriva i bloggen och att gå in i andras bloggar om NPF och stödjande grupper på Facebook. Resten av tiden ska jag tvinga mig själv att låta bli! Jag kommer aldrig att orka annars! Så ni som skriver till mig på Facebook får räkna med lite längre svarstid.
Jag ska hjälpa barnen att komma iväg till skolan på morgonen. Förhoppningsvis lyckas jag. Sen ska jag ta en daglig promenad på en timme. Sen blir det max 90 minuter i ”det svåra/min mission” under dagen. Övrig tid ska jag måla/rita, läsa (om något som inte handlar om min ”mission”), fika, kanske göra lite nytta hemma… Jag måste! För MIN skull. Om jag inte fyller på med annat kommer jag att krascha ännu mer.
Dessutom ska maken och jag sätta av en ”prata-om-det-jobbiga-tid” varje dag. Ca. 30 minuter/dag får vi prata om det. Övrig tid ska vi inte prata om just det. Detta kommer att bli VÄLDIGT SVÅRT för mig men jag ska verkligen försöka. Som det är nu pratar jag bara om DET.
Vi har ett till möte bokat på resursenheten. Vi får se vad det ger. Det känns i alla fall skönt att de tyckte att vi gör ett bra jobb! Jag tvivlar så mycket på mig själv ibland… Känner mig så misslyckad och otillräcklig… Så värdelös… Att höra att vi är bra kändes skönt då. Nu känner jag mig inte så stärkt längre. Vi lyckas ju inte… Trots allt vi gör. Det kanske lät bättre än vad det är… Så kommer tvivlet igen…
Nu har min 10-åring fått pulver som ska sätta igång magen. I morse vägrade hen först ta det. Varför kan ingenting någonsin bara flyta på? Tillslut gick det i alla fall. Men 10-åringen har haft en låg dag idag så jag fick vara med hen i skolan. Kanske inte riktigt vad jag behöver nu när jag är sjukskriven… Vad gör man inte för sina barn…?
C kom iväg efter en del pepp/press men var bara i skolan del av tid då hen kände sig hängig. Jag känner att jag har tappat förmågan att bedöma om mina barn är sjuka eller inte. Jag är så bränd/skadad av hur det blev med C. Hur ska jag veta? Jag har ingen magkänsla längre…
I morgon börjar mitt nya liv med ny input. Wish me luck! För det kommer inte att bli lätt att ”detoxa”. Men JAG MÅSTE TÄNKA OM!
Dela detta:
Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Stress
supermamsen 