Etikettarkiv: skolplikt

augusti 22, 2016 · 09:41

Fungerande skolgång är ingen självklarhet 

Idag är det skolstart på många håll i Sverige. De flesta barn kände sig kanske lite pirriga och förväntansfulla igår. Många såg framemot att träffa kompisar, både nya och gamla. Vissa kände att det skulle bli jobbigt att komma upp på morgonen och att de kanske inte är supertaggade att börja med skolarbete igen. Men på det stora hela kändes det okej för dessa barn igår.

Deras föräldrar tyckte också att det skulle bli jobbigt att komma upp på morgonen men tänkte att de kommer in i det igen efter några dagar. De kände kanske till och med att det skulle bli skönt att komma in i ”vardagslunken”. Skolan fungerar och flyter på för dessa barn. De passar in i ”normen”.

För andra barn har hela sommaren varit lite förstörd vid tanken på att efter sommaren börjar skolan igen. Vissa barn blir mobbade i skolan och är livrädda för att gå tillbaka. Andra barn har blivit utmattade för att skolan inte har varit tillgänglig på deras villkor. De är oroliga för att återigen bli tvingade in i en miljö och tillvaro som inte passar dem.

Vissa barn har inte varit i skolan på länge. Kanske flera år. Dessa barn har blivit utslagna av det svenska skolsystemet. Jag vill poängtera att dessa barn inte skolkar. De har räddat sig själva genom att vara hemma.

Skolplikten ligger som en tung börda på dessa familjer. Ska föräldrar tvinga iväg sina barn till icke anpassade skolor på bekostnad av barnen själva?

Dessa föräldrar har inte heller kunnat koppla av under sommaren. De vet att de återigen måste börja pressa sina barn att gå till skolan. De vet att uppfyllande av skolplikten är deras ansvar…

Många har möten framöver med Socialtjänsten. Det har återigen gjorts orosanmälningar baserade på hög frånvaro. En frånvaro som finns för att skolan inte möter barnets behov. Föräldrarna har blivit anklagade för att vara ”medberoende” när de stöttar och hjälper sina barn. De har blivit kallade slappa föräldrar som inte har pli på sina barn.

Dessa barn är frånvarande av en anledning! Det handlar om deras arbetsmiljö!

Skulle du jobba om du blev trakasserad av kollegor varje dag?

Skulle du jobba om ditt arbete gick ut på att översätta kinesiska till svenska och du inte kan ett ord kinesiska? (För så känns det nog för dessa barn om de hamnar i en obegriplig miljö)

Och om du som vuxen på grund av en omöjlig arbetssituation (du kan inte kinesiska) blev sjukskriven, skulle du bli tvingad att bo i en annan familj då? I en annan vanlig familj. Skulle du lära dig kinesiska då så att jobbet fungerade? Eller skulle egentligen dina arbetsuppgifter behöva anpassas efter din kunskap och din förmåga?

Skulle du viteshotas om du blev utmattad och inte orkade gå till jobbet? Skulle ett vite göra så att du klarade arbetsuppgifterna bättre? Skulle vitet göra så att du plötsligt kunde kinesiska?

Skulle din chef eller dina kollegor tvinga dig att jobba eller ta hem arbete om du kom och grät och sa att du är helt utmattad?

Nej, jag tror inte det! Varför ska det vara så svårt att förstå att detta gäller även våra barn?

Skolstart idag. För vissa. Inte för alla. Skolan måste anpassas för varje enskild individ. Dessa barn var osynliga på skolavslutningen och de är osynliga nu vid skolstarten.

Pedagogerna på skolorna gör allt de kan med de få och små medel de har. Jag vill betona att det inte är deras fel att de inte räcker till! Felet ligger högre upp och är en penga- och politikerfråga!

Idag vill jag skänka en extra tanke och en kram till alla de barn som av någon anledning inte kommer iväg till skolstarten. Det är inte ert fel. Det är skolsystemet som inte är tillgängligt på era villkor.

Jag vet att ni vill. Och jag hoppas att det blir lättare framöver och att skolan blir anpassad efter just era behov så att ni också kan må bra där!

(bilden är från Messenger)

12 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Taggat som , , , , , ,

augusti 10, 2016 · 16:27

Evigt ifrågasatt

(bilden är från Messenger)

(bilden är från Messenger)

Jag hade tänkt låta Expressens Ledare passera (läs ledaren HÄR). Jag har lagt så mycket energi redan på att försvara mitt barn och mitt agerande som förälder. Jag hade tänkt att inte ta åt mig den här gången. Inte gå igång. Inte låta det krypa innanför skinnet på mig. Inte bli arg, ledsen, uppgiven, frustrerad, provocerad… Igen… Men jag kan inte! Jag måste fortsätta försöka få ”folk” att förstå. Jag måste återigen försvara mig och mitt barn (och många andra som kämpar liksom vi).

Mitt barn, Calle, började må dåligt i årskurs 5. Han var då hemma sporadiskt från skolan. Vi märkte att Calle var trött och att han inte orkade alla skoldagar. Vi visste alltid om när han var hemma. Han skolkade inte. Calle uttryckte att han hade ont i huvudet och magen, att han var trött och inte orkade jobba. Calle bad läraren om att få jobba i den lilla gruppen (som några av klasskamraterna jobbade i) men han fick inte det för att han hade ingen diagnos då.

Rektorn sa till oss ”Ni har ingen pli på ert barn!”, ”Det är skolplikt!”, ”Det är inte barnet som ska bestämma!”, ”Det är ert jobb att se till att Calle är här!”. Vi försökte förklara att Calle inte orkade med skolan. Att han var trött. Vi fick inget gehör alls från skolan.

I årskurs 6 kämpade Calle på fram till höstlovet. Sen kraschade han helt och blev hemma. Vi hade bett skolan om anpassningar och stöd men fick ingen hjälp. Skolan litade inte på vårt barn eller på oss föräldrar.

Efter årskurs 6 fick Calle sin diagnos. Mitt barn har inte ADHD, som Ledaren i Expressen handlar om, utan autism. Att det fanns ett vårdbidrag att söka visste jag inte innan diagnosen.

Jag trodde i min enfald att diagnosen skulle medföra förståelse. Att vi skulle få stöd och hjälp. Istället har vi blivit fortsatt ifrågasatta. Vissa verkar inte tro att Calle har fått rätt diagnos. Vissa verkar tro att han inte har en diagnos. Istället för förståelse möts vi återigen av misstro.

Calle börjar må bättre nu tack vare att han har fått vila och att vi har gjort anpassningar i hemmet och börjat ställa rimliga krav på honom. Skolan (ny skola från åk 7) har fortsatt ifrågasätta oss och har uttryckt att ”Calle lever upp till sin diagnos inför föräldrar och omgivning”. Den meningen gör mig så arg! Lever upp till? Calle hade ju ingen diagnos innan kraschen. Vi har också fått höra att Calle använder härskarteknik för att styra oss föräldrar. Skolan gjorde en orosanmälan till Socialtjänsten baserad på Calles frånvaro. En skola som inte har lyssnat på våra rop på hjälp! Frånvaron hade inte behövt bli så hög!

Om ett barn inte fungerar i skolan så är det ett föräldraproblem enligt skolan. Om ett barn fungerar i skolan men inte hemma så är det också ett föräldraproblem enligt skolan. Många barn håller ihop i icke anpassade skolor för att sen krascha hemma. Var ligger skolans ansvar? Skolan ser bara vårt barn när han har bra dagar och klarar av att gå till skolan. Skolan ser inte Calle de dagar han är hemma med ångest. Calle går till skolan när han kan och har förmågan.

Det som skrämmer mig är att jag ser att det är så här det kommer att vara för mitt barn. Misstron tar aldrig slut. Jag läser en väldigt fin blogg av en ung kvinna med asperger och ADD. Hon får fortfarande kämpa för att få stöd och hjälp. Hon blir ifrågasatt av Försäkringskassan som tycker att hon borde orka jobba.

Diagnoser finns för att personer med funktionsnedsättning ska kunna få stöd och förståelse. Jag hade ingen önskan om att mitt barn skulle ha en diagnos. Det är en sista utväg när man märker att ens barn mår sämre och sämre och att det som fungerar med andra barn inte fungerar med just det här barnet.

Calle kämpade i skolan, som inte var anpassad efter hans behov, ända till årskurs 5. Sen orkade han inte mer. Calle gick i skolan på bekostnad av sig själv och kraschade.

Ska Calle som vuxen bli tvingad att jobba 100% på bekostnad av sig själv? Ge järnet ett par år och sen bli sjukskriven 100%? Är det smart? Eller är det bättre att låta honom (och andra personer med olika funktionsnedsättningar) jobba 25-50% (eller hur mycket de orkar) och faktiskt orka med ett liv både på jobbet och utanför jobbet.

Vårdbidraget som vi har ger inte många tusenlappar. Det ersätter inte på långa vägar min lön (jag är 100% sjukskriven numera pga. kampen för mitt barn och en ohållbar situation på mitt jobb) eller makens lön (han är också delvis sjukskriven).

Jag hade gärna bytt ut det lilla futtiga vårdbidraget och alla möten med BUP, skola, psykologer, läkare och Socialtjänsten mot ett lättare liv och ett fungerande arbetsliv.

Det är tufft att ha ett barn med en diagnos. Men det är faktiskt det minsta problemet i mitt liv egentligen. Det som är tuffast, och som tar det mesta av min energi, är att vi måste försvara oss hela tiden. Det tar på krafterna att bli ständigt ifrågasatt. Jag är NT (”normal”, neurotypisk) och kan orka med rätt mycket diskussioner. Men det tar på krafterna. Hur ska det gå för mitt barn i framtiden när han måste försvara sig själv?

Att publicera en Ledare som den i Expressen är en oerhörd kränkning mot alla oss som kämpar så! Den vittnar om en enorm okunskap och visar noll medmänsklighet och förståelse.

Alla är lika olika.
Alla är lika unika.
Alla är lika mycket värda!
Olika människor har olika förmågor.
Vissa människor orkar mer än andra.
Vissa människor behöver mer stöd.
NPF är osynligt! Men det finns ändå!
Är det så svårt att ta in?

Att vårdbidraget skulle leda till att fler vill ha diagnoser på sina barn är helt absurt! Det är ingen lätt process att få en diagnos och att söka vårdbidrag är att granskas under lupp och lämna ut hela sitt liv. Det är inget man gärna gör…

Min högsta önskan är att mitt barn ska få må bra och att mitt barn ska få ha en bra framtid och bli accepterad som han är!

Vi är många som kämpar! Hjälp oss istället för att sparka ner oss och trampa på oss…

16 kommentarer

Under Bloggtips, Diagnos, Skola

Taggat som , , , , , , , ,

juni 8, 2016 · 08:58

Till C, min kämpe ❤

Jag önskar att din rektor hade sagt detta till dig!

Njut nu av ditt sommarlov!

http://www.veravarg.com/rektorns-tal-till-alla-skolkare/

image

Lämna en kommentar

Under Diagnos, Hemmasittare, Skola

Taggat som , , , ,

maj 3, 2016 · 12:20

Underbara vår! Jag vill kunna slappna av och njuta!

Solen skiner, grönskan kommer och jag försöker slappna av och njuta. Jag älskar våren! Just den här tiden när det känns som hela naturen är på gång och man vet att man har hela sommaren framför sig. Helt underbart!

20160426_155739.jpg

Tyvärr har jag svårt att slappna av och njuta av den här våren. Vi ska som sagt snart på möte med Socialtjänsten efter ännu en orosanmälan. Skolan säger att C inte uppfyller skolplikten (vi vet!!!)  men tror inte att det är diagnos- eller skolrelaterat. Med andra ord tror de att det är vårt fel! Jag är så ledsen över denna misstro. Den knäcker mig men jag ska f-n visa att jag står pall.  Men det är inte så lätt att slappna av då.
JAG VET ATT VI GÖR RÄTT! Alla kurser jag har gått  och alla böcker och bloggar om autism som jag har läst säger att man ska sänka kraven, ta bort stressande situationer och se till att barnet har en chans att lyckas. Barnet måste också få ett visst medbestämmande och känna att hen har kontroll, annars kan det bli en låsning. Tyvärr är inte hemmasittarläraren på samma linje,  utan försöker hela tiden höja kraven snäppet över Cs förmåga. Skolan ser ju hela tiden bara den högfungerande C. Den C som vissa dagar klarar av att gå till skolan och hålla ihop. Skolan ser inte C de dagar det inte går…

Nu ska jag snart gå ut på en ”rensa-hjärnan-promenad”. Jag ser framemot en långhelg och det känns som sommarlovet inte kommer snart nog.

20160411_084819.jpg

Ni är många som följer min blogg nu. Jättekul! Det är inte en inkomstbringande blogg på något sätt. Jag bloggar bara för att skriva av mig, få stöd, ge stöd och tips och förhoppningsvis sprida kunskap.  Jag vill tipsa er om att gilla min sida SUPERMAMSEN på Facebook. Där lägger jag upp alla mina inlägg och delar ibland även annat läsvärt.

screenshot_2016-05-03-12-09-27-1.png

Min sida på Facebook. Välkomna!

Nästa vecka är det stora grejer på gång för C. Om allt går vägen kanske vi kan se en ljusning till hösten. Jag berättar mer när jag vet mer. 😉 Håll tummarna!

Önskar er en skön långhelg!

5 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Taggat som , , , , , , , , , ,

april 26, 2016 · 15:15

Utslagna familjer

Hjälp våra barn blomma istället för att vissna!

Hjälp våra barn blomma istället för att vissna!

Jag började skriva av mig på bloggen i somras (2015) efter att C hade fått sin diagnos asperger (högfungerande autism, ASD). C fick sin diagnos 13 år gammal efter att hen hade blivit en så kallad hemmasittare och kraschat i en icke anpassad skola i årskurs 6. Vi föräldrar hade mailbombat skolan och sagt att C inte trivdes och inte orkade vara i skolan, men vi fick inget gehör. Vi bad om möten som inte blev av. Vi bad om anpassningar som inte genomfördes osv.

När jag började blogga (min egen terapi) trodde jag att vi var mer eller mindre ensamma om att vara i denna sits. Ganska snabbt förstod jag dock att det handlar om hundratals, kanske tusentals, barn som faller i den svenska skolan. Jag är med i olika grupper på Facebook där vi föräldrar samlas för att utbyta tankar och peppa varandra. Vi är tusentals föräldrar! Jag är så tacksam för dessa stöttande grupper. Jag vet, ärligt talat, inte hur jag hade orkat utan det pepp och den förståelse jag får i dessa grupper.

Jag får otroligt mycket igenkännande kommentarer om mina blogginlägg. Jag vet inte hur många som har skrivit till mig att min historia är deras historia. Att deras barn inte heller fick stöd i tid. Att de som föräldrar också har blivit misstrodda och skuldbelagda. Att de också är sjukskrivna för att kampen för barnet (eller barnen) har blivit alltför tung att bära. Det är så sorgligt att vi är så många! 😦

Många vittnar om att visst är familjelivet tufft. Att ha någon med ett funktionshinder i familjen är inte lätt. Men det går att hantera. Det som dock tar knäcken på oss föräldrar är all okunskap runtomkring och den eviga misstron.

En av de frågor som kommer upp mest är ”Hur ska jag få skolan att förstå?”
Många skriver att skolan säger att ”Det går så bra när hen är här!”
Så sa skolan till oss också. Våra barn är många gånger specialister på att hålla ihop utåt. De vet ju vad som förväntas av dem och vill inte misslyckas. Sen kommer de hem och är helt slut. Vissa barn ligger bara i en hög och sover hemma, andra får utbrott, ångestattacker eller har stora konflikter med syskon och föräldrar. Många orkar inte ha något socialt umgänge på fritiden för skolan suger all energi. Det ser väldigt olika ut.

När vi föräldrar då påtalar att det nog måste ske anpassningar i skolan för att våra barn ska orka med så säger skolan att det är ett ”hemmaproblem”. Som jag ser det är det här det stora problemet ligger. Skolan kan inte se att det kan finnas en fördröjd effekt. Utmattningen visar sig efteråt. Detta leder till att barnen tillslut ger upp och slutar gå till skolan.

När det händer – då vaknar skolan! Då blir det möten och det blir orosanmälningar till Socialtjänsten. Skolan måste ju anmäla hög frånvaro för att det är skolplikt. Det är ju lätt att slänga in en orosanmälan för att ha  ryggen fri  efter att inte har lyssnat på oss föräldrar som har ropat på hjälp. Denna anmälan känns mer som ett slag under bältet trots att skolan säger att de gör det av ”välvilja”. En sådan anmälan skapar stress för redan stressade och pressade föräldrar. Ibland kan skolan och föräldrarna göra en anmälan tillsammans. Det känns lite bättre. Men att bli anmäld bakom ryggen är kränkande när man har kämpat länge för sitt/sina barn. Kunde de inte istället ha lyssnat på oss innan kraschen? Det är ju skolans fel att det blev så här!

bild bloggen familj 2 jpeg

När skolan vaknar är det försent! Uppförsbacken är enorm för ett barn som har blivit utmattat i skolan. Nu behövs det resurser och pengar. Föräldrarna är som sagt dessutom kanske sjukskrivna. Vad kostar inte detta samhället? Varför inte göra rätt från början?

Skolan tycker att vi ska dra in datatider, ha kompisförbud och absolut inte vara hemma och pyssla om våra barn. Då blir det ju mysigt hemma. Men hallå?! Våra barn är utmattade och behöver bli ompysslade. De behöver göra saker som de mår bra av för att få någon form av glädje och energi i sin tillvaro. De behöver hjälp med att komma tillbaka till ett ”vanligt” liv. De kommer inte att må bättre om vi bestraffar dem för att de mår dåligt. Det verkar skolan tro. Detta är också ett stort problem.

Skolan tycker att vi legitimerar hemmasittandet om vi låter våra barn göra saker de mår bra av. Det visar ju tydligt att skolan verkligen inte förstår att våra barn faktiskt inte har valt att bli hemmasittare. De blev hemmasittare för att skolan inte stöttade dem på rätt sätt.

Ett annat ämne som ofta kommer upp i dessa grupper är när föräldrarna är separerade och bara en förälder vill kännas vid/acceptera sitt barns diagnos. Detta leder till splittringar och det blir svårt att hjälpa barnet. Ofta kan det vara olika för barnet vilken förälder man är hos. Hos ”förälder 1” kanske barnet lyckas ta sig iväg till skolan hela veckan. Vad det beror vet inte jag. Det kan bero på att den föräldern är hårdare så barnet anstränger sig och håller ihop där. Det kan bero på rutiner och bra strukturer… Hos ”förälder 2” går det inte lika bra. Det kan bero på att barnet känner sig tryggare där och vågar protestera. Det kan bero på att barnet är utmattat efter en ansträngande vecka hos ”förälder 1”, det kan bero på bristande rutiner och strukturer… Vem vet? Dock verkar skolan ofta skuldbelägga den förälder som inte lyckas få iväg sitt barn till skolan. Detta är ju helt fel! Det kan faktiskt vara så att det VERKLIGEN är den föräldern som förstår sitt barns mående bäst.

Vi bor i ett välfärdsland med ett bra socialt skyddsnät. Ändå händer detta så många barn. Var ligger felet? Hur ska vi få en skola för alla? En skola där inget barn kraschar?

Skolan måste ju för det första börja lyssna på oss föräldrar. Det är ju inte så att vi plötsligt börjar uppmuntra våra barn att vara hemma. VI VILL INTE ATT VÅRA BARN SKA VARA HEMMA. Vi kämpar hela tiden för att våra barn ska få det stöd och den hjälp de behöver i skolan. Vi förstår också att skolan är viktig för våra barns framtid. Det är därför vi vill att skolan ska anpassas efter våra barns behov. Och skolan måste anpassas INNAN våra barn kraschar. Att de bryter ihop hemma blir ett hemmaproblem men orsaken är skolan.

Jag har varit, och är fortfarande, väldigt ledsen över allt detta. Men jag börjar känna mig mer och mer arg! Vi är alltför många utslagna familjer… Vi är familjer som har varit ”normala” familjer men som har blivit utslagna av ett stelbent skolsystem med personer som tror att de kan och förstår sig på diagnoser/olika behov.  Med personer som vill ha alla barn stöpta i samma form… Självklart finns det skolor som har rätt arbetssätt och förståelse men tyvärr är vi alltför många som möter skolor med bristande kunskap om NPF.

Jag delar en bild från ”Vilse i klassen” (finns på Facebook) som tydligt beskriver hela problemet. Skolan tror att de förstår. Så länge de bara ser toppen på isberget kommer vi bli fler och fler utslagna familjer…

Skolan måste titta under vattenytan och hjälpa våra barn!

Skolan måste titta under vattenytan och hjälpa våra barn!

36 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Taggat som , , , , , , , , ,

februari 23, 2016 · 19:11

Ett systemfel

Om eleven inte får följa den gröna vägen är det ett systemfel. Det verkar alldeles för vanligt att en elev blir inföst på den svarta vägen pga. yttre press som skolplikt och risk för anmälan till Socialtjänsten vid hög frånvaro.

Våra barn måste ha en dräglig arbetsmiljö med rätt anpassningar och stöd. Om de inte får det kommer de att krascha. Den gröna vägen borde vara självklar!

image

Den gröna vägen är rätt väg!

Postat med WordPress för Android

3 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Stress

Taggat som , , ,

februari 22, 2016 · 11:44

Vårt liv ligger i andras händer!

Snälla kommun! Låt mitt barn få läka i sin egen takt! (bilden är från Messenger)

Snälla kommun! Låt mitt barn få läka i sin egen takt!
(bilden är från Messenger)

Något jag känner mer och mer och som gör att jag känner mig så maktlös är att vårt liv ligger i andras händer. Det är ju ett uttryck som man kanske ibland lite slarvigt kan använda. I vårt fall är dock verkligen så.

C blev utmattad i en icke anpassad skola. Vi bad skolan om stöd långt innan kraschen men vi fick inget gehör. På den tiden hade ju C ingen diagnos. Den fick hen efter kraschen. Tänk om skolan hade lyssnat på oss…

Detta är vår väg.

Detta är vår väg.

Nu befinner vi oss i ett annat läge. Vi och skolan vet om Cs diagnos (högfungerande autism, ASD). Skolan har förutsättningar att möta C på rätt sätt med anpassningar. Vi har möjlighet att lyssna på C och hjälpa hen tillbaka i lugn takt efter nästan ett läsår hemma (mer eller mindre hela år 6).

C började på en högstadieskola i augusti som hen tillhör (hemskolan). Det är dock inte där C går just nu. C går på kommunens ”hemmasittarskola” där elever med hög skolfrånvaro från hela kommunen går. Det finns åtta platser på skolan. Tanken är att C ska börja där för att sen sakta flytta skoltimmar till hemskolan.

I september började C på hemmasittarskolan. Hen gick då en timme/dag. Lyckades inte gå dit alla dagar i veckan men oftast. Nu går C på hemmasittarskolan tre timmar/dag + lunch. Hen lyckas inte varje dag men oftast 2-3 dagar i veckan. C har gjort enorma framsteg. För ett år sedan hade C noll närvaro.

Nu till det stora problemet. För att C ska få behålla sin plats på hemmasittarskolan måste det vara en uppåtgående kurva med mer och mer närvaro. C kan ha en bra vecka men sen efter det kan det komma ett bakslag med mycket frånvaro igen. Detta tycker inte hemmasittarläraren och kommunen är bra!

Vi har märkt att C har bra och dåliga dagar. Vissa dagar är det nästan lätt för C att komma iväg. Andra dagar är det omöjligt. C VILL OM C KAN. Vi föräldrar försöker låta C vara hemma när hen behöver det. Dock blev vi i höstas anmälda till Socialtjänsten av skolan för att de tyckte att C hade för hög frånvaro. Helt galet ju! Socialtjänsten gjorde ingen utredning. Personligen tycker jag att det finns mer grund för en anmälan om skolan eller föräldrarna tvingar ett utmattat barn till skolan tills det stupar.

Nu är vi ett läge att det finns en risk att C förlorar sin plats på hemmasittarskolan. Vad skulle hända då? Jo C, som kämpar så otroligt mycket för att komma tillbaka, skulle krascha helt igen. Hen skulle känna sig totalt misslyckad och få ännu sämre självkänsla. Det skulle bli ett enormt bakslag och totalt hemmasittande igen. Detta får bara inte hända! Kommunen får inte knäcka mitt barn. C känner sig trygg på hemmasittarskolan och de dagar hen klarar av att gå dit så går hen dit.

Jag vill att C ska få gå den gröna vägen!

Jag vill att C ska få gå den gröna vägen!

Det svåra för oss föräldrar är att vi är så rädda att C förlorar sin plats om hen inte går dit att vi kanske pressar för mycket ibland. Jag vill så gärna låta mitt barn läka i den takt hen behöver! JAG HATAR ATT VÅRT LIV LIGGER I ANDRAS HÄNDER!

Vi är inte ensamma om att ha det så här. Dagligen läser jag i bloggar och olika grupper på Facebook om familjer som kämpar på precis som vi.
Barn som inte får hemundervisning för att skolan tycker att ”undervisning ska ske i skolan”.
Barn som inte får stöd för att ”barnet fungerar så bra när hen är här!”. Sen att barnet bryter ihop hemma varje dag efter att ha ansträngt sig och hållit ihop i en icke anpassad skola det är ett föräldraproblem.
Barn som känner pressen att de måste gå till skolan för att SKOLPLIKTEN finns där och det är straffbart att inte vara i skolan. Skulle en utmattad vuxen bli tvingad till arbetet?

Jag är rädd att om vi tvingar C tillbaka för fort så får vi börja om från början. Och det vill vi inte! Det går ju framåt nu! Men inte i tillräckligt snabb takt enligt kommunen. Men deras takt passar inte C. Hen behöver mer tid! Kan vi få det…? Jag är orolig och ARG!

4 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Skola, Stress

Taggat som , , , , , , ,

januari 27, 2016 · 13:51

Ett dygn i mitt liv

wpid-20151121_141006.jpg

Klockan ringer kl. 6:20. Jag vaknar med en oro i kroppen. En gnagande tärande känsla. Hur ska denna dag bli? Jag drar mig till ca. kl. 6:30 sen väcker jag 6-åringen som sover med mig och maken just nu. Jag gosar med hen, pratar lugnt…

Sen går jag eller maken in till 10-åringen och väcker hen ca. kl. 6:45. Vi klappar hen och säger att det är dags att börja vakna. Hen drar täcket över huvudet och muttrar… Oron börjar gnaga mer. Blir det en sån morgon…? 😦

Jag och maken går till varsin toalett och gör oss i ordning. Ca. kl 7 går vi in till varsitt syskon igen. 6-åringen brukar vi kunna lirka upp. Skoja lite, kittla lite. 6-åringen är den som är lättast att få upp ur sängen.

I morse sa dock 6-åringen att hen kände sig sjuk. Vi blev genast skeptiska. Hen kan väl inte vara sjuk. Direkt känner vi panik! Vad är det med våra barn? Vill inte 6-åringen heller gå till skolan nu?

6-åringen fick sin 5-årsspruta häromdagen. Vaccinet har varit slut ett tag i landet, där av först nu. Vi gav i alla fall med oss och lät hen vara hemma. Efter en stund kräktes hen. Stackars liten! Vi är så ”förstörda” av allting kring C så vi vågar inte låta våra barn vara hemma fast de mår dåligt. Detta är helt sjukt! Skolsyster sa att man kan få en reaktion på sprutan så det är troligen därför hen är hängig.

Med tanke på att vi har fått två orosanmälningar på oss till Socialtjänsten baserade på frånvaro (en för C och en för 10-åringen som var hemma nästan två veckor före höstlovet pga magont) så är det inte helt lätt att bara låta barnen vara hemma utan att VERKLIGEN analysera och ifrågasätta. Jag känner mig som världens sämsta mamma i dessa lägen!

Jag skrev ett inlägg i oktober som heter ”Vi måste lita på våra barn!”. Jag känner att vi måste lita på barnen men jag har svårt att slappna av i detta. Framförallt när det känns som ”att stanna hemma” är ett beteende som sprider sig bland våra barn. Hur ska jag hejda detta?

Vad ska jag göra för att hjälpa mina barn? (bilden är från Messenger)

Vad ska jag göra för att hjälpa mina barn? (bilden är från Messenger)

10-åringen är väldigt svår att få upp ur sängen. Hen har alltid varit morgontrött men nu är det värre än någonsin. Hen ligger kvar. Säger att hen inte orkar gå upp. Inte orkar gå till skolan. När hen säger så knyter det sig i min mage. Jag orkar inte med en hemmasittare till! 10-åringen har ingen diagnos (det tror jag absolut inte!) men hen har en reaktion på det som C och vår familj har gått igenom. Hen är trött och låg. Jag kan förstå det. Men jag är LIVRÄDD för att låta hen vara hemma. Det var så det började med C. Hen var hemma en dag då och då på grund av trötthet. Sen blev det mer och mer och tillslut helt hemma.

Vi brukar försöka prata med 10-åringen. Peppa lite. Ibland blir vi arga och då blir det ännu värre. Det slutar ofta med att hen kommer upp ur sängen ca. kl. 7:15 och sen blir det väldigt stressigt.

20160123_100857-1.jpg

Den lilla har C i sitt rum. Där ställer vi in datatid osv. Den stora har vi på matbordet.

6-åringen brukar äta lite frukost. 10-åringen har svårt att få i sig något. Just nu har 10-åringen svårt med maten överhuvudtaget. Hen äter väldigt lite och gillar bara ett fåtal rätter. Detta är säkert också ett tecken på att vår fina 10-åring inte är i balans just nu. Skolmaten går i princip inte alls. Vi brukar försöka få i 10-åringen lite frukost i alla fall och skickar med frukt/grönsak. Ibland vägrar hen ta med sig det. Det är en kamp i varje moment. Ingenting flyter bara på. Vissa dagar skickar jag med 10-åringen en matlåda. Personalen har lovat att hjälpa hen värma maten och sitta med hen i klassrummet så hen kan äta. Vad gör man inte…

Efter frukost är det tandborstning och sen till hallen (kritiska zonen) för påklädning. 6-åringen brukar vara klar snabbt. 10-åringen är långsam och sur. Suckar och gnäller… Ingenting är bra. Till slut kommer de oftast iväg något sena. Jag känner mig inte säker på att de kommer att ta sig iväg förrän maken och syskonen har kommit utanför huset och jag har låst dörren. EN del av min morgon avklarad!

Vi har lagt upp en rutin så att C och syskonen aldrig hinner träffas på morgonen. Då har vi bättre förutsättningar för en, i alla fall lite, bättre start på dagen.

I detta läge är jag helt slut. Jag har själv oftast inte hunnit äta frukost. Nu är klockan ca. 7:35 och jag ska väcka C. Det momentet är alltid jobbigt för jag vet aldrig hur det kommer att gå. Jag tassar in och sätter mig på sängkanten. Klappar hen på ryggen och säger att det är dags att gå upp. Frågar vad hen vill ha till frukost. Säger att hen kan ligga och dra sig lite så går jag och förbereder frukost.
Efter ett tag går jag tillbaka till C.
”Jag är trött!” mumlar C.
”Jag vet att du är trött!” säger jag och börjar klä på C. Detta kan ju kännas fånigt och konstigt eftersom C är 13 år. Men om jag inte gör detta blir klivet ur sängen övermäktigt för C och det blir garanterat en hemmadag. Jag brukar prata om Cs intresse, spelandet, för att distrahera och inte låta C hinna tänka på annat.

Efter påklädning lotsar jag C till toaletten och går till köket och fixar klart frukosten. Jag börjar känna lite hopp. Det kanske flyter på idag…

Om jag har tur kommer C sen till matbordet och sätter sig och äter. Om jag har otur går C tillbaka till sängen eller slänger sig på mage i soffan. Om C väljer soffan eller sängen så är det i princip kört med skolan den dagen. Det vet jag. Jag brukar ändå försöka peppa lite. Tyvärr tar C ofta det som press. Svår balans.

Om C väljer matbordet och börjar äta och tar sin medicin så är det lite mer lovande. Men det är fortfarande osäkert in i det sista. När C äter brukar jag också försöka hinna äta lite. Ca. kl. 8:10 ger jag C ett tuggummi. Hen mår illa av tandborstning på morgonen. Sen lotsar jag C till den kritiska zonen samtidigt som jag ställer frågor om hens spel. Jag brukar vara snabb med att låsa dörren när vi har kommit ut ur huset.

På höst/vår brukar C cykla till skolan men nu blir det bil eller promenad. När vi närmar oss skolan brukar C börja försöka förhandla (det kan hen börja med redan hemma ibland). Hen brukar säga:
”Jag orkar bara en timme idag! Inte tre timmar!”
”Du får prata med lärarna om det!” Det är skönt att jag slipper den förhandlingen i alla fall.

När C väl har gått till skolan är kl. ca. 8:30 och jag kan pusta ut lite. Ta en kopp kaffe. Skriva lite i bloggen. Försöka göra någon nytta hemma. Jag är glad att jag är sjukskriven. Det hade aldrig fungerat annars. Jag hade inte fungerat.

Ge mig tålamod!

Ge mig tålamod!

Just nu ska C vara i hemmasittarskolan kl. 8:30-11:30 och därefter följa med till matsalen. Det kan hända att C stannar hela sin tid men ofta får jag ett sms från hen att hen inte orkar eller från lärarna som säger att de har skickat hem C för att C inte orkar jobba. Detta gör att jag känner mig orolig hela förmiddagen och undrar hur det kommer att gå.

När C kommer hem fixar jag lunch till oss. Hen äter inte i matsalen utan följer bara med dit. Därefter brukar C sätta sig vid datorn. Jag brukar försöka hinna ta en timmes promenad själv varje dag med bra musik i lurarna. Det är min tid.

Ibland har vi möten inbokade på BUP, Socialtjänsten eller skolan. Vissa dagar har jag samtal att ringa eller mail att skriva som rör barnen på något sätt. Jag har också anmält mig till en del kurser på Aspergercenter. 10-åringen går just nu en syskonkurs.

Sen hämtar antingen maken eller jag syskonen ca. kl. 15. 10-åringen vill hem tidigt. Hen orkar inte vara på fritids.

I fredags morse var 10-åringen trött och ville inte gå till skolan. Men vi fick dit hen efter många om och men. Sen kl. 12 tittade jag ut genom fönstret. Där stod min 10-åring blek och kall. Hen hade gått hem från skolan. Mitt hjärta sprängdes kändes det som. Jag trodde först att jag skulle svimma. Mitt älskade barn. Vad är det som händer?
Jag hade fått ett sms från personalen att hen inte hade kommit till matsalen. Jag messade tillbaka att hen hade kommit hem. Sen gosade jag med min fina 10-åring och fixade pannkakor.
Med andra ord kan jag numera känna oro även för om min 10-åring kommer att fixa hela sin skoldag.

C och 10-åringen brukar sitta vid sina datorer efter skolan. 6-åringen ritar mycket, leker och tittar en del på TV.

Middagarna har vi styrt upp så att C kommer och hämtar mat och tar den till sitt rum. Sen äter vi andra. På detta sätt slipper C och 10-åringen träffas. Det känns trist att göra så men det är nödvändigt.

När barnen råkar hamna i soffan samtidigt slutar det alltid med bråk. De kastar kuddar på varandra, sparkas, retas… Det är en stor soffa men det hjälper inte. Därför försöker vi undvika att barnen är i soffan samtidigt.

Vi får ingen hjälp alls av barnen med hemmet. De dukar undan sina tallrikar efter maten men mer än så är det inte.

Om det är en duschadag kan det bli jobbigt. Det är svårt att få in C i duschen.

Vi har satt upp regler kring datatid och sovtid. Trots detta brukar det många gånger bli tjafs och C försöker förhandla (även 10-åringen ibland). Men det går lite bättre nu.

20160114_183143-1.jpg

Nattningen är en låååååång process. 6-åringen lägger vi ca. kl. 20 i vår säng och sjunger för hen. 10-åringen lägger sig kl. 20:30. 10-åringen brukar ha svårt att somna och ropar på oss flera gånger varje kväll. Hen brukar vilja gosprata länge. Ofta får jag ligga kvar i 10-åringens säng tills hen har somnat. Ibland till kl. 23. Hen brukar säga att hen hatar skolan. Det är så jobbigt att höra ett till barn säga så!
C brukar ligga med mobilen till kl. 21:30 och därefter lyssna på talbok. Ibland har C svårt att somna men nu när hen har både Melatonin och tyngdtäcke går det bättre.

Om C på något sätt mellanlandar i soffan efter datatid och dusch brukar det bli väldigt svårt att få hen därifrån. Hen låser sig och fastnar där. Detta är jättejobbigt och kan leda till stor och lång konflikt om inte jag och maken behåller lugnet. Och det är SÅ svårt att behålla lugnet! C kan sitta och stirra på oss.
Vi säger ”Gå och lägg dig nu!”
”Det tänker jag inte! Jag är inte trött!”
”Men du vet vad som gäller. Du ska lägga dig nu.”
Vi börjar bli irriterade eftersom vi kanske har en plan på att ta en kaffe och titta på någon serie tillsammans. Vi längtar efter dagens första gemensamma stund.
”Men jag tänker inte lägga mig!” Så här kan C hålla på i en timme. Utan problem. Det har hänt att maken och jag har gått och lagt oss i ren protest och C sitter kvar. Ibland erbjuder jag C lite massage. Det tar en stund och det blir för sent för både kaffe och TV-program. Maken och jag hinner sällan få tid tillsammans på kvällen. Eller någonsin för den delen.

Ca. kl. 21:30 kanske barnen ligger i sina sängar. Om vi har tur.
Då är maken och jag helt slut. Vi brukar lägga oss ca. kl. 23. Men vi har oftast svårt att somna. Sen ligger jag och grubblar och oroar mig för hur morgondagen kommer att bli. Om jag vaknar mitt i natten har jag svårt att somna om. Jag brukar sova ca. 6 timmar/natt, men inte i sträck. Och sällan djupsömn.

Jag har stunder då jag kan njuta och vara glad. Vi har roligt. Det är inte bara jobbigt i mitt liv. Men min tillvaro består av mycket oro som ligger där och molar. Trots att jag ler och skrattar så finns den där. Det är mycket fixande och anpassande. Mycket möten. Mycket press utifrån angående skolplikten, orosanmälningar… Folk som tycker att vi borde ha bättre pli på våra barn. Folk som tycker att det är väl ”bara att se till att barnen går till skolan. Punkt slut!”.
Jag har en konstant klump i magen. Kan aldrig vila i att något är bra. Jag önskar så att vår tillvaro kunde lätta lite.

wpid-20150703_125009.jpg

9 kommentarer

Under Anpassningar, Ångest, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Rutiner, Stress, Syskon, Vardag

Taggat som , , , , , , , , , , , ,

december 19, 2015 · 12:29

Turbulent vecka

God Jul! <3

God Jul! ❤

Jag är helt slut! Vilken vecka!

I måndags fick vi reda på att 10-åringens skola hade gjort en orosanmälan till Socialtjänsten baserad på 10-åringens frånvaro och mående. 10-åringen var hemma en del före höstlovet för magont/stress. Jag mailbombade skolan  om 10-åringens mående då hen även klagade på stökig klass osv. Jag fick inte direkt någon respons från skolan angående detta.

Jag blev sjukskriven efter höstlovet och sedan dess har 10-åringen knappt någon frånvaro alls (bara två dagar) och mår mycket bättre. Men skolan slår ut frånvaron på terminen och då var frånvaron för hög… Känns som lite dålig tajming, eftersom det går bättre nu, så jag blev jätteledsen. Skolan sa att de gör anmälan för att hjälpa oss och av välvilja. Den välviljan har gett mig magont och stora sömnsvårigheter hela veckan. Även om jag vet att vi gör allt och inte har något att dölja.

I tisdags var det motstånd i C. Jag tjatade/peppade/pressade (så svår balans) och lyckades få iväg C till hemmasittarskolan. C kom dock hem arg och ledsen efter ca. 1,5 timme (skulle vara där i 3 timmar). Hen hade blivit hemskickad för att hen inte ville jobba! Jag blev så irriterad på läraren. Han hade också gjort en orosanmälan på C förra veckan baserad på låg närvaro (Skolplikten var inte uppfylld). Schysst att skicka hem ungen då…
I tisdags gick inte 10-åringen till skolan. Hen hade huvudvärk (somnade sent i måndags pga stor konflikt med C på kvällen och 10-åringen sa till mig vid nattningen att hen vill byta till en vanlig normal familj och att hen hatar sitt liv). Jag försökte nästan tvinga 10-åringen till skolan med tanke på vår nya vetskap om hens orosanmälan.

I onsdags vaknade C och kände sig sjuk. Ont i halsen, hes och hängig. Med två orosanmälningar på halsen, främst baserade på frånvaro, så är det inte helt lätt låta ett barn vara hemma och vara sjukt i lugn och ro. Jag dubbelfrågade och dubbelkollade C. Men hen verkade hängig och lät hes så hen fick vara hemma.
Jag ville stötta 10-åringen så jag var med hen i skolan hela dagen. Klassen är verkligen stökig så jag kan förstå att det är jobbigt. 6-åringen var glad och pigg.

I torsdags fick C vara hemma. 10-åringen var stabilare och gick till skolan själv. Jag, som är livrädd för att även 6-åringen ska börja må dåligt, följde med hen till skolan och var med hela dagen.

I fredags sa C att hen mådde bättre. Hen har kurs på fredagar så det är en viktig dag. När vi hade ätit frukost sa C plötsligt att hen fortfarande kände sig sjuk och inte kunde gå. Jag kände mig ganska säker på att det var ett motstånd som C hade byggt upp efter två dagar hemma. Jag tvingade dit hen med hot om datafri helg annars. Hen gick dit med stor ilska men sen hade det gått hur bra som helst sa läraren! Hur ska jag veta vilken nivå C är på och vad som är rimligt gällande press? Tur att det fungerade och var lagom denna gång! Maken lämnade syskonen som båda tog sig iväg utan problem.

På eftermiddagen hade vi möte med Socialtjänsten och personal från 13-åringens och 10-åringens skolor. Oj vad jag kände mig pressad och nervös inför det mötet!
Mötet gick dock jättebra. Det märktes att skolorna tycker att vi gör ett bra jobb och de sa att vi har fina, glada och sociala barn. Däremot är det oroade över hur VI ska orka. Vi skulle själva fundera över helgen på om vi tror att vi kan bli hjälpta av någon form av avlastning och i vilken form i så fall. Om vi ska ha avlastning måste ju C gå med på det och i nuläget känns inte det så troligt. Vi får se…

Och nu är det snart jul. Jag är sjukskriven 100% för utmattning. Maken är också delvis sjukskriven för samma sak. Vi är helt slut efter denna turbulenta vecka med oro, stress, press… Och inte bara denna vecka. Vi har haft ett tufft år…

Jag vet att alla barnfamiljer är stressade inför julen. Men ärligt talat… Gnäll inte! Så känner jag faktiskt. Byt liv med mig så ska ni få känna på stress.  Och jag vet att det finns de som har det värre än vi…

Usch nu känner jag mig bitter. Gillar inte det… Är bara SÅ TRÖTT. I natt kunde jag inte sova… Låg vaken i tre timmar…

På tisdag eftermiddag börjar jullovet för mina barn. Det ska bli skönt att slippa skolpressen i några veckor. Jag är dock rädd för bakslag efter jul… Men det får jag ta då om det kommer…

God Jul!

11 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress, Syskon, Vardag

Taggat som , , , , , , , , ,

augusti 29, 2015 · 15:04

Kunskapshålet i skolan

Jag orkar inte fylla skolans kunskapshål!

Jag orkar inte fylla skolans kunskapshål!

Efter Cs förra läsår, som knappt blev ett läsår utan ett hemmaår, så känner jag mig väldigt besviken på DEN skolan som C gick i (”Det stora sveket från skolan”).

De senaste två månaderna har jag gått med i olika grupper på nätet om hemmasittare, barn i behov av stöd, asperger osv. Nu känner jag mig mer besviken på svenska skolan som helhet (det finns säkert positiva undantag). Vi är väldigt många som kämpar med/mot skolor på olika sätt.

I grupperna läser jag inlägg från många om att skolan inte möter upp på rätt sätt, skolan har ingen förståelse och ingen kunskap. Självklart har alla barn sina individuella behov men skolan borde ju ändå ha en kunskapsbas om NPF-diagnoser. Det finns ju ändå generella saker som gäller de flesta barnen med diagnos och som gynnar ALLA barn. Tydlighet t ex. Att i förväg få veta vad man ska göra, var, med vem och hur länge. Inte ens denna baskunskap verkade Cs nya skola ha trots bra magkänsla på mötet med mentorerna.

Jag har nu mailat, ringt och skickat sms. NU verkar de förstå. Men borde de inte redan veta? C kan ju inte vara den första eleven med en funktionsnedsättning på skolan.

Ingår inte kunskap om NPF i lärarutbildningen? Jag HOPPAS att det gör det! Vi föräldrar till dessa barn sliter hela tiden. Vi förbereder, fixar, ”curlar” (om man vill kalla det så), vi stöttar, hjälper, tröstar, går på möten… Att vi dessutom måste utbilda lärare i hur de ska bemöta våra barn är helt galet. Vi borde kunna räkna med att bara vårt barn kommer till skolan (vilket inte är så bara för ett barn som inte har varit i skolan på väldigt länge…) så möter lärarna upp på rätt sätt och tar över. Vi ska kunna åka och jobba och ägna oss åt annat tills barnen kommer hem igen. Vi borde inte behöva lära lärarna.

Den dagliga oron om C kommer att gå till skolan eller inte (”Klump i magen”) kompletteras av oro över om Cs lärare möter upp på rätt sätt så att C får en bra dag och kan ta sig till skolan även nästa dag.
Jag vill inte behöva lägga energi på den oron!

Skolorna har inkludering som fint ledord. Tanken är god men då får de se till att ta hand om alla barn de får! Om skolan ska vara färgstark med olika individer med olika behov så får det inte finnas ett kunskapshål!

Något jag också har läst i andras inlägg är oförstående föräldrar till andra barn. Om mitt barn med NPF har svårt med kontakt och att få vänner så vore det ju underbart om något barns förälder mötte upp och kunde hjälpa till lite. Om mitt barn bara kan leka hemma i bekant miljö så kanske kompisen alltid kan få följa med hem till oss.Det behövs mer förståelse på alla plan i samhället!

Nu har vi tur för C är väldigt social och vill träffa vänner. C kan ta sig iväg till självvalda ställen (simhall, kompis, skateparken). Det är mest orken som tryter…

Jag vill inte behöva vara den som fyller kunskapshålet i skolan. Andra föräldrar som kämpar med sina barn borde inte behöva vara de som lägger energi på detta. Skolan måste börja ta sitt ansvar. Vi ska inte behöva känna oss hotade av anmälan till socialtjänsten, LVU osv.

Om vårt ansvar ligger i att få vara barn till skolan (”utanför”)  så får skolan faktiskt se till att våra barn vill och klarar av att vara där!

9 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Taggat som , , , , , ,