Etikettarkiv: syskon

Syskonen

Syskonen kommer i kläm!

Syskonen kommer i kläm!

Syskonen hamnar i skuggan av C. Vi gör allt vi kan för att alla våra tre barn ska få lika mycket tid och känna sig lika älskade. Trots detta kommer syskonen i kläm. Framförallt 10-åringen som tycker att allt är orättvist och har uttryckt att hen hatar C. Det är inte lätt att vara mellanbarn och det blir nog ännu svårare när hen i många avseenden får vara storasyskon åt sitt storasyskon. Vi har bokat en skidhelg för bara 10-åringen och maken nu i januari. 10-åringen behöver en paus.

C är inte alltid så snäll mot sina syskon tyvärr. Detta har lett till att 10-åringen är väldigt trött på C och reagerar surt på minsta lilla grej som C gör. Måttet är så rågat!

Jag har dock märkt att både 10-åringen och 6-åringen med flit triggar och provocerar C ibland. Det är jobbigt att hantera och jag blir så arg på syskonen som sätter igång saker. Alla syskon tjafsar och retas med varandra, det är ju naturligt. Det är svårt att hela tiden säga till syskonen att tänka sig för, eftersom C inte tänker sig för. Det känns bara så onödigt att syskonen provocerar fram situationer som gör att C reagerar med ilska som kan bli svår att vända. Det är synd om C när det blir så.

6-åringen ser upp till C men kan också vara rädd för C ibland. 6-åringen får inte speciellt mycket uppmärksamhet av C. Det blir lite bus ibland som går överstyr när C inte lyssnar när 6-åringen ber hen sluta.

Vi erbjuder då och då 10-åringen att hitta på saker med en av oss föräldrar. Vi försöker hitta på roliga saker för och med hen. Tyvärr har 10-åringen på sistone tackat nej till våra erbjudanden. I fredags tackade hen till och med nej till fest och övernattning hos bästa kompisen. Det är inte likt 10-åringen. Det känns som hen straffar ut sig själv.

Om ett par veckor börjar syskongruppen på Aspergercenter. Jag hoppas verkligen att dessa fyra tillfällen kan stärka 10-åringen och att hen förstår att det finns andra som också har det kämpigt med sina syskon (och föräldrar).

Ibland känns det som 10-åringen tar Cs roll. 10-åringen har börjat uttrycka att hen tycker det är jobbigt i skolan. Hen har till och med sagt att hen hatar skolan. Jag tror absolut inte att 10-åringen har en diagnos. Det är nog en reaktion på allt som C och vår familj har gått igenom det senaste året. Jag vill att 10-åringen ska prata med kuratorn på skolan. Men hen vägrar.

Tyvärr har 10-åringen en stökig klass och hen har uttryckt att hen är trött på att anpassa sig både hemma och i skolan. Jag kan förstå att det blir jobbigt. Nu på jullovet fick vi ett mail om att 10-åringens lärare skulle sluta så nu har en fritidspersonal hoppat in som tillfällig vikarie. Det känns så typiskt med ett lärarbyte just nu.

Förr försökte jag hela tiden ursäkta Cs beteende gentemot 10-åringen. Jag försökte förklara varför C gjorde si eller så. Nu har jag slutat med det. Istället säger jag bara ”Jag förstår att du blir ledsen och arg på C nu. Hen gjorde fel!”. Jag märker att 10-åringen tar emot det bättre. Förr tänkte jag att 10-åringen skulle ha mer förståelse och tålamod med C om jag förklarade. Men det hjälper inte alls.

6-åringen pratar HELA tiden och tar väldigt mycket plats. Personalen på skolan har uttryckt att hen kräver mycket uppmärksamhet och att hen ganska ofta har svårt att sitta still och vara tyst. De har sagt att det troligtvis beror på hemmiljön men att det kanske är något annat. Det får tiden utvisa. Personalen säger att 6-åringen alltid är glad och leker med kompisar.

Vi försöker hitta på saker även med 6-åringen. Det är lättare för hen vill alltid göra något. I förra veckan gick vi på bio och såg Lasse-Maja. Vi har också ritat, spelat spel, lagt pussel, åkt pulka, fikat på café, gått på skogspromenader… Skönt att någon är positiv till att hitta på saker utanför huset! 🙂

Eftersom vi har sänkt kraven på C har det blivit så att vi har sänkt kraven även på syskonen. Det är svårt att motivera dem att hjälpa till hemma när inte äldsta syskonet gör det. Detta leder till att maken och jag har mycket ”jobb”.

Det här med rättvisa är svårt! Vad är rättvist egentligen? Jag frågade 10-åringen om hen skulle tvinga en rullstolsburen att gå eller en blind att klara sig utan blindkäpp. Jag har försökt förklara att C har inre svårigheter som inte syns och att vi ibland kanske måste vara orättvisa för att det ska bli rättvist. Inte lätt för en bitter 10-åring att förstå och acceptera!

10-åringen tycker att det är orättvist att C alltid får sitta fram i bilen. Men C måste det för att hen mår illa annars. Dessutom blir det tjafs i baksätet annars när C armbågas eller låter. C får mer datatid än 10-åringen. Det kan vi än så länge skylla på ålderskillnaden men inte länge till. C får äta många måltider på sitt rum. På det sättet slipper vi konflikter vid matbordet. Men vi vill ju att syskonen ska sitta vid bordet.

6-åringen har just nu ett stort behov av närhet. Hen sover i vår säng nästan varje natt. Även 10-åringen gör det lite då och då. Maken sover ofta i 10-åringens säng och jag ligger inklämd mellan syskonen.

När jag tänker på min barndom så är den positiv och lycklig. Jag och min syster har en fin relation och mina föräldrar har alltid försökt vara rättvisa och vi har båda känt oss älskade och trygga. Ibland har det såklart funnits lite avundsjuka men inget direkt som jag minns som jobbigt. Jag blir ibland avundsjuk på familjer som har lite mer flyt i tillvaron. Det är ett tufft familjeliv med få möjligheter till återhämtning.

Jag har försökt förklara för 10-åringen att i mitt hjärta har alla mina tre barn lika stora kärlekspusselbitar och ingen bit kan ta ifrån en annan bit för alla betyder lika mycket. Sen kan det kännas orättvist ibland men det har ingenting med kärlek att göra.

Jag älskar mina tre barn oerhört mycket och lika mycket!

Jag älskar mina tre barn oerhört mycket och lika mycket!

Jag vill att mina tre fina älskade barn ska minnas sin barndom med ljusa minnen. Jag hoppas att vi på något sätt ger dem det mitt i allt detta kaos som vi just nu lever i.

12 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Syskon

Mentalisering och empati

Vi måste hjälpa C hitta rätt verktyg!

Vi måste hjälpa C hitta rätt verktyg!

Något som är ett problem hos oss är att C retar och psykar sina syskon. Vi säger till C. Vi går emellan osv. Trots detta hinner det hända för mycket. Detta knäcker syskonen.

Det kan t ex vara att C frågar 6-åringen vad det var för mat i skolan.
6-åringen svarar t ex ”Pannkaka”
C frågar: ” Var det gott med köttbullar?”
6-åringen: ” Men det var ju pannkakor!”
C: ”Var köttbullarna goda?”
Detta slutar med att 6-åringen ligger på golvet och gråter helt knäckt.

C kan också gå in i 10-åringens rum för att prata om något eller visa t ex ett YouTube-klipp.
10-åringen kan säga ”Inte just nu!”. Men C envisas och tränger sig in och insisterar på att NU måste 10-åringen lyssna/titta. Detta slutar med stor konflikt. C visar ingen hänsyn.

Jag brukar be C sluta men hen lyssnar inte. Jag kan liksom inte nå C. Vid dessa tillfällen är C helt låst och hör inte min röst. Inte makens röst heller.

När vi pratar om situationer efteråt kan C förstå och till och med be syskonen om ursäkt ibland.
Det som bekymrar mig är att jag ibland kan se att C ler när hen har lyckats knäcka ett syskon. Det ser så elakt ut.

”C kanske försöker ta kontakt med sina syskon men vet inte hur… C kanske är uttråkad och understimulerad… C kanske ”kaosar” när hen lämnar datorn för att hen inte vet vad hen ska göra och då blir det tokigt… C måste få alternativ till detta beteende… Ni behöver avlastning… Någon som tar C eller syskonen ibland… Ni måste avleda C…”

Vi ska fixa ett lås till 10-åringens dörr så att hen får vara ifred (hoppas bara att C inte bankar sönder dörren). 10-åringen ska få gå en syskonkurs på Aspergercenter som börjar nu i januari. Då ska hen få lite tips och tricks också sa de på föräldraträffen jag var på.

C låter väldigt mycket. Sjunger eller gör ljud. Mest sjunger faktiskt. Ibland sjunger hen vid matbordet, i hallen när alla ska gå osv. Det har ibland slutat med att hela familjen har fått lämna matbordet för att C inte kan sluta när vi ber hen. Vi försöker avleda på olika sätt och genom att locka till samtal, men det går inte. Ibland kan vi lyckas avleda genom att locka C att prata om sitt specialintresse (dataspel) men då får vi stå ut med det ämnet sen hela middagen.

Utanför hemmet brukar C inte låta så mycket. Hen kan konsten att passa in. C kan spela en roll. Men det tar energi. De krav vi  har ställt på C har inte varit anpassade efter Cs förmåga.

Jag vet att jag många gånger använder för många ord. Jag måste träna på att ”ordbanta”. Men i dessa lägen HÖR inte C min röst. Alls. Det fungerar inte heller att ta C i armen och leda undan hen. Om C har bestämt sig för att sjunga något eller visa något så ska det sjungas och visas till varje pris just exakt då när C har tänkt sig det. Vi föräldrar försöker ibland ”stå ut” och titta/lyssna fast det inte passar just då. Men syskonen ska inte behöva göra det!

C har en otrolig empati när C inte själv är inblandad i en situation. Om någon är elak mot 10-åringen i skolan så kan C trösta och lyssna. Om 10-åringen ger sig på 6-åringen så kan C prata 10-åringen tillrätta och trösta 6-åringen. Men C är inte empatisk på bekostnad av sig själv. Och C kan inte förstå att det gjorde ont på 6-åringens arm när C klämde på den. Vi kan till och med visa C ett rött märke på armen och C säger ”6-åringen överdriver. Det kan inte ha gjort ont för jag gjorde inte hårt!”

Förr var C mer fysiskt mot sina syskon. Som tur är har detta nästan upphört helt nu. Det är det verbala som blir tufft för syskonen. Egentligen är det bara lugnt i huset när C sitter vid datorn. Men vi kan ju inte låta C sitta där hela tiden…

Vi brukar erbjuda aktiviteter och uppmuntra C att gå till simhallen med kompisar. Men ingenting lockar. C orkar inte eller har inte lust säger hen.

Mentalisering är förmågan att förstå att andra människor har ett medvetande och att ha en  förmåga att kunna sätta sig in i andras inre världar av känslor och tankar. Det är en viktig förmåga i samspel med andra. Vi brukar försöka prata kring hur det känns för syskonen eller oss. Det känns som C förstår lite ibland när hen är lugn. Men inte i själva situationen. Om jag någon gång försöker ritprata så skrattar C bara och säger att hen fattar och inte är en bebis.

C har också svårt att sätta ord på vad hen själv känner. Vi kom en bit på väg med det när vi hade energipratet för ett tag sedan. Med hjälp av det har vi kunnat anpassa bättre. Vi försöker bygga upp fasta rutiner med rimliga krav.

C behöver öka sin förståelse för andra människors tankar och känslor. Jag är rädd för att det annars finns en risk att hen förlorar sina vänner.

Hur kan man lära ett barn mentalisering?

12 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Kommunikation, Syskon, Vardag

Turbulent vecka

God Jul! <3

God Jul! ❤

Jag är helt slut! Vilken vecka!

I måndags fick vi reda på att 10-åringens skola hade gjort en orosanmälan till Socialtjänsten baserad på 10-åringens frånvaro och mående. 10-åringen var hemma en del före höstlovet för magont/stress. Jag mailbombade skolan  om 10-åringens mående då hen även klagade på stökig klass osv. Jag fick inte direkt någon respons från skolan angående detta.

Jag blev sjukskriven efter höstlovet och sedan dess har 10-åringen knappt någon frånvaro alls (bara två dagar) och mår mycket bättre. Men skolan slår ut frånvaron på terminen och då var frånvaron för hög… Känns som lite dålig tajming, eftersom det går bättre nu, så jag blev jätteledsen. Skolan sa att de gör anmälan för att hjälpa oss och av välvilja. Den välviljan har gett mig magont och stora sömnsvårigheter hela veckan. Även om jag vet att vi gör allt och inte har något att dölja.

I tisdags var det motstånd i C. Jag tjatade/peppade/pressade (så svår balans) och lyckades få iväg C till hemmasittarskolan. C kom dock hem arg och ledsen efter ca. 1,5 timme (skulle vara där i 3 timmar). Hen hade blivit hemskickad för att hen inte ville jobba! Jag blev så irriterad på läraren. Han hade också gjort en orosanmälan på C förra veckan baserad på låg närvaro (Skolplikten var inte uppfylld). Schysst att skicka hem ungen då…
I tisdags gick inte 10-åringen till skolan. Hen hade huvudvärk (somnade sent i måndags pga stor konflikt med C på kvällen och 10-åringen sa till mig vid nattningen att hen vill byta till en vanlig normal familj och att hen hatar sitt liv). Jag försökte nästan tvinga 10-åringen till skolan med tanke på vår nya vetskap om hens orosanmälan.

I onsdags vaknade C och kände sig sjuk. Ont i halsen, hes och hängig. Med två orosanmälningar på halsen, främst baserade på frånvaro, så är det inte helt lätt låta ett barn vara hemma och vara sjukt i lugn och ro. Jag dubbelfrågade och dubbelkollade C. Men hen verkade hängig och lät hes så hen fick vara hemma.
Jag ville stötta 10-åringen så jag var med hen i skolan hela dagen. Klassen är verkligen stökig så jag kan förstå att det är jobbigt. 6-åringen var glad och pigg.

I torsdags fick C vara hemma. 10-åringen var stabilare och gick till skolan själv. Jag, som är livrädd för att även 6-åringen ska börja må dåligt, följde med hen till skolan och var med hela dagen.

I fredags sa C att hen mådde bättre. Hen har kurs på fredagar så det är en viktig dag. När vi hade ätit frukost sa C plötsligt att hen fortfarande kände sig sjuk och inte kunde gå. Jag kände mig ganska säker på att det var ett motstånd som C hade byggt upp efter två dagar hemma. Jag tvingade dit hen med hot om datafri helg annars. Hen gick dit med stor ilska men sen hade det gått hur bra som helst sa läraren! Hur ska jag veta vilken nivå C är på och vad som är rimligt gällande press? Tur att det fungerade och var lagom denna gång! Maken lämnade syskonen som båda tog sig iväg utan problem.

På eftermiddagen hade vi möte med Socialtjänsten och personal från 13-åringens och 10-åringens skolor. Oj vad jag kände mig pressad och nervös inför det mötet!
Mötet gick dock jättebra. Det märktes att skolorna tycker att vi gör ett bra jobb och de sa att vi har fina, glada och sociala barn. Däremot är det oroade över hur VI ska orka. Vi skulle själva fundera över helgen på om vi tror att vi kan bli hjälpta av någon form av avlastning och i vilken form i så fall. Om vi ska ha avlastning måste ju C gå med på det och i nuläget känns inte det så troligt. Vi får se…

Och nu är det snart jul. Jag är sjukskriven 100% för utmattning. Maken är också delvis sjukskriven för samma sak. Vi är helt slut efter denna turbulenta vecka med oro, stress, press… Och inte bara denna vecka. Vi har haft ett tufft år…

Jag vet att alla barnfamiljer är stressade inför julen. Men ärligt talat… Gnäll inte! Så känner jag faktiskt. Byt liv med mig så ska ni få känna på stress.  Och jag vet att det finns de som har det värre än vi…

Usch nu känner jag mig bitter. Gillar inte det… Är bara SÅ TRÖTT. I natt kunde jag inte sova… Låg vaken i tre timmar…

På tisdag eftermiddag börjar jullovet för mina barn. Det ska bli skönt att slippa skolpressen i några veckor. Jag är dock rädd för bakslag efter jul… Men det får jag ta då om det kommer…

God Jul!

11 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress, Syskon, Vardag

Stress och press

Nu när vi börjar ta oss framåt så byggs nya hinder känns det som! :(

Nu när vi börjar ta oss framåt så byggs nya hinder känns det som! 😦

C har varit helt fantastisk den senaste veckan. Hen har varit i hemmasittarskolan 9 (!!!) dagar i sträck 3 timmar/dag. Vi är så otroligt stolta och glada över dessa framsteg. Vi följer våra uppställda regler och rutiner hemma och märker att C finner en trygghet i att veta vad som gäller. Det är skönt för oss föräldrar också att inte ha en förhandling om allt.

I tisdags hade vi ett möte med hemskolan och hemmasittarskolan. Det var kurator och rektor från hemskolan samt läraren från hemmasittarskolan som var med. Vi gick dit med en känsla av ”Yes! Nu går det framåt!” men kom därifrån låga och ledsna. Anledningen till det är att hemskolan sa att de ska göra en orosanmälan till Socialtjänsten på grund av Cs låga närvaro/höga frånvaro. Vi kände oss väldigt snopna. Det går ju framåt nu! Mer än någonsin! Men tydligen räcker inte närvarotimmarna för att uppfylla skolplikten. Jag visste inte att det finns en gräns för det…? Det känns som så OTROLIGT dålig tajming.

Och mitt i detta står vi nu och måste sätta mer stress och pressett barn som eventuellt är utmattat. Hemmasittarläraren låter övertygad om att Cs motstånd och låga energi beror mest på att hen lägger så mycket energi på att försöka styra och bestämma. Jag är inte lika övertygad. Jag känner mig återigen misstrodd och kluven. Kan vi inte få njuta lite av framgången? Se vad som händer om vi fortsätter i detta spår?
Men nej, tydligen inte. Nu pressar vi på lite och lägger till lite möten på Socialtjänsten så att vi föräldrar måste lägga energi på det… Suck… Jag är så uppriktigt trött på att kämpa i motvind hela tiden…

Idag blev det, som ett brev på posten, en hemmadag för C. Hen tappade all motivation efter mötet igår. Jag hoppas att C tar sig iväg imorgon igen.

Igår eftermiddag var jag på Aspergercenter på en föräldraträff för syskon till barn med asperger. 10-åringen ska få gå den kursen. Hen vill verkligen gå. Kursen drar igång i januari och jag tror att det blir jättebra!

På kursen igår var det så skönt att få prata med andra föräldrar som VET hur det är. Som vet hur det drabbar syskonen och hela familjen på olika sätt när någon har en funktionsnedsättning. Det var många föräldrar som är sjukskrivna. Själv var jag hos läkaren idag igen och fick min sjukskrivning förlängd en bit in i februari. Skönt!

Jag pratade också med en kvinna igår som har haft en hemmasittare som nu har kommit tillbaka till skolan. Det var skönt att höra att det finns hopp!

Vi kämpar på!

9 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Att hjälpa C lyckas – bryta mönster, bygga rutiner, göra anpassningar och spara energi

Vi måste forma en tillvaro som C kan hantera!

Vi måste forma en tillvaro som C kan hantera!

C fick sin aspergerdiagnos i somras 13 år gammal. Detta innebär att vi länge har haft orimliga krav på C och behandlat C fel. Detta gäller både oss som föräldrar och skolan. Det har vi förstått nu.

C har varit hemma från skolan sedan november-14 (ht i åk 6). Nu gör vi små framsteg. Det går inte på räls (inte ens i närheten!) och det blir tuffa bakslag och låsningar. Men jämfört med i våras går det ändå sakta framåt.

C har inte velat kännas vid sin diagnos och sina svårigheter. Det är fortfarande så. Men med energipratet vi hade har vi ändå hittat en liten öppning för samtal. Vi har börjat komma åt Cs tankar och känslor lite i alla fall.

För att hjälpa C har vi börjat med följande upplägg (som är under prövning nu och ska justeras):

Morgonrutin
Maken och jag är båda hemma på morgonen. Detta är ett måste just nu!
(Jag vet att många ensamstående föräldrar har denna kampen och jag förstår att det måste vara otroligt tufft! <3)

Maken är (oftast i alla fall)  ”huvudansvarig” för syskonen och jag för C.
Vi väcker syskonen ca. kl. 6:30 och hjälps åt med att få i dem frukost osv. Maken och syskonen går hemifrån ca. kl. 7:30.
Ca. kl. 7:30 Jag väcker C.
Att hen går upp när syskonen har gått hemifrån sparar mycket energi (trängsel i badrummet, tjafs vid matbordet osv). Senare väckning ger mindre ”dötid” så att C slipper tänka och fastna i soffan med mobilen.
Ca. kl.7:40 Jag går in till C och påminner om att det är dags att gå upp. Ibland hjälper jag hen med påklädning för att spara energi.
Ca. kl. 7:45 C äter frukost som jag har fixat (det sparar energi att hen slipper fixa själv, hen gör det ändå spontant själv vissa dagar när hen har orken).
Ca. kl. 8 ska C borsta tänderna. Tandborstning är jobbigt på morgonen för C. Hen brukar börja må illa ibland. Om det är en ”sådan” morgon får C bara skölja munnen med vatten och ta ett tuggummi för att spara energi.
Ca. kl. 8:10 C ska cykla hemifrån själv till hemmasittarskolan.
Tanken är att C ska cykla själv för att det ska bli en hållbar rutin som kommer att fungera även när jag inte är sjukskriven längre. Vissa dagar har jag trots detta ändå skjutsat för att jag inte vill att C ska vara hemma. Att åka bil sparar egentligen också energi för C men blir inte en hållbar rutin att bygga på.

Kl. 8:30-11:30 ska C vara i hemmasittarskolan varje dag. Tiden har successivt ökats på. Från början var det en timme/dag.

Datatid
C spelade väldigt mycket (och gör fortfarande!). Hen har många gånger sagt att datorn är det enda stället C känner att hen mår riktigt bra och slipper tänka.
Vi har styrt upp datatiden lite men inser att datorn faktiskt GER C energi.
Vardagar: Datatid och mobiltid efter kl. 12:00. Om C är hemma från skolan får hen läsa eller titta på TV.

Kvällsrutin
Vi har bestämt speciella duschdagar (3 ggr/vecka). Dessa måste C hålla.
Datatid till kl. 20:30. Efter det ska C göra sig i ordning (tandborstning och ev. duschning) och lägga sig direkt i sängen (förr hade vi spelstopp kl. 19:30 och det ledde till att C hamnade i soffan och fastande där vilket ledde till stora konflikter som tog energi).

Om C vill titta på TV en kväll måste C sluta spela kl. 19:30 den kvällen.

Titta på mobilen i sängen till kl. 21.30 (hen brukar titta mycket på You Tube-klipp). Efter det får C lyssna på musik/ljudbok eller läsa själv.

Helger
Helgerna är ganska fria. Datatid till ca. kl. 22:30 på fredagar och lördagar. Ingen dator före frukost. Någon form av frisk luft/rörelse varje dag.
På helgerna får C tanka energi.

Bemötande
Vi försöker allt vad vi kan att vara låg-affektiva och följa receptet. Följer vi det har vi alla fall en lite större chans att lyckas!

C ska få gå en kurs nu i hemmasittarskolans lokaler. Det är första tillfället idag. Hoppas att det kan ge något!
Vi ska jobba vidare med rutiner, anpassningar och energibesparing för C. Det är ett riktigt detektivarbete!
Vilken utmaning vi har fått! 😉

25 kommentarer

Under Anpassningar, Ångest, Dator, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Rutiner, Skola, Stress, Syskon, Vardag

Parallella processer

wpid-20151117_085804.jpg

Det pågår flera parallella processer i vårt hus.

Cs återgång till välmående och skolgång
Detta är den process vi har kämpat med länge. Det går upp och ner. Vi testar olika saker och kämpar på. Vi försöker få C att öppna sig och sätta ord på sina känslor. Framförallt kämpar vi med att C ska ta emot den hjälp som erbjuds.
Vi känner en enorm press från skolan som pratar om skolplikten och om föräldrarnas ansvar att se till att barnet är i skolan. Det som är svårt är att skolan vill skynda på och vi vill ta det i lite lugnare takt.
Idag är C hemma förkyld. Det kändes skönt att messa hemmasittarläraren med ett ”giltigt” skäl till att C inte kom dit just idag. Jag har försökt få C sjukskriven för utmattning men det gick inte. Det är bara att kämpa på…

Fånga upp 10-åringen innan hen faller
Vår 10-åring har kommit i kläm (trots att vi tycker att vi verkligen har försökt tänka på att hen inte skulle göra det).
Hen uppvisar en stressreaktion med magont och vill inte gå till skolan. Vi kämpar med att bygga upp 10-åringen och ge hen positiva känslor och upplevelser. Jag och 10-åringen har börjat spela badminton tillsammans. Maken och 10-åringen har varit och klättrat. Jag och 10-åringen har anmält oss till en kurs för syskon till barn med asperger. Vi ska inte tappa ett barn till!

Stimulera 6-åringen
Vi har en aktiv 6-åring som tar mycket plats. Hen behöver hitta på saker och få stimulans. Annars blir hen arg och ledsen. Vi försöker hinna med att göra saker med 6-åringen. Spela spel, rita, gå skogspromenader (hen älskar skogen!), bjuda hem en kompis osv. Just nu har 6-åringen ett stort behov av närhet så vi låter hen sova i vår säng varje natt.

Min och makens utmattning
Jag är sjukskriven 100% på grund av all stress och press. Även maken är delvis sjukskriven nu. Någonstans mitt i kaoset måste vi försöka hitta tid för oss att bygga upp orken. Att ge oss själva syre så att vi har något att ge… Att hålla ihop vårt äktenskap som hela tiden får komma på undantag. Vi hade barnvakt i fredags och gick ut och åt med vänner. Förra helgen var maken och jag på teater och bodde en natt på hotell. Det var verkligen skönt!

Alla dessa parallella processer suger mycket energi! Men det är bara att kämpa på. Vad skulle vi annars göra?
Det här är vårt liv!

7 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Stress, Syskon, Vardag

Att tappa fotfästet

Jag känner mig som ett kalhygge... Det finns ingen kraft kvar...

Jag känner mig som ett kalhygge… Det finns ingen kraft kvar…

Vår familj har varit en ”normal” familj ända tills för ca. 2 år sedan. Vi har haft viljestarka barn och mycket syskonkonflikter, men det har ju många familjer. Nu är jag ledsen över att jag inte uppskattade det vi hade då tillräckligt mycket. Små barn små problem stora barn stora problem…

För drygt ett år sedan började C må riktigt dåligt. I början litade vi inte på C. Tiden gick. C började må sämre. Det blev en lång kamp för att få hjälp. Nu på hösten (efter att C varit hemma från skolan sedan nov-14) har vi fått mer hjälp men skolplikten känns som en enorm press.

Vår familj har hamnat i en helt absurd situation. Syskonen (10 och 6 år) börjar också må dåligt. I morse ville ingen av dem gå till skolan. C kom inte heller iväg idag. Inte helt oväntat en måndag efter en veckas ledigt…

Maken och jag mår jättedåligt båda två. Ingen av oss har energi. Vi är i en stor ångestkarusell. Varje morgon vaknar vi med en klump i magen. Vi sover dåligt, har huvudvärk…. Både jag och maken har många stressymptom. Jag uppbådar all min energi för att försöka hålla ihop och följa mitt recept. Men energin börjar sina. Jag gråter flera gånger om dagen. Jag försöker uppskatta det liv jag har för tänk om detta är den lätta delen i mitt liv… Jag vet ju att det kan bli värre…

MEN detta är inte okej längre… Jag orkar inte vara en supermamma och resa mig hela tiden.

Idag har jag varit hos läkaren. Jag fick inte träffa min husläkare utan en annan läkare. Han var väldigt förstående. Jag grät i princip i 40 minuter när jag försökte förklara vår situation. Han sjukskrev mig i två veckor och var väldigt noga med att försöka formulera sig så att Försäkringskassan skulle acceptera min sjukskrivning. Jag fick också en tid hos min riktiga husläkare om två veckor. Han sa att det är bättre om hon (som känner till min och Cs historia) förlänger sjukskrivningen.

Det känns skönt att få vara hemma nu. Men det känns också sorgligt och konstigt. Det som var ”normalt” i mitt liv, jobbet, är borta ur bilden ett tag. Jag kunde ju inte sköta jobbet ordentligt så egentligen är det lika bra. Jag har haft hög frånvaro (VAB för C), börjat gråta på jobbet, gjort akututryckningar hem osv.

Jag behöver vila nu. Ta hand om mig själv. Men HUR? Min ”uppgift” kommer fortfarande vara att försöka få iväg C till hemmasittarskolan varje morgon. Att gå in i Cs rum och kolla av dagsformen. Maken tar hand om syskonen.

Sen måste jag fixa lunch till C (och mig) när hen kommer hem. 10-åringen uppvisar stressymptom (magont, svårt att somna) och vill bli hämtad direkt efter skolan. Var finns min tid till återhämtning? Vi har ett hus att städa, tvätt att tvätta, mat att laga, löv att kratta, mat att handla… JAG ORKAR INTE! Jag känner att jag har hamnat ganska djupt ner nu. I helgen hade jag svårt att motivera mig till att gå upp ur sängen. Jag brukar inte känna så…

Nu när jag kom hem från läkaren hade jag sprängande huvudvärk. Jag försökte få C att hjälpa mig med att tömma diskmaskinen (hen hjälper aldrig till). C tittade på mig och skakade på huvudet ”Jag orkar inte mamma!”.

”NEJ! JAG ORKAR INTE HELLER!!!”

Hela familjen tappar fotfästet…Ingen, som inte har upplevt hur det är att leva detta liv, kan förstå hur tärande det är… Hur pressande och stressande det är… INGEN!

39 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Stress, Syskon, Vardag

Anpassningar

wpid-20151025_102533.jpgLivet nu för tiden går mycket ut på anpassningar. Att anpassa oss efter vad C klarar av och inte klarar av. I helgen har vi varit på landet. Tanken var att hela vår familj skulle åka fredag till söndag tillsammans med min syster med familj och mina föräldrar.

Redan i början av veckan började C visa en oro för helgen. På torsdagen var oron väldigt stor och den resulterade i en jobbig morgon som ledde till att C fick ett bakslag och inte tog sig till hemmasittarskolan varken i torsdags eller i fredags.

Det är mina föräldrars landställe som de har haft i 11 år. C har varit där på somrar och lov nästan hela sitt liv. Förr var det inga problem att ta sig dit och vara där för C. Nuförtiden fungerar det inte. Jag har så svårt att vänja mig vid vårt ”nya liv”. Jag vill inte behöva vänja mig vid detta. Vad hände?

C fick stanna hemma i helgen. Hen sov hos en kompis lördag till söndag. Vi nöjde oss med en natt på landet. Det tar knappt två timmar att köra dit. C hade en bra helg hos sin kompis och var glad och nöjd.

Eftersom vi fick anpassa oss, och åka fyra av fem i familjen, så var jag först lite låg. Sen tänkte jag att okej, då får jag och maken passa på att verkligen mysa och umgås med syskonen.

Men 10-åringen satt inne i stugan hela dagen igår. Hen vägrade komma ut och kratta och höstfixa. Inte ens när vi lockade med familjekurra-gömma ville hen vara med. Jag kände mig så himla besviken. Kunde vi inte ha fått den tiden med 10-åringen? Varför ska det alltid vara något som strular?

wpid-20151025_102609.jpg6-åringen var glad och nöjd hela helgen. Hen krattade och eldade. Lekte kurra-gömma och sprang efter lillkusinen. Härligt att ett av våra barn mår bra i alla fall! Peppar peppar…

wpid-20151024_110116.jpg

Syskonen blev erbjudna att stanna på landet några dagar med mormor och morfar. 10-åringen ville tyvärr inte det men 6-åringen ska vara där några dagar. Skönt för hen!

Angående det där med anpassningar… Jag minns när vi påbörjade utredningen av C. Hen fick ingen diagnos i första vändan. Jag kommer ihåg att psykologen pratade om att ”ni måste anpassa”. Jag minns att jag sa ”Men kan inte du förklara för C att hen inte kan förhandla om allt och att det faktiskt är vi vuxna som oftast vet bäst och bestämmer”.

Nu har jag mer förstått tanken med dessa anpassningar. Det handlar om att skapa förutsättningar för C att slippa misslyckas. Det handlar om att hitta strategier för C att klara av vardagen och det handlar om att skapa rutiner som gör livet hanterbart för oss alla i familjen. Förr kunde jag mer se det som att C ”vann” i en förhandling eller en diskussion, men det är inte alls det som det handlar om. Det handlar om att C saknar vissa förmågor som de flesta andra människor har. C har väldigt svårt med förändringar. Om det sker en förändring blir C argsint. C har också svårt med krav. Krav kan leda till att C får en låsning eller blir väldigt orkeslös och trött.

Vi har ännu inte kommit fram till alla anpassningar som vi behöver göra. Att låta C stanna hemma från landet var en sak. Nu oroar vi oss lite för julen. Tanken är att vi alla ska fira jul på landet i år. Kanske måste vi fira jul hemma hos oss… Vi får se.

En sak som är lite jobbig är att jag och maken får mindre och mindre hjälp här hemma. Vi låter ju C slippa det mesta. Vi är nöjda om hen tar sig till hemmasittarskolan. Problemet är dock att syskonen inte heller vill hjälpa till då. Ibland känns det som om maken och jag har blivit en serviceinstans.

Anpassningar är ett måste. Det har jag verkligen börjat förstå… Men ibland blir det så tufft för alla runtomkring med dessa anpassningar. Det blir på bekostnad av syskonen eller mig och maken. Jag kan förstå att 10-åringen ibland tycker att livet är orättvist.

Vi är väldigt trötta nu maken och jag. Imorgon ska jag ha ett möte med chefen och säga att jag ska vara hemma resten av veckan i väntan på en läkartid.

Jag ska ta hand om mig själv och min familj. Ingenting är viktigare än det!

wpid-20151025_160038.jpg

9 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Semester, Stress, Syskon

Familj i kris

Hela vår familj är i kris! :(

Hela vår familj är i kris! 😦

Vår familj är i kris. Med tanke på flyktingkrisen och det tragiska som har hänt i Trollhättan så känns det nästan fånigt att skriva så. Men VI ÄR I KRIS!

För ett par år sedan blev jag ”vidbränd” (inte helt utbränd). Då var jag sjukskriven 25% i nästan ett halvår. Jag gick då en stresshanteringskurs på Vårdcentralen. Nu har jag märkt ett bra tag att mina stressymptom kommer tillbaka. Jag har svårt att somna. Ligger och grubblar och snurrar. Om jag vaknar på natten har jag svårt att somna om. Jag har IBS som har blivit värre med mer och mer magont. Jag har nästan dagligen huvudvärk. Dessutom har jag börjat få värk i mina knän… Vet dock inte om det är stressrelaterat.

Inte nog med att jag mår dåligt. C mår dåligt för att hen inte klarar av skolan. Det går sakta framåt (men igår och idag är det tunga bakslag). C har inte mått bra på snart två år. Det är väldigt tärande som förälder att se sitt barn må dåligt. Den maktlöshet vi har känt och den eviga kampen för att få rätt stöd har varit tuff. Vi har känt oss misstrodda och som värdelösa föräldrar. Det har varit (och är fortfarande) en enorm press.

Både jag och maken har försökt jobba på mellan alla möten och ”akututryckningar”. Vi har båda känt att vi inte kan göra ett bra jobb. Det skapar också en stress och en känsla av att inte räcka till.

Nu märker vi att 10-åringen börjar må dåligt. Det är inte så konstigt med tanke på den pressade situation vi lever i. Varje morgon vaknar vi till ovisshet. Vi har mycket ångest och oro. 10-åringen är väldigt känslig för tonfall och humör. Hen märker att jag och maken inte mår bra.

I morse trodde jag att 10-åringen skulle vara glad. Vi hade bestämt att jag skulle följa med hen till skolan idag igen. Istället blev det tvärtom. Hen ville inte gå upp och ville inte äta frukost. Tillslut lyckades jag få upp hen. När vi kom till den ”kritiska zonen” (hallen) så råkade 6-åringen knuffa till 10-åringen. Då blev 10-åringen blixtarg och knuffade till 6-åringen jättehårt. Detta ledde till att jag blev arg på 10-åringen. Vips så klädde 10-åringen av sig alla kläder och satte sig på golvet och sa att hen inte tänkte gå till skolan. Så labil är hen just nu. Och så labila är vi alla. Ingen av oss har näsan över ytan. Vi kommer upp en stund och kippar efter luft. Sen sjunker vi igen. Vi kom iväg i morse i alla fall (men inte C).

Just nu är vår familj inte en fungerande familj. Vi kämpar på. Försöker upprätthålla någon form av normalitet. Vi har bokat en skidvecka i vår och nu ska vi åka till landet över helgen. C vägrar följa med så vi har fått anpassa oss och ska åka utan hen. C ska sova hos en kompis och är nöjd med det. Det gör ont i hjärtat när vi inte kan hålla ihop familjen men jag kan se vinsten med att slippa Cs ångest och låsning när vi ska åka.

Nu är det höstlov i en vecka. Det är skönt men samtidigt är jag orolig för att en vecka hemma ska leda till att det blir väldigt svårt för C sen. Vi får se…

Jag har i alla fall bestämt mig för att jag ska boka tid hos läkare för att bli sjukskriven. Jag får inte krascha. Jag måste orka!

På jobbet är det personalbrist och kaos. Jag får mer och mer att göra. Jag orkar inte. Har brutit ihop på jobbet och gråtit flera gånger.

I normala fall kan den ena partnern bära den andra ett tag om livet är tufft. Oftast kanske man inte har det så tufft samtidigt. Nu orkar ingen av oss bära den andra. Det känns farligt. Vad händer om ingen av oss orkar längre…?

Som det är nu orkar jag bara det jag verkligen måste. Det allra nödvändigaste. T ex matlagning och omsorg om barnen. Huset är oftast ostädat. Jag orkar inte! Handla mat känns jättejobbigt…

Jag vill ha ett lättare liv! NU!!!

11 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Det är lite väl mycket nu…

Vi måste hitta rätt verktyg för att få familjen att fungera!

Vi måste hitta rätt verktyg för att få familjen att fungera!

Idag blev det ett bakslag för C. Alltid lika tungt när det händer! 😦 Jag försökte följa mitt ”recept” i morse men idag fungerade det inte.

Hemmasittarläraren sa att det inte är så konstigt att C får ett bakslag. Hen har ju kämpat på så bra! Förmodligen är C väldigt trött nu och behöver en paus. Jag blir bara SÅ OROLIG när C är hemma! Men att C är hemma idag betyder inte att det inte fungerar imorgon! Så sa hemmasittarläraren. Jag måste försöka slappna av!

Vi hade ett utvärderings- och planeringsmöte med hemmasittarläraren i tisdags. Han sa att C gör stora framsteg och är väldigt nöjd med hens utveckling. Typiskt att det kommer ett bakslag nu då!

Men vilken utveckling C har gjort! Nu går hen 2 timmar/dag till hemmasittarskolan. Efter höstlovet ska vi öka till 3 timmar/dag. Förut tyckte C att en timme var för mycket… På en hel vecka!

10-åringen mår fortfarande dåligt. Jag var hemma med hen i tisdags. Igår var jag med 10-åringen i skolan hela dagen. Idag var jag hos psykologen på förmiddagen och efter det åkte jag till 10-åringen och var med hen resten av skoldagen. Imorgon ska jag följa med hen till skolan hela dagen.

Hos psykologen pratade jag mycket om C så klart! Men även om 10-åringen och min och makens relation. Det är tufft att vårda ett förhållande när all tid och energi måste läggas på annat. Hela förhållandet hamnar lite på undantag. Barnen måste komma först hela tiden.

Psykologen rekommenderade parterapi. Det är säkert jättenyttigt i den situation vi är i. Däremot undrar jag hur vi ska hitta den tiden?

Psykologen pratade mycket om att det är viktigt att maken och jag har en stadig bas tillsammans. Jag kan inte påstå att basen är så stadig just nu… Vi är båda trötta och labila.

Hela mitt jag kretsar kring att ”fixa” vår familj. Jag går ”all in”. Jag läser böcker, bloggar (både skriver själv och läser andras), jag pratar av mig osv. Detta äter upp mig. Och jag överför alla mina tankar och idéer till en övertrött make. Jag tipsar om bloggar och låg-affektivt bemötande så fort han sätter foten innanför dörren. Jag spammar honom med olika länkar. Och då drunknar han i allt.

Vi måste hitta ett sätt att ”fixa” vår familj tillsammans och utan att det äter upp oss. Men hur?

Jag fick ett mail från chefen idag. Hon ville prata lite med mig om mina arbetsuppgifter och stämma av lite hur jag mår. Jag kan förstå henne! Var och varannan dag ringer jag på morgonen och säger att jag måste stanna hemma.

Jag funderar allvarligt på att försöka bli sjukskriven ett tag. Jag måste hålla ihop och orka. Jag och maken måste hitta basen igen. Jag vill inte förlora oss i kaoset.

Det är lite väl mycket nu…

4 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Stress