Kategoriarkiv: Diagnos

I förrgår landade ett brev i vår brevlåda. Det var ganska tjockt och kom från Försäkringskassan. Vi skickade för några veckor sedan in en uppsats som ansökan till Vårdbidrag och i kuvertet låg nog beslutet. Skulle vi våga öppna?

Resan med C har varit tuff de senaste två åren (men framförallt det sista året, mer om det i ”Det stora sveket från skolan”).

När C började vara hemma från skolan lite sporadiskt i 5:an och vi pratade med skolan om att C inte trivdes så kände vi oss misstrodda. C såg ju så glad ut när C var i skolan.  Det var ju bara att skicka dit ungen.

Efterhand blev skolproblemen större. Frånvaron blev högre. Skolan tyckte inte  att vi var tillräckligt bestämda och hårda mot C.

När vi vände oss till barnpsykriatrin så ”klarade” C alla tester och fick ingen diagnos i första vändan. Hen hade drag av autism och ADHD men inte tillräckligt. Skolan hade gjort en kartläggning och den visade inga problem. Så problemet måste ligga hemma! Vi kände oss misstrodda. Vi visste ju hur det var med C hemma. Hur hen mådde. Varför kunde ingen tro på oss? Och C ville ju inte vara i skolan. Varför kunde inte skolan ta till sig att det var något i skolan som gjorde att C inte ville vara där?

Vi sprang omkring i ett hamsterjul och kom ingenstans. C mådde sämre och sämre. Vi föräldrar kände oss mer och mer uppgivna.

Vi bokade tid hos en barnpsykolog på Vårdcentralen. Vi hoppades på KBT-behandling. Efter tre träffar hos henne så sa hon ”C är så öppen, trevlig och pratsam. Bilden ni ger stämmer inte med hur jag upplever hen. Det här är för komplicerat för mig. Vänd er till barnpsykriatrin!”. Vi kände oss så maktlösa! Fanns det ingen som kunde hjälpa oss!?

I början kunde folk i vår bekantskapskrets inte riktigt heller förstå. C visade ofta en väldigt högfungerande sida när vi träffade folk. Någon kunde uttrycka att vi hade dålig pli på vårt barn.  Att det bara var att se till att ungen gick till skolan.

Vi kände oss så ensamma.  Men jag är så glad över att vi är två föräldrar i samma hus. Vi upplever samma saker och vi vet hur det är. Ingen annan kunde eller kan riktigt förstå.

I våras gjorde vi själva en orosanmälan till Socialtjänsten. Vi tänkte att vi kanske kunde få mer stöd med hjälp av dem (skolan hade inte gjort någon anmälan trots att C hade varit borta två månader från skolan).

Socialtjänsten gjorde en utredning. De träffade mig och maken på möten. De träffade C hemma hos oss. Efter ett tag fick vi utredningen. Socialtjänsten ansåg att vi var bra föräldrar på alla plan och att vi gjorde allt för vårt barn. Dom trodde på oss! De sade däremot till oss att de tyckte att skolan hade brustit och de undrade om de kunde hjälpa oss mot skolan på något sätt. Det var en skön känsla!

Vi vände oss återigen till barnpsykriatrin som gjorde en omprövning av diagnosställning. Och nu trodde dom på oss! C fick sin diagnos i början av sommaren. Vi föräldrar känner vårt barn.

Och nu med år av misstro så satt vi alltså här med ett kuvert. Försäkringskassan har man ju hört så mycket hemskt om. De friskskriver svårt sjuka, de drar in stöd till de som verkligen behöver det…

Vi öppnade kuvertet.
Vi fick beviljat 3/4 vårdbidrag. Utan att bli uppringda och grillade som jag har hört många blir. Dom trodde på oss!
Jag grät av lättnad!

Men är det inte konstigt egentligen…?
De två instanser där jag förväntade mig störst misstro, Socialtjänsten och Försäkringskassan, där blev jag trodd!

Att bli trodd ger en enorm lättnad. När C fick sin diagnos kände jag mig frikänd. Det var inte jag som var en slapp förälder med  dålig pli på mitt barn.

Nu har jag granskats under lupp. Och jag blev stämplad godkänd. Jag måste bara godkänna mig själv också. Jag är i den processen. Jag är väldigt hård mot mig själv. Vill så gärna få allt att fungera. Vill så gärna göra rätt.

Men jag är bara människa. Jag kanske måste vara lite snällare mot mig själv.  Stämpla ett OK helt enkelt!

Postat med WordPress för Android