Kategoriarkiv: Diagnos

augusti 17, 2015 · 21:28

Elevjuryn

wpid-20150815_195730.jpg

Alla är olika!

Eleverna är nervösa. De sitter i korridoren och väntar i timmar. De ska bli stämplade godkända och få en guldbiljett till högstadieskolan eller bli hemskickade för att de inte passar in.

I klassrummet sitter juryn bestående av en specialpedagog, en lärare och en rektor. Juryn letar efter den där supertalangen. En person som är en stjärna – både socialt och kunskapsmässigt. Idag befinner sig juryn i ett högstatusområde så förväntningarna är extra stora.

Först in är en blyg tjej. Hon svarar kortfattat på frågorna om favoritämnen och fritidsintressen. Hon klarar inte alla frågor på förhöret. Juryn tror att hon behöver växa till sig. Börja våga prata lite mer. Och att ta in henne kommer medföra mycket jobb. Så det blir ingen biljett. Tjejen går därifrån och känner sig misslyckad. Hon har redan kämpat flera år i skolan. Det är inte lätt att återigen behöva känna att hon inte passar in.

Juryn suckar. Vilken dålig start på dagen. Hoppas det kommer in någon bättre!

Näst på tur är en kille. Han mer eller mindre flyger in genom dörren. Han börjar prata direkt. Väntar inte på några frågor. Han pratar högt och gestikulerar. Juryn tittar på varandra. Tror den här killen att han äger världen? Han skulle ta alldeles för mycket plats i en grupp. Han behöver dämpas. Killen får inte en chans att svara på frågorna för juryn tycker att han är lite väl hyper. Killen går därifrån. Besviken.

Juryn börjar tappa hoppet. In kommer då en tjej. Hon ser glad och trygg ut. Hon väntar på frågorna. Hon svarar lugnt och samlat. Det blir alla rätt på förhöret. Juryn tittar på varandra och ler. Äntligen! Tjejen får en guldbiljett och hennes redan starka självförtroende stärks ytterligare.

Nästa!
In kommer en kille. Han har ett dåligt självförtroende. Skolan har inte fungerat på flera år. Killen har hört att den här skolan ska vara bra. Han är orolig. Vill inte. Vågar inte. Men måste.
Juryn tittar på honom. Han ser osäker ut. Han vill inte titta juryn i ögonen. Han tittar ner. Svaren på de personliga frågorna blir kortfattade men han får alla rätt på förhöret. Juryn funderar. Han är smart.  Men inte social. Nä det fungerar inte. Killen får ingen biljett. Han går därifrån med sänkta axlar. Det kommer inte att fungera på den här skolan heller.

Ska det vara så i dagens skola? Eller ska vi börja anpassa miljön efter elevernas olika behov? Alla måste få känna att de passar in. Ingen ska behöva ställas utanför!

Självklart överdriver jag. Som tur är! Men skolan kan bättre!

(”Funktionsnedsättning eller brister i miljön?”)

Så är det! ♡

Så är det! ♡

Postat med WordPress för Android

Lämna en kommentar

Under Diagnos, Hemmasittare, Skola

Taggat som , , ,

augusti 15, 2015 · 19:24

Den där skolplikten…

Just nu känns skolstarten som ett staket med taggtråd...

Just nu känns skolstarten som ett staket med taggtråd…

Ju mer jag lär mig om Cs autism, desto mer förstår jag saker och beteenden från när C var liten (”En tillbakablick- letar tecken på autism”). Jag har skrivit om detta i ett annat inlägg också, ”Jag skäms! Men jag lär mig varje dag!”. Bloggen är min bearbetningsprocess så tankar dyker hit och dit, fram och tillbaka. Det är så skönt att skriva om alla tankar och sen låta dem fladdra iväg lite. Låta min hjärna släppa dem ett tag. Lite väl snabbt dyker dock nya tankar upp… 🙂

Jag gör en liten minnesresa angående beteenden hos C.
Nuförtiden har C (13 år) svårt att ta sig hemifrån. Framförallt om det inte är självvalda saker. C låser sig och gråter. Ibland får hen panik och ångest (i synnerhet om det är kopplat till skolan på något sätt).

Vi har alltid haft svårt att ta oss utanför huset i vår familj. C har alltid varit rörig och jobbig när vi ska iväg. Hen har busat, inte lyssnat, retats, tagit en evighet på sig att hitta sina saker, inte klätt på sig… Men oftast tog vi oss ändå iväg till skridskoåkningen, familjepromenaden, bion, dagis, skolan… Dock var vi ofta helt slut och på väldigt dåligt humör.
Det har till och med hänt att vi har fått ställa in familjeutflykter, mest för att både jag och maken har tappat tålamodet och gett upp. På den tiden ville C göra saker och blev då besviken när vi ställde in. Och vi kände oss som dåliga föräldrar. Att vi ställde in drabbade ju även syskonen.

Jag kan nu mer förstå varför C ”kaosade”. Hen hade egentligen redan då lite svårt för att ta sig iväg.
C blev förmodligen orolig. Hen ville åka skridskor, men visste inte vad hen skulle förvänta sig. Ska vi till en ishall? Kommer det att vara mycket folk? Har vi med oss fika? KAN jag åka skridskor eller har jag glömt hur man gör? Kommer det att vara någon jag känner där? Är mina skridskor lagom stora? Passar hjälmen? Hur länge ska vi åka? Åh vad jag önskar att jag visste det jag vet nu! Då hade jag hjälpt C mer och förklarat saker (”Funktionsnedsättning eller brister i miljön?”).

En annan sak jag har tänkt på är fritidsaktiviteter. När C var liten provade hen på ett par aktiviteter. Båda låg på helgerna. Efter ett tag sa C att hen ville sluta för att hen ville vara ledig och vila på helgerna. Så klokt! Det kanske är det som gjorde att hen ändå höll ihop i skolan i så många år. C förstod att hen behövde vila. Då var jag lite besviken på C och tyckte att det var tråkigt att hen ville sluta på aktiviteterna. Hen var väldigt duktig på båda. Nu med min kunskap kan jag verkligen förstå varför C ville sluta. Jag önskar att jag hade förstått det då!

När C var liten fick vi barnsäkra hela hemmet. Det får ju alla som har små barn. Vid flera tillfällen, när vi var hos andra med barnsäkrade hus, hittade C nya faror och saker som deras barn aldrig hade upptäckt. Hen hade en enorm nyfikenhet. Många gånger kunde jag bli arg på C. Hen pillade, stökade, tog sönder… Idag kan jag mer se hens nyfikenhet som en drivkraft.

Det är mycket jag skulle ha gjort annorlunda om jag hade vetat… Men nu har jag en chans att göra rätt!

Skolstarten närmar sig. På torsdag är det dags! Jag märker en större och större oro hos C. Idag skulle C ha ett visst antal datatimmar. Vi bantar ju bort datatimmar nu. När C kom upp ur sängen i morse så skrek hen ”Jag måste få sitta vid datorn hela dagen! Jag får panik! Jag vill inte gå till skolan!!! Jag orkar inte tänka på skolan!!!”. C stod och skakade. Helt förstörd. Vad ska jag göra i detta läge… Vad är rätt? Jag vill inte att hen ska bli dataspelsberoende (”Den där datorn..”). Men om C blir lugn kanske C ska få spela… Eller? Hur ska jag veta vad som är bäst…?

Sen känner jag mig kluven över en annan sak. C säger ”Om jag sitter vid datorn slipper jag tänka!”.
Visst att slippa tänka kan vara skönt för C NU. Men då trycker ju C undan viktiga känslor. Skolstarten kommer ju. Och känslorna finns där under ytan… Hur bra är det? Men om C inte får spela så får hen panik av sina tankar och sin skolångest… Och vi har ett barn som hela dagen är som en osalig ande som gråter och bråkar.

Vi gjorde en ”deal”. C fick extra speltid om hen tog en promenad med mig. Jag försökte försiktigt prata om skolan på promenaden. Peppa lite, förbereda lite. Hen lugnade sig lite men är fortfarande väldigt orolig.

Själv är jag så orolig att jag inte kan tänka på annat. Jag har mailat lärarna på nya skolan, jag har mailat kuratorn… Jag curlar allt jag kan… Men vad hjälper det om C inte tar sig till skolan på torsdag? Om C börjar terminen med frånvaro….? Om ”Den så kallade vardagen” blir sådär jobbig igen… Hur ska vi orka då…?

Vissa saker faller på plats. Men viktiga delar återstår –  framförallt skolan. Den måste falla på plats! Just nu kan jag nästan känna att den där skolplikten, som vi ska vara så glada över i detta land, är min värsta fiende. Den stressar mig, pressar mig, kräver omöjliga saker av mig… Hjälp!

Men om det nu är en plikt/skyldighet (rättighet?) att vara i skolan får väl nya skolan se till att fixa så att C kommer dit och VILL VARA DÄR. Jag och min make…? Ja, vi kan faktiskt inte göra mer än det vi gör… Vi gör redan ALLT vi kan!

5 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Vardag

Taggat som , , , , , , ,

augusti 14, 2015 · 01:34

”Bra tack!”

Vi har haft en bra sommar! Men inte hela tiden...

Vi har haft en bra sommar! Men inte hela tiden…

Idag har vi haft kick-off med jobbet.
Alla var glada, positiva och taggade.
Det blev många frågor om hur semestern har varit.

”Jo tack! Bra! Vi har gjort en del härliga utflykter och lyckades faktiskt pricka in en hel del sol trots allt. Vi har ätit mycket god mat. Vi har plockat blåbär, badat, träffat släkt och vänner. Barnen har lekt med varandra och haft kul ihop. Jag och maken har haft några mysiga dagar med barnvakt” svarar jag dom flesta.

Men eftersom jag är en ärlig person (”Ljuga, luras och skoja”) så är det inte helt lätt att svara så.
Men hur många är beredda att ta emot och bemöta mitt mer utförliga och ärliga svar som kompletterar mitt svar ovan?
”C fick sin diagnos högfungerande autism i början av sommaren. Det var skönt att äntligen få en förklaring till varför det blir så jobbigt för C ibland. Men det känns tungt att veta att mitt barn kommer att få kämpa mer än andra.
Vi haft svårt att komma iväg på resor och utflykter i sommar för C låser sig. Hen vill helst sitta hemma framför datorn (”Bojen”). Det har varit en psykologisk kamp (”Idag föll C”) när vi ska iväg. Syskonen kommer i kläm för C tar så mycket plats (”I skuggan av C”). 10-åringen känner sig bortglömd och tycker att C och 6-åringen får all uppmärksamhet. Det är väldigt mycket bråk mellan syskonen. Jag och min man hinner nästan aldrig prata med varandra. Vi har hela sommaren haft en enormt stor oro för skolstarten som kommer snart (”Snart kommer den så kallade vardagen”).

Tillsammans är båda versionerna sanna. Vi har upplevt allt detta.

Kan det vara så att även mina kollegor väljer vilken version de vill berätta? (”Fasaden”)

”Bra tack!” är nog det svar de flesta är beredda att bemöta på sin oskyldiga fråga om hur semestern har varit….

Postat med WordPress för Android

Lämna en kommentar

Under Ångest, Diagnos, Semester, Syskon

Taggat som , , ,

augusti 11, 2015 · 22:30

”Det är lika bra att jag somnar och aldrig vaknar igen!”

Jag jobbar på det!

Jag jobbar på det!

Vid ett par tillfällen, när C har haft rejäla ångestattacker gällande skolan (”När C faller”), har hen sagt ”Det är lika bra att jag somnar och aldrig vaknar igen!”. Att höra sitt barn säga så är fruktansvärt! Det gör så ont i hela hjärtat. Mitt älskade barn, vill hen inte leva? Tänker C ta livet av sig? Dö?

När vi pratade med psykologen om det så sa hon att det är ett sätt för C att visa sin ångest. Hon tror absolut inte att hen tänker göra något. Hon sa att eftersom C är glad när hen gör roliga saker, och när vi inte ställer krav på skola och pluggande eller andra saker som kan vara jobbiga för C, så ska vi inte oroa oss så mycket. Hon sa att C är ju inte deprimerad hela tiden. Och det är sant… C är jätteglad vid datorn och vid andra aktiviteter som C väljer att göra.

Men HUR kan vi egentligen veta hur C mår inuti? Hur kan vi veta att C inte tänker göra något?

När C var hemma från skolan förra hösten (”Det stora sveket från skolan”), och mådde riktigt dåligt, så var jag hemma från jobbet med hen i två veckor. Jag fixade mat och fanns här hemma som stöd. Då sa en ”hemmasittarexpert” i kommunen, som vi och C har träffat, att det är bättre om jag jobbar. C ska inte ha det mysigt och bli ompysslad hemma. Det ska vara ensamt och långtråkigt, då vill C tillbaka till skolan. Om det blir för mysigt hemma så vill C bara vara hemma. Jag själv trodde att jag gjorde rätt som prioriterade C och var hemma med hen för att stötta.

Jag började jobba igen. Men inte började C gå till skolan för det.

Många säger att man ska lita på sin magkänsla. Många säger att som förälder vet man bäst…

Men HUR ska jag veta? Jag är inget proffs på området… Jag är bara en mamma som älskar mina barn och vill att de ska må bra. Jag gör allt för att de ska må bra! Jag är så rädd för att göra fel.

Nu balanserar vi på en skör tråd. Balansen mellan pepp och press är hårfin. Jag tror att jag säger en peppande sak och C tar det som en pressande sak. Jag är så orolig för att jag ska råka putta ner C. Jag skulle vilja ha en lite mer hållbar och bred tråd att balansera på… Eller en bro med staket! Eller helst en motorväg!

6 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola

Taggat som , , , , , ,

augusti 10, 2015 · 21:45

Ovisshet

Idag var det min första jobbdag efter semestern. Det kändes som vanligt lite rörigt och som att jag har noll koll. Men jag kommer in i det!

Som alltid efter min semester så tänker jag att jag kanske inte uppskattade min ledighet tillräckligt mycket när jag var ledig. Det har ju på många sätt varit en jobbig semester (”Semester?” ”Idag föll C”, ”Bojen”, ”En sorg”), men egentligen är det ingenting mot vad som komma skall. Jag vill bli bättre på att uppskatta nuet. Sommaren har bestått av mycket oro i år och jag har inte riktigt kunnat koppla av.

6-åringen hade haft en toppendag i skolan idag. Skönt! Hen frågade mig nu på kvällen:
”Kan jag gå och lägga mig nu så att det blir morgon fortare. Jag längtar till skolan!”
Underbart!

C har suttit vid sin dator mest hela dagen. Nu är det nedtrappning av datatimmar som gäller. Vi har gjort ett schema som hen ska följa. Hoppas att det fungerar! C har flera gånger sagt att datorn är det enda stället där C mår bra och slipper tänka. Jag kan förstå hen. Datorn släpper in C  i en annan värld utan press och krav (”Den där datorn…”).
Nu gäller det även att komma in i bra sovrutiner igen, vända tillbaka dygnet för både C och 10-åringen.

Det är så svårt för jag känner att vi behöver förbereda C för skolstarten genom att prata lite om den. Jag tänker att hen kanske vänjer sig lite vid tanken då. Jag vill också att C ska ha lite koll på när den är och att det närmar sig så att det inte blir en chock när vi säger ”Imorgon ska du till skolan!”.
Att prata om skolan går inget vidare. C låser sig ofta på en gång och säger att hen inte vill prata om det. Vissa dagar kan vi prata lite och jag kan känna att det kanske kan fungera trots allt. Andra dagar så bryter C ihop direkt och det går inte alls. Jag har försökt förklara för C att hen kan gå kortare dagar. Hen verkar vilja det men är orolig för vad kompisar ska säga om hen kommer senare eller går hem tidigare . Den oron kan jag förstå! Barn kan vara så elaka. Jag hoppas att Cs personal kan bemöta det och förklara för klassen på ett bra sätt. OM vi ens lyckas få dit C… Denna ovisshet är så tärande. Just nu känner jag att jag struntar fullständigt i om C lär sig något i skolan, bara hen går dit!

För något år sedan hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat tänka mig att jag skulle ha ett barn som inte går till skolan. Det hela känns fortfarande väldigt absurt. Overkligt. Men det är så det är…

C berättade för mig att hen för några dagar hade berättat för sin bästa kompis, som ska gå i samma klass, om sin autism. C hade förklarat att hen blir väldigt trött och inte alltid kan klara av att göra saker som hen har lovat. Kompisen hade inte sagt så mycket, men lovat att inte berätta för någon annan. Jag hoppas att kompisen förvaltar det förtroende hen fick. Annars kan det bli förödande för C.

Jag pratade med min chef idag. Jag berättade att det återigen kan bli ett tufft år. Jag sade att jag kommer att behöva gå på en hel del möten och att det ibland kan bli akututryckningar. Det känns lite jobbigt att inte vara en person att räkna med på jobbet. Jag har en hög arbetsmoral och höga krav på mig själv i min yrkesroll. Det känns jobbigt med ovissheten – hur mycket kommer jag att kunna jobba? Kommer jag att orka ge mycket på jobbet när jag har så mycket hemma? En sak är i alla fall säker – min familj kommer först!

Ovisshet är inte min grej… Så mycket är säkert! Men vissa saker kan jag inte påverka hur mycket jag än försöker. Det är bara att hoppas! Hopp har jag kvar!

Hoppet har jag kvar!

Hoppet har jag kvar!

7 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Rutiner, Skola

Taggat som , , , , , ,

augusti 9, 2015 · 08:13

Polletten trillar ner

wpid-20150808_112053.jpg

För ett par veckor sedan satt jag och maken kvar vid matbordet och pratade efter middagen. Ett sällsynt tillfälle av lugn. Alla barnen var upptagna med sitt.

Vi kom som vanligt in på allt som händer i vårt liv. Maken har också gått med i några olika grupper på Facebook.

Maken sa ”Vad jobbigt att ha ett barn som är hyper och måste sysselsättas och ett barn som inte vill lämna huset!”
”Ja det måste vara jättejobbigt!” svarade jag.
Maken tittade på mig med förvånad min ”Men hallå? VI har det så!”
Jag stannade upp och tänkte efter. Mitt ansiktsuttryck måste ha ändrats för maken frågade ”Trillade polletten ner nu?”

Ja! Det gjorde den! Vi har så! Vi har C som inte vill (klarar av att) göra speciellt mycket utanför huset. Hen vill vara hemma. Allt som kräver att C ska lämna huset blir en utmaning.

Sen har vi 6-åringen. Hen vill alltid göra något. Tjatar om lekpark, utflykter, kompisar, skogen, gäster… 6-åringen vill alltid att det ska hända något. Annars blir hen uttråkad. Hen kan tjata en hel dag. Tjatet driver mig till vansinne ibland!

Vår 10-åring är lite mittemellan. Hen vill ha en balans.  Lite både och. Ibland när vi har bestämt att vi ska ha en vilodag för Cs skull så kan 10-åringen bli ledsen för just den dagen ville hen hitta på något. Ibland när vi vill hitta på något så 6-åringen blir nöjd så blir 10-åringen sur för just den dagen ville hen vara hemma… När det gäller 10-åringen så känns det som vi alltid gör ”fel” just nu. Lösningen är att dela upp oss mer.

Jag är så glad över att mina tre barn är olika personligheter med olika smak och viljor. Jag älskar dem alla tre så otroligt mycket!
Men det är inte lätt att tillfredsställa allas olika önskemål och behov…

Postat med WordPress för Android

5 kommentarer

Under Diagnos, Syskon, Vardag

Taggat som ,

augusti 8, 2015 · 08:29

Vi är flera

wpid-fb_img_1438796432551.jpg

Här på min blogg kan jag vara mig själv!

När jag började blogga tänkte jag mest att det var ett sätt för mig att bearbeta allt. Lite som terapi. Men också en dokumentation över hur vi har det.

Jag skapade Facebook-profilen ”Supermamsen Aspergerbarn” för att kunna vara anonym och vara med i olika grupper på Facebook.

Nu märker jag att min blogg har fått en högre funktion än jag från början trodde. Jag har några läsare varje dag. Till och med några följare (välkomna!).
Jag har fått några kommentarer på bloggen och även ett par meddelanden till ”Supermamsen” på Facebook.
Det är inte så att jag jagar ”likes” eller följare  (även om det är jättekul!).

För mig fyller bloggen nu en högre funktion. Jag är inte ensam. Jag har hamnat i ett sammanhang där flera har det som jag. Jag behöver inte upprätthålla Fasaden. Jag kan skriva om hemmasittande, syskonbråk, medicinering, psykologer och diagnoser. Jag kan vara jag.

Det är skönt att veta att ni (några av er i alla fall vet jag) har det lite som jag. Ni vet vad jag pratar om. Ni känner igen er. Någon av er har skrivit att ”det skulle kunna ha varit jag som skrev det där!”.

Ni är några som också har en oro som kommer krypande mer och mer (och oron har redan gnagt lite hela sommaren). Ni är några som känner en enorm press gällande skolstart och skolplikt. Ni är några som vill veta HUR ni ska kunna hjälpa era barn. Ni är några som ifrågasätter er själva och undrar vad ni har gjort för fel? Vad ni kunde ha gjort annorlunda. Ni är några som älskar era barn så att hjärtat krampar och ni önskar av hela era hjärtan att ni kunde fixa så att allt bara blev bra. Ni är några som känner en enorm frustration och en besvikelse  på skolan. Ni är några som är lite avundsjuka på andra som har det lite lättare i livet. Ni är några som tycker att livet ibland är lite orättvist.

Ni är några som har det lite som jag. Det ger lite stöd i allt det svåra. Och vi behöver alla stöd ibland!

Postat med WordPress för Android

8 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Kommunikation, Skola, Stress

Taggat som , ,

augusti 7, 2015 · 15:35

Lagom

wpid-20150805_145718.jpg

Igår var C och badade med kompisar. Hen hade kul och var glad och nöjd när hen kom hem. I min värld är roliga upplevelser ett sätt att tanka energi.

Idag skulle C till tandläkaren  (maken lyckades boka en snabb tid). Igår ville C verkligen gå till tandläkaren idag. Och efter det hade C tänkt gå och bada med kompisar igen.

Men idag tog det stopp. Maken berättade att C är helt slut idag. Det blev varken tandläkare eller bad. Bara datorn (”Bojen”). Cs energi är slut. Hen använde den igår.

Vi måste verkligen börja tänka om. Planera efter Cs ork (”För vems skull egentligen?”)
En aktiv dag kanske kräver en, eller till och med två, vilodagar.

Det är en utmaning som kommer snart med skolstarten. C måste få rimliga krav på sig. C kanske inte orkar gå i skolan alla dagar eller hela dagar. Jag hoppas att nya skolan hjälper oss och gör en bra plan. Eftersom C inte vill sticka ut måste det skötas diskret.

Det som är svårt att förstå för mig är att C förr kunde hänga med på allt möjligt. Hen orkade mer. På den tiden fick C inga ångestattacker och låsningar. Det har kommit nu det senaste året.

Tonåren är ingen lätt tid för någon. Med ett funktionshinder blir det ännu svårare.

Vi måste hitta ett ”lagom” som passar C.
Åh vad jag älskar den ungen! ♡

Postat med WordPress för Android

11 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola

Taggat som , , ,

augusti 6, 2015 · 18:35

Perspektiv

wpid-20150805_145956.jpg

Igår när vi skulle till blåbärsskogen öppnade jag kylskåpet för att packa med festisar. I kylskåpet stod ett trepack. Jag tog två med tårar i ögonen och stängde kylskåpsdörren. Igår var jag labil.

Idag fick jag rapport från maken om att C var och badade med kompisar. Hen hade lämnat sitt rum och sin dator. (”Bojen”, ”Den där datorn…”)

Jag blev jätteglad när jag fick veta det.
Igår fick jag packa ner två festisar, fast det skulle vara tre. Men C finns och lever. Hen är bara inte här med mig just nu. (”En sorg”)

I inlägget ”Om man jämför har du det inte så jobbigt!” skrev jag att det är dumt att jämföra. Det kan jag fortfarande tycka. Framförallt om man öppnar sig och vill ha stöd och någon säger så.

Men ur ett annat perspektiv kan jämförandet kanske vara bra. Kanske till och med nödvändigt.

Visst vi har stora problem. C mår dåligt. C går inte till skolan. Men…
Vi har C. Och C lever.
C mår dåligt nu. Men vi ska hjälpa C.
C har vänner.
C har stunder då hen mår bra.
Vi måste bara se till att dessa stunder blir fler!

Att ta olika perspektiv är bra. Att jämföra kan faktiskt vara bra.

Om man jämför har jag det inte så jobbigt! 😉

Postat med WordPress för Android

2 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare

Taggat som , ,

augusti 6, 2015 · 15:02

Jag ska ”ordbanta”!

Igår kväll skickade jag ett sms till C. Jag skrev att jag saknar C och att jag hoppas att C har det bra hemma.

Jag har fortfarande inte fått något svar. Oartigt kan man tycka. Men jag ställde ju ingen fråga. Även i andra sms till C har jag märkt att ställer jag ingen fråga, så får jag inget svar.

Själv är jag en mångordig person som svarar mer än frågan kräver. Det märks nog även i mina texter. Det blir många ord.

Rak kort kommunikation fungerar egentligen bäst. Framförallt på personer med autism.

För ett tag sedan när C och jag kommunicerade blev det helt fel. C ringde mig på jobbet och frågade om hen kunde ta den sista frallan. Jag svarade ”Det är den sista frallan vi har. Jag hade tänkt ta med den till jobbet imorgon till frukost för jag börjar tidigt. Om du tar den har jag ingen!”
Jag tyckte att jag hade sagt ”Nej du får inte ta den!”

När jag kom hem hade C ätit upp frallan. Jag blev arg. C tittade oförstående på mig och sa ”Men mamma, du sa aldrig att jag inte fick ta den. Jag förstår inte varför du är så arg!”

C hade rätt. Jag sa aldrig det. Jag använde för många ord och lindande in att hen inte fick ta frallan. För C blev det obegripligt.

Eftersom jag, oftast, är en person som talar först och tänker sen. Eller en person som tänker högt och låter folk följa med i tankeprocessen, så kan det bli svårt för mig att ”banta” bort ord.

Jag har levt lite i tron att ju fler ord, desto bättre förståelse. För C är det inte så. Troligtvis inte för så många andra heller…

wpid-fb_img_1437594591007.jpg

Bilden är lånad från Petra Krantz Lindgren. Klokt! Det är fel på mitt sätt att kommunicera!

Det här med kommunikation är inte lätt.
Nu ska jag ”ordbanta”!

Postat med WordPress för Android

6 kommentarer

Under Diagnos, Kommunikation

Taggat som ,