Kategoriarkiv: Pedagogiska tips!
Lösenordsskyddad: Att undvika maktkamp
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under Anpassningar, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande, Pedagogiska tips!
Selektivt ätande
E, min 11-åring, fick nyligen diagnosen AD(H)D med autistiska drag. De autistiska dragen är en viss oflexibilitet men framförallt det selektiva ätandet. E äter nästan ingenting.
Det som just nu går ner är Doritos (och ibland andra chips), bullar, vissa godissorter (dock ej choklad), chicken nuggets och pommes frites från Mc Donalds och en macka från Subway (ljust bröd med endast skinka och ost på). Hemlagad mat går nästan inte alls just nu. Frukt och grönsaker går inget vidare. Ibland kan E äta lite gurka, röd paprika, honungsmelon, vindruvor eller jordgubbar. Dock måste allt smaka perfekt och det gör det tydligen sällan. Alltid är det något som är fel.
När det gäller dryck så dricker E vatten, läsk och ibland juice. Juice kan ibland ha en bismak som E inte tycker om. Tyvärr tycker inte E om mjölk.
Igår gjorde jag amerikanska pannkakor till E. Det brukar oftast gå ner. Men igår gick det inte alls. E tyckte att de smakade annorlunda. Det gäller att steka dem exakt rätt. Inte för länge och inte för kort. Tydligen gjorde jag något fel igår.
Förr kunde E få i sig lite vaniljyoghurt. Det skulle då absolut vara Valio. Om den var slut i affären och jag köpte en likvärdig så kände E det direkt även om hen inte hade sett förpackningen.
Drickyoghurt kan gå ner. Men om den är för tjock så går det inte. E har provat alla möjliga näringsdrycker men tycker att alla har en eftersmak eller en konsistens som inte fungerar.
Förr åt E hemlagad köttfärssås med pasta. Numera går det oftast inte heller. Om det ska finnas minsta lilla möjlighet att det ska gå så måste den vara tillagad på exakt rätt sätt. Det måste vara rätt kryddor, finfördelad köttfärs och passerade tomater. Absolut inte krossade. Och sen måste det vara Heinz ketchup. Annan ketchup går inte!
Tacos kan fungera ibland. Men det ska vara med endast gurka och nachochips.
E har ibland kunnat äta vissa brödsorter. ”Pärlan” (Polarbröd) gick ner ett tag. Nu fungerar inte det heller för E tycker att det smakar för mycket mjöl och att det blir degklumpar i munnen.
Jag känner att ätandet blir ett större och större problem. Idag är E hemma från skolan så jag åkte till Subway och köpte lunch åt E. Tydligen är jag numera en igenkänd stammis så personalen bjöd mig på en Cappuccino och kunde min beställning utantill.
En gratis Cappuccino till den kämpande mamman! 🙂
Skolmat går absolut inte! E går ju inte så mycket i skolan just nu. Men även innan har skolmaten varit ett stort problem. E vet att hen kan välja mellan köttbullar och pannkakor varje dag. Tyvärr är det, enligt E, konstig smak och konsistens på skolmaten.
Jag har kollat runt på nätet för att söka hjälp och se vad vi kan göra för att stötta E i ätandet. Jag hittade detta tips:
”Går det att få hjälp?
Selektiv ätstörning (SÄ) visar sig oftast i tidig barndom och brukar i regel inte gå över av sig själv. Vissa selektiva ätare lyckas successivt utöka sin meny när de blir äldre, men det betyder inte att man är ”botad” eller har ett s.k. normalt ätbeteende.Selektiva ätare expanderar oftast sin matrepartoar genom ”food chaining”, d.v.s. man lägger till mat som i största möjliga mån liknar något som man redan klarar av att äta. Eftersom många med SÄ är trogna vissa märken av mat (exempelvis en sorts flingor av ett särskilt märke) så kan man långsamt utöka listan av accepterad mat genom att testa samma sak av ett annat märke. I bästa fall kanske man kan gå från att äta exempelvis en chicken nugget till att testa en fiskpinne.
Som förälder till ett barn med SÄ är food chaining i princip det enda sättet att försöka utöka barnets meny – självklart utan press och krav! Skynda långsamt och håll förväntningarna låga. Servera alltid något som barnet redan äter tillsammans med det nya och låt barnet själv betsämma om eller när han/hon är redo att utforska den nya (liknande) maten. Låt hela familjen välja av all mat på bordet, även den mat som är tillagad för den selektiva ätarens skull. Om det står bacon på bordet för den selektiva ätarens skull, lägg upp lite på din egen tallrik också. Visa att ni äter tillsammans på ett avslappnat och trevligt sätt. På så sätt blir barnet med SÄ inkluderad i familjemåltiden och du befriar barnet från känslan av att vara avvikande och besvärlig. Respektera ditt barns svårigheter – han/hon har inte valt att ha en ätstörning.”
”Det är dock viktigt att förstå att till skillnad från exempelvis spindelfobi, så är den selektiva ätarens fobi inte bara psykologiskt betingad. Det finns fysiska/sensoriska faktorer som gör det svårt för en person med SÄ att helt bli kvitt sina ätproblem.”
Jag vet inte riktigt hur vi ska lyckas med detta. Men vi får jobba på det!
Jag tycker så synd om E. Ibland om vi försöker göra någon mat som brukar gå ner (t ex tacos) så kan E komma till bordet och se sugen och förväntansfull ut. Sen tar E en tugga. Då kan man se hur axlarna sjunker ner och ögonen blir ledsna ”Det går inte!” säger E och går till sitt rum med långsamma steg.
Just nu är i alla fall E mätt med sin Subwaymacka i magen! 🙂
Dela detta:
Visualisera mål och framsteg
Sist vi var hos psykologen för att prata om E så sa psykologen ”Det är bra om ni visualiserar målen och framstegen!”
Där och då slog det mig direkt ”Det ska vi göra med legobitar!”
Den här veckan har vi testat det. Vi satte upp ett veckomål på två lektioner. Det måste vara ett rimligt krav så E har chansen att lyckas. Och det gick bra! 🙂
Nästa vecka är målet fyra lektioner och sen ska vi successivt öka på efterhand. E tyckte själv att detta var ett bra sätt och var väldigt nöjd efter hen hade flyttat de två bitarna på torsdagen.
Jag tror att detta sätt även kan användas i skolan på olika sätt. Istället för dagar kan de olika ämnena stå. Sen kan man sätta upp mål i t ex antal uppgifter att räkna i matte, antal sidor att läsa i svenska, antal frågor att svara på i NO/SO osv. Då kan man göra ett nytt bygge varje dag för att snabbt se framsteg. Sen kan man fota bygget och spara eller skriva ner hur det gick. På så sätt visualiseras mål och framsteg.
Nu hoppas vi på fyra lektioner nästa vecka!
Dela detta:
Föreläsning om ångest
För ett tag sedan var jag på en föreläsning om ångest. Både C och E har ju mer eller mindre ångest inför skolan. Cs ångest har varit kraftigare. Förr grät och skakade C och kunde till och med kräkas när vi skulle iväg till skolan. Det har som tur är blivit mycket bättre.
Jag antecknade på föreläsningen och tänkte att det kan vara intressant för er att få ta del av mina anteckningar.
Ångest kan visa sig på olika sätt:
- Skakningar
- Rodnad
- Hyperventilation
- Svettningar
- Ont i magen
- Stel i kroppen
- Yrsel
- Hjärtklappning
Det är en väldigt fysisk upplevelse som kan upplevas obehaglig. Den fysiska reaktionen sitter bara i ett tag i kroppen sen kommer det parasympatiska nervsystemet att kicka in och återställa balansen. Att ha dessa ångestreaktioner är inte farligt. Det kan vara viktigt för en person med ångest att veta det.
De symptom man kan se hos en person med ångest är t ex att personen:
- har störd koncentrationsförmåga
- undviker saker
- oroar sig
- har starka känsloreaktioner (arg/ledsen)
- har svårt att sova
Det finns olika ångestdiagnoser. Ofta kan en person ha olika typer av ångest samtidigt.
- Specifik fobi
- Social fobi
- Separationsångest
- PTSD
- Generaliserat ångestsyndrom – GAD
- Paniksyndrom
- Tvångssyndrom – OCD
Varför får vi ångest?
Vissa personer kan ha en genetik eller medfödd sårbarhet som gör att de är extra känsliga. Det kan också bero på modellinlärning. Hur gör vi vuxna?
Konflikter, stressande situationer och traumatiska upplevelser kan trigga igång ångest. Ofta är det en kombination av olika saker.
En person som har ångest använder sig ofta av säkerhetsbeteenden och undvikanden. Ett säkerhetsbeteende kan t ex vara att sova i mammas och pappas säng om oron är stor, prata i mobiltelefon på vägen hem osv. Om då t ex batteriet är slut i telefonen så det inte går att prata så kan det skapa stor oro.
Ett undvikande beteende är att helt sluta göra de saker som är jobbiga för att slippa obehag och ångest.
Ett undvikande beteende är inte bra för då blir man väldigt begränsad och det kan leda till att man slutar göra fler och fler saker vilket leder till ett stort lidande.
Hjälpmedel
Om barnet har en ångestreaktion ska man som vuxen sätta ord på barnets upplevelse (neutralt beskriva vad som händer). Man ska inte försöka resonera med barnet utan bara finnas bredvid och vänta ut tills ångesten har gått över.
Som vuxen ska man bemöta barnets rädsla med lugn. Man ska prata lugnt och långsamt. Det är bra att påminna barnet om att ångest är ofarligt fast det känns väldigt jobbigt. Det kan vara bra att hjälpa barnet byta fokus.
Hjälp barnet andas lugnt och räkna till 10.
Det är bra att hjälpa barnen ta små steg mot ett modigt beteende. Barnet behöver exponeras för det som skapar oron/ångesten och sakta vänja sig vid situationen. Ångesten kommer att bli mindre och mindre för varje gång. Det gäller att stå ut med ångestkänslan och tänka på att den inte är farlig. Det är viktigt att låta denna träning ta tid och inte stressa på. Övning ger färdighet!
Föreläsarna tog också upp självskadebeteenden som ofta förekommer vid ångest. Att t ex skära sig. När man skär sig utlöses serotonin och endorfiner som minskar ångest och stress väldigt effektivt. Kroppen får ett annat fokus och ångesten släpper. Istället för att skära sig kan man ta isbitar och trycka mot huden. Detta sätter igång samma process i kroppen och kan också minska ångesten.
Tips!
- Minska stress i vardagen för familjen (Lättare sagt än gjort! 😉 )
- Planera in positiva aktiviteter
- Ha ett bra samarbete med skolan
- Vi vuxna måste visa att vi inte är rädda
- Vi ska inte undvika saker pga. rädsla utan leva ett aktivt liv
- Eventuellt hitta ett sätt att belöna ”modiga” beteenden
Det var en intressant föreläsning då vi även fick diskutera frågor i små grupper med föräldrar. Det är alltid skönt att få lite igenkänning och inte känna sig så ensam i sin situation.
Hoppas att mina anteckningar kan komma även er till nytta! 🙂
Dela detta:
Under Ångest, Pedagogiska tips!, Stress
Lösenordsskyddad: Anpassa för anpassandets skull eller göra rätt anpassningar?
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under ADD, Anpassningar, autism, Diagnos, Egna illustrationer, Pedagogiska tips!, Skola
Lösenordsskyddad: Detektivarbete
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under Anpassningar, Diagnos, Egna illustrationer, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Pedagogiska tips!, Rutiner, Vardag
Att vända onda cirklar
Nyligen var vi på BUP med E (11-åringen) får att få lite tips och råd angående hur vi kan tänka för att hjälpa hen med sina tankar. Även E är nästan hemma helt från skolan nu. Ju färre saker E gör desto svårare blir det att göra saker. Det blir en ond cirkel då negativa känslor (”Jag kan inte!”, ”Jag orkar inte!”, ”Det går inte!”) styr Es beteende så att hen stannar hemma. Det är ju samma sak med C men tyvärr var inte hen med och träffade psykologen.
Psykologen ritade upp en del bilder på sin whiteboard och jag har försökt göra dem i PowerPoint.
Hon pratade mycket om att känslan påverkar beteendet och att om känslan är negativ så blir beteendet negativt. Man gör inte det man innerst inne vet att man borde göra, t ex gå till skolan.
Hon pratade om att det även fungerar tvärtom. Det går att vända cirkeln. Beteendet påverkar känslan. Om jag vet att jag borde göra något, t ex gå till träningen, och det känns jobbigt men jag gör det ändå (jag går emot ”Jag orkar inte!”). Då påverkas känslan och blir positiv för jag mår bra efter jag har gjort det som jag ”borde” göra. Den känslan ger mig sen energi så att det blir lättare att gå emot känslan ”Jag orkar inte!” nästa gång.
Psykologen sa att vi ska göra som en trappa med små delmål till E. Vi ska prata om vad som fungerar nu och sen bygga på steg för steg med fler och fler saker. Just nu tycker E att det är jobbigt att träffa klassen men att träffa läraren fungerar. Så nu tar vi bort timmarna med klassen och behåller bara timmarna då E ska vara ensam med sin lärare.
Detta är ett exempel. Inte Es trappa.
E sa att hen förstod när psykologen ritade upp sina bilder. Jag hoppas att detta hjälper E med tankarna. Igår kom i alla fall E iväg en timme till skolan. Jag hoppas det fungerar idag med!
Bilden nedan såg jag ritad i en ram på en skolvägg. Jag fotade den för jag tyckte att den var så bra. Nu har jag försökt göra om den i PowerPoint. Jag tänkte att C och E ska få den!
Detta är skolans trappa. Inte psykologens.
Vi har lite att jobba med…
Här är en tom mall så ni kan göra en egen måltrappa! 🙂
Fler av mina egna illustrationer hittar ni här.
Dela detta:
Problemlösningsfasen
Jag befinner mig konstant i problemlösningsfasen och har gjort det nu i drygt två år. Det var då C började må dåligt och vi började kampen med att försöka få skolan att förstå.
Sedan dess har jag (och maken) kämpat mot skolor på olika sätt. Jag har försökt komma på anpassningar hemma som ska underlätta för C, vi har byggt strukturer och rutiner för att försöka få lite flyt i vardagen. Vi har stressreducerat och kravanpassat. Och vi har sett resultat. C mår mycket bättre nu. Orkar mer. VILL mer. Är ute mer. Är gladare.
Men… C går fortfarande inte till skolan som hen ”borde”. Alltså är jag fortfarande i problemlösningsfasen. Jag försöker hitta strategier som hjälper C med övergången ut ur huset. C trivs i resursskolan när hen väl kommer dit. Det är inte problemet. Problemet är vägen dit. Vi har pratat med C och hen tycker inte att tre dagar i veckan är för mycket. Det är inte det som är det svåra.
C tycker ju om att spela på sin dator. Hen spelar olika spel där man kan klättra i nivåer. Jag gjorde en checklista till C att följa med morgonrutinerna och delade in dem i olika nivåer. Jag lade in bilder från spelen och klippte ut småbilder som C kan sätta fast med häftmassa för att bocka av de steg hen har uppnått (eller bocka av med en penna). C har tyckt att bildschema är töntigt men detta köpte hen faktiskt. Nu har det i alla fall fungerat en morgon… C kom iväg idag. Sist hen var i skolan var förra måndagen. Det betyder dock inte att det kommer att fungera nästa vecka. Men jag hoppas!
Cs checklista. Jag har lagt in ett par bilder från de spel C gillar och jag har gjort småbilder som hen kan sätta i rutorna efter uppnått steg.
Tänker att detta även skulle kunna användas i skolan på olika sätt för att motivera elever att ta sig vidare och se olika steg på ett tydligt sätt och kunna bocka av för att nå målet. Fritt fram att ”sno” idén! 😉
Visst, det är tufft att vara i problemlösningsfasen. Men samtidigt ger det mig ett driv att prova nya vägar, att tänka och att försöka hitta sätt att lösa saker. Det är en utmaning. Skulle jag inte ha den synen på allt detta vet jag inte hur jag skulle orka…
Jag har fått rådet både från vänner och okända att jag bara ska ”låta saker vara”. Inte gå in i det så mycket. Acceptera livet som det är. Jag jobbar med dessa bitar så klart! Jag förstår att jag inte kan kontrollera allt och att jag bara har mina barn till låns. Men så länge jag har dem tänker jag göra allt jag kan för att de ska må bra! Om de mår bra mår jag bra!
Jag tycker om när mitt driv kommer och när jag känner den där ”Nu jävlar måste jag komma på något nytt!”-känslan. Det ger mig energi att inte stå still och bara acceptera att det är som det är. Det ger mig energi att försöka förändra! Det är kul att göra olika illustrationer.
En vän sa nyligen något till mig ”Du kan bara ta ansvar för din roll som mamma och det du gör. Du kan inte ta ansvar för vad andra som möter dina barn gör. Det är deras ansvar. Du kan vårda din relation med dina barn men du kan inte vårda andras relationer med dem. Du kan inte ta på dig om du tycker att 7-åringens lärare blir för arg på 7-åringen. Du kan inte ta på dig det som andra gör!”
Detta är något jag måste jobba med! Jag vill liksom ta ansvar för allt som alla runtomkring mina barn gör. Jag vill att 7-åringens lärare ska låta snäll mot min 7-åring och förstå att hen gör sitt bästa varje dag. Jag vill inte att maken ibland ska höja rösten mot barnen och tappa tålamodet (vilket jag också gör, men man är ju blind för sitt eget beteende)… Men min vän har rätt! Jag kan inte ta ansvar för det. Det ligger utom min kontroll. Jag kan bara ta ansvar för mig och min relation till mina barn.
Problem är till för att lösas. Det är min syn på det hela. Fungerar inte ett sätt så får man helt enkelt komma på något annat!
Helg igen! Nya tag nästa vecka!
Dela detta:
Energiinventering
Nu kör jag allt på en gång! Finns inte en sekund att förlora! 😉
11-åringen är hemma från skolan även idag. Det gick bara inte i morse. Hen hade sovit dåligt och började oroa sig för all jobbpress i skolan.
Igår gjorde vi en kartläggning av 11-åringens stressorer. Idag har vi gjort en energiinventering med hjälp av klossar. Jag gjorde samma sak med C men inte förrän efter kraschen var ett faktum. Nu har vi chansen att förebygga och stötta i tid! Hoppas jag!
Jag gav 11-åringen 30 klossar och sa att det är hens energiklossar som hen får använda under en dag. Sen skrev vi lappar med vad en dag innehåller och 11-åringen skulle placera ut klossarna.
Fördelning av energiklossar under en hel dag.
GÅ UPP PÅ MORGONEN OCH KLÄ PÅ MIG: Här lade hen 8 klossar (av sina 30!). Vi pratade lite kring det och hen sa att hen är så morgontrött och att det är jobbigt att tänka på att hen måste orka jobba i skolan. Att hen känner sig stressad av det.
ÄTA FRUKOST: 7 klossar. Hen sa att det är svårt att få i sig något och jobbigt när vi tjatar om att hen måste äta.
GÅ HEMIFRÅN: 3 klossar om det är en morgon som känns bra och hen känner att hen orkar.
VARA I SKOLAN: 8 klossar. Hen vill prestera bra och känner press att jobba. Blir trött av lärarnas instruktioner och känner stress över allt jobb. Tycker att det ibland är livat i klassrummet och svårt att koncentrera sig.
LUNCH I SKOLAN: 4 klossar. Maten är inte god!
Sen var klossarna slut… De räckte inte till:
LÄXOR
MIDDAG
DUSCH
BORSTA TÄNDERNA
KOMMA I SÄNG
Det märks att det är stor energiåtgång för vår 11-åring. 18 klossar går åt INNAN hen ens har kommit till skolan. Här måste vi verkligen fundera och se över vad vi kan göra för att spara energi.
Vi gjorde även en inventering över energiåtgången under själva skoldagen. Även nu fick 11-åringen 30 klossar att fördela.
Fördelning av klossar under en skoldag.
MATTE: 6 klossar. Tråkigt och svårt att förstå. Det tar energi att tänka mycket. Jobbigt med långa genomgångar.
NO: 4 klossar. Kan vara roligt ibland men är jobbigt. (samma lärare som i matte)
SO: 1 kloss. Kul med bra uppgifter och tydliga instruktioner. Bra lärare!
SVENSKA: 1 kloss. Kul! (samma lärare som i SO)
IDROTT: 4 klossar. Kul men jobbigt att springa mycket.
ENGELSKA: 2 klossar. Kul!
BILD: 3 klossar. Kul men tar energi att vara kreativ.
SLÖJD: 3 klossar. Kul! (träslöjd är roligast!)
MUSIK: 1 kloss. ”Det tar inte så mycket energi för man kan bara stå där och sjunga.”
LUNCH: 4 klossar. Maten är inte god!
RAST: 1 kloss. Kul och skönt!
FRITIDS: Inga klossar kvar…
Det märks att 11-åringen har höga krav på sig själv att prestera och att hen blir stressad av en stor arbetsbörda. Jag ska prata med lärarna om att begränsa uppgifterna så att hen orkar med och känner att hen kan lyckas. Kanske kan de också hjälpa 11-åringen ta små återhämtningspauser.
Det är som sagt svårt när skolan ser en 11-åring som arbetar bra och håller ihop. Jag hoppas att de förstår att skolan är anledningen till att hen är hemma så mycket.
Hoppas att vi hinner hjälpa vår 11-åring i tid! Jag märker redan att det blir svårare och svårare för hen att komma iväg till skolan. ❤
Dela detta:
Kartläggning
När C började visa motstånd till att gå till skolan och var trött så visste vi ju inte att hen hade diagnosen högfungerande autism/asperger/ASD. Diagnosen kom ju efter kraschen.
Nu visar vår 11-åring mer och mer motstånd till skolan. Hen gjorde det även förra läsåret i 4:an. Då ”skyllde” vi 11-åringens mående på C. Nu börjar vi inse att det kanske är något annat med 11-åringen också. NPF är ju väldigt ärftligt! Vad vi vet har varken jag eller maken diagnoser. Men alla har väl drag av olika saker och tittar vi bakåt i våra släkter så kan vi nog se ”källor”. Jag kan känna igen mig själv i vissa diagnoskriterier på både autism och ADHD.
Nu är det en avgörande skillnad! Vi föräldrar har mer kunskap nu. Vi är starkare. Vi vet vad vi kan kräva av skolan. Skolan, samma skola som inte lyssnade på oss innan Cs krasch, vill inte göra fel igen. Den här gången har vi en mycket bättre dialog. Vi anmälde aldrig skolan till Skolinspektionen. Dels för att vi inte har orkat, men också för att syskonen går på den skolan. Däremot har vi fått en ursäkt från skolan och de säger att de har gjort en handlingsplan för liknande ”fall” framöver. Dags att använda den nu kanske! 😉
C kom iväg till skolan i morse trots att hen somnade efter midnatt igår. Hen hade glömt att ta sitt melatonin (eller rättare sagt – vi föräldrar hade glömt ge det till C). Det märks direkt att hen inte kommer till ro då.
Att C kom iväg i morse trots lite sömn är helt fantastiskt. Det är verkligen ett tecken på att resursskolan har lyckats. C trivs där och känner sig trygg. Hen vet att hen kan säga till om orken tryter och då få ta en paus. Det är ingen som kallar hen för lat, tjatar eller ifrågasätter orken.
Taxin kom 20 minuter sent i morse och C hamnade i soffan. Förr hade C fastnat i soffan. Dötid är det värsta som finns! Men taxin kom till slut och C åkte iväg. Det är andra gången taxin är väldigt sen. Det är lite jobbigt att vi måste oroa oss för om taxin kommer i tid eller inte.
11-åringen är däremot hemma idag. Hen lekte med en kompis i fyra timmar i lördags eftermiddag och på lördag kväll hade vi svärmor här på middag. Det blev sent i lördags. 11-åringen (och C) kom i säng först efter kl. 1 på natten. Det märks att sådant påverkar 11-åringen (och C).
Eftersom jag är klokare nu 😉 så låter jag 11-åringen vila idag och hoppas att hen orkar med skolan imorgon. Jag ska ha möte med 11-åringens lärare nu i veckan.
Jag fick ett tips från en kvinna som läser min blogg om att 11-åringen kanske är ett högkänsligt barn (HSP, http://www.hsperson.se/, http://grytenius.com/sv/4-tips-for-dig-med-hogkansliga-hsp-barn/ ).
Jag har läst på lite om HSP nu och det verkar stämma ganska bra på 11-åringen. Hen har alltid varit känslig för andra människors humör, hen har haft svårt med tillsägelser, reagerar starkt på höga ljud, är känslig för hur kläder sitter, är smakkänslig och har svårt att äta om smaken eller konsistensen är fel… Cs mående skapade säkert en kraftig reaktion hos 11-åringen. Hen reagerade också på att jag och maken var stressade. 11-åringen är väldigt empatisk och kan känna in min känslostämning och komma och ge mig en kram. Hen har svårt att sätta ord på sina känslor och har höga krav på sig själv. Hen är djup och reflekterar en hel del kring saker.
Idag har jag passat på att prata med 11-åringen och vi har gjort en liten kartläggning med hjälp av ett material jag beställde till C från www.pedagogisktperspektiv.se . C var inte så intresserad av det materialet men 11-åringen var med på tåget!
Tänk om jag hade förstått allt detta i tid även med C! Men nu är det som det är och jag ska vara glad över att jag åtminstone kan ge min 11-åring bättre stöd i tid.
Vi satt en stund och sorterade in kort och pratade om korten. Det är tydligt att sinnesintryck kan vara jobbigt för 11-åringen. Hen sa också att det kan vara lite olika olika dagar och i olika situationer.
Material från http://www.pedagogisktperspektiv.se
Jag fick fram en hel del viktig information från 11-åringen. Hen sa till exempel att hen har svårt att höra och förstå instruktionerna när läraren står och pratar framför klassen för då är det så mycket annat som stör. 11-åringen sa att det är bättre om läraren kommer och pratar bara med hen.
Hen sa också att det är jobbigt med höga röster och när någon pratar för mycket. Att duscha var jobbigt för i duschen är det nästan för varmt och sen efter blir det för kallt. Att känna lukten av mat som hen inte tycker om är väldigt jobbigt och 11-åringen tycker inte om när jag eller maken är borta en kväll eller en helg. Då känns det konstigt tycker 11-åringen.
Städning tyckte 11-åringen var jättesvårt. Det har vi märkt. Hen kan vara i sitt rum med uppdraget att städa och efter en timme har inget hänt för då sitter hen och tittar igenom gamla teckningar eller en skolkatalog.
11-åringen är VÄLDIGT morgontrött så nu ska vi lämna som förslag till skolan att 11-åringen ska komma lite senare varje dag så kanske hen orkar med skolan! Om vi gör så missar hen 5 lektioner i veckan. Nu är hen hemma 1-2 dagar i veckan vilket är 5-10 lektioner.
Nästa gång ska vi fördela energibitar och se hur vi kan spara 11-åringens energi.
Skolan ser en aktiv och pigg 11-åring de dagar hen är där. Vi ser en trött 11-åring efter dessa pigga skoldagar och ofta finns behovet av en dags återhämtning efteråt. Nu måste skolan anpassa! Alternativet är en utmattad 11-åring och det accepterar jag inte!
Jag börjar bli proffs på det här! 😉 Nu gäller det ”bara” att få med skolan på tåget!
supermamsen 