Genom våra år som föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har vi blivit bemötta på olika sätt. Bilden nedan visas hur vi tyvärr oftast blev bemötta:
Tack och lov har det även funnits positiva erfarenheter. Jag önskar dock att vi ännu oftare hade blivit bemötta på detta sätt:
Vi hade det tufft i många år. Vår resa hade varit enklare om vi hade sluppit mötas av så mycket misstro och ifrågasättande. Min bok kom till med den tanken – Det borde inte behöva vara så här! Jag hoppas att min bok kan ge stöd till dem som lever liknande liv men även ge en inblick och skapa förståelse hos närstående, skolpersonal och skolledare.
Nu har jag läst boken ”Hemmakämparen” skriven av Sanna Juhlin med illustrationer av Mattias Andersson utgiven på Kikkuli förlag (2023).
Boken är riktad till 9-12-åringar och handlar om Casper som inte förmår gå till skolan utan är en så kallad hemmasittare/hemmakämpare.
Vi får en inblick i hur det kan kännas att vara hemmakämpare och även hur tufft det kan vara för föräldrar till hemmakämpare. Boken är lättläst med fina illustrationer.
För mig som förälder till före detta hemmakämpare blir det en del igenkänning. ❤ Jag tror att barn i liknande situation kan få stöd av boken.
Nu har jag äntligen tagit mig tid att läsa boken ”Jag vill bara bli erkänd som stat – en självbiografi om autism” av Elsa Törnqvist (Norstedts, 2022). Elsa blev diagnostiserad med autism när hon var 23 år gammal. Boken tar oss igenom den krokiga resan till diagnosen.
På 194 sidor får vi läsa en lättläst berättelse om Elsas liv. Elsa delar med sig av hennes känsla att inte vara som alla andra men alltid försöka passa in och göra som man ska och borde. Hon känner sig ofta ”fel” och undrar varför saker som är till synes lätt för andra är så svåra för henne. Vi får målande beskrivningar av Elsas egna känslor och tankar kring olika situationer. Hon har ofta känt sig ensam, utanför, misslyckad och missförstådd och inte förstått varför.
Hennes livsresa går genom felbedömningar i vården, självskadebeteende och dåligt mående. Elsa beskriver hur vården stämplade henne som deprimerad trots att hon aldrig själv har känt sig deprimerad. Hon anser själv att hon har haft det tufft i livet på olika sätt men ändå alltid varit glad.
Eftersom Elsa har gjort allt för att passa in och pressades utifrån att träna på det hon ansåg som svårt ledde det till utmattning. Att sen få förklaringen att autismen har ställt till det för henne ledde till en stor lättnad. Genom en ökad förståelse för sina egna utmaningar kan hon också vara snällare mot sig själv.
Som förälder till barn med autism (en 18-åring och en 21-åring) har boken gett mig många tankeställare och en ökad förståelse för mina barns utmaningar. Nu är de i en ålder då jag vill börja kräva mer av dem men jag måste samtidigt tänka på vilka utmaningar de har och inte ställa överkrav. Personer med autism har ofta en ojämn begåvning vilket kan göra det svårt att ställa rimliga krav. Vissa saker fungerar jättebra och andra inte.
Boken rekommenderas varmt till dem som själva har autism för jag tror att igenkänningsfaktorn kan vara hög och även till anhöriga/vänner/arbetsgivare som vill få en större inblick i vilka utmaningar en autismdiagnos kan innebära.
Vår NPF-resa började hösten 2014 med vår äldste son Calle (nu 21 år). Han började stanna hemma mer och mer från skolan och sedan efter 8 månader som hemmakämpare fick han diagnosen autism nivå 1 (då asperger). Sommaren 2015 började jag blogga och här är ett av mina allra första inlägg. På den tiden kallade jag Calle för C och angav inget kön utan skrev hen. Allt för att hålla oss anonyma. Calle har sedan dess, alltså i snart 10 år, kämpat med låsningar.
I början var det endast låsningar gentemot skolan men med tiden växte det till att gälla många saker. T ex åka till landet, middag hos vår kompisfamilj osv. Sen blev det även självvalda saker som han inte klarade av att ta sig till. Han blev en innesittare. Vi ville att han skulle bli sjukskriven för att få återhämta sig. Han var utmattad av en icke anpassad skola (inga anpassningar gjordes eftersom han höll ihop i skolan men kraschade hemma). Skolplikten låg som en tungt ok på våra axlar och vi tvingades försöka få iväg vårt utmattade barn till skolan. Uppfyllde vi inte skolplikten blev det orosanmälningar till socialtjänsten pga. skolfrånvaron. Vi blev anmälda 8-9 gånger (en gång/termin i flera år). Detta ledde inte till någonting men var lika jobbigt varje gång.
Läkaren sa ”Vi sjukskriver inte barn!”. Med andra ord fick Calle aldrig vila och återhämta sig. När han var 18 år kraschade han ännu en gång (de har hänt upprepade gånger genom åren) efter att ha försökt komma igång med praktik. Då sa han ”Jag vill bara vara ledig ett tag nu!” när kommunens insats för unga frågade vad han ville göra. Vi kände att nu när han hade fyllt 18 år kunde vi äntligen låta honom vila. Inga skulle pressa oss att pressa Calle.
Calle fick vila ett tag men sen var det dags igen. Nya försök och nya planer. Nu på våren kraschade han igen efter en tids fungerande praktik. Nu har dock Calle äntligen gått med på att träffa en psykolog för att jobba med sina utmaningar. Han vill komma vidare i livet och få saker att fungera. Han vill försöka ta sig förbi sina låsningar som fortfarande sätter käppar i hjulet för honom. När Calle var yngre skulle han träffa en psykolog för att få hjälp med strategier att ta sig hemifrån. Problemet var bara att Calle inte kunde ta sig hemifrån för att träffa psykologen. Psykologen gjorde två hembesök och sen skulle Calle vara tvungen att ta sig till psykologen (med vår hjälp såklart!). Han fixade inte det. Moment22 – ta sig hemifrån för att få hjälp med strategier att ta sig hemifrån.
Arbetsförmedlingen föreslog nu att han ska försöka bli sjukskriven ett tag för att ta hand om, och fokusera, på sig själv. Nu passar det minsann med sjukskrivning! Varför kunde han inte ha fått möjligheten att bli sjukskriven redan som 12-13-åring när han började må dåligt och få låsningar? Jag kan inte låta bli att undra om inte livet hade sett annorlunda ut för Calle då. Det är lätt att tänka ”Om…”. Tänk om Calle hade blivit sjukskriven och vi hade sluppit pressa honom… Tänk om skolan hade lyssnat på oss och anpassat trots att Calle inte hade en diagnos på den tiden… Tänk om psykologen hade kunnat fortsätta göra besök hemma hos oss… Tänk om…
Läkare sjukskriver vuxna som är utmattade och/eller mår psykiskt dåligt. Varför kan de inte sjukskriva barn? Barn måste också bli lyssnade på och få återhämtning och vila. Nu har Calle tagit sig till psykologen själv två gånger. Framsteg! Myrsteg leder också framåt!
Jag gick in i min journal på vårdcentralen för att kolla upp provsvar. Då fick jag för mig att även titta på mina diagnoser. Jag skrollade… halsfluss, luftrörskatarr, covid19 × 2, migrän, IBS, utmattningssyndrom och anpassningsstörning.
Anpassningsstörning är en diagnos jag inte ens visste att jag har/har haft. Det är kuratorn jag hade samtal med en tid som satte den diagnosen 2018. Jag googlade och ”En anpassningsstörning innebär försvårad eller fördröjd anpassning till förändrade livsomständigheter eller en belastande livssituation.” (Källa: https://roi.socialstyrelsen.se/fmb/anpassningsstorning-livskris-sorgreaktion/501)
Belastande kan man verkligen säga att min livssituation var. På den tiden hade jag två av mina tre barn hemma från skolan (”hemmasittande”). Alla tre hade fått npf-diagnoser. Yngsta ganska nyligen. Vi kämpade med/mot skolan, med orosanmälningar, möttes av ifrågasättande och misstro. Känslor av frustration och otillräcklighet. Maktlöshet. Sorg. En förbjuden sorg. Var jag inte glad och tacksam för mina fina barn? Jo men vi fick slita så. Livet som förälder blev inte som jag hade tänkt mig eller förväntat mig. Vi kämpade och kämpade och gjorde allt vi behövde men jag väntade på mitt ”riktiga” liv. Det jag skulle ha (i min vision). Jag kände också mycket skam – hur kunde jag som är pedagog få hemmasittande barn? Vi anpassade för barnen och gjorde det vi skulle men min känsla var länge att den tiden var en transportsträcka till mitt riktiga liv.
Jag har dock trots allt aldrig varit deprimerad. Jag vaknar oftast och känner mig okej och sen är det yttre omständigheter som har gjort mig låg. Jag har aldrig vaknat låg. Läkare har velat skriva ut anti-depressiv medicin men jag har inte behövt det. Utmattad? Ja, jag var heltidssjukskriven i ett år (2016/2017). Sen jobbade jag deltid i ett år.
Mina livsomständigheter var tuffa och jag hade svårt att anpassa mig och förhålla mig till allt. Familjelivet blev inte ”som det skulle” och jag fick jobba mycket med acceptans.
Vi har ännu idag en del utmaningar men vårt liv är betydligt lättare nu. Jag kan känna mig förundrad över att vi orkade kämpa oss igenom allt. Anpassningsstörningen är nog över om man säger så. 😉
Söndagen den 12 mars (2023) skrev jag ett inlägg på Instagram där jag bad folk dela med sig av sina bästa vardagstips för att orka med vardagen som NPF-förälder. Varmt tack till alla som bidrog med tips och tankar!
Många skrev att man ska sluta lyssna på andra och lita på sin magkänsla. Vi vet vad som är bäst för våra barn. Andra tipsade om vikten av att ha bra rutiner men också om egen återhämtning. Att unna sig pauser och göra saker man får energi av. Flera tog upp att stödet av andra i samma situation kan betyda mycket.
Nedan kommer alla tips från inlägget:
Mitt tips är att livet som NPF-förälder inte kommer med en manual och det är okej att känna att du ibland inte vet vad du gör. Precis som barnen gör vi vårt bästa och när du känner att det inte fungerar, pröva något annat. Du gör ditt bästa för att få vardagen att gå runt och vissa dagar är det good enough. Du känner ditt barn bäst och du vet vad ditt barn behöver, stå på dig när det behövs och hämta energi och andas när det flyter på. Du är den bästa för ditt barn! ❤️
Några tips från mig: Att införa rutiner! Hjälper inte bara dina barn utan även dig själv. Bildschema över dagarna om det fungerar för barnen. Att göra en veckomatsedel blir tydligt för alla vad det blir för mat och underlättar för dig själv att veta vad du skall laga och handla hem. Att skapa rutiner är svårt för vissa, våga ta hjälp för att styra upp dessa så också med matschemat och handlingen. Att ha rutiner avlastar hjärnan och det går då på automatik. Att förbereda och ligga steget före t ex att favorittröjan är tvättad.
Mina bästa tips är att lyssna in, känna in, utforma strategier utefter behov och sänk krav och förväntningar på dig själv som förälder och acceptera att allt sätter sig inte över en natt. Tålamod är en dygd. Andas in, andas ut och ta hand om DIG också🙏 Varma bad och promenader.
Ta emot hjälp, viktigt med återhämtning, följ din magkänsla. Följ andra med barn med NPF, sök jämlika.
Sänk kraven, och våga be om hjälp!
Mitt viktigaste tips är att lyssna inte på andras kommentarer utan följ ditt hjärta och din magkänsla ❤️
Andningsövningar och meditation! Andningen är alltid med var du än är och vad som än händer. Det hjälper mig otroligt mycket att andas i jävliga lägen ❤️
Jag har dragit ner ribban på alla måsten, dvs ta disken direkt efter maten, köra tvättmaskinen 24/7 för att minimera tvättberget. Istället ligger jag ett tag varje kväll med sonen och vi pratar enbart om det som intresserar honom. När han somnat så tar jag mig själv en stund, allt ifrån 30 min till 2h beroende på vilken dag det varit och gör exakt det jag känner för. Lyssnar på en bok (mer avslappnande än att läsa själv), ser något avsnitt av en serie, tom ser en film eller tar en promenad.
Har precis i dagarna fått veta att jag är NPF-förälder så har inte vetat att det är det jag håller på med men min tjej har otroligt jobbigt med besök men när jag ritar upp tolv streck ( dagens tolv vakna timmar) och färglägger två för att visa vilken liten del av dagen besöket är så släpper hon det och slutar fråga hela tiden – när kommer de?!
Som NPF-förälder är det lätt att man glömma bort sig själv. Återhämtning och att hantera stress tror jag är viktigt. Med det menar jag inte att man behöver åka iväg en helg på spa (vilket iofs låter härligt) utan det är de små återhämtningar vi får till i vardagen, t ex en långdusch, andas 3 djupa andetag, träna, pussla…Umgås med människor som ger energi istället för tar energi. För mig har det känts lättare när jag har fått träffa andra föräldrar i samma situation, man har något gemensamt och där finns mer förståelse. Ska man orka med NPF-livets upp och nergångar så gäller det att bromsa in ibland. ❤️
Andas. Försök ha tålamod. Tänk att saker och ting kan förändras. Strunta i vad andra tycker/tänker – gör vad du och barnet mår bäst av. Hitta guldstunder tillsammans. Skratta åt det som blev tokigt (om det går). 💛
Mitt tips är att andas, att påminna oss att vi inte är ensamma hur ensamma vi än känner oss vissa stunder. Vi gör så gott vi kan, vi är inte mer än människor. SKRATTA åt varenda tillfälle vi får. Skratta i efterhand tillsammans åt situationer som blivit knasiga.
Prata med någon, en kollega, en kompis eller din partner. Ta pauser som träning en promenad eller en dusch. Om möjligt åk bort över en natt.
Ta en liten stund för dig själv varje dag, om en så 5 minuter. Du känner ditt barn bäst. Gå på magkänslan.
Jag är själv NPF-förälder och mitt tips är att hitta hållbara rutiner och låt det ta tid att arbeta in dem. Vi jobbar för att få vår son att läsa 10 min varje dag och det möts av motstånd nästan varje dag. Vi bemöter det med beröm, att han är så duktig på att läsa och vi håller fast vid att det ska göras.❤️ Var nöjd med de framsteg som görs, stora som små❤️
Mitt bästa tips är att man ska veta att just sitt barn är unikt, att en diagnos inte säger vem eller vad just mitt barn kan eller inte kan. Jämför inte dig som förälder eller ditt barn med andra. Och att det är ok att vara trött och ledsen även som förälder. Man är inte dålig förälder för det…. Möt ditt barn på barnets nivå 🌺
Ta hand om dig själv för att orka, träna, träffa vänner, ta städhjälp vad som helst för att förenkla vardagen och få glädje och boosta dig som förälder.
Ge sig själv en stund att ladda batterierna, jag gör det genom att styrketräna. Jag bränner stresshormoner och bygger både muskler och pannben👌💪
Kanske låter egoistiskt men jag har minst 30 minuter varje dag som jag bara ägnar mig åt mig själv. Oftast blir det en joggingrunda där jag kan skingra tankarna, lyssna på en podd och där jag inte tänker på hur jag ska lösa min sons alla svårigheter. Detta är min fristad där jag tankar energi och låter jag vara jag.
Att hitta personer som förstår att gråta och skratta tillsammans med ❤️ Jag hittade två mammor när mina killar började skolan. Deras barn hade liknande utmaningar som mina men hade då ingen diagnos. Nu har ett av barnen fått det men den andra familjen kämpar på med liknande utmaningar. Dom mammorna är min räddning i vardagen. Vi hjälps åt så gott vi kan i smått och stort. Kompletterar varandra. Skrattar tillsammans och delar sorg när det är tufft. Så tacksam!❤️
Följ andra NPF-konton på Instagram. De påminner om att man inte är ensam i sin kamp och ger hopp om att livet kan bli lättare längre fram när barnen blivit äldre. Hopp om att de kan hitta sin plats i samhället och få ett fungerande liv ❤️
Mitt bästa tips är, efter att ha kämpat med flera barn som inte klarat att gå till skolan i perioder, att fokusera på barnets mående. När de äldre barnen började få kämpigt med att komma iväg till skolan, kan jag erkänna att vi vände ut och in på oss själva för att få iväg dom. Tjat, hot, mutor, gråt och tandagnissel. Oro för att barnen skulle hamna efter, missa en massa saker, inte bara skolarbete, utan även socialt. Vad ska andra tycka och säga? Vi tänkte att vi måste vara de sämsta föräldrarna som inte kan få iväg våra barn till skolan… När vårt yngsta barn några år senare började få ”huvudvärk” och ”ont i magen” med viss frånvaro och senare inte klarade av att komma iväg till skolan alls, bestämde vi oss för att lyssna in barnet och inte ”tvinga” iväg till skolan. Vi försökte lägga fokus på att få barnet att må så bra som möjligt. De fem äldre syskonen har verkligen bidragit med kärlek och omsorg och i nuläget fungerar skolgången ganska bra. Jag tänker att man alltid kan ta igen skolarbete senare, och jag ångrar verkligen att jag inte var lika inlyssnande på de tidigare barnen när de inte orkade med skolsituationen. ❤️
Ligga steget före, alltid ha ess i rockärmen, be om avlastning, barnvakt, be om hjälp av likasinnade vänner inom samma värld så kan man växelverka, var mer öppen, särskilt i småstad, andas-meditera, smit iväg själv och andas på en promenad. Skaffa boxboll i källaren. Med ökad ålder så kan vi lägga samma fokus på en hobby så det blir win-win -win. Pyssel, träna el bada ihop, yoga och qigong ihop 🙈🥰🙏🏻✊🏻
Hitta guldstunder och njut tillsammans, ladda för tuffare tider. 🙌
Att be om hjälp, att få egentid. Följ även andra NPF-konton för tips och råd.
Idag, den 15 mars, är det NPF-dagen. Det är viktigt att uppmärksamma olika neuropsykiatriska diagnoser och sprida kunskap.
Jag funderar över vad som är ”normalt” föräldraansvar egentligen. Jag vet inte alls vad som anses vara ”vanligt”. Vi har i hela vårt föräldraskap behövt göra det vi gör vilket gör att det för oss är det som är det ”normala”.
Jag jobbar deltid för att finnas till hands på morgonen och stötta iväg mina barn som i år blir 14, 18 och 21 år. Ofta behövs en del pepp och stöd med frukost. Den äldsta har fortfarande låsningar att ta sig ut ur huset ibland.
Vi funderar över våra barns energiåtgång och om vi kan t ex åka till landet eller hitta på andra saker på helgen. En aktiv helg kan bli på bekostnad av ork och förmåga kommande vecka.
Om vi kan förbereder vi barnen i god tid inför det som ska hända, t ex om vi ska iväg eller ha gäster. Det är svårt att göra spontana saker. Barnen väljer bort vissa saker för att de tycker att det är jobbigt.
Vi får inte ”hjälp” av våra barn med hushållsarbete. Deras energi behövs till annat. De städar sina egna rum ibland men med stöd av oss (och alltför sällan) och de dukar undan sin tallrik efter maten. Ibland tömmer de diskmaskinen eller går ut med soporna om vi ber dem men det händer knappt en gång i veckan.
Yngsta lämnar saker lite överallt och vi får påminna om att plocka undan och ofta göra det åt henne. Hon kan också nästan få panik om hon har tänkt ha vissa kläder på sig och de inte är tvättade. Dock säger hon inte till oss i förväg vad hon vill ha tvättat.
Två av mina barn behöver påminnas om att duscha regelbundet. Ett av mina barn behöver nästan dagligen påminnelse om medicin som barnet har tagit i flera år. Trots medicinalarm på mobilen måste vi dubbelkolla att medicinen tas. Ofta klickas alarmet av och medicinen glöms bort.
Två av mina barn har ett selektivt ätande vilket gör att vi nästan alltid måste laga olika maträtter för att barnen ska äta. De lagar ingen mat själva. Möjligtvis gör de toast om orken finns. Om jag och maken åker iväg en natt och lämnar barnen själva (vilket vi gjorde för första gången i höstas när de var 13, 17 och 20 år) beställer de mat från Foodora. Vi kan inte lämna dem mer än något dygn trots deras ålder eftersom de inte äter ordentligt då. Vi måste noga planera in när det passar att åka iväg eftersom det ”haltar” om vi inte är hemma. I vår ska vi unna oss ett andra tillfälle och låta barnen vara hemma själva.
Vi har fullmakt att hjälpa till med att hämta ut mediciner och stötta vid läkarbesök. Vi måste påminna om att förnya recept. Vi hjälper också vår äldsta med kontakt med Arbetsförmedlingen. Vi behöver även hjälpa till att formulera mejl och sms till olika instanser. Jag stöttar den äldsta på möten.
Ingen av våra äldsta har haft ett extrajobb/sommarjobb. Orken/förmågan har aldrig funnits.
Vår yngsta är inte alls självgående i att göra läxor/skolarbete hemma. Vi måste stötta och sitta bredvid hela tiden. Ofta blir hon stressad och går i affekt vilket gör att hon låser sig. Läxkampen tar mycket tid och energi från både oss föräldrar och henne.
Dessutom har hon det tufft med kompisar vilket också gör att vi föräldrar ibland får vara ”kompisarna” och hitta på saker med henne på helgerna.
Överlag krävs en hel del pepp och stöd i att göra olika saker. Många rutiner är inte riktigt automatiserade.
Våra barn behöver stöd i aktivering och att få in frisk luft/rörelse i vardagen. Framförallt äldsta hamnar lätt i perioder av inaktivitet.
Detta är hur vi har det nu. Det är vårt ”normala”. Förr var vårt ”normala” att vi hade två barn med hög skolfrånvaro (hemmasittarproblematik). Vår yngsta var som en virvelvind och krävde ständig uppsikt. På den tiden hade vi minst ett par möten i veckan för våra barn.
Något som är svårt är att mina barn är ojämna i sina förmågor och att deras ork/mående går lite upp och ner. I perioder kan vi ställa lite mer krav men sen dalar det. Jag hoppas att det blir jämnare med tiden.
Visst har livet lättat lite med åren. Jag känner dock att vårt föräldraskap är utmanande. Eller har vi det ”normalt” numera?
Det är otroligt svårt att veta hur höga krav jag kan/bör ställa på mina barn. Framförallt när det gäller Calle som fyller 21 i vår. Jag har funderat på krav i perioder i många år. Jag vill självklart att mina barn ska bli självgående fungerande vuxna. Jag vill att de ska kunna ta hand om sig själva och ett boende. Jag önskar att de ska kunna sköta ett jobb och hoppas att de hittar en partner som de trivs med. Min uppgift som förälder är att rusta dem för framtiden. Men hur?
Det känns som mina barn alltid är så sköra. Det blir liksom aldrig riktigt det där bra läget eller tillfället att börja ställa mer krav. Det är på något sätt alltid något annat som det är viktigare att lägga fokus på. Det är ofta skolan.
Just nu är det återigen Calle som har praktik/arbetsträning som blir huvudfokus. Han balanserar på en skör tråd och hamnar lätt hemma i långa perioder. Jag vill egentligen kräva att han ska laga mat en gång i veckan, städa sitt rum mer regelbundet (och utan att jag är med och pushar/stöttar) och att han i allmänhet hjälper till mer hemma. Jag vågar dock inte ställa dessa krav för jag vet hur dränerad han blir. Men när är det läge då? När ska han vänja sig vid allt han måste göra sen i framtiden? Dagen kommer att komma då vi inte finns här för att stötta.
Likaså tänker jag att Emil, som fyller 18 i vår och går första året på gymnasiet, borde söka ett sommarjobb. Han borde vänja sig vid att man minsann inte är ledig 10 veckor i sträck i verkligheten. Jag nämnde det lite i förbifarten häromdagen. Jag frågade bara om han hade kompisar som jobbade och om han hade tänkt något på att söka ett sommarjobb. Han lät inte helt entusiastisk. Jag är så otroligt glad att han fixar skolan nu efter att han var helt/delvis hemma från skolan åk. 5-8. Att då inte ”låta” honom ha ett rejält vilsamt sommarlov känns riskabelt.
Men hur länge ska jag känna att ställa krav är farligt? När är barnen redo? När är jag redo att ta risken? För det är så det känns. Att ställa krav är riskfyllt. För höga krav har historiskt sett lett till stress vilket kan leda till bakslag. Jag orkar inte med bakslag! Men gör jag mina barn en otjänst när jag skyddar dem och låter dem slippa vissa saker?
En annan fundering är om mina barn faktiskt kommer att klara sig utan stöd någon gång. Kommer de att behöva någon form av boendestöd? När vet jag om det finns det behovet eller inte? Kommer de att mogna och klara allt själva? Kommer de att orka mer? Kommer de själva att förstå behovet av eventuellt boendestöd och i så fall söka hjälpen? Jag vet inte…
Under tiden är maken och jag här och vi fixar och stöttar. Vi försöker peppa utan att pressa. Det är periodvis ganska slitsamt men på det stora hela är det otroligt mycket bättre nu än förr. Vi har tagit oss igenom många tuffa år. Vi mår bra även om vårt föräldraskap fortfarande är utmanande.
Mina killars mål har varit att få skolan att fungera men vägen dit har inte varit stress och press utan vila så att de har fått läka. Emil kom på fötter och skolan fungerar för honom nu. Calle tar en annan väg. Att ta igen missade skolår är inte ett alternativ för honom.
Vi tar en dag i taget och hoppas att vi gör ”rätt”. Vi gör i alla fall vårt bästa. Allihop!
I morse tittade jag på Nyhetsmorgon på TV4 vilket jag dagligen gör innan jobbet. Idag var det ett inslag om de långa köerna till BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin). Vissa barn och ungdomar får vänta i flera år innan de får eventuell utredning och stöd. Detta leder ofta till ett stort lidande för dessa barn och deras familjer. Det kan leda till (ännu mer) psykisk ohälsa, ökad skolfrånvaro och till och med självskada och självmord. Det leder ofta även till utmattade vårdnadshavare. Jag lade upp ett inlägg om min morgon på Instagram i morse och fick många kommentarer om kampen för att få stöd.
(Bild fotad i TV4s inslag.)
Inte ens 50% fick ett första besök i tid (inom vårdgarantin). Det kan också vara att man får ett första besök inom vårdgarantin men sen hamnar man i en kö i flera år innan det blir utredning. Ett stort problem är också när hemmet och skolan inte ser samma behov/utmaningar hos barnet. Vårdnadshavare vittnar om att de ser barnets behov men skolan ser inte samma sak och då går BUP ofta på skolans linje och det blir ingen utredning. Vissa barn håller ihop i skolan och bryter ihop hemma. Att då inte lita på vårdnadshavarnas upplevelse leder till att många barn kämpar tills de kraschar och sen blir hemma från skolan. Något som hade kunnat undvikas.
Andra säger att de t ex inte får hjälp på BUP-akuten för sina barn som mår dåligt eftersom deras barn ännu så länge inte har gjort något självmordsförsök och då är det inte tillräckligt akut. INTE TILLRÄCKLIGT!? Det vore väl lämpligt att förebygga!
Jag inser att vi har haft tur trots allt. Skolan såg inga svårigheter/utmaningar hos våra killar men tack och lov gick BUP på vår linje och vi fick ganska snabbt en utredning eftersom båda hade hög skolfrånvaro. Skolan såg fungerande barn när de kom dit och ansåg att det var vi vårdnadshavare som brast när vi inte fick iväg dem till skolan vissa dagar. Problemet var att de inte orkade hålla ihop alla dagar och vissa dagar stannade de hemma. Dessa dagar var de helt urlakade. Det förstod inte skolan.
En enorm satsning måste göras på barn- och ungdomspsykiatrin och på kompetensutveckling och mer resurser till skolan. Vi har inte råd att låta fler barn och ungdomar falla.
Om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda". Om skolfrånvaro, hemmasittare, stress och psykisk ohälsa. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.
supermamsen 