Jag har fått många frågor kring hur vi lyckades bryta den problematiska skolfrånvaron för Emil (nu 18 år). Han var hemma från skolan mer eller mindre heltid åk 5-8. Varje höst kom han igång med skolan för att sedan krascha igen runt höstlovet. Viljan hos Emil fanns men inte orken.
Till att börja med vill jag säga att vi hade skolan MED oss, inte mot oss. Detta är en viktig framgångsfaktor. När det gäller Calle (nu 21 år) fanns ingen förståelse från skolan och han har ännu idag inga grundskolebetyg. Han föll ur skolan helt.
Emil (och vi föräldrar) möttes av större förståelse. Skolan förstod att Emil ville men inte kunde. Detta gjorde att mycket skuld och stress lyftes bort från oss och vi slapp pressa Emil.
En annan faktor är att vi föräldrar förstod tidigare med Emil och vi pressade honom inte lika mycket som vi gjorde misstaget att göra med Calle. Vi förstod inte bättre på den tiden.
Jag kan inte kort förklara hur återgången har sett ut men nedan länkar jag några inlägg som kanske kan hjälpa er på vägen:
Detta är några inlägg som jag hoppas kan vara hjälpsamma. Välkomna att ställa frågor om det är något speciellt ni undrar över. Kika också här där jag har flera av mina egna illustrationer: https://supermamsen.com/2016/03/24/mina-egna-illustrationer/
Min familj har haft en tuff resa. Vi har kämpat i många år för barnens mående och skolgång. I min föreläsning jag hade på Bryggarens kulturscen i Västervik torsdagen den 5 oktober berättade jag om vår resa. Jag försökte också ge en del tips och pedagogiska tankar och inge hopp – det blir bättre!
När jag skrev på min bok 2019 sa min mamma ”Det kanske finns en mening med allt. Meningen med din resa var att du skulle kunna stötta andra!”. Det där har jag burit med mig. När jag för första gången fick frågan om att föreläsa sa jag i panik först blankt nej. Skulle jag stå och prata framför folk? Vad skulle jag prata om? Vem skulle ha ett värde av att lyssna på mig? Sen tänkte jag – jo jag måste våga!
Sedan dess har det blivit både några fysiska och digitala föreläsningar och det är jättekul! Föreläsningen på Bryggaren i torsdags gav mig så mycket. Drygt 300 personer kom och lyssnade och jag har fått jättefin feedback. Jag kan göra lite skillnad. Jag kan bidra. Jag vill bidra! Om jag kan hjälpa någon framåt vill jag göra det. Jag vet hur det känns att känna sig ensam. Jag vet hur det känns att leva i ett kompakt vakuum av stress, oro och ångest. Jag vet också att man kan ta sig vidare och igenom det. Jag vill vara en medförälder. En som finns som ett stöd.
Stort varmt tack till dig som kom på föreläsningen!
Du som sa att du har två barn som har hamnat i kriminalitet och försöker rädda den tredje.
Du som berättade att du har en sexåring som behöver mycket stöd med språk och träning och ni måste rodda allt själva.
Du som sa att du har barn som inte förmår gå till skolan, du kämpar och skolan ser inga problem.
Ni 45 som ska läsa en kurs om funktionsnedsättningar på Vård- och omsorgsprogrammet som hade en lärare som bad er gå som en introduktion till kursen och några av er sa till mig ”Det här var inte alls så torrt som vi trodde. Det är intressant, roligt och lätt att lyssna på!” Till dig som är deras lärare som ville att eleverna skulle ta sig tid att lyssna på mig.
Du som sa att du trodde du var ensam om allt det svåra.
Du som skrev att föreläsningen var tydlig och rolig men seriös.
Du som skrev att föreläsningen gav stor igenkänning.
Du som skrev att du hade med dig äldre släktingar som nu har fått en ökad förståelse för din situation.
Du som är pedagog och skrev att du och dina kollegor har fått värdefull information om hur ni kan möta vårdnadshavare.
Ni som är mormor/farmor/morfar/farfar som sa att ni vill finnas där och hjälpa era barnbarn.
Tack alla ni som kom fram! Tack alla ni som har gett fin feedback via mejl och sociala medier. Tack alla ni som var där och lyssnade.
Ett uppriktigt varmt TACK! TILLSAMMANS kan vi alla göra skillnad! Tillsammans kan vi synliggöra!
Jag är hemkommen fylld av energi och tacksamhet! Tack Västervik Anhörigstöd och Margareta Eriksdotter för att jag fick möjligheten att föreläsa i er vackra stad.
(Jag anordnar inga egna föreläsningstillfällen utan blir bokad av organisation/kommun/skola/stad. För bokningsförfrågan mejla supermamsenblogg@gmail.com Lyssna gärna på habiliteringens podd ”Funka olika” där jag är med och pratar om ork och motivation till förändring.)
Torsdagen den 5 oktober ska jag föreläsa i Västervik kl. 17-19. Jag är taggad och ser verkligen framemot det. Lite pirrig är jag också men det ingår. 😉
Föreläsningen handlar om vår familjs ”resa” de senaste åren. Jag lyfter även in mina tankar som pedagog. Jag hoppas att åhörare som har en liknande situation ska känna stöd och igenkänning. Min förhoppning är också att ge skolpersonal en inblick i ett utmanande föräldraskap och på så vis bidra till samsyn mellan hemmet och skolan.
Föreläsningen är gratis och anordnas av Västervik anhörigstöd. Mer info här.
Genom våra år som föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har vi blivit bemötta på olika sätt. Bilden nedan visas hur vi tyvärr oftast blev bemötta:
Tack och lov har det även funnits positiva erfarenheter. Jag önskar dock att vi ännu oftare hade blivit bemötta på detta sätt:
Vi hade det tufft i många år. Vår resa hade varit enklare om vi hade sluppit mötas av så mycket misstro och ifrågasättande. Min bok kom till med den tanken – Det borde inte behöva vara så här! Jag hoppas att min bok kan ge stöd till dem som lever liknande liv men även ge en inblick och skapa förståelse hos närstående, skolpersonal och skolledare.
Nu har jag läst boken ”Hemmakämparen” skriven av Sanna Juhlin med illustrationer av Mattias Andersson utgiven på Kikkuli förlag (2023).
Boken är riktad till 9-12-åringar och handlar om Casper som inte förmår gå till skolan utan är en så kallad hemmasittare/hemmakämpare.
Vi får en inblick i hur det kan kännas att vara hemmakämpare och även hur tufft det kan vara för föräldrar till hemmakämpare. Boken är lättläst med fina illustrationer.
För mig som förälder till före detta hemmakämpare blir det en del igenkänning. ❤ Jag tror att barn i liknande situation kan få stöd av boken.
Nu har jag äntligen tagit mig tid att läsa boken ”Jag vill bara bli erkänd som stat – en självbiografi om autism” av Elsa Törnqvist (Norstedts, 2022). Elsa blev diagnostiserad med autism när hon var 23 år gammal. Boken tar oss igenom den krokiga resan till diagnosen.
På 194 sidor får vi läsa en lättläst berättelse om Elsas liv. Elsa delar med sig av hennes känsla att inte vara som alla andra men alltid försöka passa in och göra som man ska och borde. Hon känner sig ofta ”fel” och undrar varför saker som är till synes lätt för andra är så svåra för henne. Vi får målande beskrivningar av Elsas egna känslor och tankar kring olika situationer. Hon har ofta känt sig ensam, utanför, misslyckad och missförstådd och inte förstått varför.
Hennes livsresa går genom felbedömningar i vården, självskadebeteende och dåligt mående. Elsa beskriver hur vården stämplade henne som deprimerad trots att hon aldrig själv har känt sig deprimerad. Hon anser själv att hon har haft det tufft i livet på olika sätt men ändå alltid varit glad.
Eftersom Elsa har gjort allt för att passa in och pressades utifrån att träna på det hon ansåg som svårt ledde det till utmattning. Att sen få förklaringen att autismen har ställt till det för henne ledde till en stor lättnad. Genom en ökad förståelse för sina egna utmaningar kan hon också vara snällare mot sig själv.
Som förälder till barn med autism (en 18-åring och en 21-åring) har boken gett mig många tankeställare och en ökad förståelse för mina barns utmaningar. Nu är de i en ålder då jag vill börja kräva mer av dem men jag måste samtidigt tänka på vilka utmaningar de har och inte ställa överkrav. Personer med autism har ofta en ojämn begåvning vilket kan göra det svårt att ställa rimliga krav. Vissa saker fungerar jättebra och andra inte.
Boken rekommenderas varmt till dem som själva har autism för jag tror att igenkänningsfaktorn kan vara hög och även till anhöriga/vänner/arbetsgivare som vill få en större inblick i vilka utmaningar en autismdiagnos kan innebära.
Vår NPF-resa började hösten 2014 med vår äldste son Calle (nu 21 år). Han började stanna hemma mer och mer från skolan och sedan efter 8 månader som hemmakämpare fick han diagnosen autism nivå 1 (då asperger). Sommaren 2015 började jag blogga och här är ett av mina allra första inlägg. På den tiden kallade jag Calle för C och angav inget kön utan skrev hen. Allt för att hålla oss anonyma. Calle har sedan dess, alltså i snart 10 år, kämpat med låsningar.
I början var det endast låsningar gentemot skolan men med tiden växte det till att gälla många saker. T ex åka till landet, middag hos vår kompisfamilj osv. Sen blev det även självvalda saker som han inte klarade av att ta sig till. Han blev en innesittare. Vi ville att han skulle bli sjukskriven för att få återhämta sig. Han var utmattad av en icke anpassad skola (inga anpassningar gjordes eftersom han höll ihop i skolan men kraschade hemma). Skolplikten låg som en tungt ok på våra axlar och vi tvingades försöka få iväg vårt utmattade barn till skolan. Uppfyllde vi inte skolplikten blev det orosanmälningar till socialtjänsten pga. skolfrånvaron. Vi blev anmälda 8-9 gånger (en gång/termin i flera år). Detta ledde inte till någonting men var lika jobbigt varje gång.
Läkaren sa ”Vi sjukskriver inte barn!”. Med andra ord fick Calle aldrig vila och återhämta sig. När han var 18 år kraschade han ännu en gång (de har hänt upprepade gånger genom åren) efter att ha försökt komma igång med praktik. Då sa han ”Jag vill bara vara ledig ett tag nu!” när kommunens insats för unga frågade vad han ville göra. Vi kände att nu när han hade fyllt 18 år kunde vi äntligen låta honom vila. Inga skulle pressa oss att pressa Calle.
Calle fick vila ett tag men sen var det dags igen. Nya försök och nya planer. Nu på våren kraschade han igen efter en tids fungerande praktik. Nu har dock Calle äntligen gått med på att träffa en psykolog för att jobba med sina utmaningar. Han vill komma vidare i livet och få saker att fungera. Han vill försöka ta sig förbi sina låsningar som fortfarande sätter käppar i hjulet för honom. När Calle var yngre skulle han träffa en psykolog för att få hjälp med strategier att ta sig hemifrån. Problemet var bara att Calle inte kunde ta sig hemifrån för att träffa psykologen. Psykologen gjorde två hembesök och sen skulle Calle vara tvungen att ta sig till psykologen (med vår hjälp såklart!). Han fixade inte det. Moment22 – ta sig hemifrån för att få hjälp med strategier att ta sig hemifrån.
Arbetsförmedlingen föreslog nu att han ska försöka bli sjukskriven ett tag för att ta hand om, och fokusera, på sig själv. Nu passar det minsann med sjukskrivning! Varför kunde han inte ha fått möjligheten att bli sjukskriven redan som 12-13-åring när han började må dåligt och få låsningar? Jag kan inte låta bli att undra om inte livet hade sett annorlunda ut för Calle då. Det är lätt att tänka ”Om…”. Tänk om Calle hade blivit sjukskriven och vi hade sluppit pressa honom… Tänk om skolan hade lyssnat på oss och anpassat trots att Calle inte hade en diagnos på den tiden… Tänk om psykologen hade kunnat fortsätta göra besök hemma hos oss… Tänk om…
Läkare sjukskriver vuxna som är utmattade och/eller mår psykiskt dåligt. Varför kan de inte sjukskriva barn? Barn måste också bli lyssnade på och få återhämtning och vila. Nu har Calle tagit sig till psykologen själv två gånger. Framsteg! Myrsteg leder också framåt!
Jag gick in i min journal på vårdcentralen för att kolla upp provsvar. Då fick jag för mig att även titta på mina diagnoser. Jag skrollade… halsfluss, luftrörskatarr, covid19 × 2, migrän, IBS, utmattningssyndrom och anpassningsstörning.
Anpassningsstörning är en diagnos jag inte ens visste att jag har/har haft. Det är kuratorn jag hade samtal med en tid som satte den diagnosen 2018. Jag googlade och ”En anpassningsstörning innebär försvårad eller fördröjd anpassning till förändrade livsomständigheter eller en belastande livssituation.” (Källa: https://roi.socialstyrelsen.se/fmb/anpassningsstorning-livskris-sorgreaktion/501)
Belastande kan man verkligen säga att min livssituation var. På den tiden hade jag två av mina tre barn hemma från skolan (”hemmasittande”). Alla tre hade fått npf-diagnoser. Yngsta ganska nyligen. Vi kämpade med/mot skolan, med orosanmälningar, möttes av ifrågasättande och misstro. Känslor av frustration och otillräcklighet. Maktlöshet. Sorg. En förbjuden sorg. Var jag inte glad och tacksam för mina fina barn? Jo men vi fick slita så. Livet som förälder blev inte som jag hade tänkt mig eller förväntat mig. Vi kämpade och kämpade och gjorde allt vi behövde men jag väntade på mitt ”riktiga” liv. Det jag skulle ha (i min vision). Jag kände också mycket skam – hur kunde jag som är pedagog få hemmasittande barn? Vi anpassade för barnen och gjorde det vi skulle men min känsla var länge att den tiden var en transportsträcka till mitt riktiga liv.
Jag har dock trots allt aldrig varit deprimerad. Jag vaknar oftast och känner mig okej och sen är det yttre omständigheter som har gjort mig låg. Jag har aldrig vaknat låg. Läkare har velat skriva ut anti-depressiv medicin men jag har inte behövt det. Utmattad? Ja, jag var heltidssjukskriven i ett år (2016/2017). Sen jobbade jag deltid i ett år.
Mina livsomständigheter var tuffa och jag hade svårt att anpassa mig och förhålla mig till allt. Familjelivet blev inte ”som det skulle” och jag fick jobba mycket med acceptans.
Vi har ännu idag en del utmaningar men vårt liv är betydligt lättare nu. Jag kan känna mig förundrad över att vi orkade kämpa oss igenom allt. Anpassningsstörningen är nog över om man säger så. 😉
Om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda". Om skolfrånvaro, hemmasittare, stress och psykisk ohälsa. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.