Etikettarkiv: hemmasittare

Vi är flera

wpid-fb_img_1438796432551.jpg

Här på min blogg kan jag vara mig själv!

När jag började blogga tänkte jag mest att det var ett sätt för mig att bearbeta allt. Lite som terapi. Men också en dokumentation över hur vi har det.

Jag skapade Facebook-profilen ”Supermamsen Aspergerbarn” för att kunna vara anonym och vara med i olika grupper på Facebook.

Nu märker jag att min blogg har fått en högre funktion än jag från början trodde. Jag har några läsare varje dag. Till och med några följare (välkomna!).
Jag har fått några kommentarer på bloggen och även ett par meddelanden till ”Supermamsen” på Facebook.
Det är inte så att jag jagar ”likes” eller följare  (även om det är jättekul!).

För mig fyller bloggen nu en högre funktion. Jag är inte ensam. Jag har hamnat i ett sammanhang där flera har det som jag. Jag behöver inte upprätthålla Fasaden. Jag kan skriva om hemmasittande, syskonbråk, medicinering, psykologer och diagnoser. Jag kan vara jag.

Det är skönt att veta att ni (några av er i alla fall vet jag) har det lite som jag. Ni vet vad jag pratar om. Ni känner igen er. Någon av er har skrivit att ”det skulle kunna ha varit jag som skrev det där!”.

Ni är några som också har en oro som kommer krypande mer och mer (och oron har redan gnagt lite hela sommaren). Ni är några som känner en enorm press gällande skolstart och skolplikt. Ni är några som vill veta HUR ni ska kunna hjälpa era barn. Ni är några som ifrågasätter er själva och undrar vad ni har gjort för fel? Vad ni kunde ha gjort annorlunda. Ni är några som älskar era barn så att hjärtat krampar och ni önskar av hela era hjärtan att ni kunde fixa så att allt bara blev bra. Ni är några som känner en enorm frustration och en besvikelse  på skolan. Ni är några som är lite avundsjuka på andra som har det lite lättare i livet. Ni är några som tycker att livet ibland är lite orättvist.

Ni är några som har det lite som jag. Det ger lite stöd i allt det svåra. Och vi behöver alla stöd ibland!

Postat med WordPress för Android

8 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Kommunikation, Skola, Stress

Lagom

wpid-20150805_145718.jpg

Igår var C och badade med kompisar. Hen hade kul och var glad och nöjd när hen kom hem. I min värld är roliga upplevelser ett sätt att tanka energi.

Idag skulle C till tandläkaren  (maken lyckades boka en snabb tid). Igår ville C verkligen gå till tandläkaren idag. Och efter det hade C tänkt gå och bada med kompisar igen.

Men idag tog det stopp. Maken berättade att C är helt slut idag. Det blev varken tandläkare eller bad. Bara datorn (”Bojen”). Cs energi är slut. Hen använde den igår.

Vi måste verkligen börja tänka om. Planera efter Cs ork (”För vems skull egentligen?”)
En aktiv dag kanske kräver en, eller till och med två, vilodagar.

Det är en utmaning som kommer snart med skolstarten. C måste få rimliga krav på sig. C kanske inte orkar gå i skolan alla dagar eller hela dagar. Jag hoppas att nya skolan hjälper oss och gör en bra plan. Eftersom C inte vill sticka ut måste det skötas diskret.

Det som är svårt att förstå för mig är att C förr kunde hänga med på allt möjligt. Hen orkade mer. På den tiden fick C inga ångestattacker och låsningar. Det har kommit nu det senaste året.

Tonåren är ingen lätt tid för någon. Med ett funktionshinder blir det ännu svårare.

Vi måste hitta ett ”lagom” som passar C.
Åh vad jag älskar den ungen! ♡

Postat med WordPress för Android

11 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola

Perspektiv

wpid-20150805_145956.jpg

Igår när vi skulle till blåbärsskogen öppnade jag kylskåpet för att packa med festisar. I kylskåpet stod ett trepack. Jag tog två med tårar i ögonen och stängde kylskåpsdörren. Igår var jag labil.

Idag fick jag rapport från maken om att C var och badade med kompisar. Hen hade lämnat sitt rum och sin dator. (”Bojen”, ”Den där datorn…”)

Jag blev jätteglad när jag fick veta det.
Igår fick jag packa ner två festisar, fast det skulle vara tre. Men C finns och lever. Hen är bara inte här med mig just nu. (”En sorg”)

I inlägget ”Om man jämför har du det inte så jobbigt!” skrev jag att det är dumt att jämföra. Det kan jag fortfarande tycka. Framförallt om man öppnar sig och vill ha stöd och någon säger så.

Men ur ett annat perspektiv kan jämförandet kanske vara bra. Kanske till och med nödvändigt.

Visst vi har stora problem. C mår dåligt. C går inte till skolan. Men…
Vi har C. Och C lever.
C mår dåligt nu. Men vi ska hjälpa C.
C har vänner.
C har stunder då hen mår bra.
Vi måste bara se till att dessa stunder blir fler!

Att ta olika perspektiv är bra. Att jämföra kan faktiskt vara bra.

Om man jämför har jag det inte så jobbigt! 😉

Postat med WordPress för Android

2 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare

Skolskräck

wpid-20150803_095214.jpgIdag kom den igen plötsligt och brutalt. Den slår ner C skoningslöst och hårt. C gråter. C får ångest och panik av skolskräcken.

Själv har jag alltid tyckt om skolan. Det har fungerat utan problem.

För C är skolan ett stort problem. Och det är något oundvikligt som kommer. Den 20 augusti är det dags….

När jag hör och ser Cs ångest blir jag så rädd. Rädd att det blir ännu ett läsår av hemmasittande för C.

Åh vad jag önskar att jag kunde trolla allt bra!

Postat med WordPress för Android

5 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Vardag

(Miss)trodd

wpid-20150726_114623.jpg

I förrgår landade ett brev i vår brevlåda. Det var ganska tjockt och kom från Försäkringskassan. Vi skickade för några veckor sedan in en uppsats som ansökan till Vårdbidrag och i kuvertet låg nog beslutet. Skulle vi våga öppna?

Resan med C har varit tuff de senaste två åren (men framförallt det sista året, mer om det i ”Det stora sveket från skolan”).

När C började vara hemma från skolan lite sporadiskt i 5:an och vi pratade med skolan om att C inte trivdes så kände vi oss misstrodda. C såg ju så glad ut när C var i skolan.  Det var ju bara att skicka dit ungen.

Efterhand blev skolproblemen större. Frånvaron blev högre. Skolan tyckte inte  att vi var tillräckligt bestämda och hårda mot C.

När vi vände oss till barnpsykriatrin så ”klarade” C alla tester och fick ingen diagnos i första vändan. Hen hade drag av autism och ADHD men inte tillräckligt. Skolan hade gjort en kartläggning och den visade inga problem. Så problemet måste ligga hemma! Vi kände oss misstrodda. Vi visste ju hur det var med C hemma. Hur hen mådde. Varför kunde ingen tro på oss? Och C ville ju inte vara i skolan. Varför kunde inte skolan ta till sig att det var något i skolan som gjorde att C inte ville vara där?

Vi sprang omkring i ett hamsterjul och kom ingenstans. C mådde sämre och sämre. Vi föräldrar kände oss mer och mer uppgivna.

Vi bokade tid hos en barnpsykolog på Vårdcentralen. Vi hoppades på KBT-behandling. Efter tre träffar hos henne så sa hon ”C är så öppen, trevlig och pratsam. Bilden ni ger stämmer inte med hur jag upplever hen. Det här är för komplicerat för mig. Vänd er till barnpsykriatrin!”. Vi kände oss så maktlösa! Fanns det ingen som kunde hjälpa oss!?

I början kunde folk i vår bekantskapskrets inte riktigt heller förstå. C visade ofta en väldigt högfungerande sida när vi träffade folk. Någon kunde uttrycka att vi hade dålig pli på vårt barn.  Att det bara var att se till att ungen gick till skolan.

Vi kände oss så ensamma.  Men jag är så glad över att vi är två föräldrar i samma hus. Vi upplever samma saker och vi vet hur det är. Ingen annan kunde eller kan riktigt förstå.

I våras gjorde vi själva en orosanmälan till Socialtjänsten. Vi tänkte att vi kanske kunde få mer stöd med hjälp av dem (skolan hade inte gjort någon anmälan trots att C hade varit borta två månader från skolan).

Socialtjänsten gjorde en utredning. De träffade mig och maken på möten. De träffade C hemma hos oss. Efter ett tag fick vi utredningen. Socialtjänsten ansåg att vi var bra föräldrar på alla plan och att vi gjorde allt för vårt barn. Dom trodde på oss! De sade däremot till oss att de tyckte att skolan hade brustit och de undrade om de kunde hjälpa oss mot skolan på något sätt. Det var en skön känsla!

Vi vände oss återigen till barnpsykriatrin som gjorde en omprövning av diagnosställning. Och nu trodde dom på oss! C fick sin diagnos i början av sommaren. Vi föräldrar känner vårt barn.

Och nu med år av misstro så satt vi alltså här med ett kuvert. Försäkringskassan har man ju hört så mycket hemskt om. De friskskriver svårt sjuka, de drar in stöd till de som verkligen behöver det…

Vi öppnade kuvertet.
Vi fick beviljat 3/4 vårdbidrag. Utan att bli uppringda och grillade som jag har hört många blir. Dom trodde på oss!
Jag grät av lättnad!

Men är det inte konstigt egentligen…?
De två instanser där jag förväntade mig störst misstro, Socialtjänsten och Försäkringskassan, där blev jag trodd!

Att bli trodd ger en enorm lättnad. När C fick sin diagnos kände jag mig frikänd. Det var inte jag som var en slapp förälder med  dålig pli på mitt barn.

Nu har jag granskats under lupp. Och jag blev stämplad godkänd. Jag måste bara godkänna mig själv också. Jag är i den processen. Jag är väldigt hård mot mig själv. Vill så gärna få allt att fungera. Vill så gärna göra rätt.

Men jag är bara människa. Jag kanske måste vara lite snällare mot mig själv.  Stämpla ett OK helt enkelt!

Postat med WordPress för Android

21 kommentarer

Under Diagnos, Skola

Lösenordsskyddad: Funktionsnedsättning eller brister i miljön?

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att visa det, ange lösenordet nedan.

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Diagnos, Förståelse, Kommunikation, Pedagogiska tips!, Skola

Lösenordsskyddad: Jag skäms! Men jag lär mig varje dag!

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att visa det, ange lösenordet nedan.

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Anpassningar, Diagnos, förälder, Förståelse, Vardag

Lösenordsskyddad: Den där datorn…

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att visa det, ange lösenordet nedan.

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Dator, Diagnos, Hemmasittare, Skola

Vad gör jag i den här djungeln?

wpid-20150725_113412.jpg

Vårdbidrag är en snårig djungel!

När C fick sin diagnos blev vi föräldrar lättade. Vi fick svar på frågor. Det var inte vårt fel att C hade blivit en hemmasittare som inte klarade av att gå till skolan. Vi kände oss frikända. Däremot kände vi oss mer och mer besvikna på att skolan inte hade agerat tidigare och fångat upp C. Det kändes hela tiden som att skolan tyckte att det var vi föräldrar som inte hade tillräckligt med pli på vårt barn. Som att vi bara borde ha tvingat C till skolan. De tyckte inte att C hade något skolproblem när C var där, så problemet måste ligga hemma. Vi ansåg att det är ett problem I SKOLAN när C inte vill vara där.

Nu med ett papper på diagnosen (högfungerande autism, asperger) så har C och vi plötsligt rättigheter. Vi får tillgång till utbildning på Aspergercenter, vi får intyg från läkare så att vi kan söka vårdbidrag osv. Att söka vårdbidrag är en djungel. Vi har varit tvungna att beskriva hur C (inte) fungerar. Det blev en uppsats! Vi vet ännu inte om det blir beviljat. Vi fick råd om hur vi kan skriva på http://www.foraldrakraft.se/articles/vårdbidrag/21-000-beslut-om-vårdbidrag-under-förra-året

När det gäller skolan önskar jag att Cs skola hade läst ”Allmänna råd för arbetet med att främja närvaro och att uppmärksamma, utreda och åtgärda frånvaro i skolan” som Skolverket har gett ut.

tumnagelDe allmänna råden ska stödja lärare, rektorer och huvudmän i arbetet med att främja elevernas närvaro i skolan. Jag tror att Cs skola helt har missat detta lilla häfte.

Jag har själv läst boken ”Läxfritt –  för en likvärdig skola” av Pernilla Alm. Läxor ingår inte i skolplikten. Jag önskar att Cs lärare hade läst den boken.

Den här boken borde all skolpersonal läsa!

Den här boken borde all skolpersonal läsa!

Jag kan ibland undra om vi hade kunnat undvika att C blev en hemmasittare om skolan hade gjort annorlunda.

Jag har läst en hel del böcker under vårt jobbiga år.  Boken ”Lär dig leva. Mindre stress. Mer närvaro” av Mats och Susan Billmark fick mig att börja tänka mer på mig själv. Idag när jag skulle ut på promenad så ville 6-åringen följa med. Men jag sa nej. Jag sa till hen ”Mamma vill gå själv och lyssna på musik. Jag behöver det.” Hen blev lite ledsen men om jag inte ger mig själv något syre har jag inget att ge.

En annan bok som har fått mig att ”tagga ner” är boken ”Good enough för föräldrar” av Elizabeth Gummeson. Jag hoppade av som klassmamma, trappade ner på jobbet osv. Jag behöver inte vara duktig och fixa allt. Det räcker att jag försöker finnas till för min egen trio.

I min familj har vi MYCKET syskonbråk. Alla kanske har mycket. Men jag upplever att vi har extremt mycket. Min 13-åring och min 10-åring bråkar rejält flera gånger/dag. 6-åringen finns alltid i närheten och häller mer bränsle i elden. De kan inte samsas i soffan, i bilen, i hallen osv. De retas och knuffas. Vi föräldrar försöker att låta dem lösa mycket själva men när det börjar bli alltför fysiskt måste vi lägga oss i. Jag köpte boken ”Siblings without Rivalry” av Adele Faber och Elaine Mazlish. Boken ger bra tips och exempel. Problemet är bara att i själva konfliktsituationerna är jag inte så bra på att hålla huvudet kallt och följa råden.

Innan C fick sin diagnos trodde vi att C bara var omotiverad till att gå till skolan. Att hen kanske tyckte det var tråkigt, jobbigt, onödigt. Att hen inte såg någon mening med skolan. Då köpte jag ”Lilla motivationsboken för skoltrötta”  och ”Motivationsboxen för skoltrötta” av Madeleine Åsbrink. I boxen finns olika frågor som har syftet att få barnet att finna sin egen motor, drivkraft och lust till skolan. Den har jag inte testat på C än men det verkar bra.

Boken ”Explosiva barn: ett nytt sätt att förstå och behandla barn som har svårt att tåla motgångar och förändringar” av Ross W Greene rekommenderar jag varmt. Tanken är att dela upp beteenden i olika korgar. Korg A, B och C. I korg A ska man lägga saker som inte är förhandlingsbara, tex att barnet inte får slåss, ska borsta tänderna, ska lägga sig en viss tid osv. I korg C ska man lägga saker som man kan strunta i. T ex om barnet har den eller den tröjan, om barnet borstar tänderna nu eller om 5 minuter osv. I korg B ska du lägga saker som du och barnet tillsammans kan förhandla om för att sen till slut flytta upp det till korg A. Korg B är träningskorgen. Mycket bra bok med många exempel.

Efter att se fick sin diagnos var jag inne på http://www.pedagogisktperspektiv.se och beställde material för att kunna hjälpa C. När vi frågar C om hen kan förklara vad som är svårt i en viss situation så svarar hen alltid ”Jag vet inte!”. Jag beställde ett material som heter ”En 5:a kan få mig att tappa kontrollen”. Det är olika kort med situationer som man sorterar in på en skala 1-5. En 1:a är bra. Barnet känner sig lugnt. Men en 5:a är en riktigt jobbig situation. Jag har gjort detta med C. Det framkom att C inte tycker om att äta i skolmatsalen för det är så mycket folk där. Jag har trott att det bara var att hen inte gillade maten. Det finns massvis med kort med olika situationer att sortera in. Verkar jättebra!

Det lär bli fler böcker som jag måste läsa framöver… Det gäller bara att hitta tid till det! 😉

wpid-20150725_182849-1.jpg

En del av de böcker jag har läst… Och fler lär det bli…

wpid-20150621_222841-1.jpg

Några av korten som barnet kan sortera in. Det finns massvis med kort!

wpid-20150621_222750-1.jpg

När barnet har sorterat in korten öppnar det för följdfrågor som faktiskt kan ge viktiga svar.

3 kommentarer

Under Boktips, Diagnos, Hemmasittare

Snart kommer den så kallade vardagen

wpid-20150717_114446.jpg

Två veckor kvar på min semester.

Den 20 augusti börjar skolan igen. Jag har hört vänner uttrycka att det ska bli skönt att komma in i vardagen igen. De längtar till vanor, rutiner, vardagslunken…

När jag tänker på vardagen får jag nästan panik. Jag blir livrädd.

Vilken vardag ska jag längta till? Vardagen då Calle ska göra ännu ett skolförsök? Hur vi på morgonen går upp och peppar och hoppas att idag ska det fungera. Hur Calle får en ångestattack och skriker och gråter. Han känner sig värdelös för han klarar inte av att gå till skolan idag heller. Syskonen som står i hallen och väntar. 10-åringen som börjar bli stressad för om vi inte går snart kommer han försent till skolan.

Ska jag längta till vardagen då jag antingen får stanna hemma med Calle eller återigen komma försent till jobbet?

Ska jag längta till vardagen då Calle ringer mig på jobbet och gråtandes skriker ”Jag hatar mitt liv! Jag klarar inte det här! Du måste komma hem!”?

Ska jag längta till möten med psykologer, läkare, elevhälsovårdsmöten på Calles skola?

Ska jag längta till tider att passa? Ska jag längta till alla krav vi måste ställa på Calle? Ska jag längta till den ständiga klumpen i magen och undran över hur dagen kommer att gå?

Vi har ingen vardagslunk. Veckan i stugan har haft sina prövningar med ny miljö och utflykter. Det har ibland varit riktigt jobbigt.

Men vardagen gör mig livrädd.

19 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag