Etikettarkiv: npf-mamma

december 27, 2019 · 20:33

Återigen i händerna på Försäkringskassan

Något som verkligen har skapat stress hos mig de senaste åren är att vara i händerna på Försäkringskassan. Varenda gång det kommer ett kuvert från Försäkringskassan sätter en stressreaktion igång i min kropp.

Tidigare har det haft att göra med min egen sjukskrivning. Jag var sjukskriven på heltid i ett år och jag har förstått nu i efterhand att jag har haft tur som ändå fick den tiden på mig att läka och vila. Många får inte det. Efter det var jag sjukskriven 50% ett tag och sedan 25%. Läkaren bedömde att jag behövde fortsätta vara sjukskriven på 25%, men det tyckte inte Försäkringskassan.

Med tanke på mitt eget mående och mitt tuffa föräldraskap så valde jag då att ta tjänstledigt 25% istället. Jag skulle aldrig orka med att jobba 100%. När jag tog beslutet att ta tjänstledigt hade jag 1 ¼ vårdbidrag beviljat till mars 2021 så det kändes hanterbart ekonomiskt att gå ner i tid. Jag skrev på jobbpapper och tog tjänstledigt på 25% till och med juli 2020. Jag tänkte att jag kan förlänga sen.

Vad hände då? Jo mitt i semestern i somras fick jag ett brev från Försäkringskassan att vårt sista vårdbidrag skulle betalas ut i september 2019. Efter det var jag istället tvungen att ansöka om det nya omvårdnadsbidraget. Jag hade ju beviljat vårdbidrag till mars 2021 och det var med den vetskapen och tryggheten som jag tog tjänstledigt på 25% i ett år. Mitt arbete planerade för min tjänstledighet. Min tjänstledighet behövs för att vi ska orka och hinna med att stötta våra barn.

Nu har jag skickat in ansökan om omvårdnadsbidrag men jag har inte hört ett pip mer än att de har mottagit min ansökan (som jag skickade in i augusti). Vi står utan bidrag från och med oktober. Maken jobbar inte heller heltid. Han fixar inte heller det just nu. Även han är tjänstledig 25%.

Det känns väldigt tungt att behöva gå och vänta på beslut och besked. Vad jag har förstått får nästan alla en sänkning när det blir omvårdnadsbidrag, om man ens får något… Merarbetet har ju inte minskat så det känns oroande.

Det känns fel att Försäkringskassan är ansvarig för så många saker som de inte har tillräckligt med kompetens och kunskap om. Egentligen borde läkare  och specialpedagoger osv arbeta på Försäkringskassan. Då skulle det kanske bli ett mer rättvist system. Som det är nu verkar det handla mest om tur.

11 kommentarer

Under ADD, ADHD, autism, förälder

Taggat som , , , , , , , , , , , , , , ,

december 22, 2019 · 15:43

I januari kommer boken

Det kan vara svårt att hitta balansen och ibland känns livet som en cirkus.

Nu börjar det närma sig bokutgivning. 😊

Målet var att hinna ge ut boken innan jul men tyvärr har sättning (layout) av boken tagit lite mer tid än förväntat. Jag har många illustrationer i boken som har krävt bearbetning.

Jag hoppas att ni som, via Kikkuli Förlag, har förhandsbokat boken har överseende med detta.

God jul och gott nytt år!

2 kommentarer

Under Boktips, Diagnos, förälder

Taggat som , , , , , , ,

december 17, 2019 · 17:36

Sjuk eller inte?

Eftersom två av mina tre barn har hög problematisk skolfrånvaro känns det som om jag helt har tappat förmågan att bedöma om de är sjuka eller inte. Idag är Linnéa hemma. Hon klagade på både halsont och magont i morse. Jag kände mig skeptisk ”Är du verkligen så sjuk att du måste vara hemma? Du kan prova att gå och ringa mig om du mår sämre!” Linnéa började gråta ”Mamma, jag mår inte bra…”

Jag sjukanmälde Linnéa och ringde till jobbet och sa att jag skulle vara hemma idag. Linnéa har varit lugn idag. Hon har mest suttit i soffan och ritat och/eller tittat på Youtube. Hon har lite förhöjd temperatur också. Det märks att hon är hängig. Jag har passat på att mysa med Linnéa och att julfixa lite i huset.

Jag får nästan panik när något av mina barn vill/behöver vara hemma. Det är på ett sätt skönt när de faktiskt är sjuka (inte bara av utmattning och ångest som om inte det borde räcka!) utan riktigt hesa, febriga, snoriga, magsjuka… Då känns det lättast att låta dem vara hemma.

Det här lite vaga som idag, magont och halsont, är så svårbedömt. Linnéa har ingen hemmasittarproblematik (peppar peppar) men hon behöver en vilodag då och då för att orka med skolan. Ibland undrar jag om ”halsont” och ”magont” egentligen står för ”Jag behöver vila!” Vi vill göra rätt nu, inte föra Linnéa mot en krasch. Båda killarna kraschade just i mellanstadiet så det är lätt att känna oro.

För Calle har den här hösten varit den bästa på länge, även om han har kroknat lite mer nu mot slutet av terminen. Han har i alla fall hela tiden studsat tillbaka någon dag här och där.

För Emil har det varit en tuff höst. Han orkar nästan ingenting. Vi har återigen tagit prover för att utesluta något fysiskt. Han har ju ADD med autistiska drag och vi funderar på att göra en autismutredning.

Linnéa har en lärare som är guld värd. Linnéa går i årskurs 4 och når målen i alla ämnen. Hoppas att hon fortsätter att orka!

Snart kommer i alla fall ett efterlängtat jullov. Det är regnigt och grått men vi har julgran och mys inne.

4 kommentarer

Under förälder, Förståelse, Hemmasittare, Vardag

Taggat som , , , , , ,

november 21, 2019 · 14:24

Om serien LIMBOLAND

Jag blev inbjuden till premiärvisningen av SVT:s och UR:s dramaserie ”Limboland”. Premiärvisningen var igår på restaurang ”Barbro” i Hornstull. Serien skildrar tre familjer med unika behov och deras utmaningar i vardagen och sänds på SVT1 på onsdagar klockan 22:30-23:00 samt finns på UR Play. Det är fem avsnitt.

På plats på ”Barbro” fanns projektledare, manusförfattare, regissör, klippare, alla fantastiska skådespelare med flera. Klockan 20:00 bänkade vi oss för att se premiäravsnittet efter att ha fått i oss lite mat.

Jag satt tyst under avsnittets 30 minuter och var full av känslor. Tårarna brände i ögonen. Sug i magen. Klump i halsen. Jag kände igen mig. Inte i alla scener men i de utmaningar som fanns och i de känslor som föräldrarna hade. Scener fyllda med både utmaningar och kärlek. Jag kunde känna igen mig i den där totala maktlösheten när man vill hjälpa och göra rätt men ändå inte får till det. När allt plötsligt bara vänder till totalt kaos. Jag hade med mig en vän som också har barn med särskilda behov och hon kände samma sak.

Manusförfattaren Therese Bringholm berättade att de har gjort mycket research för att sätta sig in i olika känslor och svårigheter/utmaningar. Det märks. Scenerna känns äkta, som om de skulle ha kunnat hända hemma hos mig. Alla skådespelarna gjorde väldigt trovärdiga tolkningar.

Teamet berättade att UR har som huvudsyfte att utbilda, oftast genom dokumentärer. Greppet att tillsammans med SVT utbilda i ett dramaformat är nytt. Karaktärerna är olika för att visa på variation. Rollerna är genomtänkta. Serien skildrar relationsproblem, att vara ett ”skuggsyskon”, oro inför framtiden med mera.

För mig, som har stor igenkänning, gick avsnittet rakt in i hjärtat. Precis så är det. Precis så känns det. Jag hoppas att personer som inte har igenkänning också ser serien för att få en ökad förståelse för ett annorlunda föräldraskap.

Jag ser framemot att se avsnitt två. Beredd med näsduken!

 

 

4 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Vardag

Taggat som , , , , , , , , , ,

oktober 15, 2019 · 22:34

”Du kommer att studsa tillbaka!”

I onsdags och torsdags förra veckan var Calle hemma från skolan. Dessa dagar var de första frånvarodagarna på hela terminen.

På onsdagen hade Calle huvudvärk och var väldigt trött. Det märktes att han var ur gängorna och jag sa att han kunde ta en vilodag.

På torsdagen var tanken att han skulle gå. Han hade inte huvudvärk längre. När jag väckte honom skruvade han på sig i sängen och sa ”Det känns inte bra idag! Det går bara inte!”

Då frös mitt hjärta till is kändes det som. Mina ben kändes svaga. Min andning kändes tung. Alla tankar och känslor kom över mig med full kraft som en stor tsunami. Alltför välbekanta känslor. HELVETE! Mattan rycks undan gång på gång.

”Hur menar du?” frågade jag och försökte hålla rösten lugn trots paniken inom mig. Inte igen!

”Det känns så där som det brukade innan. Som att det aldrig kommer att gå!”

”Jodå, du kan! Försök stå emot dom tankarna. Jag hjälper dig. Kom upp nu. Jag fixar frukost och sen kör jag dig!”

”Mamma, jag kan inte påverka dom tankarna. Det går bara inte!” Calle vände ryggen mot mig och drog upp täcket.

Jag stod där i hans rum och kände mig alldeles kall. Jag samlade mig och sa:

”Du har kört hårt i flera veckor nu. Jag förstår att du är trött. Klokt av dig att ta ett par vilodagar för att få ny kraft. Du kommer att studsa tillbaka!” Jag försökte låta övertygande och säker på min sak.

”Du kommer att studsa tillbaka” – ord som jag verkligen ville tro på! Historiskt sett har Calle haft svårt för att studsa tillbaka.

(Bilden är från Messenger)

Jag fixade frukost till Calle och sen åkte jag till jobbet med tårarna brännande under ögonlocken. Han måste studsa tillbaka! Han måste!

På fredagen studsade han tillbaka! Självklart med stöd och skjuts. Jag blev så oerhört lättad. Det kändes så viktigt att han klarade det. Han mår mycket bättre nuförtiden. Han är besviken på sig själv över att han inte är Mr. 100% längre men jag har sagt att det viktiga är att han tog sig tillbaka. Jag inser hur skört allting är, att vi inte kan ta något för givet. Den här veckan har han tagit sig iväg både måndag och tisdag. Idag var det premiär på praktikplatsen där han ska vara tre dagar i veckan resten av terminen.

(Bilden är från Messenger)

Emil verkar inte studsa tillbaka. Inte än i alla fall. Han har varit hemma i tre veckor nu. Han har mycket oro och ångest och är väldigt trött. Han har ett anpassat schema (1-2 lektioner/dag) och väldigt bra pedagoger samt kompisar som bryr sig. Trots detta så går det inte. Jag vet inte vad vi ska göra faktiskt.

Idag fick jag med mig Emil ut på en promenad. När vi hade promenerat en kvart stannade han plötsligt och sa med panik i rösten ”Vad är klockan?”
”Den är 17:05!” svarade jag.
Emil såg lättad ut och sa ”Åh vad bra! Då är det inte en konstig tid att vara ute och gå för alla har ju slutat skolan.” Emil lägger oerhört mycket energi på att tänka på sådana saker. Han är rädd för att få frågor.

Jag hoppas att Emil kan studsa tillbaka snart. Just nu gläds jag åt Calles studs i alla fall och jag tänker att om han får bakslag igen så kan han studsa!

2 kommentarer

Under ADD, ADHD, autism, Hemmasittare

Taggat som , , , , , , , , , , , ,

oktober 4, 2019 · 15:58

Föreläsningar

I onsdags föreläste jag för anhöriga på Anhörigcentrum i Sala. Eftersom det var min andra föreläsning någonsin var jag väldigt pirrig innan. Det kändes i alla fall som det gick bra och jag fick fin feedback. Flera som lyssnade kände igen sig i vår resa med Calle och även i Emils bristande ork. Det är så oerhört sorgligt att det är så och det borde inte behöva vara så!

Min förhoppning är att mina föreläsningar ska bidra med något som leder till att barn mår bättre.

Min föreläsning som är riktad till pedagoger syftar till att få pedagoger att se hur kraschen efter skolan kan ha med skolan att göra trots att allt utåt sett ”fungerar så bra i skolan”. Jag ger även en del pedagogiska tips. Min förhoppning är att pedagoger ska vilja vara detektiver.

Min föreläsning riktad till anhöriga hoppas jag ska ge känslan ”Jag är inte ensam!” och ”Jag är bra!”. Jag hoppas att den ger igenkänning och pepp.

Jag hoppas på fler bokningar framöver. Helst i Stockholmsområdet men en tågresa på runt en timme funkar också.

För bokningsförfrågan och prisuppgift maila till supermamsenblogg@gmail.com

Trevlig helg!

8 kommentarer

Under Anpassningar, förälder, föreläsning, Hemmasittare, Pedagogiska tips!

Taggat som , , , , , , , , , ,

september 18, 2019 · 21:23

Välbekanta känslor

Nu kommer alla välbekanta känslor som har kommit varje höst i flera år. Det är känslor av hopp blandat med stor oro. Det känns som om jag skulle kunna göra en copy-paste på många inlägg jag har skrivit de senaste åren. När jag tittar tillbaka och läser det jag har skrivit är det två saker jag reagerar på 1. Det känns som om vi befinner oss på samma fläck fortfarande 2. Hur har vi orkat?

Egentligen befinner vi oss inte riktigt på samma fläck. Killarna mår bättre även om skolan inte flyter på som vi hade önskat. Och hur har vi orkat? För att vi måste orka antar jag. Vad är alternativet?

Calle, som har asperger, har varit en så kallad hemmasittare i 5 år nu. Han är 17 år och har inga betyg alls från grundskolan. Nu har han börjat på en ettårig utbildning då man varvar studier med praktik. Syftet är att antingen komma ut i jobb eller att få lust/motivation till att på något sätt plugga in ämnen och plugga vidare. Calle har hittills haft 100% närvaro den här terminen vilket är helt underbart. Det jobbiga är dock att Calle flera läsår har fixat 100% i några veckor för att sen krascha igen. Givetvis känner jag hopp. Men hoppet är skört. Kommer detta att hålla?

I morse var det en tuff morgon för Calle. Han skruvade på sig i soffan och sa att det inte kändes bra idag, att han inte var taggad. Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag har hört honom säga just dessa ord. Jag peppade honom och idag kom han faktiskt iväg trots allt. Men hur ska det gå imorgon?

Emil, som har ADD och selektivt ätande, har varit hemmasittare i långa perioder i tre år. Han är nu 14 år och fick ett betyg i årskurs 6 och fyra betyg i årskurs 7. Han gjorde en kanonstart nu i årskurs 8. ÄNTLIGEN gick han med på att ha ett reducerat schema. I årskurs 7 vägrade han det och gick som alla andra fram till höstlovet och sen kraschade han helt. Denna gång har vi bestämt att han nu ska gå ca två lektioner/dag. Varannan vecka utvärderar vi tillsammans med skolan och om det går bra lägger vi på någon lektion/vecka. Emil gick sina lektioner de första veckorna men förra veckan var han hemma hela veckan. Han var även hemma i måndags men kom iväg igår och idag. Jag vet inte vad jag ska tro om hur det kommer att gå. När han är hemma känns det livsfarligt. Kommer han att fastna helt hemma igen? Samtidigt är det livsfarligt om han pressar sig själv för mycket och inte vilar. Hur ska vi hitta balans? Hur ska vi veta vad som är bäst?

Detta pendlande mellan hopp och förtvivlan tär verkligen. Det tar väldigt mycket energi. Jag arbetar 75% (kl. 9-15:30) för att kunna stötta mina killar på morgonen. De börjar kl. 9. Jag går upp kl. 6:30 och sätter igång med väckning, peppning, fixning av frukost, skjuts… Linnéa (10 år med ADHD kombinerad form) kommer iväg till skolan men vissa morgnar är det svårt. Framförallt om Emil är hemma. ”Jag är också trött!” säger Linnéa… Maken, som jobbar heltid, brukar åka till jobbet så fort Linnéa har kommit iväg.

Kvar är jag i en karusell av tankar och en bergodalbana av känslor. Vissa dagar kan maken jobba hemifrån och då kan jag andas lite.

Hittills det här läsåret har vi haft 6 möten för våra barn. Det är ovanligt lite faktiskt. Då räknar jag inte in de två föräldramöten vi har varit på. Kommande vecka har vi två möten inbokade. Jag hoppas att det blir lite färre möten detta läsår. Då vi precis håller på och söker omvårdnadsbidrag eftersom vi blir av med vårt vårdbidrag, som vi hade beviljat till 2021, så räknade vi förra läsårets möten och det blev 63. Helt galet egentligen. Och så undrar ”folk” vad vi menar med merjobb…

Bara att hoppas på att mina barn håller detta läsår. ❤

Något kul som är på gång är att jag ska föreläsa för anhöriga till barn med NPF under Anhörigveckan i Sala. Det ska bli superkul! Och lite läskigt 😉

Lämna en kommentar

Under Hemmasittare, Skola

Taggat som , , , , , , , , , ,

september 6, 2019 · 19:17

”Nödutgångar” och plan B

Jag tror att en av de många saker som skiljer mitt (och andra NPF-föräldrars) föräldraskap från ett ”normalt” föräldraskap är behovet av att alltid behöva ha en plan B eller en ”nödutgång”. Vi måste alltid tänka ”Om inte detta fungerar, vad gör vi då?”.

För några år sedan var det väldigt svårt för Calle att vara på landet. Vi fick knappt dit honom. Han hade då varit hemma från skolan i ett par år och hade låsningar när det gällde att ta sig hemifrån. Han trivdes bäst på sitt rum med sin dator. Då köpte vi en bärbar gamingdator att ta med till landet. Denna kunde han då gå undan med (en ”nödutgång”) när det blev för jobbigt. Bara vetskapen om att datorn fanns gjorde att det blev lättare att komma iväg.

Vi behöver också ha alternativa maträtter att ta fram om något av barnen inte får i sig maten. Vi behöver vara beredda att skjutsa om något av barnen inte fixar att ta sig iväg själv som planerat, vi måste revidera planer och försöka att i förväg se scenarier som kan uppstå. I somras när vi var på landet hela familjen hade vi i bakhuvudet att vi kanske skulle bli tvungna att dela upp oss om något av barnen absolut ville hem.

Vi har med oss en liten Heinzketchup i handväskan när vi ska ut och äta eftersom ett av barnen endast äter den ketchupsorten. Vi har också med oss laddade mobiler och hörlurar till barnen (de stora tar sina med sig själva).

En annan ”nödutgång” är att maken och jag byter av varandra när vi känner att vi inte kan behålla lugnet i en situation. Då får den andre ta över med lugn och förhoppningsvis positiv energi. Det är skönt att inte behöva stanna i en situation som man känner att man inte riktigt kan hantera på rätt sätt. Då är det bra med en ”vändplats” och en avbytare. Jag vet att alla inte har avbytare och jag beundrar alla er som kämpar ensamma.

Det finns många exempel på olika plan B och ”nödutgångar” men just nu kan jag inte komma på fler.

Vilka ”nödutgångar” har ni i er familj?

9 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, Vardag

Taggat som , , , , , , , , , , , , ,

augusti 17, 2019 · 10:53

De sista skälvande dagarna innan skolstart

Nu närmar sig läsårets skolstart för två av mina tre barn. På tisdag börjar Emil i årskurs 8 och Linnéa i årskurs 4. Calle börjar först om ett par veckor. Han ska läsa en ettårig utbildning som innehåller mycket praktik.

Jag har en seriös undran. Brukar föräldrar till ”vanliga barn” (ursäkta uttrycket!) ha mycket att tänka på innan skolstart? Eller är det något som bara dyker upp som man inte behöver ägna i princip en tanke åt? Jag kan inte minnas en sommar utan oro faktiskt. Kanske hade vi det så förr…?

Hos oss förberedde vi denna skolstart redan innan sommaren. Vi hade flera möten med Calles skola, vi har haft flera möten med Emils mentor och en specialpedagog och vi har informerat den personal som Linnéa kommer att ha på mellanstadiet. Tack och lov behåller hon sin mentor som är helt fantastisk.

Nu i veckan hade vi ett förberedande möte för Emil då vi diskuterade schema och anpassningar. Skolan har gjort ett reducerat schema som vi hoppas att Emil köper. Emil har problem med ork och energidisponering men vill ändå göra som alla andra. Detta ledde till att han körde 100% fram till höstlovet förra året och sen stupade han helt och kom inte tillbaka alls i årskurs 7. Nu måste vi få honom att förstå att han inte kan köra på i 100% om han ska hålla över tid.

Vi har haft mejlkontakt med Linnéas mentor också då Linnéa i veckan sa till mig ”Det känns lite jobbigt att byta avdelning och få några nya fröknar. Jag vill att du skickar några frågor till min mentor som jag vill ha svar på innan skolan börjar!”
Åh vad jag kände mig stolt över Linnéa! Hon känner oro och försöker själv säkerhetsställa att hon har den koll hon behöver till skolstarten.
Följande frågor ville hon att jag skulle skicka till mentorn:
1. Vilket klassrum ska jag ha?
2. Vilken personal kommer att vara i klassrummet vid skolstart?
3. Vem ska jag sitta bredvid?
4. Vad ska vi göra första dagen?
5. Vet alla nya lärare att jag har ADHD? Jag vill det!

Mentorn svarade på alla frågor och erbjöd oss att göra ett besök för att titta på klassrum och sittplats men Linnéa var där på fritids några dagar innan semestern och kände sig nöjd med svaren. Nu är hon inte orolig längre säger hon. Så bra att hon tog ansvar för detta själv. Jag önskar att killarna kunde tänka mer så!

Emil har haft lite kontakt med en kompis och de har pratat om att mötas upp innan skolan och göra sällskap. Han försöker också underlätta för sig själv lite. Emil har också i sommar varit på BUP ett par gånger för att prata och få hjälp med att hitta strategier.

Nu måste vi se till att rätt kläder är rena, rätt frukost finns hemma och att alla recept för deras mediciner finns. Uppföljningsmöten med skolan är bokade. Det är mycket att tänka på och göra.

Trots att vi har gjort allt detta undrar jag ändå ”Kan vi göra något mer?”
”Om det skiter sig igen, är det mitt fel då?” osv. Jag vet av erfarenhet också att bara för att starten blir bra så betyder inte det att det kommer att fortsätta att gå bra. Oron för en eventuell krasch kommer vi att få leva med. Som vanligt.

Just NU kan vi nog inte göra mer. Jag tror inte det i alla fall.

Nu är det bara att hoppas. Igen.

17 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, Hemmasittare, Skola

Taggat som , , , , , , , , , , , , ,

augusti 11, 2019 · 14:20

Om att vara tvungen att bli en ”annan jag”

Imorgon börjar jag jobba igen efter fem veckor av ledighet. Det känns både roligt och lite jobbigt. Roligt för att jag kommer att byta lite uppdrag/arbetsuppgifter på jobbet och det känns spännande och utmanande.

Jobbigt för att jag vet att jag och min familj kommer att möta mycket utmaningar privat och vissa av våra utmaningar hade jag hellre varit utan. Det är tärande med oron för barnens skolgång. Killarna brukar få en fin start på hösten men håller historiskt sett inte över tid. Att varje dag vakna och undra ”Är det idag det kommer att braka?” tär. Jag har dock hopp – som alltid. Den här gången kanske det faktiskt är vår tur. Kanske…

Jag var sjukskriven för utmattning i två år, ett år på heltid och ett år på deltid. Det som har varit, och fortfarande är, svårt för mig är att jag har varit tvungen att bli en ”annan jag” efter min sjukskrivning. Den jag var innan utmattningen höll inte. Jag kan inte vara likadan igen. Innan min utmattning var jag avdelningsansvarig på fritids, jag har varit arbetslagsledare, med i ledningsgruppen på skolan osv. Jag tog på mig mycket arbetsuppgifter, dels för att jag tycker om ansvar men också för att jag tycker om att ha koll och vara delaktig. Privat var jag även klassförälder i olika omgångar och höll i discon mm.

Efter jag kom tillbaka från min sjukskrivning och började jobba deltid hösten 2016 har jag fått jobba aktivt med att backa – inte räcka upp handen och ta på mig det där extra, inte anmäla mig till grupper med olika ansvarsområden, inte vara avdelningsansvarig… Jag har varit tvungen att hitta ett nytt ”jag”. Att hitta detta ”jag” har inte varit lätt. Jag har nästan fått sitta på mina händer ibland för att de inte ska flyga upp och munnen ska säga ”Jag kan vara ansvarig för…”. Det är inte lätt att försöka ändra på sitt sätt att vara – att bli en ”annan jag”.

Då jag på grund av min roll som NPF-mamma även har utvecklats mycket som pedagog så har jag lagt mycket av min energi på att försöka ”NPF-säkra” skolan jag jobbar på. Jag har t ex haft en genomgång av bildstöd för mina kollegor, satt upp bildstöd i matsalen, toaletterna, omklädningsrummen osv. Jag har jobbat mycket med trygghet och relationer, gjort bildstöd för olika lekar, försökt prata mycket om lågaffektivt bemötande med mina kollegor, använt mig av ritprat med elever mm. Mina chefer är på samma linje vilket känns jätteskönt.

Med andra ord tar jag fortfarande på mig en hel del men på ett annat sätt än tidigare. Det står inte i ett dokument att jag är extra ansvarig för något. Nu kommer allt jag gör inifrån mig för att jag brinner för det. Även om det jag gör nu tar tid så tar det inte energi på samma sätt. Det ger energi för jag kan se att det jag gör faktiskt gör skillnad.

Något jag, och även mina barn, behöver träna på är ”good enough”. Det vi gör räcker. Jag behöver också bli bättre på att inte skuldbelägga mig själv. Det finns många saker i mitt liv som jag inte kan kontrollera hur mycket jag än försöker. Jag kan t ex inte påverka mina barns ork, men jag kan försöka hjälpa dem att hitta strategier för att spara sin energi. Det är viktigt att jag själv lägger min energi på det jag på riktigt kan påverka. Jag har de senaste åren blivit bättre på det men jag behöver bli ännu bättre.

Efter en riktigt skön semester, den bästa på flera år, så är jag nog så redo jag kan bli för höstens utmaningar. Bring it on!

3 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare

Taggat som , , , , , , , , , , , , , , ,