I många år har jag och maken levt med en stor oro. Två av våra barn har haft det tufft med sin skolgång och vi föräldrar har fått kämpa otroligt mycket på olika sätt. Vi har fått kämpa med att få skolor att se och förstå våra barns behov. Vi har kämpat mot misstro och ifrågasättande av hur vi hanterar olika situationer med våra barn. Vi har kämpat för att få hjälp till våra barn och vi har kämpat med att få våra barn att ta emot hjälpen när den väl har kommit.
Oron har varit stor för våra barns framtid men också för oss som föräldrar. Hur länge kommer vi att orka? Vi måste ju orka… Något som jag alltid har haft och som har varit min drivkraft är hopp. Det och en vilja att upplysa och förändra har varit mitt bränsle. Kärleken till mina barn har gett mig ork att fortsätta kämpa.
Jag skrev den 3 mars 2016 att jag skulle behöva ett slutdatum på det jobbiga. Datumet jag tog som exempel på slutdatum var den 23 maj 2017. Det är ca 4,5 år sedan. Det jobbiga är inte slut men livet är betydligt mindre jobbigt. Framtidsoro har bytts mot framtidstro. Jag har alltid haft en tro på att det kommer att bli bättre men det har känts så avlägset och svåruppnåeligt. När man är mitt i allt det jobbiga är det svårt att se en väg ut.
Mina barn gör framsteg hela tiden. Emil (add och autism nivå 1, 16 år) har den här veckan åkt kommunalt till stan med kompisar. Det är första gången någonsin som han har åkt buss själv. Vilken seger! Han har också numera en fungerande skolgång vilket är helt fantastiskt. För ett par år sedan kändes det som en ouppnåelig dröm. Calle (autism nivå 1, 19 år) tar sig iväg till möten själv med kommunen som har en insats att hitta jobb till ungdomar. Han hämtar även sin medicin på apoteket själv. Detta är helt otroligt. Förr fick han ofta låsningar när han skulle ta sig iväg till kravfyllda saker. Linnéa (adhd kombinerad form, 12 år) cyklar till och från skolan själv. Allt detta trodde jag nästan inte var möjligt för ett par år sedan.
Visst finns det en del oro kvar men oroar sig gör alla föräldrar. Ett liv utan oro finns nog inte. Alltid är det nått 😉 Det jag ändå känner nu är ett större lugn i att allt kommer att ordna sig för mina barn. Jag har alltid trott det men nu är den känslan starkare. Vi är på rätt väg och jag känner mig tacksam!
Till alla er som är mitt i det svåra vill jag säga – det kommer en tid när livet lättar. Inget varar för evigt, inte ens våra problem. ❤ Mina texter är lite mer positiva nu och dessa tankar fyller mig. Det kanske blir lite tjatigt men ni får ursäkta 😉 Jag njuter av att vältra mig i detta 🙂
Jag har ett antal gånger skrivit texter om hur viktigt det är att ha tur (det borde inte handla om tur!) att möta rätt personer i olika sammanhang man hamnar i som förälder till barn med problematisk skolfrånvaro och/eller NPF.
Den 2 november 2021 publicerade socionomen.se en debattartikel skriven av socionomerna Simone Siefker och Maria Lundberg. Rubriken är ”Ännu en ADHD-diagnos…eller?” Från artikeln: ”Varför finns det en tendens att tolka dessa ”symptom” som något som hänger samman med en diagnos? Varför pratas det så lite om hur sociala förhållanden också kan ha en inverkan på att människor uppvisar dessa ”symptom”? Kanske har det att göra med att det är enklare att råda bot på ett problem genom olika typer av preparat och mediciner istället för att sätta in andra insatser såsom olika former av sociala insatser. Det är kanske lättare att ge ”bot” på ”problemet” om vi ser människors tillstånd som orsakade av någon biologisk defekt snarare än något som har sin grund i traumatiska sociala livshändelser i barndomen.”
Det kan säkert finnas få fall då adhd-liknande symptom kan ha ett trauma eller problematiska hemförhållanden som anledning. Det är just det… FÅ FALL. Texten gör mig upprörd av flera skäl. Jag är en förälder till tre barn med diagnoser (autism och adhd). Två av mina tre barn har dessutom haft problematisk skolfrånvaro. Anledningen till frånvaron har varit utmattning och bristande stöd i skolan. De fick sina diagnoser efter att de hade börjat vara hemma. Skolan hade inte sett några problem alls i skolan. Frånvaron började i mellanstadiet när kraven ökade i skolan. Vi föräldrar ändrade inte på något hemma. Vi uppmuntrade inte våra barn att vara hemma.
Vi blev givetvis orosanmälda till socialtjänsten och har utretts ett antal gånger (skolbyten och nya rektorer = nya anmälningar). Varje gång får vi ett kvitto på att vi är resursstarka, samspelta och engagerade föräldrar. Socialtjänsten har ett antal gånger bara suckat och sagt ”Varför gör skolan anmälningar? De måste ju anpassa!” Genom åren har vi haft tur och mött socionomer med kompetens om NPF på socialtjänsten. Alla har inte den turen. Vissa barn blir tvångsomhändertagna på fel premisser.
Den här artikeln skriven av ”erfarna socionomer” tycker jag visar på raka motsatsen till erfarenhet. Vad har de erfarenhet av undrar jag? De saknar uppenbarligen insikt i hur det är att leva med NPF i familjen. Från artikeln: ”Vi möter ganska ofta på föräldrar som gärna vill att barnet ska utredas vidare – men inget fokus i hur hemmiljö kan ha en inverkan på att barnet mår som det mår.” I vårt fall kom socialtjänsten hem till oss och insåg att det inte är något fel på våra barns hemmiljö. Som förälder är att be om NPF-utredning inte det första man gör, det gör man först när man har testat allt och inget fungerar. Risken med en artikel som den här är att det blir överanmälningar till den redan hårt belastade socialtjänsten. Det är nämligen redan snarare regel än undantag att vi föräldrar som har ett annorlunda utmanande föräldraskap blir anmälda till socialtjänsten. Vi blir anmälda för att vi inte följer mallen. I min familjs fall försökte vi följa ”mallen” länge men det fungerade inte med/för vår familj. Då utredde vi våra barn på BUP och vi fick skapa en egen mall som fungerar för oss. Våra barn får äta var de vill (familjemiddagar fungerar bättre och bättre nu med åldern), vi lagar flera olika rätter varje dag eftersom vi har barn med selektivt ätande osv. Andra har kanske barn som går i samma (i alla fall likadana) kläder varje dag eller har långa naglar eller långt hår för att de har känslig perception och tycker det är jobbigt att bli klippta. Vissa kan ha ett utåtagerande beteende som triggas av för höga krav och stress.
Slutklämmen på artikeln är: ”Kanske kan man ha för vana att kolla hur dessa barn har det hemma – innan man faktiskt tar beslut om att påbörja en neuropsykiatrisk utredning.” Ska BUP med andra ord göra en orosanmälan så fort en vårdnadshavare eller skola kontaktar dem och ber om en utredning?
Att skriva en artikel som antyder att adhd-symptom skulle uppkomma av hemmiljö förminskar oss. Det gör så oerhört ont att alltid bli ifrågasatt. Har vi inte kommit längre än så här?
För mer förståelse för hur det kan vara i en familj med NPF, läs gärna min bok.
I ”Skolvärlden” publicerades den 29 september 2021 en debattartikel av språkläraren Malin Nyberg. Titeln på artikeln är ”Jag fostrar morgondagens rockstjärnor – på 50 minuter”. Flera av mina vänner som har barn med NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) har delat artikeln i sina sociala medier och de har känt sig ledsna, uppgivna och arga.
Författaren Malin lyfter i artikeln alla de anpassningar som kan krävas i ett klassrum för att alla elever ska få en individanpassad undervisning och en tillgänglig skola efter sina behov. Hon nämner många bra anpassningar som underlättar väldigt mycket för elever och skapar förutsättningar för dem att klara av skolan. Efter det skriver hon: ”Det är så här det ser ut runt om på Sveriges skolor. Det är så här Skolverket vill att vi ska arbeta. Vi ska anpassa undervisningen efter varje individ. På femtio minuter ska en enda lärare lyckas anpassa undervisningen på lika många sätt som det finns elever i klassrummet, samtidigt som undervisningen ska vara strukturerad och det ska råda studiero i klassrummet.”
Jag är pedagog (lärare i fritidshem) och jag är mycket i klassrum. Jag har också egna halvklasser i ett ämne. I de klassrum jag vistas i, själv eller med en klasslärare, finns det bildstöd på tavlan över dagen, det finns hörselkåpor till dem som behöver det, det finns material som t ex stressbollar till dem som behöver det, det finns angränsande smårum där vissa elever får sitta, någon elev får gå först på rast/upp till maten osv och någon får gå sist, några elever sitter långt fram för att hänga med i instruktioner, andra sitter långt bak för att få en överblick… Jag kan rabbla fler saker men nöjer mig så. Är allt detta ett problem? Är det curling?
Artikeln avslutas med: ”Precis som när en rockstjärna anländer till en ny scen och kräver att logen ska inredas i vitt, att kaffet ska malas med torrostade bönor direktimporterade från Colombia och att de tända ljusen ska dofta lavendel och inget annat, på samma sätt ska läraren tillgodose ALLA elevers behov och önskningar – på femtio minuter.
Jag jobbar som lärare och min uppgift är att fostra morgondagens rockstjärnor.”
Jag blir väldigt beklämd över Malins syn på de elever som behöver dessa anpassningar. Vad har hon för elevsyn? Människosyn? Jag kan hålla med om att det kan kännas stressigt ibland och svårt att räcka till. Eleverna har dock rätt till en tillgänglig undervisning. Hur menar hon annars att dessa elever ska få sin utbildning?
Om man som lärare har en tydlig struktur fungerar det att ha anpassningar. Eleverna lär sig vad som gäller. De som ska stanna i klassrummet innan rasten och gå sist vet om det och sitter och ritar eller läser. De som ska gå först springer ut. Eleven som behöver hörselkåpor går och hämtar det osv. Om man skapar rutiner är det inte ett problem. Eleverna vet vad som gäller. Att jämföra elevernas behov med bortskämda rockstjärnor är verkligen kränkande och förringar deras svårigheter och behov.
Är det ibland svårt att räcka till som pedagog? Ja! Det är det absolut! Beror det på att vi fostrar rockstjärnor? Nej! Det beror på att eleverna har rätt till en tillgänglig undervisning efter sina behov. Behövs mer resurser i skolan? Absolut!
Nu ser det dock ut som det gör och vi kan bara göra vårt bästa med att stötta alla elever och hitta fungerande strategier. Många anpassningar kan man göra på gruppnivå.
Jag vet inte hur Malin tänker sig att skolan ska se ut eller var hon tänker sig att eleverna med olika svårigheter ska få sin undervisning.
Artikeln påminner mig om en kommentar Linnéas dåvarande lärare sa när Linnéa gick i 1:an. Vi hade precis haft återgivning om Linnéas adhd-diagnos. I slutet av återgivningen sa läraren ”BUP och föräldrar ställer ofta orimliga krav på anpassningar.”
Jag vill avsluta med att fråga ”Är det orimligt att kräva det eleven behöver för att klara skolan?”
Efter att ha fått några kommentarer om detta inlägg på Facebook vill jag förtydliga: Jag ifrågasätter inte att man som pedagog kan känna sig otillräcklig och stressad. Så känner jag själv många gånger. Detta är dock inte elevernas fel. De är inte ”bortskämda rockstjärnor” som kräver saker för att vara jobbiga. De behöver vissa anpassningar för att klara sin skolgång. Jag anser att Malin slår åt fel håll. Ilskan bör riktas mot beslutsfattare. Det behövs mer pengar och resurser. Om frustrationen riktas fel blir det läger mellan pedagoger och vårdnadshavare där vi slår på varandra. Vi föräldrar blir ledsna och känner oss misstrodda och vi pedagoger känner att ingen verkar förstå hur mycket vi får kämpa för att hinna med. VI måste kämpa tillsammans! Det är inte eleverna som är problemet, det är i så fall pedagogernas förutsättningar att hinna/orka stötta dem. Det är politikerna vi måste komma åt!
Jag hade önskat en annan slutkläm på artikeln.
Förslagsvis: ”Jag vill så gärna räcka till och ge alla mina elever de anpassningar de har rätt till. Jag vill att alla mina elever ska lära sig och må bra i skolan. Jag vill räcka till för alla utan att gå under själv. Politiker! Ge oss mer resurser och bättre förutsättningar att göra vårt jobb!”
Hade Malin avslutat sin artikel på det sättet hade jag inte alls reagerat negativt utan hållit med.
(Jag är inte lika aktiv här på bloggen längre pga tidsbrist. Följ gärna mig på Instagram eller min Facebooksida)
Häromdagen skrev jag på Instagram om en annan mammas bok. Det har jag gjort flera gånger tidigare också. Sök i kategorin ”Boktips” här på bloggen. Jag har skrivit en egen bok och man kan tycka att jag inte borde ”göra reklam” för andras böcker då. Tänk om jag själv säljer färre böcker då….
Visst är det jättekul om min bok säljer men det viktigaste för mig är att du som behöver kunskap, hjälp och stöd hittar rätt bok/källa till stöd och kunskap för just dig. Jag vet hur tufft det är att tro att man är helt ensam i sin jobbiga situation.
I olika npf-grupper på Facebook kan det ibland finnas en regel om att man inte får dela information om andra Facebook-grupper. Det tycker jag är synd. Det är ingen tävling i följare och likes. Istället bör vi sprida kunskap och hjälpas åt. På min Facebooksida Supermamsen delar jag inlägg från olika bloggar, artiklar mm.
Begreppet ”medförälder” tycker jag om. Vi är föräldrar som har olika utmaningar och tillsammans är vi starkare. Vi ska kämpa TILLSAMMANS! 💪❤ Inte genom att konkurrera och jaga likes.
Min dröm och vision är ökad kunskap i samhället överlag, större förståelse och ödmjukhet.
Häromdagen fick jag en jättefin kommentar på Instagram om min bok.
Dessa ord gjorde mig jätteglad! Jag är både pedagog och npf-förälder. Som förälder har jag många gånger varit oerhört frustrerad, besviken och arg på skolvärlden. Som pedagog har jag många gånger känt mig otillräcklig. Jag har också genom min npf-förälder-resa insett hur lite jag egentligen kunde om npf innan (trots att jag kände mig kunnig). Att just förmedla dessa två perspektiv i boken har varit huvudsyftet. Jag vill inte skuldbelägga någon utan strävar efter den ömsesidiga respekten för varandras kompetens och perspektiv med målet samsyn. Just bristen på samsyn har varit en stor del i min familjs tuffa resa.
Jag hoppas att du som är förälder och läser boken känner att du inte är ensam, att du får en förståelse för att det ofta är tufft att vara pedagog och räcka till på det sätt jag önskar att vi räckte till och att du får pepp och tips. Jag hoppas att du som är pedagog och läser boken får en inblick och förståelse för hur det kan vara att ha barn med npf och att du tar dig tid att lyssna på vårdnadshavare och ser att skolan och hemmet kan ha olika perspektiv. Jag hoppas också att boken lämnar dig med idéer om hur du kan stötta elever i skolan. Om du är skolledare hoppas jag att du slåss för att få resurser till de elever som behöver det och att du tar dig tid att lyssna på vårdnadshavare och ser till att din personal får kompetenshöjning, handledning och resurser för att mäkta med och kunna göra ett bra jobb.
Om du är anhörig/vän hoppas jag att boken ger dig en inblick i hur ett extra utmanande föräldraskap kan vara, att du inte dömer och att du finns där för dina nära som stöd. Om du är handläggare på Försäkringskassan hoppas jag att du ser vilket enormt jobb vi npf-föräldrar har. Det finns en anledning till att många av oss blir utmattade, sjukskrivna och behöver gå ner i arbetstid. Om du arbetar på socialtjänsten hoppas jag att du låter bli att skuldbelägga föräldrar som har barn som inte förmår gå till skolan, att du slutar tro att det är vi vårdnadshavare som inte är kompetenta. Visst finns det fall där föräldraförmågan brister men i de fall där skolfrånvaro beror på npf, dåligt mående och bristande stöd måste vi granska skolan, inte vårdnadshavarna.
Om du är politiker vill jag att du slåss för allas rätt till en utbildning och fungerande skolgång. En utbildning som inte blir på bekostnad av mående och hälsa. En skola för alla!
Boken finns att köpa t ex här. Den finns hos många nätbokhandlare, ljudboksplattformar och bibliotek.
Den senaste veckan har Calle, 19 år, på eget initiativ börjat tillaga enkla luncher till sig själv. Ett par gånger har han stekt hamburgare och idag gjorde han korv med bröd. Idag sa han till mig att han skulle vilja lära sig laga några enkla rätter.
Tidigare har han visat noll intresse för detta och inte heller haft någon ork att göra något. Vi har försökt få med honom i matlagning genom åren och uppmuntrat honom att laga egen mat men han har inte alls varit intresserad. Han har innan bara gjort toast, kokat nudlar och värmt ugnspizza någon enstaka gång och då sällan utan protest.
Det är så tydligt att när viljan/behovet kommer inifrån så finns kraften/orken/lusten. Mognad spelar säkert också in.
Tänk vilken skillnad det är när det inte finns yttre krav och press med i bilden utan bara en inre motivation. Det kommer att ordna sig för mina barn. De kommer att bli självständiga när de är redo.
Som både NPF-förälder och pedagog känner jag mig väldigt skeptisk till schemabrytande aktiviteter. Det vill säga aktiviteter som inte följer det vanliga schemat såsom t ex utflykter, faddringsdagar, idrottsdagar osv.
Det är oerhört viktigt att dessa aktiviteter är anpassade och väl förberedda. Vissa elever behöver bildstöd för att kunna följa med/delta, andra elever kanske faktiskt inte ska följa med/delta.
För alla våra barn har det nu kommit information inför sista skoldagarna. Det är utflykter och andra aktiviteter nästan varje dag.
Det är likadant på den skola jag arbetar på. Klasser åker hit och dit. Detta kan bli väldigt rörigt för vissa elever och det kan vara svårt att få till ett fint avslut på terminen.
För E så är det schemabrytande aktiviteter varje dag nästa vecka. Det finns inte en chans att E fixar det. Det kommer att bli hemmadagar för att spara energi och undvika känslan av misslyckande. Vi…
Vi börjar faktiskt bli lite erfarna som NPF-föräldrar nu. Fattas bara annat efter snart 6 år med vetskap om att vi är NPF-föräldrar!
Jag minns när vi gick på utredning med Calle 2014-2015 och psykologen sa ”Ni måste anpassa!” och jag blev irriterad och tänkte att ”Ungen måste lära sig att vi föräldrar bestämmer och att han inte kan förhandla om allt!”
Ärligt talat tog det ett bra tag innan jag började förstå vad anpassningar är. Anpassningar är inte att låta barnet bestämma allt, inte att strunta i att ha regler och rutiner, inte att ha helt kravlöst… Anpassa är att hitta en genomförbar och begriplig väg med rimliga krav och förväntningar. Anpassningar är att ligga steget före och tillrättalägga det som behöver tillrättaläggas och förbereda det som behöver förberedas för att barnet (medmänniskan) ska känna sig tryggt och för att omvärlden ska vara begriplig. Anpassningar är just att HA rutiner, struktur och förutsägbarhet.
Emil går i årskurs 9 nu. Visa av erfarenhet har vi redan varit på ett första studiebesök på gymnasiet han ska gå på i höst och läsa in sina sista betyg så att han sedan hösten-22 kan läsa ett högskoleföreberande program. Vi tittade på lokalerna och gick runt för att han ska få en känsla och sedan lättare kunna visualisera sig själv där i höst. Han fick titta på matsal och bibliotek och möjlighet att ställa frågor.
Vi har blivit ganska bra på att kravanpassa och att förbereda. Vi försöker tänka på att informera så mycket vi kan om vad som förväntas av våra barn i olika sammanhang. Vi ger dem också mer medbestämmande på så vis att de kan avstå/tacka nej om något blir alltför tufft för dem (t ex olika tillställningar).
Istället för att jag som mamma har ”målat” en bild av hur något ska vara som barnen ska följa så ”målar” jag efter deras önskemål och förmåga. Jag väljer att måla tjockt eller tunt, mörkt eller ljust i samarbete med dem. Ibland väljer jag fortfarande fel färg men jag lär mig och utvecklas hela tiden. Tavlan blir så mycket finare när vi ”målar” tillsammans.
Mina fantastiska barn har under våren hunnit fylla 12, 16 och 19 år. De har lärt mig så otroligt mycket och jag är oerhört lyckligt lottad som har fått just dessa barn.
Jag är på riktigt förundrad över hur Emil på bara ett år har ändrat på hela sitt beteende och mående. Om någon för ett år sedan hade sagt till mig att Emil nu i åk 9 skulle ha 100% närvaro sina två timmar om dagen (bortsett från sju skoldagar med corona) och dessutom få avgångsbetyg i 8-10 ämnen hade jag inte trott på det. Han fick till slut ihop två betyg i årskurs 8 tack vare möjlighet till hemmastudier pga corona.
Skillnaden mot för ett år sedan är ENORM. Emil ställer klockan och går upp själv. Jag glömmer till och med att kolla till honom. Jag går inte in i hans rum alls på morgonen. Hur stort är inte det? Vi kämpade flera timmar varje morgon förra året och inte hjälpte det.
Emil tar sin medicin, duschar, pluggar extra hemma de eftermiddagar han vill och orkar. Genom träning har många rutiner blivit automatiserade. Det som han fortfarande behöver hjälp med är maten men annars fungerar det mesta.
Jag sa alltid ”Måendet går före skolan”. Nu när han har läkt och får rätt stöd och anpassningar fungerar både mående OCH skola. Så borde det alltid vara.
Emil planerar att läsa in några ämnen till nästa år på individuellt alternativ för att få ihop till 12 betyg så han kan läsa högskoleförberedande gymnasieprogram ht-22. Han har drömmar och visioner.
Om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda". Om skolfrånvaro, hemmasittare, stress och psykisk ohälsa. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.
