Kategoriarkiv: Kommunikation

Ont i hjärtat

20161024_163236.jpg

E, min 11-åring, mår inte bra nu. Vad det beror på vet vi inte riktigt. Det kan vara en reaktion på allt som har pågått med C nu i ett par år. Det har ju påverkat hela vår familj. Det kan vara så att även E har en diagnos. C började ju må dåligt i ungefär samma ålder. Det kan vara bristande energiintag som gör att E är trött och låg… Oavsett orsak så måste vi ju stötta och hjälpa E så att hen kommer på fötter igen.

Just nu har E anpassad skolgång med två lektioner/dag tisdag-torsdag. E orkar inte ens vara i skolan dessa timmar. Hen är trött, låg och orkeslös. Vi har tagit en massa prover på vårdcentralen men alla är okej.

Igår när jag skulle natta E så sa hen:
”Mamma, när jag blir stor hoppas jag att jag har glömt min barndom!”

Det gjorde så ont i hjärtat att höra det! Jag bara kände hur jag blev alldeles kall. Är det så E känner? Att hens liv är så himla jobbigt… Stackars liten. ❤ Som förälder vill man ju verkligen inte att det är så barnen ska känna. 😦

Jag sa till E att jag förstår att det är jobbigt och att vi ska stötta och hjälpa hen. Då sa E:
”Jag önskar bara att vi var en vanlig familj!”

Precis så känner jag också ibland!
Jag sa till E att det inte är konstigt att hen känner så. Vi har det tufft.
E sa:
”Ibland hatar jag C! Hen förstör mitt liv! Jag önskar ibland att jag hade ett annat storasyskon!”

Jag sa ingenting. Inte E heller.
Efter en stund sa E:
”Men egentligen älskar jag C. Det är bara så jobbigt ibland när hen låser sig och skriker eller är taskig mot mig!”
”Ja, jag förstår det!”
”Jag orkar inte anpassa mig hela tiden!”

Tystnad igen.
”Men om vi tänker efter… Har vi inte det lite bra mitt i allt det jobbiga också?” frågade jag.
”Jo, vi brukar ju åka skidor i fjällen. Det älskar jag!”
”Ja, och vi brukar ju bada och ha kul på landet!”
”Ja, och sen leker vi kurragömma hela familjen ibland. Det är kul!”
”Ibland bowlar vi och går på bio!”
”Ja det är också kul!”
E log mot mig.
”Ibland leker du med kompisar”
”Ja, när jag orkar. Det är roligt!”
”Ibland busar, skrattar och tokar vi oss!”
”Ja, det är jättekul!”

Tyst igen.

”Om vi tänker efter så kanske det inte blir så tokiga minnen ändå. Ingens liv är ju perfekt!” sa jag.
”Nej mamma! Det är sant! Och om ingenting är helt perfekt så är du perfekt för ingen kan ju vara perfekt!”

20161020_142546.jpg

7 kommentarer

Under förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Syskon, Vardag

”Good enough!”

Häromdagen när E, min 11-åring, var hemma från skolan så gick vi en promenad. Vi gick i skogen och pratade.
E sa:
”Det som är jobbigt är skolpressen. Det är alltid så många tal som vi ska räkna som står på tavlan och det är många sidor vi ska läsa… Jag blir så stressad och då orkar jag inte! Men jag tvingar mig själv!”
”Tror du att alla kompisar gör alla tal och läser alla sidor?”
”Nej, inte alla i alla fall…”
”Känner du att du måste göra allt som står på tavlan?”
”Ja! Det måste man ju!”
”Läraren VILL att ni ska jobba men alla orkar ju inte allt. Du måste inte göra allt! Good enough räcker! TILLRÄCKLIGT BRA! Ibland kanske tillräckligt bra är att du räknar ett tal på en lektion, ibland kanske det räcker med att du ÄR på lektionen. Du ska inte pressa dig själv! Vi vet att du gör ditt bästa!”

Så kloka ord! Och orden kommer från mig! Jag behöver själv verkligen träna på att leva efter ”good enough”. När det gäller hur det ser ut i vårt hem så går det jättebra att leva efter! Nästan för bra! 😉 Men när det gäller min roll som MAMMA så går det inte alls.

Jag vill så mycket så att jag spricker! Jag kämpar så! Jag tar mina barns dåliga mående som mitt misslyckande, trots att jag vet att det är andra omständigheter som gör att de inte mår bra.

Jag har varit inne i detta ämne flera gånger på olika sätt. Jag har stunder då jag kan titta på mig själv och tänka ”Shit vad jag kämpar! Jag är ju grym!”. Sen har jag stunder då jag bara känner mig helt värdelös som mamma.

Mina barn får omsorg och kärlek. Mina barn får sina basbehov uppfyllda och de får mycket av min tid och mitt engagemang. Jag kan inte göra mer än det jag redan gör. Jag vet att det är så och ändå är jag inte nöjd med mig själv och min insats…

E är i skolan idag. Men hen var trött i morse efter gårdagens skoldag. Det är i alla fall skönt att hen får ha sovmorgon varje dag.

C kom inte iväg till resursskolan idag heller. Det oroar mig. Jag vet ju att hen kan ta igen skolan i framtiden. Däremot är det så att C själv vill gå ut 9:an när kompisarna går ut 9:an. Det kommer att bli tungt för C om hen inte lyckas med det. Men det är ju bara ht i åk 8 så hen kanske hinner…

Idag på förmiddagen gick jag in till C och satte mig på hens säng och pratade lite när hen satt och spelade. Jag berättade om Es och mitt samtal  om ”good enough” och frågade hur C tänkte.
C sa att hen också känner att om hen är i skolan så måste hen prestera. Plikttrogna barn jag har!

Jag sa att så kanske det mer var på gamla vanliga skolan men på resursskolan har de en större förståelse för att alla elever har olika ork. C höll med om det och sa att hittills hade hen inte känt sig pressad på resursskolan en enda gång. Allt kändes jättebra! Jag sa att det räcker med ”Good enough!”. C såg fundersam ut men nickade lite.

Jag berättade för C att mentorn undrade om det var något skolan kunde göra för att hjälpa C orka vara där. C sa att det redan är perfekt! Jag frågade om vi föräldrar kunde göra något:
”Japp! Ägg och bacon till frukost varje dag! Jag älskar det och om jag får det till frukost då blir jag sugen på att gå upp!”
”Okej, då gör jag ägg och bacon till dig alla skoldagar från och med nu. Du får äta det tills det sprutar ur öronen på dig!”
”Det blir bra! Då kommer jag nog att komma iväg på fredag!”.
Det återstår att se om det är så enkelt fixat. Man kan alltid hoppas!

Jag vet inte varför mina barn har så höga krav på sig själva. Det kommer inte från oss föräldrar i alla fall. Vi har alltid sagt att om de gör sitt eget bästa så är vi alltid nöjda. Om vi vet att de har pluggat till ett prov men ändå får alla fel så kommer vi att vara stolta för att vi vet att de försökte.

Men det är väl så att kraven och pressen kommer inifrån. Mina krav på mig själv är också högre än omgivningens krav på mig.

Att ge kloka råd till andra är lätt! Att följa dem själv är oerhört svårt. Jag måste verkligen nöja mig med ”Good enough!”.
Eller som min 11-åring sa:
”Perfekt kan ju nästan inte finnas. För vem har bestämt att något är perfekt. Alla tycker ju olika!”

screenshot_2016-09-21-12-47-01-1.png

Vi är ”good enough”! (bilden är från Messenger)

30 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Skola, Stress, Vardag

Energiinventering

Nu kör jag allt på en gång! Finns inte en sekund att förlora! 😉

11-åringen är hemma från skolan även idag. Det gick bara inte i morse. Hen hade sovit dåligt och började oroa sig för all jobbpress i skolan.

Igår gjorde vi en kartläggning av 11-åringens stressorer. Idag har vi gjort en energiinventering med hjälp av klossar. Jag gjorde samma sak med C men inte förrän efter kraschen var ett faktum. Nu har vi chansen att förebygga och stötta i tid! Hoppas jag!

Jag gav 11-åringen 30 klossar och sa att det är hens energiklossar som hen får använda under en dag. Sen skrev vi lappar med vad en dag innehåller och 11-åringen skulle placera ut klossarna.

Fördelning av energiklossar under en hel dag.

Fördelning av energiklossar under en hel dag.

GÅ UPP PÅ MORGONEN OCH KLÄ PÅ MIG: Här lade hen 8 klossar (av sina 30!). Vi pratade lite kring det och hen sa att hen är så morgontrött och att det är jobbigt att tänka på att hen måste orka jobba i skolan. Att hen känner sig stressad av det.

ÄTA FRUKOST: 7 klossar. Hen sa att det är svårt att få i sig något och jobbigt när vi tjatar om att hen måste äta.

GÅ HEMIFRÅN: 3 klossar om det är en morgon som känns bra och hen känner att hen orkar.

VARA I SKOLAN: 8 klossar. Hen vill prestera bra och känner press att jobba. Blir trött av lärarnas instruktioner och känner stress över allt jobb. Tycker att det ibland är livat i klassrummet och svårt att koncentrera sig.

LUNCH I SKOLAN: 4 klossar. Maten är inte god!

Sen var klossarna slut… De räckte inte till:
LÄXOR
MIDDAG
DUSCH
BORSTA TÄNDERNA
KOMMA I SÄNG

Det märks att det är stor energiåtgång för vår 11-åring. 18 klossar går åt INNAN hen ens har kommit till skolan. Här måste vi verkligen fundera och se över vad vi kan göra för att spara energi.

Vi gjorde även en inventering över energiåtgången under själva skoldagen. Även nu fick 11-åringen 30 klossar att fördela.

Fördelning av klossar under en skoldag.

Fördelning av klossar under en skoldag.

MATTE: 6 klossar. Tråkigt och svårt att förstå. Det tar energi att tänka mycket. Jobbigt med långa genomgångar.

NO: 4 klossar. Kan vara roligt ibland men är jobbigt. (samma lärare som i matte)

SO: 1 kloss. Kul med bra uppgifter och tydliga instruktioner. Bra lärare!

SVENSKA: 1 kloss. Kul! (samma lärare som i SO)

IDROTT: 4 klossar. Kul men jobbigt att springa mycket.

ENGELSKA: 2 klossar. Kul!

BILD: 3 klossar. Kul men tar energi att vara kreativ.

SLÖJD: 3 klossar. Kul! (träslöjd är roligast!)

MUSIK: 1 kloss. ”Det tar inte så mycket energi för man kan bara stå där och sjunga.”

LUNCH: 4 klossar. Maten är inte god!

RAST: 1 kloss. Kul och skönt!

FRITIDS: Inga klossar kvar…

Det märks att 11-åringen har höga krav på sig själv att prestera och att hen blir stressad av en stor arbetsbörda. Jag ska prata med lärarna om att begränsa uppgifterna så att hen orkar med och känner att hen kan lyckas. Kanske kan de också hjälpa 11-åringen ta små återhämtningspauser.

Det är som sagt svårt när skolan ser en 11-åring som arbetar bra och håller ihop. Jag hoppas att de förstår att skolan är anledningen till att hen är hemma så mycket.

Hoppas att vi hinner hjälpa vår 11-åring i tid! Jag märker redan att det blir svårare och svårare för hen att komma iväg till skolan. ❤

9 kommentarer

Under Anpassningar, Kommunikation, Pedagogiska tips!, Skola, Stress, Vardag

Kartläggning

När C började visa motstånd till att gå till skolan och var trött så visste vi ju inte att hen hade diagnosen högfungerande autism/asperger/ASD. Diagnosen kom ju efter kraschen.

Nu visar vår 11-åring mer och mer motstånd till skolan. Hen gjorde det även förra läsåret i 4:an. Då ”skyllde” vi 11-åringens mående på C. Nu börjar vi inse att det kanske är något annat med 11-åringen också. NPF är ju väldigt ärftligt! Vad vi vet har varken jag eller maken diagnoser. Men alla har väl drag av olika saker och tittar vi bakåt i våra släkter så kan vi nog se ”källor”. Jag kan känna igen mig själv i vissa diagnoskriterier på både autism och ADHD.

Nu är det en avgörande skillnad! Vi föräldrar har mer kunskap nu. Vi är starkare. Vi vet vad vi kan kräva av skolan. Skolan, samma skola som inte lyssnade på oss innan Cs krasch, vill inte göra fel igen. Den här gången har vi en mycket bättre dialog. Vi anmälde aldrig skolan till Skolinspektionen. Dels för att vi inte har orkat, men också för att syskonen går på den skolan. Däremot har vi fått en ursäkt från skolan och de säger att de har gjort en handlingsplan för liknande ”fall” framöver. Dags att använda den nu kanske! 😉

C kom iväg till skolan i morse trots att hen somnade efter midnatt igår. Hen hade glömt att ta sitt melatonin (eller rättare sagt – vi föräldrar hade glömt ge det till C). Det märks direkt att hen inte kommer till ro då.

Att C kom iväg i morse trots lite sömn är helt fantastiskt. Det är verkligen ett tecken på att resursskolan har lyckats. C trivs där och känner sig trygg. Hen vet att hen kan säga till om orken tryter och då få ta en paus. Det är ingen som kallar hen för lat, tjatar eller ifrågasätter orken.

Taxin kom 20 minuter sent i morse och C hamnade i soffan. Förr hade C fastnat i soffan. Dötid är det värsta som finns! Men taxin kom till slut och C åkte iväg. Det är andra gången taxin är väldigt sen. Det är lite jobbigt att vi måste oroa oss för om taxin kommer i tid eller inte.

11-åringen är däremot hemma idag. Hen lekte med en kompis i fyra timmar i lördags eftermiddag och på lördag kväll hade vi svärmor här på middag. Det blev sent i lördags. 11-åringen (och C) kom i säng först efter kl. 1 på natten. Det märks att sådant påverkar 11-åringen (och C).

Eftersom jag är klokare nu 😉 så låter jag 11-åringen vila idag och hoppas att hen orkar med skolan imorgon. Jag ska ha möte med 11-åringens lärare nu i veckan.

Jag fick ett tips från en kvinna som läser min blogg om att 11-åringen kanske är ett högkänsligt barn (HSP, http://www.hsperson.se/, http://grytenius.com/sv/4-tips-for-dig-med-hogkansliga-hsp-barn/ ).

Jag har läst på lite om HSP nu och det verkar stämma ganska bra på 11-åringen. Hen har alltid varit känslig för andra människors humör, hen har haft svårt med tillsägelser, reagerar starkt på höga ljud, är känslig för hur kläder sitter, är smakkänslig och har svårt att äta om smaken eller konsistensen är fel… Cs mående skapade säkert en kraftig reaktion hos 11-åringen. Hen reagerade också på att jag och maken var stressade. 11-åringen är väldigt empatisk och kan känna in min känslostämning och komma och ge mig en kram. Hen har svårt att sätta ord på sina känslor och har höga krav på sig själv. Hen är djup och reflekterar en hel del kring saker.

Idag har jag passat på att prata med 11-åringen och vi har gjort en liten kartläggning med hjälp av ett material jag beställde till C från www.pedagogisktperspektiv.se . C var inte så intresserad av det materialet men 11-åringen var med på tåget!


Tänk om jag hade förstått allt detta i tid även med C! Men nu är det som det är och jag ska vara glad över att jag åtminstone kan ge min 11-åring bättre stöd i tid.
Vi satt en stund och sorterade in kort och pratade om korten. Det är tydligt att sinnesintryck kan vara jobbigt för 11-åringen. Hen sa också att det kan vara lite olika olika dagar och i olika situationer.

20160912_134351-1.jpg     20160912_134237-1.jpg     20160912_134145-1.jpg     20160912_134022-1.jpg    20160912_133826-1.jpg 

Jag fick fram en hel del viktig information från 11-åringen. Hen sa till exempel att hen har svårt att höra och förstå instruktionerna när läraren står och pratar framför klassen för då är det så mycket annat som stör. 11-åringen sa att det är bättre om läraren kommer och pratar bara med hen.
Hen sa också att det är jobbigt med höga röster och när någon pratar för mycket. Att duscha var jobbigt för i duschen är det nästan för varmt och sen efter blir det för kallt. Att känna lukten av mat som hen inte tycker om är väldigt jobbigt och 11-åringen tycker inte om när jag eller maken är borta en kväll eller en helg. Då känns det konstigt tycker 11-åringen.

Städning tyckte 11-åringen var jättesvårt. Det har vi märkt. Hen kan vara i sitt rum med uppdraget att städa och efter en timme har inget hänt för då sitter hen och tittar igenom gamla teckningar eller en skolkatalog.

11-åringen är VÄLDIGT morgontrött så nu ska vi lämna som förslag till skolan att 11-åringen ska komma lite senare varje dag så kanske hen orkar med skolan! Om vi gör så missar hen 5 lektioner i veckan. Nu är hen hemma 1-2 dagar i veckan vilket är 5-10 lektioner.

Nästa gång ska vi fördela energibitar och se hur vi kan spara 11-åringens energi.

Skolan ser en aktiv och pigg 11-åring de dagar hen är där. Vi ser en trött 11-åring efter dessa pigga skoldagar och ofta finns behovet av en dags återhämtning efteråt. Nu måste skolan anpassa! Alternativet är en utmattad 11-åring och det accepterar jag inte!

Jag börjar bli proffs på det här! 😉 Nu gäller det ”bara” att få med skolan på tåget!

17 kommentarer

Under Anpassningar, Boktips, Diagnos, Kommunikation, Pedagogiska tips!, Skola, Stress

Vi har hittat roten!

Jag skrev för snart ett år sedan ett inlägg om att vi inte hade kommit åt roten till Cs mående och att det bekymrade mig att vi började pressa C igen och ställa krav utan att ha hjälpt C upp. Det var som om vi försökte ta bort symtomen (det som visade sig) utan att egentligen komma åt vad som orsakade symtomen.

Nu har vi hittat roten! Det har tagit nästan två år att hitta den. Men den har funnits där mitt framför näsan på oss hela tiden.

20160902_172302.jpg

Vi har hittat roten!

När C som 13-åring fick diagnosen högfungerande autism/ASD/asperger förra sommaren började jag och maken vår resa med anpassningar och förståelse. Vi gick kurser och läste böcker. Mer och mer började vi bygga upp en tillvaro för C med anpassningar och rimliga krav hemma.

Problemet var dock att, trots att skolan förra hösten visste om Cs diagnos, så gjordes inga anpassningar där och ingen hänsyn togs till Cs ork och förmåga.

Men nu har vi hittat roten! Eller rötterna!

  1. Vi anpassar hemma och har en rimlig kravnivå. Vi hjälper C stressreducera.
  2. Vi har fasta rutiner vad gäller duschning, datatid, sovtid…
  3. Vi förbereder C mer för kommande händelser.
  4. Vi låter C vara med mer och bestämma så att hen känner att hen har kontroll och att vi litar på hen.
  5. C slipper vissa saker som hen upplever som jobbiga (t ex släktmiddagar osv). Vi pressar inte.
  6. Resursskolan anpassar och har en rimlig kravnivå.
  7. Personalen på resursskolan har stor kompetens om NPF och en förståelse för Cs bristande ork men stora vilja att orka med skolan.
  8. C börjar lite smått känna sig själv. Här har vi en del kvar att jobba med. C känner fortfarande inte riktigt sina egna begränsningar.

Allt detta tillsammans utgör roten och att vi har kommit åt dessa rötter gör att C nu mår så mycket bättre!

C har bestämt med läraren att hen ska gå till skolan fyra dagar den här veckan. Jag hoppas att C orkar det! Idag är C i skolan!

Läraren hade pratat med C förra veckan om energi i form av 100-lappar. Han hade sagt till C att hen har 500 kr energi att använda varje dag. Om C hittar på mycket saker en dag så kanske 500 kr inte räcker och då måste C låna pengar från nästa dag. Detta kan innebära att C bara har 300 kr kvar dagen efter och det kanske inte räcker till att orka med skolan. Vilken bra liknelse!

Läraren sa att C inte ska känna sig ledsen eller besviken om pengarna inte räcker en dag utan snarare fundera på vad som gjorde slut på pengarna och sen till nästa gång spara mer pengar och inte låna från kommande dagar. Bra tänkt!

C och jag hade ju energisamtal med klossar förra hösten. Det gav oss en del bra svar. Det gäller att hitta sätt att kommunicera!

Roten är något så enkelt och självklart som att möta en förstående och kunnig omgivning!
Hur kunde vi missa det?

Jag är så glad över att vi har hittat roten! Nu kan vi börja jobba ännu mer framåt! 🙂

Nu kan vi ta oss över nya hinder!

Nu kan vi ta oss över nya hinder!

12 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Pedagogiska tips!, Rutiner, Skola, Vardag

Visioner och eftereffekter

Vi fortsätter jobba med anpassningar och försöker få C att få bättre självkännedom.

Vi fortsätter jobba med anpassningar och försöker få C att få bättre självkännedom.

För C har det alltid varit allt eller inget. När hen vill något så kör hen på. Nu är C helt inne i Pokémon Go. Det är det enda C kan tänka på och prata om just nu. Hen kollar YouTube-klipp om Pokémon Go och vill själv ut hela tiden.

Häromdagen var C ute med kompisar i drygt fyra (!!!) timmar för att köra Pokémon Go. Igår var hen ute ett par timmar själv med sin cykel för att få ihop några kilometer och kläcka några ägg.

Jag är givetvis glad över Cs vilja att vara ute men hen märker inte själv när det blir för mycket. När C är inne i sitt intresse så känner hen inte av någon trötthet. Tröttheten kommer efteråt. Oftast dagen efter. Så blev det i måndags efter en intensiv helg. C kan inte själv begränsa och avsluta i tid. Hen kör på tills hen kraschar. Så var det även förr i skolan för C. Hen körde på enda till årskurs 5. Sen var C helt utmattad. Jag önskar att vi hade vetat om diagnosen tidigare så vi hade kunnat hjälpa C i tid.

C säger nu att det är tråkigt hemma och att hen vill gå till skolan varje dag nästa vecka. Detta är HELT OTROLIGT! Jag kan inte minnas att C någonsin har sagt så!

Både jag och läraren har sagt till C att det är bättre att hen lyckas med närvaro måndag, onsdag och fredag en vecka innan vi bygger på. C VILL så gärna! När jag sa till C att det räckte med tre dagar sa hen:
”Vadå? Så nu VILL DU INTE att jag ska gå till skolan?! Jag förstår mig inte på dig!”
”Jo, jag VILL VERKLIGEN att du ska gå till skolan men jag vill inte att du bara ska orka med skolan en vecka. Jag vill att det ska bli hållbart och att vi hittar en balans så att du orkar både skola och fritid!”
”Men jag vet väl vad jag själv orkar! Jag orkar! säger jag! Du kan inte veta hur mycket jag orkar!”
”Nej, det har du rätt i. Men jag har märkt att du är tröttare, och att det blir svårt att komma iväg till skolan, om du har varit igång flera timmar dagen innan!”
”Jaha…”
”Ja, så jag tänker att om jag skriver ner lite vad du gör, när du lägger dig och hur det går med skolan så kollar vi sen om vi ser ett mönster.”
”Gör det du om du orkar hålla på med sånt! Jag bryr mig inte!”
”Jag fixar det. Sen kan vi kolla lite vad som blir lagom!”
”Jag tänker åka till stan med kompisar och köra Pokémon Go både på fredag och lördag!”
”Kul! Gör det!”
”Ja, men inte söndag för då måste jag nog vila om jag ska orka gå till skolan på måndag!”

Något går in i alla fall! 🙂

Nu vet vi mer och kan ha en rimlig kravnivå! Nu måste bara C förstå sina begränsningar också!

Nu vet vi mer och kan ha en rimlig kravnivå!
Nu måste bara C förstå sina egna begränsningar också!

Idag fick jag ett sms från läraren som skrev att hen fick hjälpa C begränsa sin uppgift för annars ”kör C rätt in i kaklet”. Precis så är det för C. Med allt! Jag är så glad att läraren ser dessa saker och hjälper C begränsa. Jag hoppas att C framöver lär sig sitt eget lagom.

Nu har C en vision om att hen ska åka in till stan idag och imorgon. Jag hoppas att kompisarna också är sugna på det. Annars blir det jobbigt… När C har tänkt sig något blir hen helt fixerad vid det och har väldigt svårt att ställa om.

Ändrade planer 1 jpeg

Ändrade planer 2 jpeg

C behöver hjälp med att ställa om och hitta en plan B.

I helgen ska vi tanka energi för kommande vecka! Trevlig helg!

Vi siktar uppåt!

Vi siktar uppåt!

2 kommentarer

Under Anpassningar, Egna illustrationer, Hemmasittare, Kommunikation, Rutiner, Skola

Lösenordsskyddad: Att träna på att vara flexibel

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att visa det, ange lösenordet nedan.

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Anpassningar, Diagnos, Egna illustrationer, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande

Promenad med Pokémonjakt, vissling och glass

Nu är vi på landet. C har ju inte så mycket att göra eftersom hen inte kan bada. En dryg vecka kvar med gips. Suck…

Eftersom C återigen har blivit väldigt intresserad  (nästan fixerad) av Pokémon så är det ett evigt tjat om att åka iväg och köpa fler Pokémonkort. C fick ju många kort igår på väg hit, så egentligen tycker jag att det räcker.

C föreslog idag att hen och jag skulle ta en promenad till den lilla affären som ligger 4 km från stugan och kolla om det fanns kort där . Jag sa till C att det inte var så troligt att det fanns. C sa att hen ville chansa.

Vi gick till affären och pratade. C fångade Pokémon. Givetvis fanns det inga kort. Men vi köpte glass och dricka och vandrade hemåt igen.


C låter ofta mycket. Just nu är det vissling. På vägen hem började C vissla. Efter ett tag tyckte jag att det blev jobbigt. Jag bad C sluta. Det fungerar sällan utan brukar oftast leda till ännu högre och intensivare vissling. Så blev det nu också. Jag kände hur jag började blir mer och mer irriterad. Tänk tänk tänk!

Jag kom på att vi båda kunde vissla olika melodier och så fick den andra gissa. Så gjorde vi och det var kul. Efter ett tag rann visslandet ut i sanden och vi gick och pratade istället.

Vi kom in på hösten och skolstarten. C sa ”Jag känner mig inte orolig för skolan! Det känns bra och ska bli skönt att plugga ikapp!”

Jag blev så glad när C sa så. Förra sommaren mådde C mycket sämre psykiskt. 

Jag sa till C:

Minns du när du mådde som sämst? När du sa att du längtade till att orka lika mycket som du gjorde förr.”

”Ja. Då orkade jag nästan ingenting!”

Nä, du gjorde inte det. Men nu är ju gamla C nästan tillbaka!”

”Ja! Pappa och du sa ju att ni skulle hjälpa mig tillbaka! Det har ni gjort!”

C tittade på mig:

Bli inte sådär tårögd nu mamma!”

”Jag? Tårögd? Absolut inte!” Jag blinkade snabbt bort tårarna och log mot C som log tillbaka.

Oron för hösten gnager lite då och då. Men jag hoppas på en vändning nu!

C och jag gick 8 km och det var jättemysigt. När vi kom tillbaka till stugan sa C:

Vi kanske kan gå till affären igen någon dag!”

”Ja, men nu vet vi att det inte finns några kort där!”

”Det gör inget! Det var kul ändå!” 🙂

2 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Semester

Provocerad

(bilden är från Messenger)

(bilden är från Messenger)

Ibland blir jag så sjukt provocerad av mina barn. Vid dessa tillfällen har jag glömt allt om lågaffektivt bemötande, förberedelse och att själv behålla lugnet. Jag blir vansinnig. Och då brister jag. När jag brister kan jag ofta säga saker som jag sen ångrar…

Igår skulle vi ta oss iväg och bada med min syster med familj (de hade fikat hos oss innan). C ville inte följa med pga gipset.

Maken skulle cykla till badet med 7-åringen. 11-åringen skulle åka bil med min systers man och deras 2-åring. Jag skulle promenera med min syster så vi skulle hinna prata lite ostört med varandra. Jag hade inga fickor på mina byxor och ville således inte ta med någon hemnyckel. Jag sa till C som satt vid datorn:
”Kan du komma och låsa dörren! Jag tar ingen nyckel!”
”Men åh vad jobbigt! Jag tänker inte låsa!”
”Jo gör det är du snäll!”
”Nej har jag sagt!”
Jag kände hur jag började koka!
”Du är så egoistisk! Jag ber ju om hjälp nu!”
”Nej! Jag tänker inte låsa! Jag orkar inte!”
”Hur kan det vara jobbigt att gå till hallen, låsa och gå tillbaka till ditt rum? Du är så lat!”
Sen kom jag på att min systers man kunde ta nyckeln i bilen (maken hade redan cyklat iväg med 7-åringen) så jag gick till C och sa det. Då sa C:
”Men vem låser upp när ni kommer hem?”
”Det gör pappa! Han och 7-åringen cyklar så de kommer hem före mig och 11-åringen för vi ska promenera hem!”
”Bra!”
Vi var i väg och badade i ca. en timme. Sen skulle vi ta oss hem. Maken och 7-åringen cyklade iväg. Jag och 11-åringen hade en mysig pratpromenad. Det började dugga lite på vägen. När vi kom hem hade maken och 7-åringen inte kommit hem än för det visade sig att de tog en extrasväng.
Jag knackade på Cs fönster, som var öppet, och bad hen låsa upp dörren.
”Men pappa skulle ju öppna!”
”Ja men pappa är inte hemma än och det regnar. 11-åringen och jag vill komma in!”
”Du sa att jag inte skulle behöva öppna. Jag tänker inte öppna!”
”Men för i helvete! Det blir inte alltid som man har sagt! När ska du fatta det? Det regnar och vi vill
komma in! Nu! Du är så himla egoistisk!” Efteråt ångrar jag mitt utbrott men då är det för sent…
Precis då kom maken och kunde låsa upp åt oss. Vilken tur!

C och 11-åringen hamnar ofta i soffan eller i någon av deras sängar och busar och kittlas. Nästan alltid slutar det med att 11-åringen blir ledsen. I morse satt de tillsammans i Cs säng och tittade på en Pokémonfilm. Jag hörde hur de började busa. Jag tittade in i rummet. Det såg lite på gränsen ut.
Jag sa:
”Sluta nu innan någon blir ledsen!”
”Men det är kul!”
sa båda.
”Okej! Men lyssna på varandra om någon vill sluta!”
De fortsatte busa. 11-åringen började protestera lite. Jag gick in i rummet igen och sa till 11-åringen:
”Bryt nu! Gå till ditt rum istället!” Jag visste alltför väl hur detta skulle sluta…
”Nej! Jag vill vara här!”
sa 11-åringen med bestämd min.

Efter ett tag kom 11-åringen farande ut från Cs rum gråtandes.
”C slog mig på näsan!”
”Jaha! Skyll dig själv! Jag bad dig sluta och gå. Du vet hur det brukar bli! Jag tycker inte ett dugg synd om dig!”
”Du är så jävla dum i huvudet!”
snyftade 11-åringen.
Ja, jag kanske är det…

11-åringen har det ju jobbigt med maten. Vi anstränger oss verkligen och försöker laga mat som hen kan tänka sig äta. Ibland när jag eller maken har gjort oss till och lagat något som hen brukar kunna äta så vill 11-åringen inte äta i alla fall:
”Det smakar inte som det brukar!”
”Det är exakt som det brukar! Vi har inte gjort något annorlunda!”
”Men jag kan bara inte äta detta! Det är äckligt!”
”Svält då för i helvete om du är så jävla bortskämd och kräsen!”
Inte en kommentar jag är nöjd med efteråt om man säger så… 😉

(bilden är från Messenger)

(bilden är från Messenger)

7-åringen tar inte ett ”Nej!”. Ibland kan jag vara lugn och förklara mitt ”Nej!”. Andra gånger brister jag totalt när 7-åringen tjatar.
”Kan jag få tuggummi?”
”Nej inte nu! Vi ska äta snart!”
”Men jag vill ha nu!”
”Nej har jag sagt!”
7-åringen kommer tillbaka tuggandes på ett tuggummi.
”Jag tog två tuggummi!”
”Men du fick inte ta tuggummi alls sa jag ju!”
”Nä men jag gjorde det för jag ville det!”
”Du ska göra som jag säger! Nu spottar du ut det där!”
Jag drar fram papperskorgen och 7-åringen börjar gråta.
Inte helt nöjd med det heller…

Efter tillfällen som dessa brukar jag känna mig väldigt missnöjd med mig själv. Vissa gånger brukar jag be barnen om ursäkt eller förklara lite mer varför jag blev så provocerad.

Jag kan ju inte alltid hinna tänka efter före… Det ligger liksom inte i min natur 😉

5 kommentarer

Under Diagnos, Kommunikation, Stress, Vardag

Att försöka få lite flyt

20160724_162423.jpg

Vår dagsform är lite upp och ner. En bra dag följs ofta av en lite mindre bra dag. Vi har inget flyt i vår familj men vissa dagar är vi lite högre upp över ytan. Andra dagar hinner vi knappt upp med näsan för att kippa efter luft.

C och 11-åringen har suttit mycket vid datorerna sedan vi kom hem från stugan för en vecka sedan. Maken och jag vill att de ska vara ute lite varje dag i alla fall. Vi använde oss av tipset från kommunikationskursen vi gick:

”Vi har märkt att ni spelar väldigt mycket. Vi tycker att ni spelar FÖR mycket och skulle vilja att ni gör något annat än sitter vid datorn åtminstone en stund varje dag. Fundera tills imorgon hur ni tycker att vi ska lösa det och kom med förslag. Har ni inga egna förslag så kommer vi att bestämma något åt er.”
”Okej vi ska tänka!”

Efter det samtalet har de faktiskt på eget initiativ lämnat datorerna en stund varje dag. De vill ju inte att vi ska bestämma!  😉 Någon eftermiddag har vi fått påminna dem och då har de lämnat datorerna en stund.

11-åringen och 7-åringen älskar att bada så dem är det lätt att roa. Om vi inte orkar åka iväg kan vi sätta på vattenspridaren. Det är värre med C som har sin gipsade arm. Hen älskar egentligen också att bada.

C klagar mycket på gipset. Att det är varmt och kliar. Jag kan förstå det! Nu är det två veckor kvar med gips. Suck…

Syskonen tjatar om bad hela tiden. Inte så konstigt för det är ju så varmt. Till och med jag har badat ett par gånger (och det är inte så vanligt 😉 ) Jag har använt timetimern väldigt mycket. Det blir lite mindre tjat då i alla fall. Jag ställer den på en tid (max 30 minuter har jag testat) och säger ”Efter den tiden ska vi göra oss i ordning och åka och bada!” eller ”Den tiden vill mamma sitta och läsa bok!”

Något som också kan fungera ibland är att sätta på en film till 7-åringen. Om vi har tur får vi då en liten paus från allt tjatande!

Något som är jobbigt är alla övergångar. Vi hinner oftast bli på dåligt humör innan vi tar oss hemifrån. Sen när vi är iväg brukar det fungera bra. När vi ska hem blir det tjafs igen för barnen kommer inte upp ur vattnet när vi säger till dem.

En sak som är svår är att förbereda lagom. C vill veta vad som ska hända i förväg men kan bli besviken om det inte blir av. Det är viktigt att säga ”Vi har tänkt titta på film ikväll men om 7-åringen inte somnar i tid så kommer vi bara att se halva filmen. Blir det alldeles för sent får vi kanske vänta tills imorgon!”. Då vet C att det inte är 100% säkert att vi ska titta på film.  Vi måste gardera oss.

7-åringen behöver också förberedas. Men om vi säger till hen ”Imorgon ska vi bada!” så tjatar hen om bad så fort hen öppnar ögonen på morgonen. Här får vi säga ”Imorgon ska vi bada. Vi vet inte riktigt vilken tid. Det beror på när vi vaknar. Vi ställer timetimern på 30 minuter när det är 30 minuter kvar tills vi ska åka så vet du!”. Det kan fungera men det kan också bli tjat ”Ska jag ställa den på 30 minuter nu?”

Jag brukar även ställa timetimern en stund innan det är sovdags för 7-åringen. Annars kommer alltid sovdags som en chock och det blir en konflikt.

20160725_094819-1.jpg

Ett annat problem är maten. Det är så svårt att hitta på både luncher och middagar som passar alla! Frukost har vi nästan gett upp. Barnen äter inte. C är en gourmet och vill ha lite varierande mat och gärna fisk.

11-åringen äter nästan ingenting. Om det ska duga måste det vara exakt rätt kryddning och konsistens. Något som fungerade igår, fungerar inte idag. Det är jättejobbigt. Hen skulle kunna leva på chicken nuggets från Mc Donalds och chips. Dietisten sa att vi ska ge hen det som hen äter så det blir väldigt begränsad kost. Mc Donalds har vi ju inte råd med varje dag men det blir nästan två gånger i veckan. Köttfärs med pasta fungerar oftast men det är C såååååååå trött på. 7-åringen äter också ganska dåligt.  Maken grillar mycket och det är oftast populärt hos alla som tur är. Men vi kan ju inte grilla 14 gånger i veckan!

Något som vi har gjort nu på semestern är att ha filmmys med C och 11-åringen efter vi har nattat 7-åringen. Det är en aktivitet som fungerar bra. Vi har nu tittat igenom alla Harry Potter-filmerna (kul att se dem igen) och igår började vi titta på Hobbit. Jag bara älskar ”Hobbit” och ”Sagan om ringen”!

Jag tycker om karaktären Hagrid i Harry Potter-filmerna. Han är så snäll och omtänksam och tror gott om alla varelser. I en film sa han något liknande detta (kommer inte ihåg exakt) ”För att klara av varelser måste man veta hur man lugnar dem!” Det stämmer ju bra på barn med! Och vuxna! 😉

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om att Cs förmågor börjar komma tillbaka. Det gör mina med! Jag har varit sjukskriven 100% sedan november 2015. Jag har haft svårt för att somna på kvällarna, haft mycket huvudvärk och magont, haft svårt med minnet och koncentrationen… Nu märker jag att jag sakta börjar må bättre. Jag har inte huvudvärk lika ofta. Jag har oftast lite lättare för att somna på kvällarna. Och jag har äntligen börjat kunna läsa igen! Läst har jag gjort hela tiden men inget skönlitterärt. Det har inte fungerat för jag har börjat grubbla och tappat bort mig i handlingen. Efter att ha läst om samma sida 20 gånger har jag gett upp. Nu läser jag! Och jag är inne i boken och kan koppla av. Åh vad jag har saknat det!

20160724_133415.jpg

Jag hoppas att det inte är en tillfällig ljusning. Det är ju semester utan stress och press och alla krav som skolplikten medför. Jag hoppas att jag faktiskt mår bättre. På riktigt.

Om ungefär en vecka åker vi till landet. Jag hoppas att det fina vädret håller i sig. Där har vi en egen strand så då blir det lättare med badandet.

Vi försöker vi få lite flyt i tillvaron… Tur att det finns hjälpmedel! Mina ”hjälpmedel” är timetimern, Melatonin (alla tre barnen får det för att kunna komma till ro innan sovdags), kurser, bloggar, böcker, grupper på Facebook med tips, råd och pepp, släkt och vänner…

20160714_162255.jpg

Klicka på bilden. Där står det hur bra mamma jag har tänkt vara imorgon 😉

8 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande, Pedagogiska tips!, Semester