Kategoriarkiv: Kommunikation
Lösenordsskyddad: Man kan lära gamla hundar sitta!
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under Anpassningar, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande, Pedagogiska tips!, Rutiner
Om kursen ”Kommunikationsmöjligheter med din tonåring”
Nu på våren har maken och jag gått en kurs på Aspergercenter som heter ”Kommunikationsmöjligheter med din tonåring”. Det var två halvdagar och det var väldigt givande. Som alltid när jag går kurser fick jag många tankeställare.
Att kommunicera är alltid svårt. Att kommunicera med en tonåring är väldigt svårt. Att kommunicera med min tonåring med autism är ännu svårare…
Specialpedagogerna som höll i kursen sa att det är vanligt att skenet bedrar gällande språkförståelsen hos personer inom autismspektrum. (Calle har diagnosen autism nivå 1).
Personer med autism kan ha ett rikt ordförråd men ändå inte alltid förstå betydelsen. De kan ofta tolka saker bokstavligt vilket komplicerar kommunikationen. De kan ha svårt för att veta hur de ska använda språket i sociala sammanhang.
Calle har ett tillsynes väldigt bra språk och är väldigt verbal. Men jag har märkt att han tar saker bokstavligt och att jag måste vara tydlig och helst använda få ord.
Vi pratade på kursen om vad syftet med ett samtal brukar vara och kom fram till att tonåringens och förälderns syfte skiljer sig ofta åt väldigt mycket.
Många av oss föräldrar på kursen upplevde att våra barn låste sig när vi ville prata med dem. Detta blev ett stort hinder i att komma vidare i kommunikationen.
Kursledarna tog upp att det finns olika perspektiv på samtal.
Det finns samtal då man måste komma fram till en lösning tillsammans med sin tonåring. Lösningsinriktade samtal. Då är det bra att ställa frågor och be tonåringen komma med förslag på lösningar, att ha fokus på att ta ett beslut och göra en överenskommelse.
Sen finns det samtal med empatifokus. Dessa samtal måste få ta tid. Som förälder ska man lyssna aktivt och visa intresse. Inte döma. Det ska inte vara ett samtal som leder till en lösning.
Något vi föräldrar kom fram till var att vi sällan ”bara är” med våra tonåringar. Om vi går in i deras rum har vi ofta en agenda med ett krav på dem.
Kursledarna sa att vägen i in i de jobbiga samtalen ska gå via en bas där man helt enkelt umgås utan krav. Och att det är viktigt att vara i basen och inte då tänka ”Nu har vi det så mysigt så nu kan jag passa på att prata om…”.
Jag inser att vi måste bygga mer på vår bas. Jag har nästan alltid ett krav jag vill lägga på Calle när vi umgås känns det som.
Vi tog upp olika idéer om hur man kan ha goda stunder och kravlösa samtal. Förslag som kom upp var att gå en promenad, bara gå in i tonåringens rum och hänga, fika tillsammans, titta på TV, åka bil osv. Många föräldrar tyckte att samtalen blev bättre om det skedde i en situationen där man inte behövde ha ögonkontakt när man pratade.
Om man har en bra bas är det ofta lättare sen att ta de kravfyllda lite jobbigare samtalen. Vid ”jobbiga” samtal är det bra att försöka välja ett bra tillfälle. Det kan också vara bra att ge tonåringen betänketid:
”Jag tycker att du spelar lite väl mycket och jag vill prata med dig om det sen. Kan du fundera på om du har någon bra lösning på det så pratar vi om det imorgon!”.
Det kan också vara bra att kommunicera via sms. Det är bra att ha en tydlig agenda ”Jag vill prata med dig om…”. Man ska inte ha för långa samtal. Det är bra om det är tidsbestämt.
För att få en fåordig tonåring att svara kan det vara bra att använda skalor eller göra plus- och minuslistor. Det kan också vara bra att göra måltrappor så att målet blir tydligt med alla stegen på vägen dit.
Jag har en del att jobba med. Jag måste försöka få till fler kravlösa samtal med Calle och vara tydligare.
Idag har Calle och jag varit i centrum för han ville klippa sig. Det blev en god kravlös stund! 🙂
Dela detta:
Om jag hade vetat…
Nyligen fick jag frågan här på bloggen ”Vad hade du gjort annorlunda om du hade vetat om Cs diagnos tidigare?”
Jag hade gjort mycket annorlunda. En sak är att jag inte hade skuldbelagt mig själv lika mycket. Det har varit tufft när C inte har lyssnat utan istället, som vi såg det då, trotsat. Nu i efterhand, när jag vet att det handlar om en oförmåga hos C och att det inte är dålig uppfostran, kan jag känna att jag och maken har varit för hårda mot både C och oss själva. Vi har ju ställt överkrav på C i många år. C levde ju med diagnosen i 13 år innan vi förstod.
Jag hade också markerat mer mot omgivningen och förklarat läget. Jag hade försökt att inte ta åt mig så mycket av kommenterar kring att vi har dålig pli på vårt barn. Vi känner vårt/våra barn bäst och vet vad de behöver för att må bra!
Om jag hade vetat om diagnosen tidigare hade jag försökt ha mer rimliga förväntningar på C. Jag hade sänkt kravnivån för att alltid ge C en chans att lyckas. Förr fick C ofta misslyckas för att vi helt enkelt krävde saker som var över Cs förmåga.
Om jag hade vetat om diagnosen tidigare hade jag förberett C mer på kommande händelser. Jag hade haft mer tålamod och förstått att C hela tiden gör sitt bästa. Att det inte handlar om bara trots eller lathet. Jag hade haft tydligare strukturer och rutiner i hemmet. Vi har såklart haft rutiner men jag hade varit mer konsekvent.
Jag hade försökt ”ordbanta” och vara mer rak och tydlig. Jag hade inte blivit lika arg om C hade missuppfattat utan försökt förklara igen på ett bättre sätt.
Jag hade förklarat sociala situationer mer för C och inte blivit lika besviken när hen gjorde taskiga saker. Jag hade försökt tänka ”C gör så gott hen kan!” istället för ”C är taskig, lat och trotsig!” (för tyvärr är det så det känns och så man tänker när man inte vet bättre…).
Jag hade försökt ha ett låg-affektivt förhållningssätt och förebyggt mer. Jag hade funderat igenom olika saker och tänkt ut hur vi kan göra så att det fungerar så smidigt som möjligt för C.
Jag hade hjälpt C mer med vardagssaker istället för att pressa på. Jag hade inte varit så irriterad på C för att morgonrutinen inte flyter på (trots samma rutin varje dag). Jag hade försökt tänka att allt tar mer energi från C.
Jag hade inte gett C skuldkänslor för att hen inte orkade gå till fotbollsträningen. Jag hade inte sagt att hen är en dålig lagspelare om hen inte är med på matchen. Jag hade försökt tänka att C säger ifrån för att hen är trött och att det är klokt av hen.
Jag hade krävt mer av skolan gällande anpassningar. Jag hade stått på mig mycket mer och inte köpt skolans tankar om att vi var svaga föräldrar som bara skulle se till att vårt barn kom till skolan (som inte alls var anpassad efter Cs behov).
Den här hade nog skolan missat helt!
Jag hade inte tvingat C att göra läxor. Jag hade bett skolan om läxfritt.
Den här boken borde all skolpersonal läsa!
Om jag hade vetat…
Dela detta:
Udda avkoppling
Jag är förmodligen helt galen men som dagens avkoppling har jag gjort ytterligare några ritpratsbilder. C är ju 14 år och tycker att bilderna är fåniga. Inför C låtsas jag att jag gör dem till 7-åringen (som jag faktiskt tror har samma funktionsvariation som C, men vi får se framöver). Jag brukar be C komma och titta på bilderna och så frågar jag C om hen tror att 7-åringen kommer att förstå dem. C brukar titta och vara hjälpsam. Kanske ger bilderna även C en tankeställare. Hoppas det!
Dela detta:
Att förstå att alla andra inte vill samma sak samtidigt
C har en otrolig social förmåga som är en stor resurs för hen. Men ibland kan det bli väldigt tokigt.
När C vill något så vill hen det till varje pris. Om C t ex vill visa eller berätta något så måste det ske just när C har tänkt sig det.
Om jag försöker förklara för C att det inte passar just då så tjatar C tills jag blir helt galen. Ofta pratar hen på ändå.
En stor källa till konflikt är när C tränger sig in i 11-åringens rum för att prata eller visa något när 11-åringen verkligen inte vill. C brukar tjata och nästan tvinga 11-åringen att titta eller lyssna. 11-åringen blir då arg eller ledsen. Nu har i alla fall 11-åringen fått en nyckel till sin dörr så hen kan låsa ibland vid behov.
Jag har försökt förklara för C att om hen vill visa eller prata om något så är det bättre att göra det när personen har tid och är intresserad. Det kanske inte alltid passar andra när det passar C!
Ibland kan jag höra C prata på om något med en kompis på SKYPE. Jag hoppas att kompisarna tycker att det är okej!
Dela detta:
En fälla
När ska jag lära mig att vara tydlig? Jag hamnar så ofta i fällor när det gäller kommunikationen med C. När jag tänker på en situation efteråt så kan jag verkligen se och förstå varför det blir tokigt. Jag måste lära mig tänka efter före. Inte lätt för en person som jag som tänker högt och låter alla följa med i hela tankeprocessen och sen svarar på min egen fråga. 😉
Det är bara att fortsätta träna! 🙂
Dela detta:
Realistiska förväntningar
Jag måste ärligt erkänna att det har tagit ett bra tag för mig att ha rimliga förväntningar på C. Förr hade vi överkrav. Vi har fortfarande det ibland. Men vi har blivit MYCKET bättre på att ha mer realistiska förväntningar på Cs ork och förmåga.
Det som fortfarande stökar till det ibland är just den ojämna förmågan. Jag kan då och då hamna i mitt gamla tänkande. För ett tag sedan hade vi 7-åringens kalas. Det kryllade av 6-7-åringar i huset. Vi hade erbjudit C och 11-åringen att hjälpa till lite och få en slant. 11-åringen tackade ja direkt. C däremot sa nej. Inte förvånande. När vi hade kalaset, som skulle vara i två timmar, så hjälpte 11-åringen till hela tiden. Hen hjälpte till vid fikat, hjälpte till att hålla i lekarna osv. C kom när det var en timme kvar och frågade om hen fick hjälpa till. Vi sa självklart ja. C hjälpte till och skötte musiken när vi körde dansstopp och tog tid när barnen turades om på studsmattan. C bjöd på sig själv, dansade och spexade. Alla kalasgäster såg imponerade ut och 7-åringen var stolt över C.
Dagen efter kalaset skulle vi på födelsedagsfika hos mina föräldrar. Jag hade förberett C på detta och hen hade sagt att hen skulle följa med. När det var dags att gå så gick det bara inte. C låste sig och sa att hen bara inte kunde följa med. Att hen var trött. Jag peppade/pressade lite eftersom jag vet att hen är trygg med sin mormor, morfar och moster med familj och har varit hos dem många gånger. Men det gick bara inte.
Detta är något jag måste jobba med hos mig själv. Spontant kan man ju tänka, som jag gjorde förr, att C måste ju träna och lära sig att följa med. Nej! C kan följa med om hen har en dag som känns bra med ork och energi. C behöver inte träna på det. Det måste JAG bli bättre på att komma ihåg!
Jag tränar varje dag på att ha realistiska förväntningar på C. Jag gör fortfarande fel ibland och hamnar i gammalt tänkande med för höga krav och förväntningar. Men jag börjar faktiskt lära mig!
Så här var det förr. Tyvärr är det fortfarande så ibland.
Så här är det nu. Oftast i alla fall! 😉
Dela detta:
Hänt i veckan
C har haft en hemmavecka. Hen verkar inte ha någon motivation alls till att ta sig till hemmasittarskolan nu. Jag kan förstå det. Hemmasittarläraren, som har gjort en orosanmälan till Socialtjänsten baserad på Cs frånvaro tillsammans med rektorn, har nu gjort en vändning och har sagt ”Detta är ju det bästa tänkbara scenariot. Att C ser framåt nu. Det är ju jättebra! Tänk om C istället hade sagt att hen vägrar ny skola! Pressa inte C att komma till oss nu. Vi får se hur det blir dom sista veckorna!”.
NU fattar läraren! Efter snart 8 månader med C som sin elev. Vi har haft ett första möte med Socialtjänsten, och eftersom vi blev anmälda innan jul också utan att det blev en utredning, så vill de göra en utredning nu. Jag hoppas att denna utredning kommer att ge C något bra stöd. Men om de tvivlar på min och makens föräldraförmåga – då jävlar! Hoppas vi kan göra denna utredning nu innan sommaren så vi slipper ha även den pressen på oss. Det räcker med oron för om C kommer att ta sig till nya skolan efter sommaren eller inte.
I veckan har C tagit blodprov också. Vi har haft en remiss liggande på lab sedan i september för att kolla Cs järnvärden (som har varit för låga). Vi har inte lyckats få med oss C dit. En gång kom vi så långt som till parkeringen vid ett läkarbesök. Sen hoppade C ur bilen och sprang hem (ca. 15 min promenad).
Jag ringde vårdcentralen i förrgår för att kolla att remissen fortfarande låg kvar. Det gjorde den. Jag beskrev Cs oro för sköterskan och frågade hur man kan göra. Det brukar vara mycket kö till provtagningen på förmiddagarna och järnvärdet måste tas före kl. 10. Hon sa att hon skulle se till att vi fick hämta en röd akutlapp till C så vi skulle få gå före kön.
Igår fick jag med mig C till skolgården för att lämna syskonen på morgonen. C gör stora framsteg gällande låsningen mot den skolan nu. 🙂 Sen åkte vi till Vårdcentralen och tog den röda lappen. Efter typ en minut blev det Cs tur. Hen slapp sitta och oroa sig och vänta. Vi gick före ca. 10 personer som vi annars hade behövt vänta på. Så skönt! C fixade blodprovet utan problem. Tänk vad förståelse och hjälpsamhet kan göra skillnad!
Igår hade C bestämt med en kompis att kompisen skulle komma hit och så skulle de hyra film tillsammans. C gav sig iväg för att träffa kompisen. Efter ett tag kom C hit med fyra kompisar. De busade och hoppade studsmatta. Jag har sagt till C att hens kompisar alltid är välkomna hit. Jag kände en bubblande glädje i hela kroppen när jag såg C busa och skratta i solen.
Sen efter ett par timmar (vid 19-tiden) ville kompisarna dra iväg och hitta på något. Även kompisen som C skulle titta på film med hade ångrat sig och ville hänga med de andra. De ville att C också skulle följa med. Men det gick inte. Hade de bestämt film så skulle det vara film! C tackade nej till att följa med kompisarna och kom in i huset och sa att ”Man måste ju göra som man har bestämt. Nu stack ju hen med dom andra!”
Jag försökte förklara för C att barn ofta är impulsiva och ombytliga. Att man måste tänka på att det alltid finns en risk att en plan ändras. Jag sa också till C att det kommer att bli lättare som vuxen för vuxna brukar oftast hålla den plan som de har med någon.
Det tog ett tag för C att ställa om sig. Det märktes att hen var ledsen och besviken på kompisen.
C har otroliga styrkor och resurser i sin sociala förmåga. Hen höll nästan inte på att få en diagnos på grund av den sociala förmågan!
Cs funktionsvariation blir så tydlig i vissa sammanhang. Det är svårt med krav, hen är oflexibel, har svårt för övergångar (byten mellan aktiviteter) och saker tar mycket energi från C. C har svårt för att ta andras perspektiv och se sin del i saker och hen tar saker vissa saker väldigt bokstavligt. Och om någon har sagt en sak så är det gjutet i sten.
Nu är det helg och tydligen ska det bli sämre väder. Typiskt!
Ikväll ska vi i alla fall heja på Sverige och Frans!
Det händer en del på en vecka 🙂
Ha en fortsatt skön helg!
Dela detta:
Under Diagnos, Hemmasittare, Kommunikation, Skola, Vardag
Det här med kommunikation…
Det är komplicerat 😉
Dela detta:
Ritprat
Vi har hel del konflikter i vårt hus. Jag har märkt att många av dessa konflikter handlar om att C inte riktigt kan förstå att andra personer kan tänka samma tanke som hen samtidigt. En vanlig konfliktkälla är toaletten. Vi har tre toaletter i huset men alla har samma favorittoalett. Här blir det krockar! Jag gjorde en bild för att visa C hur det brukar bli och för att försöka förklara.
Samma situation kan uppstå om C och någon av syskonen vill titta på TV samtidigt eller något annat liknande. Jag hoppas att bilden kan hjälpa C lite. C tycker dock att det är SÅ töntigt med ritprat.
Jag älskar att göra dessa bilder! Det är kul! 🙂 Så för mig fyller det en funktion i alla fall! 😉
supermamsen 