När hjärnan är låst

20160609_095436.jpg

Ibland blir saker inte som jag har tänkt mig. Jag kan tycka att det känns lite jobbigt att ställa om och byta spår, men oftast går det bra. Jag ändrar min plan och anpassar mig. Det påverkar inte min dag jättemycket om det blir regn istället för sol eller om något planerat blir inställt. Jag kan hantera det utan att få en stor känslovåg. Vissa saker kan vara svårare än andra att hantera men för mig är det inte ett jättestort problem.

För C är det ofta jättesvårt att hantera oförutsedda förändringar. Om vi har kollat vädret och det ska bli sol och C har planerat att vara ute med kompisar, och det istället blir regn. Då kan C reagera jättestarkt och tycka att det känns väldigt jobbigt. Hen har väldigt svårt att ställa om i dessa lägen och hitta på något annat. C är helt låst vid den ursprungliga planen.

image
C vill följa det spår hen har tänkt sig.

Om C har tänkt att hen ska sitta vid datorn till kl. 23 och tiden egentligen är kl. 21 på vardagar så kan C bli jätteupprörd. Detta trots att C vet att vi alltid har kl. 21 som stopptid på vardagar (vi har nyligen ökat på tiden med 30 minuter). Men C kan ha pratat med kompisar och ställt in sig på kl. 23 i alla fall. Att få hen på andra tankar då leder till jobbiga situationer med tjafs.

C fastnar lätt i situationer och känslor och har svårt att bryta. Om C känner att hen inte KAN gå till skolan en dag. Då går det bara inte. Inga mutor/belöningar eller hot/bestraffningar kan ändra på det. C är helt låst i dessa lägen. Detta kan gälla även roliga självvalda saker vissa dagar. C låser sig ibland och klarar inte dessa saker heller.

När vi var i fjällen på påsklovet så låste sig C och hade svårt att lämna stugan. Trots att C älskar att åka skidor!

För ett tag sedan skulle vi på middag hos nära vänner. C har sin bästa kompis i den familjen. Ändå lyckades C inte följa med fast hen verkligen ville.

C har ofta svårt för övergångar mellan olika aktiviteter. C är svår att få in i duschen men när C väl duschar blir det en evighetsdusch för C älskar att duscha.

När C lyckas ta sig iväg så går det bra. Det är steget ut ur huset som blir svårt att ta. Sen är C ofta väldigt trött efter olika aktiviteter.

Jag har haft svårt att förstå detta med Cs låsningar. Jag förstår fortfarande inte riktigt… Om någon har tips på hur vi kan hjälpa C med låsningarna så får ni gärna dela med er! Om ni inte vill skriva här i bloggen kan ni gå in på min sida ”Supermamsen” på Facebook och skriva ett meddelande.

I sommar kommer vi att vara hemma en hel del. C trivs bäst hemma. Men vi ska också eventuellt låna en stuga en vecka (samma stuga som förra sommaren) och vi ska vara på vårt eget landställe i ett par veckor. C mådde inte bra förra sommaren. Hen mår bättre nu. Vi har pratat med C och det verkar som att hen är inställd på att åka iväg. Vi har ju köpt en bärbar gamingdator som vi kan ta med oss som ”reservutgång” till C.

C fick ju sin diagnos förra sommaren. Sedan dess har vi verkligen lärt oss mycket. Vi har gått kurser och läst böcker och bloggar. Vi har mer strukturer och rutiner och vi anpassar oss mer efter vad C förmår och orkar med.

Hoppas det går bättre den här sommaren!

När Cs hjärna är låst är det svårt att låsa upp. Hur ska vi hitta nyckeln?

20160609_133403.jpg

 

5 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Rutiner, Semester

Varför litar ”folk” inte på oss?

20160605_104434.jpg
Jag har märkt att vi som är föräldrar till barn med NPF väldigt ofta blir misstrodda. Jag har tagit upp detta i bloggen ett antal gånger för det gör så ont och jag blir så arg och upprörd när jag tänker på det. Att hantera det är tusen gånger jobbigare än att mitt barn har en diagnos!

Vi har t ex nu i senaste orosanmälan till Socialtjänsten fått höra att ”Cs skolfrånvaro inte är skolrelaterad utan beror på att C LEVER UPP TILL sin diagnos inför föräldrar och omgivning.”. Vi ska ha möte med Socialtjänsten framöver för att förklara och försvara oss. Detta känns oerhört kränkande och det gör mig otroligt arg och ledsen! C fick ju sin diagnos efter kraschen och hade således innan kraschen ingen diagnos att leva upp till…

Vi är många föräldrar som har barn som har slutat gå till skolan av olika anledningar. När vi föräldrar försöker berätta och förklara varför för skola och myndigheter så blir vår information förminskad och oviktig. De sitter där på sin tron och tror att de kan det som de behöver kunna. De litar inte på oss och våra upplevelser och erfarenheter. De förringar allt vi berättar och tror sig veta bättre. Här fastnar vi och kommer inte vidare i hjälpen för våra barn. Det är våra barn som får betala priset.

Jag tror knappast att föräldrar hittar på saker eller överdriver. Sen verkar det vara så att om vi föräldrar beskriver att våra barn kraschar efter skolan och vi berättar det för skolan så ser ofta inte skolan några problem I SKOLAN. Då drar de slutsatsen att vi föräldrar är dåliga föräldrar och så gör de en orosanmälan till Socialtjänsten. Att våra barn kraschar pga bristande anpassningar i skolan kan de inte se eller ta till sig. Och vi föräldrar blir syndabockar. Vi föräldrar som ber om stöd och hjälp för våra barn. Detta är helt galet! ARG!!!

20160606_142215.jpg

Idag börjar sommarlovet för mina barn!

C har tjuvstartat sommarlovet lite. Hen har kämpat på detta läsår och mår mycket bättre psykiskt tack vare att vi föräldrar har lyssnat in hen och försökt låta hen läka i sin egen takt. Hade skolan fått bestämma hade C förmodligen fortfarande inte bara varit en hemmasittare (hemma från skolan), utan även en innesittare som inte träffar kompisar. Men tack vare att C har fått vila har hen hittat tillbaka till orken och lusten att träffa vänner. C har börjat läka sin själ. C får inte betyg i ett enda ämne, men det känns helt oviktigt i sammanhanget. Det viktiga är att mitt barn börjar må bättre. Nu är det ny skola som gäller till hösten och vi hoppas att det ska vara Cs chans till en lyckad skolgång.

11-åringen har kämpat på i motvind detta läsår. Hen har varit riktigt trött och låg. I snitt har hen varit hemma från skolan en till två dagar i veckan för att orka med. Hen har också varit en riktig kämpe som har klarat målen i nästan alla ämnen. Läraren har sagt att det som 11-åringen har missat kan hen lätt ta igen i höst i årskurs 5.

7-åringen har nu gått ut förskoleklass och är det barn som knappt har haft någon frånvaro alls i år. Lite ironiskt eftersom förskoleklass inte har skolplikt. Nu ser hen framemot årskurs 1.

Jag önskar att misstron mot alla oss som kämpar för våra barn försvinner. Jag önskar att ”folk” kan tro på oss och lita på det vi säger. Vi hittar inte på! Jag önskar att kunskap sprids och att många barn och föräldrar får det lite lättare i höst.

Min blogg är min dokumentation över allt som händer oss och min terapi. Men den är också numera ett sätt att upplysa och sprida kunskap inifrån. Kunskap från någon som VET hur det är/kan vara i en familj med NPF. Lita på mig! Lita på alla oss som kämpar!

Jag är så stolt över mina tre fina barn och hoppas att sommaren ger dem glädje och energi!

Till mina barn <3

Till mina barn ❤

PS. En annan NPF-förälder skriver också om vikten av att lita på oss! Läs! http://frufjellstrom.se/nar-ska-vi-borja-lita-pa-npf-foraldrarna-25656737 DS

11 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola

Till C, min kämpe ❤

Jag önskar att din rektor hade sagt detta till dig!

Njut nu av ditt sommarlov!

http://www.veravarg.com/rektorns-tal-till-alla-skolkare/

image

Lämna en kommentar

Under Diagnos, Hemmasittare, Skola

Denna okunskap…

Mycket bra skrivet!
Läs och dela!

http://autismbarn.blogspot.se/2016/06/oppet-brev-till-hanne-kjoller.html?m=1

Lämna en kommentar

Under Diagnos, Lånade kloka tankar, Skola, Vardag

Lösenordsskyddad: Medberoende?

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att visa det, ange lösenordet nedan.

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Skola

Vem har rätt att bestämma om ett barn ska utredas eller inte?

20160602_095051.jpg

Jag har förstått, av vad jag har läst i olika grupper på Facebook, att det är vanligt att det är skolan som får mandat att avgöra om ett barn ska utredas på BUP eller inte.
Det kan komma kommentarer som ”Det fungerar så bra när barnet är här i skolan!”. Att barnet kanske inte vill gå till skolan och det är en kamp varje morgon INNAN skolan. Det ser inte skolpersonalen.

Vi föräldrar kan påtala att våra barn är i spillror när de kommer hem. Totalt utmattade av en icke anpassad skolmiljö. Då kan det komma kommentarer som ”Har ett barn sådant beteende hemma  så borde vi se något i skolan!”. Men barnen beter sig ofta inte så i skolan! Våra barn är specialister på att spela en roll och hålla ihop. De brakar ihop hemma sen i den trygga miljön. Måste vi smygfilma våra barn för att skolan ska tro på oss? Tror de att vi hittar på? Tror de att vi uppmuntrar våra barn att ha en negativ syn på skolan? Att vi uppmuntrar dem att missa sin rätt till utbildning? Att vi uppmuntrar dem att vara hemma?

Vi föräldrar önskar ju självklart inte att våra barn ska ha NPF. Vi vet att en diagnos ofta innebär mer uppförsbacke i livet. Det har gått ganska långt när man som förälder börjar tänka i de banorna. Man har provat alla ”vanliga” uppfostringsmetoder, man har belönat/mutat, haft konsekvenser, höjt rösten, man har peppat och tjatat, man har uppmuntrat och tvingat. Tillslut inser man att det nog är något annat. Något som man inte riktigt greppar. Det som fungerar med andra barn verkar inte fungera med det här barnet. Man vänder ut och in på sig för att greppa detta. Man älskar, stöttar, hjälper, försöker… Men inget fungerar. DÅ kontaktar man BUP för att få hjälp.

Om skolan då motsätter sig detta och säger ”Vi tror inte på er! Ni överdriver! Det är ett hemmaproblem!”. Var står man som förälder då? Hur ska man kunna hjälpa sitt barn i det läget och få mer stöd och resurser? Då står man helt desperat efter hjälp till sitt älskade barn och man står vid en hög mur som man inte kan ta sig förbi. Man kan inte ta sig vidare för att någon annan har bestämt eller sagt att barnet inte behöver utredas. Någon som inte känner barnet. Någon som inte ser kampen i hemmet och hur barnet kämpar.

wpid-20150717_203131.jpg

I vårt fall såg skolan inga problem när vårt barn var i skolan. Problemet var bara att vårt barn inte ville gå dit längre. Hen blev tröttare och tröttare och mer och mer låg. Tillslut blev det ångest och låsningar gentemot skolan. Vi hade flaggat för skolan att hen inte trivdes och att något måste göras ETT ÅR innan kraschen. ETT ÅR! Diagnosen kom efter kraschen. Vi pratade med BUP och beskrev hur vårt barn mådde och reagerade hemma och att hen hade kraschat helt. Som tur är gick BUP på vår linje!

Skolan fyllde i papper från BUP och de skrev att de inte såg några problem. Vårt barn fungerade så bra i skolan. Problemet var ju bara att vårt barn inte gick till skolan längre. Kunde inte skolan ta till sig att det var något I SKOLAN som gjorde att hen inte ville gå dit?

Vi föräldrar blev intervjuade och fyllde i papper. Vårt barn gjorde alla tester. Det visade sig att vårt barn har högfungerande autism (asperger), trots att skolan inte hade märkt någonting!

Det kändes lite skönt att gå till skolan och berätta att vårt barn hade fått en diagnos. Missförstå mig rätt, inte skönt för det är ju tufft för vårt barn. Men skönt för att allt får sin förklaring och vi kunde ge skolan en knäpp på nosen. Nu har vi tillgång till kurser, LSS, vårdbidrag och vi har något att jobba emot och förhålla oss till. Vi kan äntligen hjälpa vårt barn och möta hen på rätt sätt! Vi kan ha en rimlig kravnivå och bygga rutiner och strukturer för att underlätta vårt barns liv. Tänk om vi inte hade fått den möjligheten… Hur hade vårt barn mått idag då? Hade vårt barn orkat leva…? Jag vet inte.

Vårt barn hann krascha rejält för att skolan inte lyssnade på oss i tid. Men tillslut fick vi hjälp. Hur är det inte för alla föräldrar som möter ett BUP som inte är lika förstående? Ett BUP som bara går på skolans linje. För det verkar vara vanligt…

Det är proffsen på NPF och vi föräldrar som ser. Andra ser inte. Skolan borde inte få bestämma vilka barn som ska utredas. Det måste vara ett föräldrabeslut i samråd med BUP! Våra barn måste få hjälp! Okunskap får inte förstöra våra barns framtid. Det priset ska de inte behöva betala!

Folk som tror att de kan och som tror att de förstår är farliga för våra barn! Våra barn behöver ett skyddsnät!

wpid-20150816_140705.jpg

6 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress

Långsamt maskineri

20160602_120010.jpg

Eftersom rektorn på Cs hemskola gjorde en orosanmälan till Socialtjänsten baserad på Cs frånvaro för snart två månader sedan så tycker jag att det borde ha hänt något vid det här laget. Vi hade ett möte med rektorn och Socialtjänsten för snart en månad sedan då beslut togs att det ska bli en utredning. Skolan anmälde ju även precis innan jul, men då blev det ingen utredning.

Vi ringde till Socialtjänsten nu i veckan och frågade vad som händer med vårt ärende. De sa att vi inte hade blivit tilldelade några utredare än… Och att vi troligtvis skulle bli utredda först efter sommaren pga högt tryck på Socialtjänsten nu innan sommaren. Vi gjorde själva en orosanmälan vt-15 när C mådde dåligt (innan hen fick sin diagnos). Då blev vi utredda och ”godkända” på samtliga punkter. Kan de inte bara plocka fram den utredningen…? Vi har inte börjat knarka, dricka alkohol och vara fulla hela tiden eller slå våra barn sedan dess. Vi har faktiskt blivit mer kompetenta föräldrar och gått en massa kurser och läst böcker för att kunna stötta C.

I höst vill vi ju ha en nystart! Vi vill inte behöva dras med ”gammalt skit”. C ska byta skola och är åtminstone lite positiv till det. Ska hen då behöva träffa Socialtjänsten i höst? Det känns inte schysst tycker jag!

20160602_120040-1.jpg

Vi har precis fått veta att C har blivit beviljad en kontaktperson via LSS. Det känns jätteskönt. C ville ha en 20-25-åring. Lite som ett ställföreträdande storasyskon. Tanken är att C ska åka iväg med kontaktpersonen och hitta på saker, träna på att komma utanför huset. Tanken är också att C ska träna på att bli mer självständig och åka buss osv. Nu gäller det bara att hitta en lämplig person. Inte helt lätt har jag förstått!

Något jag har märkt är att maskineriet är otroligt långsamt. Redan från början, när vi flaggade att C mådde dåligt, skulle olika instanser vänta ut varandra. ”Vi kan inte göra… förrän de har…”. Detta hamnar man i hela tiden. Eller att C måste ta sig iväg för att få hjälp. Om nu Cs svårighet är att ta sig iväg så borde ju proffsen förstå att C behöver hjälp I HEMMET för att sen kunna ta sig utanför hemmet framöver. Just nu kan inte C det utan får ibland låsningar och ångest. Det är därför vi behöver hjälp.

Sen vet jag att det blir dubbelt när C plötsligt visst kan ta sig utanför hemmet. C kan åka till simhallen eller vara ute med kompisar vissa dagar. Men det är när det är självvalt och kravlöst, när C är motiverad och har tillräckligt med energi. Jag kan erkänna att det har tagit tid för mig också att förstå varför det fungerar ibland, men inte alltid. Det fungerar framförallt inte när det är viktigt för oss föräldrar känns det som (läkare, psykolog osv.). Jag har fortfarande svårt att förstå detta ibland. Men tack vare bloggar jag läser, som är skrivna av personer med autism, så får jag en större och större förståelse. En riktig guldgruva!

Det är underbart väder här. Nu ska jag sätta mig med en kaffe och en glass på altanen och samla lite energi. Sen ska jag hämta 11-åringen och 7-åringen.

Helt galet! Snart är det ju helg igen! 🙂

20160602_120022-1.jpg

4 kommentarer

Under Diagnos, Vardag

Kan vi inte få slappna av nu…?

20160528_095640.jpg

Jag har märkt i många grupper jag är med i på Facebook att barn pressas och stressas in i det sista nu innan sommarlovet. Varför?

Prestationsprinsen har skrivit om hur man kan ha en inkluderande avslutning. Den bloggen är så bra! Den speglar hemmasittar- och föräldraperspektivet på ett väldigt bra sätt. Så känns det! Så är det!

Många barn har svårt för schemabrytande aktiviteter. Varför utsätta dem för detta då?

C har följt med hemmasittarskolan på en utflykt den här veckan. Innan utflykten hade C inte varit i skolan på flera veckor. Jag blev så glad över att C kom iväg och fick lyckas! C var väldigt nöjd och stolt efter utflykten.

Jag frågade läraren om utflyktsdagen kunde få vara Cs sista dag på hemmasittarskolan (C ska ju byta skola i höst). Jag tänkte att det är skönt att sista dagen blir lyckad. Eftersom C ska byta skola ser hen ingen mening alls med att gå till hemmasittarskolan längre. Läraren tyckte att det är dumt att ta bort incitamentet att ta sig iväg och ville att jag fortsätter försöka få iväg C varje dag. Suck… Varför kan C inte få slappna av nu i detta och känna sig nöjd?

Jag väcker C varje morgon och frågar:
 ”Vill du komma upp eller hur känner du idag?”
”Nej, jag vill inte.”
”Okej!”
Mer än så gör jag inte nu. Jag vill att C ska känna sig nöjd!

Nu är terminen snart slut och plötsligt flaggade 11-åringens lärare för att hen inte har visat sina kunskaper i alla ämnen. Läraren sa att 11-åringen måste göra det om han ska kunna kryssa i att 11-åringen har godtagbara kunskaper. 11-åringen har varit hemma en till två dagar i veckan hela vårterminen.

Så mycket för att 11-åringen skulle få ta det lugnt… Så nu har vi pluggat  en massa hemma. 11-åringen har kämpat som bara den. Jag är så stolt över hen! Men kunde inte läraren ha flaggat lite tidigare…?

Nu i veckan ska vi ha avslutningspicknick med 7-åringens förskoleklass. Jag kan inte förstå att hen redan ska börja 1:an i höst! Min lilla bebis ❤

Om en vecka är det i alla fall ÄNTLIGEN sommarlov! Som jag längtar!

Den blomstertid nu kommer... :)

Den blomstertid nu kommer… 🙂

Lämna en kommentar

Under Diagnos, Skola, Vardag

Om jag hade vetat…

Nyligen fick jag frågan här på bloggen ”Vad hade du gjort annorlunda om du hade vetat om Cs diagnos tidigare?”

Jag hade gjort mycket annorlunda. En sak är att jag inte hade skuldbelagt mig själv lika mycket. Det har varit tufft när C inte har lyssnat utan istället, som vi såg det då, trotsat. Nu i efterhand, när jag vet att det handlar om en oförmåga hos C och att det inte är dålig uppfostran, kan jag känna att jag och maken har varit för hårda mot både C och oss själva. Vi har ju ställt överkrav på C i många år. C levde ju med diagnosen i 13 år innan vi förstod.

Jag hade också markerat mer mot omgivningen och förklarat läget. Jag hade försökt att inte ta åt mig så mycket av kommenterar kring att vi har dålig pli på vårt barn. Vi känner vårt/våra barn bäst och vet vad de behöver för att må bra!

Om jag hade vetat om diagnosen tidigare hade jag försökt ha mer rimliga förväntningar på C. Jag hade sänkt kravnivån för att alltid ge C en chans att lyckas. Förr fick C ofta misslyckas för att vi helt enkelt krävde saker som var över Cs förmåga.

förväntningar gamla jpeg

förväntningar nya jpeg

Om jag hade vetat om diagnosen tidigare hade jag förberett C mer på kommande händelser. Jag hade haft mer tålamod och förstått att C hela tiden gör sitt bästa. Att det inte handlar om bara trots eller lathet. Jag hade haft tydligare strukturer och rutiner i hemmet. Vi har såklart haft rutiner men jag hade varit mer konsekvent.

Jag hade försökt ”ordbanta” och vara mer rak och tydlig. Jag hade inte blivit lika arg om C hade missuppfattat utan försökt förklara igen på ett bättre sätt.

kommunikation-bild-jpeg.jpg

Jag hade förklarat sociala situationer mer för C och inte blivit lika besviken när hen gjorde taskiga saker. Jag hade försökt tänka ”C gör så gott hen kan!” istället för ”C är taskig, lat och trotsig!” (för tyvärr är det så det känns och så man tänker när man inte vet bättre…).

mentalisering bild jpeg

Jag hade försökt ha ett låg-affektivt förhållningssätt och förebyggt mer. Jag hade funderat igenom olika saker och tänkt ut hur vi kan göra så att det fungerar så smidigt som möjligt för C.

Jag hade hjälpt C mer med vardagssaker istället för att pressa på. Jag hade inte varit så irriterad på C för att morgonrutinen inte flyter på (trots samma rutin varje dag). Jag hade försökt tänka att allt tar mer energi från C.

Jag hade inte gett C skuldkänslor för att hen inte orkade gå till fotbollsträningen. Jag hade inte sagt att hen är en dålig lagspelare om hen inte är med på matchen. Jag hade försökt tänka att C säger ifrån för att hen är trött och att det är klokt av hen.

Jag hade krävt mer av skolan gällande anpassningar. Jag hade stått på mig mycket mer och inte köpt skolans tankar om att vi var svaga föräldrar som bara skulle se till att vårt barn kom till skolan (som inte alls var anpassad efter Cs behov).

Den här hade nog skolan missat helt!

Den här hade nog skolan missat helt!

Jag hade inte tvingat C att göra läxor. Jag hade bett skolan om läxfritt.

Den här boken borde all skolpersonal läsa!

Den här boken borde all skolpersonal läsa!

Om jag hade vetat…

15 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, Egna illustrationer, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande, Pedagogiska tips!, Skola, Vardag

Kära politiker,

Våra barn måste få kosta!
Jag förstår att ni har ett svårt uppdrag. Det är inte lätt att vara rättvis och lägga budgetar och fördela pengar.

Jag vill informera er om att vi är många föräldrar som har barn i behov av särskilt stöd. Det kan vara barn som har olika kroniska sjukdomar eller svåra allergier. Barn som är rörelsehindrade på något sätt. Barn som har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF). Eller något annat som gör att dessa barn är i behov av mer stöd än andra barn i skolan. Jag förstår att ni vet att det finns barn i behov, men jag undrar om ni förstår vad det innebär i praktiken för dessa barn i skolan?

I vårt land har vi SKOLPLIKT. Det är något vi ska vara glada över. Det ger alla barn i Sverige rättighet till en bra utbildning och på så vis en bättre framtid.

Men så verkar det i praktiken inte riktigt vara… Många barn faller mellan stolarna och kan inte använda/fullgöra sin SKOLPLIKT för att skolan inte är anpassad efter dem. Miljön kan vara för rörig, de kanske inte kan få instruktioner en till en som många barn behöver.  De kanske inte får det stöd som behövs för att kunna tillgodogöra sig undervisningen. Undervisningen är helt enkelt inte tillgänglig på deras villkor.

Många av dessa barn behöver en resurs/ett ”hjälpjag” så att de kan klara en dag i skolan på ett bra sätt. De kanske behöver hjälp med det sociala samspelet eller att klara sig fysiskt. De kanske behöver jobba i en liten grupp där det är en lugnare miljö med färre intryck. Det ser väldigt olika ut. Faktum är dock att ett stort antal barn inte klarar av att lära sig något alls i en ”vanlig” klassrumssituation.  Vissa av barnen blir så utmattade att de kraschar helt och skyddar sig själva genom att stanna hemma helt från skolan.

Inkludering i all ära… Men att inkludera är inte att putta in alla ”sorters” elever i samma rum och göra lika med alla. Att inkludera är att skapa en miljö som passar just den enskilda eleven på dennes villkor. Läraren behöver möta upp dessa elever och deras olika behov.

Jag förstår att det i dagens skola, med klasser på runt 25 elever, finns flera elever i behov av särskilt stöd i varje klass. Jag förstår att lärarna gör allt de kan. De är hjältar!  Det är inte lärarnas fel! De gör sitt allra bästa i en omöjlig situation!

Men ni politiker måste förstå att våra barn måste få kosta. Om barnen ska kunna fullgöra sin SKOLPLIKT och sin rättighet till undervisning så måste de undervisas på sina villkor. Det kan till exempel betyda att det måste skapas fler små lugna undervisningsgrupper eller att fler elever får en egen resurs. Det betyder också att alla som jobbar med barn på något sätt (skol- och förskolepersonal, habiliteringen, BUP, Försäkringskassan, Socialtjänsten, LSS-handläggare med flera) behöver mer kunskap om barn i behov för att kunna stötta dessa barn och deras föräldrar på rätt sätt.

Ja, detta kostar självklart pengar! Men vad kostar det inte när dessa elever inte går ut grundskolan med betyg, inte får jobb…? Vad kostar det inte när deras föräldrar blir sjukskrivna för att de har fått kämpa så mycket för att barnen ska kunna tillgodogöra sig den undervisning de har rätt till?

Dessa barn kommer att kosta pengar – så är det! Så antingen kan ni lägga pengarna på dem när de är små och fortfarande har en chans till ett gott liv. Eller så får ni skjuta till ännu mer pengar i framtiden när dessa barn är vuxna utan utbildning och jobb. Sen måste ju deras sjukskrivna föräldrar ha ersättning från Försäkringskassan också. Vad blir dyrast i längden? En ganska enkel uträkning visar nog att det är bättre att skjuta till pengar direkt så kostar det staten mindre och dessa barn får en chans att lyckas. En chans som de enligt svensk lag har rätt till.

Sen är det ju så att vi har en lag mot diskriminering i vårt land också. Om vi har SKOLPLIKT, som vissa inte kan uppfylla på grund av bristande anpassningar, så är det faktiskt diskriminering. Och att diskriminera är ett lagbrott.

Jag har läst att det har tagits ett viktigt beslut:
”Tydligare regler för tilläggsbeloppet för särskilt stöd till barn och elever (UbU19)

Tilläggsbeloppet för särskilt stöd till barn och elever ska vara individuellt bestämt utifrån barnets eller elevens behov. Regeringen tycker inte att detta framgår tillräckligt tydligt i de nuvarande reglerna och vill att detta ska stå tydligt även i skollagen.

Tilläggsbeloppet är ett bidrag som ägare till fristående förskolor och skolor kan få för barn och elever som har omfattande behov av särskilt stöd.

Riksdagen sa ja till regeringens förslag. Ändringarna börjar gälla den 1 juli 2016.”
(Källa: http://www.riksdagen.se/sv/webb-tv/video/betankande/tillaggsbelopp-for-sarskilt-stod-till-barn-och_H301UbU19)

Snälla politiker! Tänk efter före och ge våra barn en chans att tillgodogöra sig den undervisning som de enligt svensk lag har rätt till på deras egna villkor. Gör skolan tillgänglig för ALLA. Använd pengarna klokt och uppmana kommuner/skolor att söka tilläggsbeloppet! Visa nu att ni menar allvar och verkligen skjuter till dessa pengar! Och det kan inte vara på förhand bestämt hur mycket pengar en viss kommun/skola kan få – behovet hos varje enskild elev måste styra. Låt inte fler barn falla i den svenska skolan!

VÅRA BARN MÅSTE FÅ LYCKAS OCH VÅRA BARN MÅSTE FÅ KOSTA!

Hälsningar från Supermamsen

PS. Jag vill lägga till att om en elev blir beviljad ett tilläggsbelopp och extra stöd, och det börjar gå bra för eleven i skolan – TA INTE BORT STÖDET DÅ! Det är ju tack vare det extra stödet som det fungerar bättre! DS.

Skolan måste anpassas efter varenda kotte!

6 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Skola