Jag är på riktigt förundrad över hur Emil på bara ett år har ändrat på hela sitt beteende och mående. Om någon för ett år sedan hade sagt till mig att Emil nu i åk 9 skulle ha 100% närvaro sina två timmar om dagen (bortsett från sju skoldagar med corona) och dessutom få avgångsbetyg i 8-10 ämnen hade jag inte trott på det. Han fick till slut ihop två betyg i årskurs 8 tack vare möjlighet till hemmastudier pga corona.
Skillnaden mot för ett år sedan är ENORM. Emil ställer klockan och går upp själv. Jag glömmer till och med att kolla till honom. Jag går inte in i hans rum alls på morgonen. Hur stort är inte det? Vi kämpade flera timmar varje morgon förra året och inte hjälpte det.
Emil tar sin medicin, duschar, pluggar extra hemma de eftermiddagar han vill och orkar. Genom träning har många rutiner blivit automatiserade. Det som han fortfarande behöver hjälp med är maten men annars fungerar det mesta.
Jag sa alltid ”Måendet går före skolan”. Nu när han har läkt och får rätt stöd och anpassningar fungerar både mående OCH skola. Så borde det alltid vara.
Emil planerar att läsa in några ämnen till nästa år på individuellt alternativ för att få ihop till 12 betyg så han kan läsa högskoleförberedande gymnasieprogram ht-22. Han har drömmar och visioner.
Emil, min 15-åring med add och autism nivå 1/asperger har en fungerande skolgång nu. Den fungerar eftersom han har fått vila och nu har en anpassad studiegång då han läser i skolans studio två timmar om dagen. Nu går han i årskurs 9 och till sommaren kommer han att få 8-10 betyg beroende på hur mycket han hinner och orkar med. I årskurs 8 hade han två betyg. Hans mål är att gå ett högskoleförberedande program på gymnasiet och han kommer att ta ett år på IM och läsa in några ämnen till så han får ihop 12 betyg.
Emil mår bra nu. Han jobbar på i lagom takt och hinner även med återhämtning. Det är härligt att se honom lyckas.
Lyckas han för att vi har pressat och stressat honom? Nej, stress och press ledde till mer ångest och låsningar. Han lyckas för att vi lyssnar in hans ork och mående.
Lyckas han för att skolan har tjatat om skolplikten? Nej, han har hela tiden vetat om skolplikten och velat klara av att gå till skolan men inte förmått.
Lyckas han för att skolan tidigare har gjort orosanmälningar till socialtjänsten pga. skolfrånvaro? Nej, det har bara stressat honom och i perioder lett till att han har försökt ”skärpa sig” och gå till skolan som alla andra men det har varje gång lett till en större krasch, ångest och en känsla av misslyckande.
Lyckas han just nu för att han äntligen har förstått att skolan är viktig? Nej, det har han vetat hela tiden. Han är ambitiös och ”högpresterande”. Hans hinder har varit trötthet/utmattning pga. bristande anpassningar och bristande förståelse.
Lyckas han nu för att vi föräldrar har satt hårt mot hårt och markerat? Nej, han lyckas nu för att vi litar på honom och lyssnar in hans ork och mående. Det har vi föräldrar försökt göra hela tiden men tidigare har skolan inte förstått utan försökt pressa. Han lyckas nu för att vi och skolan samarbetar. Skolan lyssnar på oss och litar på det vi säger om vårt barn. Skolan möter Emils behov och anpassar efter hans förmåga.
MÅLET HAR VARIT SKOLA MEN VÄGEN DIT HAR VARIT VILA!
Läs eller lyssna gärna på min bok om ni vill läsa/höra om vår resa.
Calle slutade gå till skolan ht-14 i årskurs 6. Sedan dess har han haft ständiga krav på sig att komma iväg till skolan och uppfylla skolplikten. Han har aldrig riktigt fått vila från alla krav trots att han faktiskt var hemma pga. utmattning och ångest. Hade han varit vuxen hade säkerligen alla krav tagits bort och han hade blivit sjukskriven. Vi försökte få Calle sjukskriven men fick bara som svar ”Vi sjukskriver inte barn”. Alltså fick vi föräldrar gå på ständiga möten för att hitta en nivå som Calle skulle klara av, vi blev orosanmälda till socialtjänsten för att Calle inte mäktade med.
Det är just det. CALLE MÄKTADE INTE MED. Han orkade inte. Förra året gick Calle på en utbildning i kommunens regi där studier och praktik varvades. Det gick riktigt bra för Calle. Sen fick vi corona i höstas och han var hemma sjuk i flera veckor och har inte tagit sig tillbaka till praktiken efter det. Förra veckan hade vi möte med kommunen och vi skulle göra nya planer för Calle. Då sa han ”Jag vill bara vara ledig ett tag nu!” Jag tänkte ”Ledig! Du har ju för sjutton varit ledig nu sedan vi hade corona i höstas!” Jag hann dock inte säga något innan han själv sa ”Jag vet att jag har varit hemma länge men jag har aldrig känt att jag har kunnat vila. Det har alltid funnits något jag borde ha gjort. Jag vill verkligen ha en paus nu!”
Calle har helt rätt. Alla perioder av hemmasittande för honom har varit en känsla av misslyckande då han alltid har vetat att han borde ha gjort något annat. Nu bestämde vi att Calle ska få vila ett tag. Det är faktiskt en lättnad. Dessutom är Calle snart 19 år och det finns inga krav på närvaro längre vilket innebär att vi inte blir anmälda till socialtjänsten för att vi lyssnar på vårt barn och låter honom vila. Det i sig är så sjukt! Vi har tidigare försökt låta honom vila men har alltid blivit stressade av skolplikten och orosanmälningar. Istället för att Calle fick vila och läka blev vi föräldrar sjukskrivna av kampen för att få förståelse och stöd för vårt barn.
Nu ska Calle få en chans till riktig återhämtning och jag ska försöka landa i det och inte ligga på. Detta är inte helt lätt då en del av mig känner ”Shit! Han är snart 19 år, har inga grundskolebetyg och ingen arbetslivserfarenhet. Han måste göra NÅGOT som leder framåt! Vi kan inte bara låta tiden gå!”
Å andra sidan fungerade det inte att ligga på i alla år. Det har inte lett till några stora framgångar. Vi föräldrar har som sagt försökt att inte ligga på men ”samhället” har inte tillåtit vårt barn att vila. Nu är han en fin ung man och han uttrycker själv att han behöver vila. Nu ska vi lyssna.
Den här bilden finns i min bok. Så här kändes det. Vi hade höga krav på oss från samhället att Calle skulle vara i skolan men vi hade låg kontroll. Denna situation stressade oss oerhört mycket.
I höstas hade Calle (snart 19 år) en praktikplats som han trivdes bra på. Han hade fram tills vi blev sjuka i covid-19 i november 100% närvaro sina tre dagar i veckan. Calle fick höra från sin handledare att han gjorde ett bra jobb och tog för sig. Calle var glad efter sina praktikdagar (ca 4 timmar/dag) och han trivdes. Calle har inte lyckats ta sig tillbaka till praktiken efter sin sjukperiod i höstas. En anledning är säkerligen bruten rutin som gör det svårt att komma tillbaka, men jag tror inte att det ”bara” är på grund av det.
Calle har varit hemmasittare (hemmakämpare!) sedan hösten i årskurs 6 (ht-14) bortsett från några sporadiska skolförsök. Han har i perioder fått något att fungera riktigt bra ett tag för att sedan falla igen. Det känns som att alltid när jag börjar känna ”Nu funkar det!” så rasar han.
Jag har funderat en del kring varför det brukar bli så. I något forum på nätet, jag minns inte var, läste jag om någon som kände att det alltid var svårt när det gick bra för att det är svårt att upprätthålla något som fungerar. Jag pratade lite med Calle om det. Om han känner att det blir jobbigt när vi räknar med att det ska fungera för honom. Han sa att det kan kännas lite jobbigt ibland. Han vanligaste svar är ”Jag vet inte!”
Hur ska vi få Calle att upprätthålla något som fungerar och börja lita på sin egen förmåga?
Denna bild har jag fått tillstånd att dela. En flicka, Lina, har gjort den. Hon visade sin mamma hur hennes skolångest kändes. Numera mår Lina bättre ❤
Bilden är fantastisk och jag tror att många med skolångest kan känna igen sig. Mina killar har nog känt exakt så.
Tack Lina för att jag får dela din fina, tydliga och ledsamma bild. Lycka till framöver ❤
Åh vad svårt det är att veta/känna av hur höga krav jag kan/bör ställa på mina barn. Framförallt är det svårt med Calle just nu. Han fyller 19 år i vår. Egentligen ska han göra praktik tre dagar i veckan men sedan vi var hemma sjuka med covid-19 i november har han inte lyckats ta sig tillbaka. Innan vi blev sjuka hade han 100% närvaro. Så trist att vi blev sjuka och att han kom ur sitt ”flow”.
Nu är han alltså hemma 100%. Vi försöker hjälpa honom komma igång med praktiken igen men just nu känns det ganska kört.
Eftersom Calle inte gör något just nu har han varken studiebidrag eller annan inkomst. Jag tänker då att vi ska ge honom någon form av månadspeng. Ska vi då kräva någon motprestation av Calle? Eller hur ska vi tänka?
Vi började lite den här veckan med att ge honom en daglig liten uppgift. T ex har han fått tömma diskmaskinen ett par gånger. En dag fick han hjälpa till att laga middag. Han har protesterat lite men han har gjort det vi har bett honom om. Efter middagen som han hjälpte till att laga sa han stolt ”Och vem ska ni tacka för maten idag då?”. Jag tror att han mår bra av att känna att han gör nytta.
Jag har ett ansvar att hjälpa Calle växa och bli självständig samtidigt som jag vet hur han kan reagera på för höga krav. Ibland känns mitt föräldraskap så oerhört svårt. Det tar energi att alltid behöva analysera och fundera. Det vore skönt med en manual där det stod hur jag skulle göra 😉 Nu blir det hela tiden ”trial and error”. Hoppas det inte blir för mycket ”error”!
På vägen till och från jobbet (ca 3 km enkel väg) brukar jag promenera och lyssna på ljudbok. Oftast kan jag koncentrera mig på ljudboken men i fredags gick det inte. Av någon okänd anledning började jag tänka på hur vi hade det förr och hur vi gjorde förr. Det finns många minnen som är jobbiga.
Jag tänkte på hur illa vi ibland behandlade Calle innan vi visste om att han har autism nivå 1/asperger (han fick den diagnosen som 13-åring). Vi blev arga på honom när han spårade ur när vi skulle iväg på en spontan utflykt. Inte förstod vi då hans svårigheter med att vara flexibel, att vi borde ha förberett honom mer inför olika saker.
Jag tänkte även på hur det var när Calle började vilja vara hemma från skolan för att han inte orkade med. Hur vi pressade och tvingade honom dit tills vi märkte att han verkligen inte mäktade med mer och vi äntligen förstod hur dåligt han mådde. Jag kan fortfarande ibland skuldbelägga mig själv för att vi inte förstod tidigare.
Minnen av jobbiga möten med skolor som ställde orimliga krav på våra barn och skuldbelade oss föräldrar. Samtal från socialtjänsten med information om att skolan hade gjort ännu en orosanmälan baserad på enbart skolfrånvaro. Minnen av syskonbråk till leda. Ett tag kändes det som om våra barn bråkade konstant.
Minnen av akututtryckningar hem från jobbet till barn som ringde och hade ångest, minnen av barn som skakade av ångest i hallen när vi skulle försöka åka till skolan, minnen av barn som knappt lämnade huset…
En konstant oro och känsla av att inte räcka till. Frustration och maktlöshet. Otroligt jobbiga minnen. Men trots allt detta sitter jag nu här och jag har lärt mig massvis. Mina barn tog sig igenom de kämpigaste åren. De kämpar fortfarande men inte lika mycket.
Livet är en resa av upplevelser och lärdomar. Det går upp och ner och jag antar att livet måste vara så. Vi skapar nya minnen varje dag. Vissa tunga och andra härliga och fluffiga. Utan det tunga skulle jag nog inte känna lika mycket fluff när det väl blev fluff. Jag uppskattar verkligen fluff!
”I våras skrev jag ett inlägg om min problematiska skolsituation. Situationen har sedan dess förändrats drastiskt och jag känner att en uppdatering är behövlig. I ärlighetens namn har mamma tjatat lite på mig om att skriva för att hon tycker att min berättelse kan ge lite hopp till dem som har det jobbigt.
Sedan mitt förra inlägg har mycket skett, både i mitt skolliv, och även globalt över hela världen. Pandemin har inte haft någon negativ påverkan på min skolgång, jag antar att man skulle kunna säga motsatsen.
En dag i mitten av maj hände något. Jag vaknade upp som alla tidigare dagar. Samma veka hopp om att jag skulle lyckas. Samma stress och ångest. Jag satte mig i soffan. Efter ett tag, likt alla tidigare morgnar, kom mamma och snackade med mig om dagen, om hur vi skulle göra. Jag sa att jag inte skulle klara det, det gjorde jag ju aldrig, så varför skulle denna dagen vara något annorlunda? Då kickade ångesten in, samt känslan av att strategin inte skulle fungera, som vanligt. Visst strategin hade fungerat någon gång tidigare, men mamma och pappa borde inte lita blint på att den skulle det igen. Strategin var att jag bara skulle brösta det, att inte tänka, bara göra. Jag ville egentligen testa något nytt men mamma och pappa visste att detta hade fungerat tidigare.
Jag satt i soffan, bara tänkte. Mamma snackade om den begränsade tiden jag hade kvar i årskurs 8. ”Kom igen, vi gör det bara”. Mamma och jag pratade, det måste ha varit något med det hon sagt. Ångesten försvann, jag vet inte varför. Jag tror att jag förstod allvaret i det hon sa, att sommarlovet närmade sig i raketfart.
Hon måste ha förstått att jag var redo, för efter bara några sekunder så stod jag i hallen och tog på mig mina skor. Jag tog min ryggsäck och gick till bilen. Strategin fungerade trots allt. Jag bröstade det!
I bilen var jag relativt lugn, men när vi väl kom fram till skolan, så var ångesten tillbaka. Jag kände att nu finns det ingen återvändo. Jag gick in, jobbade i 45 minuter och gick sedan hem.
Jag upprepade samma rutin varje morgon till sommarlovets början. Varje dag blev det lättare och lättare och ångesten försvann med det.
Även om 45 minuter är näst intill ingenting så är inte det poängen. Poängen är att gå upp, komma iväg, bilda rutin och bygga på. Och det har jag gjort, ända sen dagen då detta skedde.
Nu går jag i 9:an. Jag går inte samma tider som alla andra. I dessa pandemitider är det det väl inte riktigt någon som gör det alls. Ända sedan den dagen då jag först kom iväg i maj har jag kämpat dagligen för att hålla det igång. Jag har varit hemma en vecka, och det var när jag hade covid-19 och var obligerad att stanna hemma. Bortsett från det så har närvaron varit 100% (av schemat vi bestämt). Nu går jag 2 timmar om dagen och pluggar. Jag vill gå mer, men det är en långsam process. I slutet av 8:an fick jag betyg, pluggandet hemma i våras bidrog alltså till något.
Nu i 9:an har jag också fått betyg i ett flertal ämnen. Det kommer inte räcka för gymnasiet och det är därför jag har tagit beslutet att gå ett år individuellt val. Något jag aldrig hade gått med på för ett år sedan. Jag antar att jag har mognat. Jag ser individuellt val som ett bättre val nu än jag gjort tidigare.
Man får inte sluta försöka! Innan hade jag 0% närvaro utan betyg, nu har jag 100% med betyg i ett flertal ämnen. Innan kom jag inte upp vissa dagar alls, och när jag gjorde det var det mamma och pappa som väckte mig vilket kunde ta flera timmar. Så är det inte längre, nu har jag eget larm och går upp själv.
Idag känner jag att jag får bra stöd från skolan. Dom bidrar med rimliga krav, och en relativt lugn miljö. Det jag kan sakna är den sociala delen av skolan, jag känner mig fortfarande ensam, men all ångest om det förflutna är bearbetad och nu försöker jag optimistiskt ha blicken framåt. Jag är fortfarande inte “nöjd” med hur saker är. Men… det kan bara gå åt ett håll.
Jag känner mig inte orolig för att hamna i samma ”hål” som jag var i innan. Jag känner nu att jag vet att jag kommer att ta mig igenom skolan på något sätt, även om det kanske tar lite längre tid för just mig.
Om någon ”hemmasittare” (vilket är ett ord jag inte gillar) läser detta så vill jag säga – ge inte upp! Det kan bli bättre och det finns hopp! Fortsätt kämpa! / Emil”
Jag sitter framför tv:n med laptopen i mitt knä och funderar. Det är så många tankar som snurrar i mitt huvud att jag känner ett stort behov av att skriva av mig för att tömma hjärnan. Det slog mig just att precis så startade min blogg sommaren 2015 – ”Jag måste skriva av mig och tömma hjärnan!” Jag skrev av mig för min egen skull. Sen fick jag några läsare som kände igen sig och efter det rullade det bara på. Nu har jag gett ut en bok (tryckt, e-bok och ljudbok), varit med i tidningar och poddar och föreläst några gånger. Jag skriver fortfarande för mig själv. Jag tänker inte jättemycket på vilka som läser. Jag vill att det ska vara äkta, inte anpassat efter en potentiell målgrupp eller efter vad jag tror får många delningar. Dock vet jag att jag har ganska många läsare så jag försöker länka gamla inlägg för att ge en bakgrund till ett inlägg. Jag uppskattar alla läsare och de kommentarer jag får. Det ger mig väldigt mycket stöd. Nog om detta! 😉Det var egentligen inte alls dessa tankar som krävde ett blogginlägg idag.
Jag tänker på morgondagens skolstart. Skolstarter har varje termin i sex år skapat otroligt mycket oro för vår familj. Mina killar har haft ångest och vi föräldrar har känt oro och stress. I sex år! Vi har undrat hur läsåret eller terminen ska bli. Vi har undrat om våra barn ska komma iväg, hur de ska må, hur vi föräldrar ska orka…
Imorgon är det alltså dags igen. Emil (åk 9) hade en fantastisk hösttermin med 100% närvaro sina två timmar om dagen i skolans lärstudio (bortsett från våra coronaveckor). Han fick sex fina betyg. I åk 8 hade han två betyg. Vilka framsteg. Jag känner ingen oro för om han ska komma iväg imorgon eller inte. Det känns som om han absolut kommer att fixa det. Nu bara för att jag har skrivit detta blir jag lite orolig. Det känns alltid som att det skiter sig när jag tar ut något bra i förskott eller pratar om att något går bra. Jag hoppas att han fixar det imorgon med mitt stöd!
Calle (18 år) hade också en fin höst med 100% närvaro på sin praktik fram till höstlovet. Sen fick vi alla corona. Calle var sjuk i tre veckor och kom inte tillbaka till praktiken efter det. Han vill fixa det, det vet jag. Dock känner jag en större oro för honom. Han har en tendens att fastna hemma och låsa sig. Bara att hoppas och stötta även honom så mycket jag kan.
Linnéa (åk 5) tycker inte om skolan säger hon. Däremot har hon numera kompisar som drar och för henne kan det räcka. Hon fick nya byxor av märket STRONGER och dessa ska hon ha på sig imorgon. Efter skolan ska hon vara med en kompis. I fredags kväll glömde hon ta sin adhd-medicin (Intuniv) och hon sa själv att hon kände av det igår. Hon sa att hon hade svårt att sitta still och att hennes hjärna kändes rörig. Jag vet inte om hon kan känna av det så fort men hon var ”spattig” och högljudd igår. Medicinen verkar i alla fall hjälpa henne orka med skolan.
När jag tänker på höstterminen inser jag att vi hade otroligt få möten för våra barn i höstas. Vi brukar ha 3-5 möten/månad. I höstas blev det betydligt färre, knappt ett möte/månad. Dels för att behovet av möten inte fanns på samma sätt men också för att de få möten vi hade var digitala. Vi är vana vid att sitta på tunga möten med Emils rektor, lärare, centrala elevhälsan, hemmasittarteamet… Nu har vi haft möten med bara läraren och det har varit framgångsmöten. Är vi ”ute på andra sidan” nu? Eller är det en tillfällig andningspaus?
Receptet för framgång för mina barn har varit små steg.
Nu måste jag sova. Imorgon måste jag serva med önskefrukostar och sällskap iväg. Även om dagsform och lite tur är viktigt så vet jag att det jag gör (eller inte gör) kan påverka utfallet.
2021 – vad har du att erbjuda? Vilka utmaningar? Vilka glädjeämnen? Vi har tagit oss igenom mycket och vi kan ta oss igenom mer. Min önskan är dock ett lugnt år med mycket glädje.
Tillägg: Jag skriver mina blogginlägg i Word och klistrar sedan in dem här. Nu under tiden jag höll på med detta fick jag ett sms från Calle där det står ”Det känns jobbigt inför imorgon. Jag kan inte.” Jag tycker så synd om honom när han låser sig på detta sätt. Han trivs jättebra på praktiken och det går alltid bra när han är där. Hur ska jag hjälpa honom?
Nu närmar sig julafton. Jag ser framemot lediga dagar och mys med familjen.
Häromdagen slog det mig att det här är första gången på flera år som vi inte har blivit uppringda av socialtjänsten precis innan jul. Våra killars skolor har nämligen gjort orosanmälningar baserad på deras skolfrånvaro precis innan jul (och innan sommarlov) i flera år.
Dessa orosanmälningar brukar leda till jobbiga tankar och känslor för oss föräldrar och våra barn blir oroliga. Möten med socialtjänsten bokas in i mellandagarna och sen precis efter nyår brukar vi få besked om en utredning ska startas eller inte. Avkopplande jul och nyår? Knappast!
Dessa anmälningar (ca 10 stycken de fem senaste åren) har lett till ett par utredningar som har visat att vi är samspelta och resursstarka föräldrar med god omsorg om våra barns behov. Det har lett till att socialtjänsten har bollat tillbaka ansvaret till skolan. Det har inte lett till något stöd. Däremot har det lett till många MM ( Meningslösa Möten) som har krävt att vi har varit borta från jobbet. Det har tagit energi från oss som vi gärna hade lagt på annat.
Den här hösten har våra barn haft hög NÄRVARO. Beror det på att vi föräldar först nu har börjat ta skolplikten på allvar? Beror det på att vi först nu har börjat stötta våra barn? NEJ! Det beror på att de mår bättre nu och för att deras skolor har gett dem rätt förutsättningar (det krävdes visst en pandemi).
Jag vet att vi inte är ensamma om att bli anmälda precis innan jul. Jag vill skicka styrka och kramar till alla er som kämpar för era barn. ❤
Om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda". Om skolfrånvaro, hemmasittare, stress och psykisk ohälsa. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.
supermamsen 