Kategoriarkiv: Diagnos
Den här julen får vi andas
Nu närmar sig julafton. Jag ser framemot lediga dagar och mys med familjen.
Häromdagen slog det mig att det här är första gången på flera år som vi inte har blivit uppringda av socialtjänsten precis innan jul. Våra killars skolor har nämligen gjort orosanmälningar baserad på deras skolfrånvaro precis innan jul (och innan sommarlov) i flera år.
Dessa orosanmälningar brukar leda till jobbiga tankar och känslor för oss föräldrar och våra barn blir oroliga. Möten med socialtjänsten bokas in i mellandagarna och sen precis efter nyår brukar vi få besked om en utredning ska startas eller inte. Avkopplande jul och nyår? Knappast!
Dessa anmälningar (ca 10 stycken de fem senaste åren) har lett till ett par utredningar som har visat att vi är samspelta och resursstarka föräldrar med god omsorg om våra barns behov. Det har lett till att socialtjänsten har bollat tillbaka ansvaret till skolan. Det har inte lett till något stöd. Däremot har det lett till många MM ( Meningslösa Möten) som har krävt att vi har varit borta från jobbet. Det har tagit energi från oss som vi gärna hade lagt på annat.
Den här hösten har våra barn haft hög NÄRVARO. Beror det på att vi föräldar först nu har börjat ta skolplikten på allvar? Beror det på att vi först nu har börjat stötta våra barn? NEJ! Det beror på att de mår bättre nu och för att deras skolor har gett dem rätt förutsättningar (det krävdes visst en pandemi).
Jag vet att vi inte är ensamma om att bli anmälda precis innan jul. Jag vill skicka styrka och kramar till alla er som kämpar för era barn. ❤
Den här julen får i alla fall vi andas.
Dela detta:
Under Diagnos, Förståelse, Socialtjänsten
Attentions kalender med goda vardagstips och NPF-konst
För några veckor sedan fick jag en fin kalender i min brevlåda. Kalendern heter ”Goda vardagstips – 52 veckor med NPF-konst” (förlag MrsHyper AB).
Kalendern är producerad i projektet Stöd i vardagen som drivits inom Attention Stockholm 2018-2020 med stöd av Arvsfonden. Projektet har haft som syfte att bidra till ökad självinsikt och mer meningsfulla relationer för vuxna med NPF, och har producerat ett flertal olika material. Läs mer om projektet på http://www.attention-stockholm.se
Varje uppslag motsvarar en vecka och består av ett vardagstips och en reflektionsfråga. Till varje tips finns också konst av någon med NPF. Kalendern kan användas på olika sätt, antingen vecka för vecka eller genom att läsa allt i ett svep eller hoppa mellan olika tips. Det är inte en kalender där du kan skriva in dina åtaganden och komihåg utan en kalender som kan ge stöd och bidra till reflektion.
Jag tycker att kalendern är jättefin med många bra tips. Just att den inte är kopplad till datum/år alls gör att man till exempel kan ha sin vecka/tips 1 med start närsom och sen köra sina 52 tips. Den kommer att vara lika aktuell år 2032 som nu.
Kalendern finns att köpa på Bokus och MrsHyper. Perfekt present till någon som kan behöva lite vardagstips, med eller utan NPF!
Dela detta:
Framgångsmöten
Det känns så otroligt härligt för den här hösten har vi haft framgångsmöten. Vi är oerhört vana vid möten såsom anmälningsmöten på socialtjänsten, möten om frånvaro, möten om att barnen inte når kunskapsmålen och så vidare. Dessa möten lämnar vi med ont i magen, stress och oro.
Den här höstens möten har varit positiva. Killarna har 100% närvaro enligt sina scheman. Linnéa har haft ett par sjukdagar. Vi har haft ett utvecklingssamtal för Linnéa (åk 5) då vi fick höra att hon når målen i alla ämnen. Vi har haft ett möte med Emil (åk 9) då vi har utökat hans schema i studion med några timmar till/vecka och ett till ämne.
Calle (18 år) har själv haft möte med sin mentor och handledaren på praktikplatsen och ökat från tre till fyra dagar praktik i veckan. Det känns nästan overkligt att Calle, som förr låste sig och knappt kunde följa med på möten, kan gå på ett möte själv och föra sin egen talan.
Äntligen har killarna varit mer mottagliga för att ta emot hjälp. Calle träffar både arbetsterapeut och psykolog och Emil har haft möte med en kurator på habiliteringen och har en tid med en arbetsterapeut om ett par veckor. Vi kör killarna till deras möten men Calle hade sitt möte själv med arbetsterapeuten sist.
Hade någon sagt till mig för sex månader sedan att vi skulle ha det så här sex månader senare hade jag inte trott på det. Jag vet faktiskt inte vad som har hänt, men något är det. Kanske har killarna läkt nu, kanske har de mognat, kanske har vi hittat ett ”lagom” och gett dem möjligheten att lyckas och själva påverka och vara delaktiga i sina scheman, kanske är det att de äntligen lyssnar på oss vuxna och följer den plan vi har bestämt (istället för att som Emil gjorde förr vägra gå kortare dagar utan istället gå heltid med sin klass och sen rakt in i kaklet).
Nu närmar vi oss det där förödande höstlovet som jag egentligen bara skulle vilja ställa in. Go-with-the-flow är vad vi behöver nu. Inte en ledig vecka. Vi behöver inte vintertid heller. Det är alltid jobbigt när en timme ska ställas om i rutiner. Jag önskar att vi bara kunde skippa både höstlov och vintertid men det är tyvärr inget jag kan styra över.
Jag njuter i alla fall av framgång just NU!
Dela detta:
Under Diagnos, Hemmasittare
Jobbiga påminnelser
I brevlådan idag låg det ett brev adresserat till Calle. Jag gav Calle brevet och han öppnade det. I kuvertet låg det reklam om att beställa en studentmössa.
Calle har inga betyg alls från grundskolan och han går inte på gymnasiet. OM han hade gått på gymnasiet skulle han ha tagit studenten i vår.
Calles reaktion när han öppnade brevet blev ”Jaha, det här kan vi ju slänga. Jag behöver ingen sån!”. Sen gick han till sitt rum för att spela onlinespel med sina kompisar. Tyckte han att det kändes jobbigt? Blev han ledsen? Han visade inte det just då i alla fall.
Jag tyckte att det kändes lite jobbigt. Inte för att han har missat gymnasiet i sig, mer över att han missar ”studentvåren” och allt runtomkring. Jag tycker också att det kändes synd att brevet var adresserat till Calle så att han fick öppna det. Jag vet att han i perioder mår dåligt av att tänka på allt han har missat. Calle har nu praktik tre dagar i veckan och trivs bra. Att Calle MÅR bra är det allra viktigaste.
Emil går i 9:an nu och ska söka till gymnasiet snart. Just nu har han två betyg. Vi hoppas på några till i alla fall. Emil VILL verkligen gå på gymnasiet.
Ibland blir jag påmind om saker som känns lite extra i hjärtat. Det där brevet var en sådan sak.
Dela detta:
Under Diagnos, Hemmasittare
Idag blev jag monstermamman
Ibland blir jag så trött. Mest på mig själv. Vi är på landet nu och det är mysigt men lite trångt i huset när vädret inte är på topp. På det stora hela har vi haft det skönt men det blir ibland konflikter.
Det märks på oss alla nu att det börjar dra ihop sig mot höst. Vi är lite känsliga och labila. Lite på hugget.
Emil, 15 år, har det jobbigt med maten. Han äter väldigt begränsad kost och det han äter måste vara på exakt rätt sätt. I morse skulle jag rosta baguette till Emil. Han vill ha den rostad i exakt rätt nyans och med exakt rätt mängd smör som inte får hinna smälta och baguetten får inte svalna för mycket för då kan han inte äta. Jag vet att Emil själv lider av detta. Han är ofta hungrig men kan inte äta ändå.
Jag rostade baguette och visade Emil.
– För ljusa! svarade han. Rosta mer!
Jag tog bitarna och tryckte ner dem i rosten igen.
– Nu då? frågade jag efter en stund.
– Nä! Fortfarande för ljusa rosta igen!
– Tror du att jag är din betjänt eller? Att jag finns för att tjäna dig? För ljus! För mörk! För kall! Nu får du skärpa dig! Du är så himla bortskämd!
Emil såg paff ut.
Jag vet inte varför jag plötsligt spottade ur mig allt det där. Det är som om jag ibland blir monstermamman och glömmer bort allt om lågaffektivt bemötande och att mina barn har det svårt med vissa saker.
Supermamman och Monstermamman måste nog båda få finnas. Ibland måste det pysa lite.
Dela detta:
Blir du provocerad?
Ett gammalt inlägg som tål att delas igen.
Jag har märkt att vissa (kollegor, vänner, bekanta) blir provocerade av hur vi väljer att göra i vissa situationer.
De ifrågasätter då oss och hur vi väljer att göra. För det är faktiskt så. Vi VÄLJER aktivt att göra som vi gör. Vi har inte misslyckats eller gett upp. Vi väljer det som fungerar bäst för just oss.
Ibland tar jag illa vid mig och börjar förklara och försvara mig. Andra gånger tänker jag bara ”Så mitt liv är så viktigt för dig att du lägger energi på att låta mig provocera dig! Lägg din energi på det då om du vill!”
Blir du provocerad av att
– min 9-åring får kanelbullar till frukost? (det beror på att hen inte äter så bra just nu pga Ritalin)
– vi flera gånger i veckan åker till McD eller Subway och köper mat till 13-åringen? (det beror på att 13-åringen har
Visa originalinlägg 358 fler ord
Dela detta:
Under Diagnos
Om boken ”Tonår med autism och asperger – en föräldraguide”
Jag har precis läst ut boken ”Tonår med autism och asperger – en föräldraguide” av Carolina Lindberg (Natur & Kultur, 2016).
Att vara tonårsförälder är tufft för de flesta, men att ha en 16-åring med asperger/högfungerande autism (C) och en 13-åring med ADD och autistiska drag (E), är nog lite tuffare än vanligt. Sen slänger vi in vår 9-åring med ADHD i mixen också så kanske ni kan ana lite hur det kan vara hemma hos oss 😉
Boken bjuder på både fakta och berättelser att känna igen sig i. Läsaren får råd om hur man kan förstå sin tonårings reaktioner och tips på hur vi kan underlätta kommunikationen.
Något jag har märkt är att mina tonåringar lätt blir stressade av saker. E blir stressad av en rörig miljö och av för mycket att göra. C blir stressad av yttre krav.
På sidan 48 tar boken upp…
Visa originalinlägg 623 fler ord
Dela detta:
Under Diagnos
En bok skriven med hopp om förändring
Jag har vid olika tillfällen fått frågorna ”Varför skrev du boken?” och ”Hur orkade du skriva en bok mitt i allt det jobbiga?”
Jag har försökt skriva boken som jag själv önskar hade funnits när vi hade det som tuffast. Jag har skrivit boken för att jag innerligt hoppas att vår berättelse ska leda till en förändring och förbättring. Vi är inte ensamma om vår resa tyvärr. Diskussionen kring en tillgänglig skola behövs från politiker- till pedagognivå. Hur ska vi skapa en skola som alla förmår genomgå med hälsan och självkänslan i behåll? Mina killar kraschade båda av utmattning i mellanstadiet. Många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har en haltande skolgång. Detta är tydliga tecken på att något måste göras. Jag hoppas att våra erfarenheter kan bidra till den diskussionen.
Jag hoppas också att boken kan ge stöd och igenkänning till dem som lever liknande liv och kanske bidra med tips och idéer.
Hur orkade jag skriva boken? Jag orkade inte låta bli att skriva den! Jag såg tydligt att det finns mycket att förändra och förbättra. Jag vet att vi är alltför många föräldrar som blir misstrodda och skuldbelagda när våra barn inte mäktar med skolan och inte passar in i skolans mall. Jag kände att jag var tvungen att göra något. Jag började med bloggen som egenterapi. Efter ett tag fick bloggen många läsare och sen föddes idén om en bok. Kikkuli Förlag trodde på mitt bokmanus och det är jag så tacksam för.
Jag önskar att politiker, handläggare på socialtjänsten, handläggare på Försäkringskassan, rektorer, pedagoger och anhöriga läser boken. Jag brukar inte be läsare dela inlägg så ofta men nu ber jag er. Dela så att boken når dem som behöver mer kunskap och förståelse. Dela så att boken når ut och bidrar till diskussion.
Boken är dedikerad till mina älskade barn men skriven för alla barns skull.
Boken finns på Adlibris och Bokus. Nu även som e-bok.
Dela detta:
Under Diagnos, Förståelse, Hemmasittare
Om boken ”Greger försvann”
Jag har läst boken ”Greger försvann” av Veronica Sarge Cech (solentro.se). Det är en kort (31 sidor) berörande berättelse med oerhört mycket djup. Jag blev väldigt berörd av boken.
Bokens syfte är att starta upp en diskussion om barn som inte får den skolgång de förtjänar. Hur man som förälder känner frustration och hjälplöshet när ens barn inte får det stöd hen har rätt till. Känslan när man på grund av skolplikt tvingas skicka sitt barn till en skola där barnet inte mår bra.
Som förälder känner man sig ibland otillräcklig och boken berör på olika sätt just det. Varför tvingade jag mitt barn till skolan när mitt barn inte mådde bra där? Kunde jag ha gjort mer?
Jag tror att boken kan leda till viktiga samtal om vad som är viktigt egentligen och till vilket pris.
Dela detta:
Under Boktips, Diagnos, Hemmasittare
supermamsen 