Snälla kommun! Låt mitt barn få läka i sin egen takt!
(bilden är från Messenger)
Något jag känner mer och mer och som gör att jag känner mig så maktlös är att vårt liv ligger i andras händer. Det är ju ett uttryck som man kanske ibland lite slarvigt kan använda. I vårt fall är dock verkligen så.
C blev utmattad i en icke anpassad skola. Vi bad skolan om stöd långt innan kraschen men vi fick inget gehör. På den tiden hade ju C ingen diagnos. Den fick hen efter kraschen. Tänk om skolan hade lyssnat på oss…
Detta är vår väg.
Nu befinner vi oss i ett annat läge. Vi och skolan vet om Cs diagnos (högfungerande autism, ASD). Skolan har förutsättningar att möta C på rätt sätt med anpassningar. Vi har möjlighet att lyssna på C och hjälpa hen tillbaka i lugn takt efter nästan ett läsår hemma (mer eller mindre hela år 6).
C började på en högstadieskola i augusti som hen tillhör (hemskolan). Det är dock inte där C går just nu. C går på kommunens ”hemmasittarskola” där elever med hög skolfrånvaro från hela kommunen går. Det finns åtta platser på skolan. Tanken är att C ska börja där för att sen sakta flytta skoltimmar till hemskolan.
I september började C på hemmasittarskolan. Hen gick då en timme/dag. Lyckades inte gå dit alla dagar i veckan men oftast. Nu går C på hemmasittarskolan tre timmar/dag + lunch. Hen lyckas inte varje dag men oftast 2-3 dagar i veckan. C har gjort enorma framsteg. För ett år sedan hade C noll närvaro.
Nu till det stora problemet. För att C ska få behålla sin plats på hemmasittarskolan måste det vara en uppåtgående kurva med mer och mer närvaro. C kan ha en bra vecka men sen efter det kan det komma ett bakslag med mycket frånvaro igen. Detta tycker inte hemmasittarläraren och kommunen är bra!
Vi har märkt att C har bra och dåliga dagar. Vissa dagar är det nästan lätt för C att komma iväg. Andra dagar är det omöjligt. C VILL OM C KAN. Vi föräldrar försöker låta C vara hemma när hen behöver det. Dock blev vi i höstas anmälda till Socialtjänsten av skolan för att de tyckte att C hade för hög frånvaro. Helt galet ju! Socialtjänsten gjorde ingen utredning. Personligen tycker jag att det finns mer grund för en anmälan om skolan eller föräldrarna tvingar ett utmattat barn till skolan tills det stupar.
Nu är vi ett läge att det finns en risk att C förlorar sin plats på hemmasittarskolan. Vad skulle hända då? Jo C, som kämpar så otroligt mycket för att komma tillbaka, skulle krascha helt igen. Hen skulle känna sig totalt misslyckad och få ännu sämre självkänsla. Det skulle bli ett enormt bakslag och totalt hemmasittande igen. Detta får bara inte hända! Kommunen får inte knäcka mitt barn. C känner sig trygg på hemmasittarskolan och de dagar hen klarar av att gå dit så går hen dit.
Jag vill att C ska få gå den gröna vägen!
Det svåra för oss föräldrar är att vi är så rädda att C förlorar sin plats om hen inte går dit att vi kanske pressar för mycket ibland. Jag vill så gärna låta mitt barn läka i den takt hen behöver! JAG HATAR ATT VÅRT LIV LIGGER I ANDRAS HÄNDER!
Vi är inte ensamma om att ha det så här. Dagligen läser jag i bloggar och olika grupper på Facebook om familjer som kämpar på precis som vi.
Barn som inte får hemundervisning för att skolan tycker att ”undervisning ska ske i skolan”.
Barn som inte får stöd för att ”barnet fungerar så bra när hen är här!”. Sen att barnet bryter ihop hemma varje dag efter att ha ansträngt sig och hållit ihop i en icke anpassad skola det är ett föräldraproblem.
Barn som känner pressen att de måste gå till skolan för att SKOLPLIKTEN finns där och det är straffbart att inte vara i skolan. Skulle en utmattad vuxen bli tvingad till arbetet?
Jag är rädd att om vi tvingar C tillbaka för fort så får vi börja om från början. Och det vill vi inte! Det går ju framåt nu! Men inte i tillräckligt snabb takt enligt kommunen. Men deras takt passar inte C. Hen behöver mer tid! Kan vi få det…? Jag är orolig och ARG!
supermamsen 