Då jag läser många artiklar om barn som kraschar på grund av bristande anpassningar i skolmiljön vill jag återigen dela detta inlägg som jag skrev i höstas. Det är SÅ viktigt!
Postat med WordPress för Android
Kategoriarkiv: Stress
Vi har inte råd att göra fel!
STOPP!!!
(bilden är från Messenger)
Om vi föräldrar inte börjar ta barnens signaler på allvar så kommer de att falla!
Om skolan inte lyssnar på föräldrar som signaler att barnen inte vill/klarar av att vara i skolan så kommer barnen att sluta gå till skolan. Det hände oss och det händer tyvärr många!
Föräldrar som säger till skolan att barnet inte klarar av att vara i skolan blir bemötta med misstro istället för förståelse. De blir ifrågasatta med kommentarer som ”Det är din uppgift att se till att ditt barn är i skolan! Det kan väl inte vara så svårt?”, ”Du måste vara hårdare mot ditt barn! Markera!”, ”Felet måste ligga i hemmet!”…
Detta leder till att föräldrar, av rädsla för att bli anmälda till Socialtjänsten, pressar och stressar sina barn över deras förmåga. Trots att de vet vad just deras barn egentligen behöver – vila! Och en anpassad skolmiljö!
Felet ligger inte hemma! Det ligger i en dåligt anpassad skolmiljö. Det finns ingen förståelse i samhället för att barn kan behöva vila. Men det är klart att de kan behöva vila! De befinner sig i ett stort sammanhang med många människor, aktiviteter, övergångar och intryck hela dagen. Efter det förväntas de även ofta jobba hemma med läxor.
Sen när hemmasittandet är ett faktum får vi föräldrar stånga oss blodiga för att få hjälp och för att förklara och försvara oss. Vi blir bollade hit och dit i jakten på hjälp och ingen vill riktigt ta ansvar för att skolmiljön och alla krav har bränt ut våra barn.
Ett hemmasittande barn har svårt att lämna hemmet. Därför blir förslag som undervisning på biblioteket, möten hos psykologen osv. oöverstigliga krav. Dessa barn behöver mötas i hemmet.
Denna kamp gör att vi föräldrar kraschar. Vi orkar inte. Vi jobbar med anpassningar i hemmet, försöker hinna med syskonen, söker information och hjälp ÖVERALLT. Går på otaliga möten. Ringer vi till LSS säger de att skoltid är skolans ansvar. Pratar vi med skolan säger de att det inte finns tillräckligt med resurser och pengar.
Tänk om man gjorde rätt från början? Tänk om skolan hade lyssnat på oss och anpassat (trots att vårt barn ännu inte hade en diagnos på pappret men nu har fått det). Tänk om vi direkt hade fått det stöd vi behöver.
Då hade risken för hemmasittande varit mindre och vi föräldrar hade inte kraschat. I en familj där en negativ spiral sätter igång är det lätt att flera i familjen börjar må dåligt. Både jag och maken är sjukskrivna för utmattning. Jag heltidssjukskriven och maken deltidssjukskriven. Detta hade inte behövt hända.
Nu befinner vi oss i en situation då vår hemmasittare sakta börjar komma tillbaka till skolan efter ett år hemma men ett av våra andra barn börjar må dåligt och visar stressymptom. Vi känner oss återigen pressade av samhället och känner att vi måste tvinga vårt barn till skolan. Annars är vi ju dåliga föräldrar och kan bli anmälda till Socialtjänsten igen.
Men STOPP! NEJ!
Den här gången ska jag våga säga ifrån. Jag ska lägga ansvaret på skolan. Jag ska vara tydlig med att jag vet vad mitt barn behöver!
Vi har inte råd att göra fel!
Dela detta:
Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress
Snälla! Ge mig en helt ångestfri dag!
Även idag hade C en bra morgon som flöt på. C var så nöjd när hen kom hem efter sina tre timmar och sa att det var bästa dagen hittills. Hen hade orkat jobba alla tre timmarna för första gången och dessutom ätit lite i matsalen för första gången. C har följt med till matsalen tidigare, men inte ätit något. Jag kunde verkligen se på C att hen var nöjd. Ögonen glittrade och kinderna var rosiga efter promenaden hem från skolan. C gick dessutom ut med hunden vi passar direkt efter hen kom hem. Underbart! 🙂 Jag kramade C hårt och påminde om framstegen. Förr tyckte C att en timme i skolan var för mycket.
10-åringen är däremot hemma med magont idag igen. Hen mår inte jättedålig men är trött. Ont i magen till och från. Hen har dock ätit bra idag både till frukost och lunch.
Idag är det tillfälle tre av fyra på syskongruppen på Aspergercenter. Vi hade bestämt att 10-åringen skulle vara hemma från skolan och vila, men gå på kursen. När det blev dags att åka så vägrade hen. Hen skrek ”Jag tänker inte gå någon jävla kurs bara för att C är puckad! C sitter ju ändå bara vid sin dator så varför ska jag lära mig förstå hen! Jag hatar mitt liv!”
Vilken reaktion! 😦 Först försökte jag övertala 10-åringen att gå i alla fall. Väldigt dumt av mig. Men jag ville så gärna att 10-åringen skulle gå den här kursen. Få tillfälle att träffa andra syskon, känna sig mindre ensam i detta svåra.
Jag hade byggt upp en vision av hur 10-åringen går på kursen fyra torsdagar och sen efter kursen har hen och jag lite egentid. Går ut och äter, bowlar eller går på bio. Men det har inte alls blivit så. 10-åringen har varit väldigt negativ, trots att hen från början ville att jag skulle anmäla hen till kursen.
Jag är så trött på att kämpa hela tiden. Det känns som om vi aldrig har en dag som bara flyter på bra. Det är alltid något som gör att jag får ångest och känner mig ledsen och pressad/stressad/orolig. Alla dessa jobbiga energislukande känslor…
Det har på sistone skrivits en del om den enorma press föräldrar till barn med NPF känner. Denna artikel säger mycket:
http://www.svt.se/opinion/om-barn-med-npf
Vi har en extrem press på oss hela tiden. Vi måste vända ut och in på situationer för att det ska fungera. Vi måste slåss för att våra barn ska få det stöd som de har rätt till. Vi måste försvara oss mot samhället/skolan som tycker att vi är svaga föräldrar som måste ha gjort något fel ”För annars skulle barnen inte bete sig så!”. Vi går på otaliga möten. Vi läser på om allt. Vi kan inte bara komma hem från jobbet och koppla av. Inte konstigt att vi är så många som är sjukskrivna… Det måste göras något för att fånga upp oss. Det kostar garanterat mer att ha oss sjukskrivna än att ge oss stödet innan vi kraschar.
Några av de böcker jag läser…
Nu känner jag lite oro för att dagens framsteg för C ska bli på bekostnad av morgondagen. Hoppas att hen inte använde all sin energi idag. Men jag ska försöka att inte ta ut något negativt i förskott.
Snälla! Ge mig en helt ångestfri dag!
Snälla! Ge mig en hel dag med flyt!
(bilden är från Messenger)
Dela detta:
Under Ångest, förälder, Hemmasittare, Stress, Vardag
Processen
Vår familj är i en process. Vi har haft ett par riktigt tuffa år. Eftersom vi inte har behandlat C på rätt sätt utan krävt för mycket av hen har det varit mycket konflikter i vår familj. Det blev en ond cirkel av allt som även syskonen hamnade i.
Den onda cirkeln 😦
Denna onda cirkel gjorde att ingen kunde må riktigt bra. Varje kväll kände maken och jag oss ledsna och misslyckade. Vi hade en trist stämning. Alla i familjen var korta i tonen.
I somras fick C sin diagnos och vi har fått en större förståelse. Ibland kan jag känna att det är synd att C har fungerat och hållit ihop så bra i skolan eftersom ingen trodde på oss när vi sa att vi hade det jobbigt hemma. Eller så trodde dom att vi gjorde fel. Att vi var dåliga svaga föräldrar.
All denna yttre press är tung att bära!
Så vad vill vi uppnå? Vi älskar varandra och vi vill ha ett bra liv tillsammans.
Men hur ska vi nå dit? Nu med nya kunskaper genom böcker, kurser och många kloka råd från föräldrar har vi ändrat vårt beteende. Det är ju välkänt att man inte kan ändra på någon annan, utan bara på sig själv. Genom att förändra sig själv (eller miljön) kan man få personen i fråga att ändra på sig. Vi föräldrar har gjort anpassningar och sänkt kravnivån på C.
Vi är i en process. Det går sakta. Men vår familj håller på att bryta den onda cirkeln och skapa bättre och mer positiva mönster.
Dela detta:
Under Anpassningar, Diagnos, förälder, Kommunikation, Stress, Syskon, Vardag
Ångestkarusell
All denna yttre press är tung att bära!
Vissa dagar är det svårt att se ljusglimtarna fast jag verkligen försöker.
Jag ringde till vårdcentralen igår på dagen för att boka tid till min 10-åring som har varit hemma från skolan med magont hela förra veckan och igår och fick tid först den 2 mars. Tydligen ska akuttider bokas antingen online eller så ska man ringa på morgonen.
Jag ringde närakuten igår också men eftersom min 10-åring äter och dricker lite så är det tydligen inte akut… De sa att det är hårt tryck och ingen idé att åka in.
I natt satt jag uppe till midnatt för att onlineboka tid på vårdcentralen. Tiderna släpps vid midnatt och går åt direkt. Jag var redo och inloggad. Klickade i en tid. Yes! Då hängde sig datorjäveln (ursäkta) och jag fick inte någon tid. Och sen blev det tekniskt fel på sidan.
I morse tittade jag först online kl. 6:20. Inga tider kvar. Sen blev det full rulle med barnen så jag hann inte ringa prick kl. 8 när telefontiden börjar. Jag ringde till vårdcentralen först kl. 9 och kom till en telefonsvarare som sa ”Valet boka läkare är inte tillgängligt. Kön är fylld för dagen. Vänligen återkom nästkommande vardag.” Detta är ju HELT sjukt!
10-åringen är mer eller mindre tvingad till skolan idag. Hen kan ju inte vara hemma en månad med diffust magont. Nytt försök att boka tid i natt. Suck…
Jag oroar mig otroligt mycket för min 10-åring. Hen är så labil. Jag är så rädd för att låta hen vara hemma. Rädd för en ny orosanmälan till socialtjänsten. Rädd för en till hemmasittare. Jag orkar inte…
När jag väckte C i morse kändes det lovande. Hen klädde på sig själv. Det händer inte ofta. Jag fixade Cs favoritfrukost och allt kändes bra. Vi skulle promenera tillsammans med hunden till skolan hade vi bestämt. Maken var tvungen att ta bilen för 10-åringens skull. Jag kände att idag kanske jag kan få vila lite om alla tre barnen är i skolan. Jag är ju själv sjukskriven för utmattning men tid för återhämtning finns knappt.
När vi hade ätit klart gick jag för att borsta tänderna. När jag kom tillbaka låg C i en hög på golvet och sa att hen mådde illa och att hen inte kunde gå idag. Dessa bakslag. Jag kommer nog aldrig riktigt att vänja mig. Jag försökte peppa C lite men det gick inte så hen fick vara hemma.
Mötet igår kändes så bra och vi pratade om framstegen. Kan vi inte få ha lite flyt nu? En paus i kämpandet. Några luftbubblor i gelén.
Jag känner mig så kluven. Vi gjorde ju misstaget att inte lita på C. Detta (bland annat) ledde till att hen blev en hemmasittare.
Nu börjar vår 10-åring (utan NPF-diagnos) visa samma beteenden. Kanhända att hen är sjuk… Men jag vet inte hur jag ska förhålla mig. Idag sa 10-åringen att det kändes konstigt att gå till skolan efter 6 skoldagar hemma. Så var det för C. Antalet frånvarodagar ökade och tillslut blev det svårt att få dit C.
Jag vet inte hur jag ska hejda detta… Det känns som det finns starka krafter runtomkring som jag inte kan styra. Ska vi låta 10-åringen vara hemma? Eller är det bättre om hen går till skolan så hen inte också fastnar hemma? Så svårt!
Ibland vill jag bara ta min fina familj och hoppa av ångestkarusellen. Åka någonstans utan stress och press där vi kan få älska varandra i fred!
Dela detta:
Ett dygn i mitt liv
Klockan ringer kl. 6:20. Jag vaknar med en oro i kroppen. En gnagande tärande känsla. Hur ska denna dag bli? Jag drar mig till ca. kl. 6:30 sen väcker jag 6-åringen som sover med mig och maken just nu. Jag gosar med hen, pratar lugnt…
Sen går jag eller maken in till 10-åringen och väcker hen ca. kl. 6:45. Vi klappar hen och säger att det är dags att börja vakna. Hen drar täcket över huvudet och muttrar… Oron börjar gnaga mer. Blir det en sån morgon…? 😦
Jag och maken går till varsin toalett och gör oss i ordning. Ca. kl 7 går vi in till varsitt syskon igen. 6-åringen brukar vi kunna lirka upp. Skoja lite, kittla lite. 6-åringen är den som är lättast att få upp ur sängen.
I morse sa dock 6-åringen att hen kände sig sjuk. Vi blev genast skeptiska. Hen kan väl inte vara sjuk. Direkt känner vi panik! Vad är det med våra barn? Vill inte 6-åringen heller gå till skolan nu?
6-åringen fick sin 5-årsspruta häromdagen. Vaccinet har varit slut ett tag i landet, där av först nu. Vi gav i alla fall med oss och lät hen vara hemma. Efter en stund kräktes hen. Stackars liten! Vi är så ”förstörda” av allting kring C så vi vågar inte låta våra barn vara hemma fast de mår dåligt. Detta är helt sjukt! Skolsyster sa att man kan få en reaktion på sprutan så det är troligen därför hen är hängig.
Med tanke på att vi har fått två orosanmälningar på oss till Socialtjänsten baserade på frånvaro (en för C och en för 10-åringen som var hemma nästan två veckor före höstlovet pga magont) så är det inte helt lätt att bara låta barnen vara hemma utan att VERKLIGEN analysera och ifrågasätta. Jag känner mig som världens sämsta mamma i dessa lägen!
Jag skrev ett inlägg i oktober som heter ”Vi måste lita på våra barn!”. Jag känner att vi måste lita på barnen men jag har svårt att slappna av i detta. Framförallt när det känns som ”att stanna hemma” är ett beteende som sprider sig bland våra barn. Hur ska jag hejda detta?
Vad ska jag göra för att hjälpa mina barn? (bilden är från Messenger)
10-åringen är väldigt svår att få upp ur sängen. Hen har alltid varit morgontrött men nu är det värre än någonsin. Hen ligger kvar. Säger att hen inte orkar gå upp. Inte orkar gå till skolan. När hen säger så knyter det sig i min mage. Jag orkar inte med en hemmasittare till! 10-åringen har ingen diagnos (det tror jag absolut inte!) men hen har en reaktion på det som C och vår familj har gått igenom. Hen är trött och låg. Jag kan förstå det. Men jag är LIVRÄDD för att låta hen vara hemma. Det var så det började med C. Hen var hemma en dag då och då på grund av trötthet. Sen blev det mer och mer och tillslut helt hemma.
Vi brukar försöka prata med 10-åringen. Peppa lite. Ibland blir vi arga och då blir det ännu värre. Det slutar ofta med att hen kommer upp ur sängen ca. kl. 7:15 och sen blir det väldigt stressigt.
Den lilla har C i sitt rum. Där ställer vi in datatid osv. Den stora har vi på matbordet.
6-åringen brukar äta lite frukost. 10-åringen har svårt att få i sig något. Just nu har 10-åringen svårt med maten överhuvudtaget. Hen äter väldigt lite och gillar bara ett fåtal rätter. Detta är säkert också ett tecken på att vår fina 10-åring inte är i balans just nu. Skolmaten går i princip inte alls. Vi brukar försöka få i 10-åringen lite frukost i alla fall och skickar med frukt/grönsak. Ibland vägrar hen ta med sig det. Det är en kamp i varje moment. Ingenting flyter bara på. Vissa dagar skickar jag med 10-åringen en matlåda. Personalen har lovat att hjälpa hen värma maten och sitta med hen i klassrummet så hen kan äta. Vad gör man inte…
Efter frukost är det tandborstning och sen till hallen (kritiska zonen) för påklädning. 6-åringen brukar vara klar snabbt. 10-åringen är långsam och sur. Suckar och gnäller… Ingenting är bra. Till slut kommer de oftast iväg något sena. Jag känner mig inte säker på att de kommer att ta sig iväg förrän maken och syskonen har kommit utanför huset och jag har låst dörren. EN del av min morgon avklarad!
Vi har lagt upp en rutin så att C och syskonen aldrig hinner träffas på morgonen. Då har vi bättre förutsättningar för en, i alla fall lite, bättre start på dagen.
I detta läge är jag helt slut. Jag har själv oftast inte hunnit äta frukost. Nu är klockan ca. 7:35 och jag ska väcka C. Det momentet är alltid jobbigt för jag vet aldrig hur det kommer att gå. Jag tassar in och sätter mig på sängkanten. Klappar hen på ryggen och säger att det är dags att gå upp. Frågar vad hen vill ha till frukost. Säger att hen kan ligga och dra sig lite så går jag och förbereder frukost.
Efter ett tag går jag tillbaka till C.
”Jag är trött!” mumlar C.
”Jag vet att du är trött!” säger jag och börjar klä på C. Detta kan ju kännas fånigt och konstigt eftersom C är 13 år. Men om jag inte gör detta blir klivet ur sängen övermäktigt för C och det blir garanterat en hemmadag. Jag brukar prata om Cs intresse, spelandet, för att distrahera och inte låta C hinna tänka på annat.
Efter påklädning lotsar jag C till toaletten och går till köket och fixar klart frukosten. Jag börjar känna lite hopp. Det kanske flyter på idag…
Om jag har tur kommer C sen till matbordet och sätter sig och äter. Om jag har otur går C tillbaka till sängen eller slänger sig på mage i soffan. Om C väljer soffan eller sängen så är det i princip kört med skolan den dagen. Det vet jag. Jag brukar ändå försöka peppa lite. Tyvärr tar C ofta det som press. Svår balans.
Om C väljer matbordet och börjar äta och tar sin medicin så är det lite mer lovande. Men det är fortfarande osäkert in i det sista. När C äter brukar jag också försöka hinna äta lite. Ca. kl. 8:10 ger jag C ett tuggummi. Hen mår illa av tandborstning på morgonen. Sen lotsar jag C till den kritiska zonen samtidigt som jag ställer frågor om hens spel. Jag brukar vara snabb med att låsa dörren när vi har kommit ut ur huset.
På höst/vår brukar C cykla till skolan men nu blir det bil eller promenad. När vi närmar oss skolan brukar C börja försöka förhandla (det kan hen börja med redan hemma ibland). Hen brukar säga:
”Jag orkar bara en timme idag! Inte tre timmar!”
”Du får prata med lärarna om det!” Det är skönt att jag slipper den förhandlingen i alla fall.
När C väl har gått till skolan är kl. ca. 8:30 och jag kan pusta ut lite. Ta en kopp kaffe. Skriva lite i bloggen. Försöka göra någon nytta hemma. Jag är glad att jag är sjukskriven. Det hade aldrig fungerat annars. Jag hade inte fungerat.
Ge mig tålamod!
Just nu ska C vara i hemmasittarskolan kl. 8:30-11:30 och därefter följa med till matsalen. Det kan hända att C stannar hela sin tid men ofta får jag ett sms från hen att hen inte orkar eller från lärarna som säger att de har skickat hem C för att C inte orkar jobba. Detta gör att jag känner mig orolig hela förmiddagen och undrar hur det kommer att gå.
När C kommer hem fixar jag lunch till oss. Hen äter inte i matsalen utan följer bara med dit. Därefter brukar C sätta sig vid datorn. Jag brukar försöka hinna ta en timmes promenad själv varje dag med bra musik i lurarna. Det är min tid.
Ibland har vi möten inbokade på BUP, Socialtjänsten eller skolan. Vissa dagar har jag samtal att ringa eller mail att skriva som rör barnen på något sätt. Jag har också anmält mig till en del kurser på Aspergercenter. 10-åringen går just nu en syskonkurs.
Sen hämtar antingen maken eller jag syskonen ca. kl. 15. 10-åringen vill hem tidigt. Hen orkar inte vara på fritids.
I fredags morse var 10-åringen trött och ville inte gå till skolan. Men vi fick dit hen efter många om och men. Sen kl. 12 tittade jag ut genom fönstret. Där stod min 10-åring blek och kall. Hen hade gått hem från skolan. Mitt hjärta sprängdes kändes det som. Jag trodde först att jag skulle svimma. Mitt älskade barn. Vad är det som händer?
Jag hade fått ett sms från personalen att hen inte hade kommit till matsalen. Jag messade tillbaka att hen hade kommit hem. Sen gosade jag med min fina 10-åring och fixade pannkakor.
Med andra ord kan jag numera känna oro även för om min 10-åring kommer att fixa hela sin skoldag.
C och 10-åringen brukar sitta vid sina datorer efter skolan. 6-åringen ritar mycket, leker och tittar en del på TV.
Middagarna har vi styrt upp så att C kommer och hämtar mat och tar den till sitt rum. Sen äter vi andra. På detta sätt slipper C och 10-åringen träffas. Det känns trist att göra så men det är nödvändigt.
När barnen råkar hamna i soffan samtidigt slutar det alltid med bråk. De kastar kuddar på varandra, sparkas, retas… Det är en stor soffa men det hjälper inte. Därför försöker vi undvika att barnen är i soffan samtidigt.
Vi får ingen hjälp alls av barnen med hemmet. De dukar undan sina tallrikar efter maten men mer än så är det inte.
Om det är en duschadag kan det bli jobbigt. Det är svårt att få in C i duschen.
Vi har satt upp regler kring datatid och sovtid. Trots detta brukar det många gånger bli tjafs och C försöker förhandla (även 10-åringen ibland). Men det går lite bättre nu.
Nattningen är en låååååång process. 6-åringen lägger vi ca. kl. 20 i vår säng och sjunger för hen. 10-åringen lägger sig kl. 20:30. 10-åringen brukar ha svårt att somna och ropar på oss flera gånger varje kväll. Hen brukar vilja gosprata länge. Ofta får jag ligga kvar i 10-åringens säng tills hen har somnat. Ibland till kl. 23. Hen brukar säga att hen hatar skolan. Det är så jobbigt att höra ett till barn säga så!
C brukar ligga med mobilen till kl. 21:30 och därefter lyssna på talbok. Ibland har C svårt att somna men nu när hen har både Melatonin och tyngdtäcke går det bättre.
Om C på något sätt mellanlandar i soffan efter datatid och dusch brukar det bli väldigt svårt att få hen därifrån. Hen låser sig och fastnar där. Detta är jättejobbigt och kan leda till stor och lång konflikt om inte jag och maken behåller lugnet. Och det är SÅ svårt att behålla lugnet! C kan sitta och stirra på oss.
Vi säger ”Gå och lägg dig nu!”
”Det tänker jag inte! Jag är inte trött!”
”Men du vet vad som gäller. Du ska lägga dig nu.”
Vi börjar bli irriterade eftersom vi kanske har en plan på att ta en kaffe och titta på någon serie tillsammans. Vi längtar efter dagens första gemensamma stund.
”Men jag tänker inte lägga mig!” Så här kan C hålla på i en timme. Utan problem. Det har hänt att maken och jag har gått och lagt oss i ren protest och C sitter kvar. Ibland erbjuder jag C lite massage. Det tar en stund och det blir för sent för både kaffe och TV-program. Maken och jag hinner sällan få tid tillsammans på kvällen. Eller någonsin för den delen.
Ca. kl. 21:30 kanske barnen ligger i sina sängar. Om vi har tur.
Då är maken och jag helt slut. Vi brukar lägga oss ca. kl. 23. Men vi har oftast svårt att somna. Sen ligger jag och grubblar och oroar mig för hur morgondagen kommer att bli. Om jag vaknar mitt i natten har jag svårt att somna om. Jag brukar sova ca. 6 timmar/natt, men inte i sträck. Och sällan djupsömn.
Jag har stunder då jag kan njuta och vara glad. Vi har roligt. Det är inte bara jobbigt i mitt liv. Men min tillvaro består av mycket oro som ligger där och molar. Trots att jag ler och skrattar så finns den där. Det är mycket fixande och anpassande. Mycket möten. Mycket press utifrån angående skolplikten, orosanmälningar… Folk som tycker att vi borde ha bättre pli på våra barn. Folk som tycker att det är väl ”bara att se till att barnen går till skolan. Punkt slut!”.
Jag har en konstant klump i magen. Kan aldrig vila i att något är bra. Jag önskar så att vår tillvaro kunde lätta lite.
Dela detta:
Under Anpassningar, Ångest, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Rutiner, Stress, Syskon, Vardag
Äktenskapet
Jag och maken har varit tillsammans i drygt 20 år. Vi träffades i 20-årsåldern och är båda 40+ nu. Alltså i medelåldern. Jag har lite svårt att greppa att jag är i den så kallade medelåldern. Medelåldern är väl 60+? 😉
När vi träffades var vi sådär underbart pirrigt kära. Maken gjorde lumpen då så vi kunde inte ses när vi ville. Jag minns att jag blev lika lycklig i hela kroppen varje gång han hörde av sig och hade permission så vi kunde träffas. Jag var så kär! ❤
Efter ett par år flyttade vi ihop i en tvåa. Jag minns hur vi skrapade ihop möbler från våra föräldrar och att vi var så stolta över vårt hem. Tittar jag på foton nu undrar jag hur vi tänkte! 😉
Några år efter det bytte vi till en trea. När vi närmade oss 30-årsåldern kände vi att det var dags att försöka skaffa barn. Vi hade en otrolig tur och jag blev gravid med C (nu 13 år) första månaden efter att vi hade bestämt oss.
Vår lilla C kom några dagar efter beräknat förlossningsdatum. Det gick fort! Jag hann bara vara på sjukhuset i 25 minuter innan hen kom till världen. Vi hade gjort ett stort jobb hemma. Vilken lycka! Nu var vi föräldrar! Jag hade fått en ny roll i livet – MAMMA. En viktigare roll kan man inte ha. Det är ett enormt ansvar. Och den otroliga kärlek jag kände på en gång går inte att beskriva. Det är så stort.
Även förhållandet fick en ny dimension. Vi hade tillsammans skapat en människa. En blandning av oss. En liten krabat som var helt beroende av oss.
Alla som skaffar barn förstår att det blir en stor förändring i livet. Ingenting blir sig likt. Plötsligt finns det någon som man ALLTID måste sätta i främsta rummet. Som alltid måste komma först. Sen är det såklart mycket oro. Kommer barnet att vara friskt? Kommer det att utvecklas normalt? Få kompisar? osv.
Vår lilla C var ett väldigt viljestarkt barn. Hen sov dåligt och tyckte aldrig om att åka vagn. Makens och min tid blev redan då väldigt begränsad. Vi kunde aldrig ta promenader tillsammans och prata med varandra med en sovande bebis i vagnen. Nätterna var fruktansvärt jobbiga. C vaknade flera gånger/natt och skrek mycket.
När C var tre år kom första syskonet och när C var sju år kom syskon nr. 2. Vi har valt att ha tre barn och vi älskar våra barn över allt annat. Våra barn är helt underbara! Världens finaste! Men vårt föräldraliv blev inte riktigt som vi hade tänkt oss.
Den där oron har vuxit och inbegriper så mycket mer nu. Hur ska vi hjälpa C? Kommer C att gå till skolan? Kommer hen någonsin att gå ut 9:an med betyg i något ämne? Hur ska vi se till att 10-åringen inte börjar må ännu sämre? Hur ska vi se till att 10-åringen orkar med skolan? Hur ska vi se till att 6-åringen håller sig pigg och glad? HUR SKA VI NÅGONSIN FÅ TID ATT VÅRDA ÄKTENSKAPET?
C fick diagnosen högfungerande autism (asperger) i somras. Med denna vetskap kan vi skaffa kunskap och hjälpa C på rätt sätt. Detta upptar just nu hela vår tankevärld. Det äter upp oss. Framförallt mig. Eftersom jag är sjukskriven får jag ingen annan input. Just nu orkar jag inte jobba så det är inte aktuellt. Men detta liv tär och drar i mig varje sekund. Vi har också en stor oro för hur vi ska räcka till för syskonen.
Så fort maken kommer innanför dörren hoppar jag på honom med länkar han borde läsa osv. Maken är också delvis sjukskriven men jobbar i alla fall lite varje dag.
Maken och jag hinner inte vårda vårt äktenskap. Jag har förstått att många föräldrar i denna situation separerar. Ibland kan jag känna att det vore skönt att ha barnen varannan vecka så jag hinner andas. Men jag vill ju inte skilja mig! Jag älskar min man!
Vi gifte oss för snart 5 år sedan. Det var ett underbart bröllop med närmsta släkten, vännerna och våra barn.
Jag och min man! ❤
”Det man inte vattnar vissnar!”. Helt logiskt. Men när ska vi hinna vattna? Vi hinner ju knappt se varandra känns det som. Ibland brukar vi krama varandra i förbifarten och säga ”Bor du här? Är det dig jag är gift med?”
På vardagsmornar kör vi parallella spår då vi har jobbat fram en logistik att en tar syskonen och en tar C. Vi fixar och donar. Det brukar bli en snabb puss innan vi skiljs åt. Oftast… Ibland får vi inte till den där pussen…
Vi har olika ansvarsområden för att vi få ihop livet. Vi pusslar och fixar och försöker skapa bra förutsättningar för vår familj.
Jag är ansvarig för att fylla på Cs medicin.
Vissa dagar är maken och jag bara sura på varandra. Vi är korta i tonen. Någon av oss har tappat humöret och så blir allt bara fel. Det är så tråkigt när det blir så.
Ibland kan jag känna att andra människor, t ex vänner och kollegor, får se oss trevliga och glada. Då anstränger vi oss. Sen kommer vi hem och visar oss från vår sämsta sida.
C och 10-åringen går och lägger sig samtidigt som oss på helgerna. 6-åringen sover i vår säng varje natt just nu. Hen behöver det.
Om vi någon gång sitter kvar vid matbordet och försöker prata lite så är 6-åringen där och stör.
Vi kan inte gå på en promenad själva på helgen för vi kan inte lämna barnen hemma själva.
Ibland får vi sova själva i vår säng. När det händer är vi så trötta att vi knappt orkar ge varandra en god natt-puss. Är det så här vi måste ha det? 😦
Ibland har vi barnvakt. Då kan vi känna att vi hittar tillbaka till varandra. Jag är så glad över att vi fortfarande kan göra det. Det brukar bli en kväll eller ibland ett eller ett par dygn (i somras en vecka). Dessa tillfällen är guld värda.
Vi försöker dela upp oss och hitta på saker själva med våra respektive vänner för att få lite energi. Då kan en av oss ta barnen och den andre få en liten paus i alla fall. Jag önskar bara att jag kunde ha fler pauser med maken. Jag vill inte att vi ska vissna.
Jag förstår att om man jämför finns det många som har det tuffare än vi och det kan vara bra att sätta saker i perspektiv. Alla människor visar nog mer eller mindre en fasad.
Jag fick tips av en vän att ha en burk och samla lappar där jag skriver ner glada stunder under 2016. Sen på nyårsafton ska jag öppna burken och läsa. Förra året hade jag lite svårt att komma ihåg något bra med året.
Mina samlade lyckliga stunder! 🙂
Något jag lär mig mer och mer är att uppskatta det som är bra och att inte ta något för givet.
Maken är fantastisk på att försöka piffa till helgerna med god mat. Tyvärr slutar dock många måltider med irritation.
Som jag har sagt till maken ”Om jag nu ändå ska ha det så här tufft och jobbigt just nu så är jag glad att det är just dig jag har det så jobbigt med!” ❤
Dela detta:
Övervinna hinder
Vi försöker pussla ihop en fungerande vardag för C!
Förr såg vi C som trotsig eller överdriven när hen fick ett utbrott över, i våra ögon, något banalt.
Nu ser vi saken på ett annat sätt! Som tur är… Vi har behandlat C fel många gånger genom åren.
När C skulle till simhallen själv med en kompis för första gången så hjälpte jag hen packa badväskan. Jag lade ner hänglåset och sa att nyckeln kan du ha runt fotleden. C såg helt panikslagen ut och sa att då kan jag inte bada. Efter en stunds diskuterande kom vi fram till att C kunde dela skåp med kompisen så slapp hen ha en egen nyckel.
I mina ögon var det ju fånigt att inte kunna bada alls pga en nyckel runt fotleden. Men för C var, och är, det ett stort verkligt hinder.
En gång för några år sedan skulle C åka skridskor med skolan. Vi var lite sena och skulle packa allt först samma morgon. Skridskogrejerna fick inte plats i Cs vanliga väska så jag packade allt i en annan väska. C bröt ihop helt och sa att hen inte kunde gå alls med den väskan. Vi fick fixa lite och låta C ta en påse med grejer i att hänga på sin vanliga väska. Även detta var verkligen ett hinder för C.
Om C har tänkt sig ha en viss tröja och den är i tvätten så kan det också skapa en stress för C. Även om den plats C brukar sitta på i soffan eller vid matbordet är upptagen.
Det kan också skapa stor stress för C om något inte blir som hen har tänkt sig. Om vi måste ställa in något eller ändra på något.
C fick en snygg luvatröja i julklapp. Den passade perfekt och C tyckte om den men när C hade den på sig kände hen en konstig lukt som hen reagerade på. Tillslut kom vi fram till att det var dragkedjan som luktade metall. C klarar inte den lukten så vi ska byta tröjan.
Jag är så glad över att jag numera har en annan syn på C. Jag jobbar fortfarande på att försöka förstå.
Nu säger vi inte att C överdriver (fast ibland kan vi säga så fortfarande i ren frustration). Vi försöker hjälpa C lösa jobbiga situationer. Framförallt försöker vi förebygga så att C, och vi, ska slippa hamna i kämpiga situationer. Tyvärr går inte allt att förutse. Men vi jobbar oss sakta framåt och försöker hjälpa C övervinna hinder.
I processen måste jag jobba mycket med mig själv och mitt eget sätt att agera och reagera. Det är en övning i tålamod.
Hinder är till för att övervinnas! Nu så!
Hinder är till för att övervinnas! Nu så!
Dela detta:
Under Anpassningar, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Rutiner, Stress, Vardag
Vilken form av avlastning och stöd behöver ni?
Ja, inte vill jag ha en avlastning då vår familj splittras och vi måste tvinga iväg C då och då till ett ställe hen inte vill vara på. Jag vill inte att C ska känna sig ovälkommen och bortvald av sin familj. Jag tar i så fall mycket hellre hjälp med det av t ex mina föräldrar, svärmor och min syster med familj.
Kära Socialtjänst,
- Jag vill ha någon som kommer och hjälper till med städning, lagar mat ibland, handlar… På det sättet kan jag spara energi som jag kan lägga på mina barn. (Jag tror att mina barn hellre vill vara med mig och maken än att bli ivägskickade för att vi ska bli avlastade.)
- Jag vill ha någon som har en helhetsbild av vår familjs situation och som kan hjälpa oss framåt och se till att olika instanser (skolan, BUP, Socialtjänsten,LSS, Mellanvården osv.) har samma information och jobbar mot samma mål.
- Jag vill ha mer förstående skolpersonal som kan se hur komplext detta är och inte skuldbelägger oss föräldrar och stressar på med Skolplikten.
- Jag vill ha ett åtgärdsprogram för C med tydliga kortsiktiga mål och metoder samt datum för uppföljning och utvärdering. Det vi fick är ett skämt!
- Jag vill ha en stödperson till C i skolan.
- Jag vill ha mer ekonomiskt bidrag då vårdbidraget inte alls täcker utebliven lön för två föräldrar.
Jag önskar att Cs förra skola hade lyssnat på oss från början. Då kanske vi inte hade varit i den här sitsen idag…
Jag önskar att vi föräldrar hade förstått bättre och att vi hade litat på C på en gång.
Jag önskar att C (och syskonen såklart!) ska bli bemött med förståelse och respekt och att personalen kan se att hen försöker sitt bästa efter sin förmåga och att ”trotset” inte behöver handla om dålig respekt utan snarare för höga krav.
Jag önskar att omvärlden får en större förståelse för autism (och andra osynliga diagnoser). Det är osynligt men det finns där.
Jag önskar att mina barn ska få må bra!
Jag önskar att hela min familj, och alla andra familjer som kämpar, ska få läka i lugn och ro utan press.
Jag önskar…. ❤
Dela detta:
Turbulent vecka
God Jul! ❤
Jag är helt slut! Vilken vecka!
I måndags fick vi reda på att 10-åringens skola hade gjort en orosanmälan till Socialtjänsten baserad på 10-åringens frånvaro och mående. 10-åringen var hemma en del före höstlovet för magont/stress. Jag mailbombade skolan om 10-åringens mående då hen även klagade på stökig klass osv. Jag fick inte direkt någon respons från skolan angående detta.
Jag blev sjukskriven efter höstlovet och sedan dess har 10-åringen knappt någon frånvaro alls (bara två dagar) och mår mycket bättre. Men skolan slår ut frånvaron på terminen och då var frånvaron för hög… Känns som lite dålig tajming, eftersom det går bättre nu, så jag blev jätteledsen. Skolan sa att de gör anmälan för att hjälpa oss och av välvilja. Den välviljan har gett mig magont och stora sömnsvårigheter hela veckan. Även om jag vet att vi gör allt och inte har något att dölja.
I tisdags var det motstånd i C. Jag tjatade/peppade/pressade (så svår balans) och lyckades få iväg C till hemmasittarskolan. C kom dock hem arg och ledsen efter ca. 1,5 timme (skulle vara där i 3 timmar). Hen hade blivit hemskickad för att hen inte ville jobba! Jag blev så irriterad på läraren. Han hade också gjort en orosanmälan på C förra veckan baserad på låg närvaro (Skolplikten var inte uppfylld). Schysst att skicka hem ungen då…
I tisdags gick inte 10-åringen till skolan. Hen hade huvudvärk (somnade sent i måndags pga stor konflikt med C på kvällen och 10-åringen sa till mig vid nattningen att hen vill byta till en vanlig normal familj och att hen hatar sitt liv). Jag försökte nästan tvinga 10-åringen till skolan med tanke på vår nya vetskap om hens orosanmälan.
I onsdags vaknade C och kände sig sjuk. Ont i halsen, hes och hängig. Med två orosanmälningar på halsen, främst baserade på frånvaro, så är det inte helt lätt låta ett barn vara hemma och vara sjukt i lugn och ro. Jag dubbelfrågade och dubbelkollade C. Men hen verkade hängig och lät hes så hen fick vara hemma.
Jag ville stötta 10-åringen så jag var med hen i skolan hela dagen. Klassen är verkligen stökig så jag kan förstå att det är jobbigt. 6-åringen var glad och pigg.
I torsdags fick C vara hemma. 10-åringen var stabilare och gick till skolan själv. Jag, som är livrädd för att även 6-åringen ska börja må dåligt, följde med hen till skolan och var med hela dagen.
I fredags sa C att hen mådde bättre. Hen har kurs på fredagar så det är en viktig dag. När vi hade ätit frukost sa C plötsligt att hen fortfarande kände sig sjuk och inte kunde gå. Jag kände mig ganska säker på att det var ett motstånd som C hade byggt upp efter två dagar hemma. Jag tvingade dit hen med hot om datafri helg annars. Hen gick dit med stor ilska men sen hade det gått hur bra som helst sa läraren! Hur ska jag veta vilken nivå C är på och vad som är rimligt gällande press? Tur att det fungerade och var lagom denna gång! Maken lämnade syskonen som båda tog sig iväg utan problem.
På eftermiddagen hade vi möte med Socialtjänsten och personal från 13-åringens och 10-åringens skolor. Oj vad jag kände mig pressad och nervös inför det mötet!
Mötet gick dock jättebra. Det märktes att skolorna tycker att vi gör ett bra jobb och de sa att vi har fina, glada och sociala barn. Däremot är det oroade över hur VI ska orka. Vi skulle själva fundera över helgen på om vi tror att vi kan bli hjälpta av någon form av avlastning och i vilken form i så fall. Om vi ska ha avlastning måste ju C gå med på det och i nuläget känns inte det så troligt. Vi får se…
Och nu är det snart jul. Jag är sjukskriven 100% för utmattning. Maken är också delvis sjukskriven för samma sak. Vi är helt slut efter denna turbulenta vecka med oro, stress, press… Och inte bara denna vecka. Vi har haft ett tufft år…
Jag vet att alla barnfamiljer är stressade inför julen. Men ärligt talat… Gnäll inte! Så känner jag faktiskt. Byt liv med mig så ska ni få känna på stress. Och jag vet att det finns de som har det värre än vi…
Usch nu känner jag mig bitter. Gillar inte det… Är bara SÅ TRÖTT. I natt kunde jag inte sova… Låg vaken i tre timmar…
På tisdag eftermiddag börjar jullovet för mina barn. Det ska bli skönt att slippa skolpressen i några veckor. Jag är dock rädd för bakslag efter jul… Men det får jag ta då om det kommer…
God Jul!
supermamsen 