Etikettarkiv: funktionsnedsättning

Kära politiker,

Våra barn måste få kosta!
Jag förstår att ni har ett svårt uppdrag. Det är inte lätt att vara rättvis och lägga budgetar och fördela pengar.

Jag vill informera er om att vi är många föräldrar som har barn i behov av särskilt stöd. Det kan vara barn som har olika kroniska sjukdomar eller svåra allergier. Barn som är rörelsehindrade på något sätt. Barn som har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF). Eller något annat som gör att dessa barn är i behov av mer stöd än andra barn i skolan. Jag förstår att ni vet att det finns barn i behov, men jag undrar om ni förstår vad det innebär i praktiken för dessa barn i skolan?

I vårt land har vi SKOLPLIKT. Det är något vi ska vara glada över. Det ger alla barn i Sverige rättighet till en bra utbildning och på så vis en bättre framtid.

Men så verkar det i praktiken inte riktigt vara… Många barn faller mellan stolarna och kan inte använda/fullgöra sin SKOLPLIKT för att skolan inte är anpassad efter dem. Miljön kan vara för rörig, de kanske inte kan få instruktioner en till en som många barn behöver.  De kanske inte får det stöd som behövs för att kunna tillgodogöra sig undervisningen. Undervisningen är helt enkelt inte tillgänglig på deras villkor.

Många av dessa barn behöver en resurs/ett ”hjälpjag” så att de kan klara en dag i skolan på ett bra sätt. De kanske behöver hjälp med det sociala samspelet eller att klara sig fysiskt. De kanske behöver jobba i en liten grupp där det är en lugnare miljö med färre intryck. Det ser väldigt olika ut. Faktum är dock att ett stort antal barn inte klarar av att lära sig något alls i en ”vanlig” klassrumssituation.  Vissa av barnen blir så utmattade att de kraschar helt och skyddar sig själva genom att stanna hemma helt från skolan.

Inkludering i all ära… Men att inkludera är inte att putta in alla ”sorters” elever i samma rum och göra lika med alla. Att inkludera är att skapa en miljö som passar just den enskilda eleven på dennes villkor. Läraren behöver möta upp dessa elever och deras olika behov.

Jag förstår att det i dagens skola, med klasser på runt 25 elever, finns flera elever i behov av särskilt stöd i varje klass. Jag förstår att lärarna gör allt de kan. De är hjältar!  Det är inte lärarnas fel! De gör sitt allra bästa i en omöjlig situation!

Men ni politiker måste förstå att våra barn måste få kosta. Om barnen ska kunna fullgöra sin SKOLPLIKT och sin rättighet till undervisning så måste de undervisas på sina villkor. Det kan till exempel betyda att det måste skapas fler små lugna undervisningsgrupper eller att fler elever får en egen resurs. Det betyder också att alla som jobbar med barn på något sätt (skol- och förskolepersonal, habiliteringen, BUP, Försäkringskassan, Socialtjänsten, LSS-handläggare med flera) behöver mer kunskap om barn i behov för att kunna stötta dessa barn och deras föräldrar på rätt sätt.

Ja, detta kostar självklart pengar! Men vad kostar det inte när dessa elever inte går ut grundskolan med betyg, inte får jobb…? Vad kostar det inte när deras föräldrar blir sjukskrivna för att de har fått kämpa så mycket för att barnen ska kunna tillgodogöra sig den undervisning de har rätt till?

Dessa barn kommer att kosta pengar – så är det! Så antingen kan ni lägga pengarna på dem när de är små och fortfarande har en chans till ett gott liv. Eller så får ni skjuta till ännu mer pengar i framtiden när dessa barn är vuxna utan utbildning och jobb. Sen måste ju deras sjukskrivna föräldrar ha ersättning från Försäkringskassan också. Vad blir dyrast i längden? En ganska enkel uträkning visar nog att det är bättre att skjuta till pengar direkt så kostar det staten mindre och dessa barn får en chans att lyckas. En chans som de enligt svensk lag har rätt till.

Sen är det ju så att vi har en lag mot diskriminering i vårt land också. Om vi har SKOLPLIKT, som vissa inte kan uppfylla på grund av bristande anpassningar, så är det faktiskt diskriminering. Och att diskriminera är ett lagbrott.

Jag har läst att det har tagits ett viktigt beslut:
”Tydligare regler för tilläggsbeloppet för särskilt stöd till barn och elever (UbU19)

Tilläggsbeloppet för särskilt stöd till barn och elever ska vara individuellt bestämt utifrån barnets eller elevens behov. Regeringen tycker inte att detta framgår tillräckligt tydligt i de nuvarande reglerna och vill att detta ska stå tydligt även i skollagen.

Tilläggsbeloppet är ett bidrag som ägare till fristående förskolor och skolor kan få för barn och elever som har omfattande behov av särskilt stöd.

Riksdagen sa ja till regeringens förslag. Ändringarna börjar gälla den 1 juli 2016.”
(Källa: http://www.riksdagen.se/sv/webb-tv/video/betankande/tillaggsbelopp-for-sarskilt-stod-till-barn-och_H301UbU19)

Snälla politiker! Tänk efter före och ge våra barn en chans att tillgodogöra sig den undervisning som de enligt svensk lag har rätt till på deras egna villkor. Gör skolan tillgänglig för ALLA. Använd pengarna klokt och uppmana kommuner/skolor att söka tilläggsbeloppet! Visa nu att ni menar allvar och verkligen skjuter till dessa pengar! Och det kan inte vara på förhand bestämt hur mycket pengar en viss kommun/skola kan få – behovet hos varje enskild elev måste styra. Låt inte fler barn falla i den svenska skolan!

VÅRA BARN MÅSTE FÅ LYCKAS OCH VÅRA BARN MÅSTE FÅ KOSTA!

Hälsningar från Supermamsen

PS. Jag vill lägga till att om en elev blir beviljad ett tilläggsbelopp och extra stöd, och det börjar gå bra för eleven i skolan – TA INTE BORT STÖDET DÅ! Det är ju tack vare det extra stödet som det fungerar bättre! DS.

Skolan måste anpassas efter varenda kotte!

6 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Skola

Vi måste hjälpas åt att sprida kunskap!

Idag delar jag, längre ner i detta inlägg, en annan kämpande mammas mycket läsvärda text.

När jag startade bloggen gjorde jag det för att skriva av mig (egen terapi). Ganska snabbt förstod jag dock att jag och min familj inte är ensamma om att bli misstrodda, skuldbelagda och sjukskrivna. Många barn kraschar i den svenska skolan och vi föräldrar kraschar också på grund av kampen vi tvingas föra. Jag är med i flera olika grupper på Facebook där vi delar upplevelser och ger varandra stöd och tips.

Jag har skrivit ett par inlägg om hur det kan se ut för familjer som blir utslagna av samhällets okunskap och om orosanmälningar till Socialtjänsten. Det är tufft att bli ifrågasatt som förälder när man bara vill hjälpa och skydda sitt barn och få omvärlden att förstå. Mitt syfte med bloggen är fortfarande att skriva av mig, men nu känner jag att jag även vill upplysa och sprida kunskap.

Skolorna måste först och främst se till att personalen har mer utbildning inom NPF. Även Socialtjänsten behöver utbildas mer. Sen måste skolorna lyssna på oss föräldrar. Vi är experter på våra egna barn! Skolan ser inte vad som händer hemma efter en dag i en icke anpassad skola. Och självklart uppmuntrar vi inte våra barn att vara hemma! Vi vill också att de ska ha en utbildning och en bra framtid. Ett bra samarbete mellan hem och skola är ett måste! Självklart finns det kommuner och skolor där detta fungerar bra, men på alltför många ställen gör det inte det.

Jag delar återigen bilden från ”Vilse i klassen” (finns på Facebook) som tydligt visar vad som är problemet på många ställen. Vi måste titta under vattenytan.

Skolan måste titta under vattenytan och hjälpa våra barn!

Skolan måste titta under vattenytan och hjälpa våra barn!

En mamma, Lotta Oksman, har skrivit ett mycket bra inlägg i en grupp jag är med i på Facebook. Hon beskriver hur det ofta kan se ut för en familj i vår situation. Jag har fått lov att dela hennes läsvärda text här. Så här är det för många! Det är ett systemfel och något måste göras!
Dela gärna vidare! Kunskap behöver spridas!

”Det pratas om skolplikt och rektorer anmäler elever med hög frånvaro till soc och även de som råkat vara mycket sjuka i en enstaka månad men inte annars. De finns de som har varit kroniskt sjuka i flera år utan att ha fått anpassad studiegång alls eller först sista terminen i nian. Skolplikt. Plikt att gå i skolan tänker då jag. Det verkar som om att gå till skolan varje dag räcker. Då är rektorn glad, på pappret går eleven i skolan.

Hur är det då med läroplikten? Många skolor verkar inte ta det på allvar att barnen lär sig något och att vi alla är olika. Lär oss olika. Behöver olika sätt att ta in och olika metoder för att göra det på. En del barn har npf eller något annat funktionshinder och en del barn är kroniskt sjuka. Många av dessa barn har en hög frånvaro. Skolorna vet om det. Föräldrarna får ofta tjata och be om anpassningar till sitt barn. Skolorna skyller på dålig ekonomi eller ignorerar helt enkelt bara föräldern. Eleven blir sämre och sämre. Skolan orosanmäler familjen till soc. Soc måste starta en utredning. Familjen kallas och kommer. Utredningen läggs ned som allra oftast då inget oroväckande har förekommit. Eleven och familjen kämpar på med skolan. Skolan orosanmäler igen när eleven kroknar. Familjen kommer och utredningen läggs ned. Så här fortsätter det för många termin efter termin. Barnet går ut nian utan betyg!

Skolplikt i all ära men vad händer egentligen? Vad är det som sker? Vems är problemet här egentligen? Vad är huvudsyftet? Lär sig eleven något av allt detta? I värsta fall står polisen utanför dörren och du undrar förskräckt om ditt älskade barn har råkat illa ut eller för en olycka. Nej, de räcker dig ett brev från Barn och Ungdomsförvaltningen. De vill att du samarbetar med skolan och infinner dig med ditt barn då och då annars föreläggs du med vite. Bara det att barnet är 15 år och har npf. Du har redan i flera år föreslagit anpassningar som skulle göra så att ditt barn kan gå i skolan. Framförallt kan ta till sig och lära sig något med! Nu vill denna människa att du samarbetar med rektorn! Vem är det som inte samarbetar? På vems villkor är det? Är det föräldern som redan från barnets födsel har fått kämpa för barnets bästa i förskolan,skolan och fritiden? Kämpa för att barnet skall få ha kompisar som alla andra, gå på kalas och ha någon kul fritidssysselsättning. Kanske blir de isolerade i många fall då släkt och vänner inte förstår.

Många får gå ned i arbetstid och en del måste sluta jobba för att kunna hjälpa sitt barn på bästa vis. Många kör helt slut på sig själva och ränner in i den berömda väggen. De gör allt för sitt barn med eller utan diagnoser som av olika skäl har svårt att hela tiden närvara i skolan. Lägg också till att det oftast finns fler barn med eller utan sjukdomar eller funktionshinder i familjen att ta hand om med. Lägg också till alla extra möten förutom de vanliga; läkarbesök, tandläkare och vanliga skolmöten som de flesta har. Denna föräldern/föräldrarna träffar ofta specialister inom vården, flera olika personer inom bup, hab, psykologer, soc och har massor av extra kontakter med skolan. Skolplikt, ja visst! Den uppnår man genom samarbete med hemmet och skolan med barnets bästa i fokus. INGET ANNAT!!!

Skrivet av Lotta Oksman (lotta.oksman@gmail.com)”

 

 

Lämna en kommentar

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Lånade kloka tankar, Skola, Stress, Vardag

Vårt 7-åriga energiknippe och vår trötta 11-åring

20160521_112213.jpg

Vi börjar mer och mer fundera kring om även vår 7-åring har en diagnos. Hens sätt och beteende påminner väldigt mycket om Cs. Så svårt att veta om det beror på miljön här hemma eller om det faktiskt är en medfödd funktionsvariation. Det kan ju vara så att jag överanalyserar också.

7-åringens lärare sa att hen är intensiv och vill ha uppmärksamhet och tar mycket plats. Det händer också en del tokigheter med kompisar. Läraren sa att hen tycker att vi ska avvakta till åk 1 och se om 7-åringen mognar över sommaren.

7-åringen är bestämd och envis och ska alltid förhandla om allt, precis som C alltid har gjort. Hen är för ärlig och sårar ofta andra med taskiga kommentarer. 7-åringen kan titta på mig och säga ”Vad ful du är!” när jag har gjort mig fin. Sen kollar hen vilken reaktion som kommer. Sen säger hen ”Skojar bara! Du är fin!”.

Hemma är det en ständig utmaning att se till att vår aktiva 7-åring inte är understimulerad. Det måste hända något hela tiden. Det tjatas om att ta hem kompisar, gå på promenader i skogen, gå till lekparker osv. Det är sällan 7-åringen är nöjd om det inte händer något.

image

Ibland kan 7-åringen sitta och rita och hen pysslar en hel del. Det blir otroligt stökigt med lim och pappersklipp överallt. Hen kan också titta på TV en del men ritar då samtidigt som hen tittar.

7-åringen har ofta svårt för att komma överens med sina vänner om vad de ska leka. Hen kan säga rakt ut ”Nu får du gå hem för du är inte rolig att leka med!”. Att leka med fler än en kompis i taget fungerar inte speciellt bra.

Rollekar är något som 7-åringen leker väldigt sällan. De lekar 7-åringen leker mest är bygga koja, göra hinderbana och springa i hinderbanan, pyssla, rita, måla, leka med lera, klättra överallt, göra ”mat” i sandlådan, gärna kladda med något i köket (diska eller blanda ihop olika ingredienser och bara kladda)…

7-åringen blir oerhört frustrerad om hen t ex ska rita något och det inte blir som hen har tänkt sig. Hen har svårt att lyssna på andra och är väldigt ”splittrad” i sitt sätt att vara. Om vi går i mataffären stannar hen och pratar med allt och alla (lite gränslös). Hen tittar och lägger märke till allt. Det tar tid att gå och handla med 7-åringen och det krävs mycket tålamod.

Det är också så att 7-åringen är lite för närgången många gånger. Hen trycker upp saker någon centimeter från ansiktet när hen vill visa något, hen pussas lite väl hårt osv.

7-åringen är, liksom C, väldigt social och verbal. Hen älskar att gosa och kramas, har ”normal” ögonkontakt och är väldigt duktig motoriskt.

Vi har börjat använda timetimer även till 7-åringen och vi försöker förbereda hen och ha tålamod. Det skadar ju inte att lägga krutet redan nu!

20160123_100857-1-1.jpg

7-åringen lägger sig i alla samtal och avbryter konstant när någon pratar. Om jag ska sjunga en sång för hen vid nattningen så pratar hen mitt i sången flera gånger. Hen pratar även mitt i tandborstningen. Om jag pratar i telefonen och har bett 7-åringen vara tyst så pratar hen med mig i alla fall. Om jag visar att hen ska vara tyst så pratar hen ännu högre. Om 7-åringen råkar gå på min fot och jag säger ”Aj det gjorde ont!” så brukar hen titta på mig och sen trampa på foten en gång till.  Om hen ska krama mig och jag säger att det var en för hård kram så kramar hen en gång till ännu hårdare.

Jag känner igen så mycket av C i min 7-åring. Dock är 7-åringen mer hyperaktiv än vad C har varit.
7-åringen har ingen uthållighet och inget tålamod. Om en kompis ska komma så tjatas det hela dagen tills kompisen kommer. Om det är lördag så tjatas det om lördagsgodis direkt på morgonen, trots att barnen vet att det alltid är godis först EFTER lunch.

Om 7-åringen frågar om hen får ta t ex en glass och jag säger nej så kan hen sen komma med en glass ändå. Hen bryr sig ofta inte om vad vi svarar utan gör det som hen har tänkt sig i alla fall.

7-åringen har en sprudlande energi och fantasi. Hen är glad för det mesta (om det inte är något som går emot hen) och hen är väldigt kreativ.

7-åringen har känslorna utanpå kroppen och blir snabbt väldigt arg, väldigt ledsen eller väldigt glad.

Vi lyckas aldrig få 7-åringen att sitta vid matbordet en hel måltid. Som tur är så är vi smartare nu än vad vi var gällande C, så 7-åringen får ofta sitta framför TV:n och äta.

Vår 7-åring lär sig inte av konsekvenser! Precis som C! Uteblivet lördagsgodis eller 5 minuter på rummet gör ingen skillnad. Det går inte bättre nästa gång för det. Tro mig! Vi har provat alla ”vanliga” uppfostringsmetoder. Vi har testat belöningar (olika system) och konsekvenser. Vi har pratat och förklarat. Vi har höjt rösten… Inget har hjälpt. Varken på C eller 7-åringen. Det går inte när förmågan saknas.

Kanhända att det är en funktionsvariation med ASD och ADHD för 7-åringen… Eller så är det bara miljön och en mognadsfråga. Det får tiden utvisa!

Vi har haft våra grubblerier även gällande 11-åringen. Där tror jag dock inte en diagnos inom autismspektrum utan möjligtvis ADD. Men jag vet inte… 11-åringen är hemma från skolan och vilar ungefär en dag i veckan. Lärarna har sänkt pressen och kraven på hen i skolan och hen har läxfritt. Vi fick kämpa för att få skolan att förstå. 11-åringen verkar må lite bättre men blir snabbt trött. Vi får se om vilan under sommarlovet kan leda till mer ork och energi. Annars får vi kanske ta tag mer i även 11-åringen till hösten…

11-åringen har sällan energi till att stanna på fritids. Hen har ingen fritidsaktivitet och hen leker aldrig med kompisar på fritiden. Det finns varken lust eller ork hos 11-åringen till det. Så synd tycker jag!
Jag hoppas verkligen att hen kommer igång igen!

Det är nog tufft för 11-åringen att vara i mitten mellan vårt 7-åriga energiknippe som aldrig är tyst, och C, som alltid är inne i sitt och har sina låsningar och sin ångestproblematik.

Vi erbjuder 11-åringen att hitta på saker med bara en av oss föräldrar. Men det finns inte energi till det heller.

11-åringen har alltid varit mer medgörlig. Inte lika mycket motstånd. Hen är vår lilla filosof och tänkare. Hen är känslig för sinnesstämningar och har alltid blivit väldigt förnärmad vid tillsägelser och tillrättavisningar.  11-åringen är mer allvarsam än sina syskon och kan också vara mer långsint och tjurig.

Vår 11-åring är den som kan sitta vid matbordet och prata och även lyssna på andra. Hen har inte alls myror i benen på samma sätt som C och 7-åringen.

7-åringen har myror i brallan!

7-åringen har myror i brallan!

Vår 11-åring är väldigt omtänksam och empatisk och kan hjälpa till mer spontant ibland, när orken finns, eller trösta 7-åringen när hen är ledsen. 11-åringen överöser mig med komplimanger och kärlek. Jag får höra flera gånger om dagen hur mycket hen älskar mig och att jag är världens bästa mamma. ❤

(bilden är från Messenger)

(bilden är från Messenger)

Jag önskar att det blir en kanonsommar så hela min familj kan tanka positiv energi!
Den energin behöver vi VERKLIGEN till hösten!

20160521_120153.jpg

23 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Syskon, Vardag

Udda avkoppling

Jag är förmodligen helt galen men som dagens avkoppling har jag gjort ytterligare några ritpratsbilder. C är ju 14 år och tycker att bilderna är fåniga. Inför C låtsas jag att jag gör dem till 7-åringen (som jag faktiskt tror har samma funktionsvariation som C, men vi får se framöver). Jag brukar be C komma och titta på bilderna och så frågar jag C om hen tror att 7-åringen kommer att förstå dem. C brukar titta och vara hjälpsam. Kanske ger bilderna även C en tankeställare. Hoppas det!

Ändrade planer 1 jpeg

Ändrade planer 2 jpeg

oväntade händelser 1 jpeg

oväntade händelser 2 jpeg

Lämna en kommentar

Under Diagnos, Egna illustrationer, Kommunikation, Vardag

I symbios

20160519_165349.jpg

I veckan har jag varit på jobbet och hälsat på. Det var längesen! Vi har haft så mycket möten inbokade för både Cs och 11-åringens räkning så jag har inte orkat ta mig dit. Det var kul att träffa kollegorna men det kändes väldigt skönt att gå hem sen.

Chefen undrade hur det blir till hösten. Jag sa att jag inte riktigt vet hur jag kommer att må efter sommaren.

En kollega frågade om jag är sjukskriven för mig eller för C. Jag är sjukskriven för mig (har många stressymptom) men på grund av C kan man säga. Jobbsituationen var inte heller bra när jag väl bestämde mig för att det inte gick att jobba längre.

Om C hade blivit sjukskriven när vi bad om det, eller om skolan hade lyssnat på oss direkt när vi signalerade att C inte mådde bra i skolan, så hade jag nog inte varit sjukskriven nu. Det är kampen för mitt barn som har knäckt mig.

Jag känner att mitt och Cs mående (även 11-åringens numera) är i symbios. Om de börjar må bättre kommer jag att må bättre.

Det är ju så att jag är sjukskriven från mitt jobb. Men jag kan ju inte sjukskriva mig från min familj och mitt liv. Det finns inte mycket tid till återhämtning men jag försöker gå en daglig promenad.

20160516_191753.jpg

Jag har länge tänkt att jag ska måla med mina akrylfärger men jag orkar liksom inte ta fram grejerna. Det blir ett för stort projekt. Jag har också provat att läsa en skönlitterär bok men det fungerar inte. Jag kommer inte ihåg handlingen. Däremot kan jag läsa allt om autism utan att krokna! Jag läser bloggar och böcker och jag älskar verkligen att skriva av mig på bloggen och sitta och göra mina egna bilder och små analyser. Det ger energi! 🙂

Nu är det helg igen och snart är det sommarlov! Det är så vackert ute nu när allt blommar. Helt underbart!

20160519_161802.jpg

Jag har bakat en chocolate chip cookie i gjutjärnspanna till kvällsfikat. Mums!

20160520_175758-2.jpg

20160520_175744.jpg

20160520_175811.jpg

20160520_183624.jpg
Trevlig helg!

1 kommentar

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Stress, Vardag

Att förstå att alla andra inte vill samma sak samtidigt

C har en otrolig social förmåga som är en stor resurs för hen. Men ibland kan det bli väldigt tokigt.

När C vill något så vill hen det till varje pris. Om C t ex vill visa eller berätta något så måste det ske just när C har tänkt sig det.

Om jag försöker förklara för C att det inte passar just då så tjatar C tills jag blir helt galen. Ofta pratar hen på ändå.

En stor källa till konflikt är när C tränger sig in i 11-åringens rum för att prata eller visa något när 11-åringen verkligen inte vill. C brukar tjata och nästan tvinga 11-åringen att titta eller lyssna. 11-åringen blir då arg eller ledsen. Nu har i alla fall 11-åringen fått en nyckel till sin dörr så hen kan låsa ibland vid behov.

Jag har försökt förklara för C att om hen vill visa eller prata om något så är det bättre att göra det när personen har tid och är intresserad. Det kanske inte alltid passar andra när det passar C!

Ibland kan jag höra C prata på om något med en kompis på SKYPE. Jag hoppas att kompisarna tycker att det är okej!

vill olika bild jpeg

 

1 kommentar

Under Diagnos, Egna illustrationer, Kommunikation, Syskon, Vardag

Skolbesöket

20160516_191044.jpg

Nyligen var det dagen med stort D. C skulle följa med och titta på den nya skolan och träffa en lärare. C har varit så säker och ”på”. Hen har sagt att den nya skolan kommer att bli toppen. Att hen inte alls känner sig orolig. Att hen vill börja där NU!

Jag och maken gick upp med syskonen men lät C ligga kvar i sängen. Skolbesöket var bokat till efter lunch. Efter ett tag ropade C på mig. Jag kände hur jag direkt fick en klump i magen. Jag gick in i Cs rum och försökte låta lugn:
”God morgon! ”
”Jag vill inte följa med till nya skolan idag! Jag följer med nästa gång. Inte idag. Jag pallar inte det!”

Fan! Fan! Fan! (Ursäkta!) Jag kände hur det knöt sig i min mage och det blev liksom segare att andas. Mina ben kändes som gelé. Detta får inte vara sant! Jag orkar inte! Jag vill inte! Men jag får inte visa något. Måste behålla lugnet till varje pris.

”Det är klart du ska följa med! Det blir kul att se hur skolan ser ut!” Jag lät förmodligen fånigt glättig.
”Men jag vill inte idag! Det går bara inte!
”Jag måste hjälpa syskonen komma iväg nu!”

Jag gick ut ur Cs rum och stängde dörren. Den stängdes lite väl hårt så det blev som en smäll. C fattade nog att jag var sur…

Det är så typiskt C att skjuta upp jobbiga saker. ”Imorgon ska jag gå, nästa vecka ska jag satsa, i höst på nya skolan kommer det att fungera så jag kan stanna hemma och vila tills dess…”

Det gick bara inte att låsa upp C så jag hörde av mig till läraren och frågade hur vi skulle göra. Läraren sa att hen kunde komma hem till oss istället. Helt otroligt! Detta visar verkligen en förståelse för hela Cs problematik. Läraren kom samma eftermiddag som vi skulle ha kommit till skolan, fast ett par timmar senare på grund av resväg. Jag känner mig så imponerad av lärarens vilja att hjälpa!

För att avdramatisera det hela lite bakade jag muffins så vi kunde bjuda läraren på fika.

20160511_132711.jpg

C var stirrig innan läraren kom och sa att hen inte skulle orka prata och att hen skulle sticka och träffa kompisar.
Jag sa:
”Hajar du att läraren så gärna vill träffa dig och hjälpa dig att hen tar sig hit!? Snacka om bra skola!”
”Okej, jag kan väl träffa läraren då…”

C brukar sitta vid datorn och spela när hen är orolig. C skulle gå och sätta sig och spela tills läraren kom. Vad hände då? Jo nätverket kraschade såklart! Typiskt! Jag hörde C svära och banka i skrivbordet. Jag kände lätt panik över att ha en ångestladdad C i hasorna i ett par timmar. C kom till köket och var arg:
”Den där läraren ska inte komma hit! Jag tänker inte prata med hen!”
Varför kan inte nätverket fungera när vi behöver det!? C behöver känna sitt lugn.

screenshot_2016-01-14-16-53-53-1.png

C satte sig i soffan och lyssnade på sin favoritmusik. Jag försökte hålla mig undan.

Jag messade läraren att C var lite ovillig att träffas, men hen var redan på väg till oss så det var bara att komma och hoppas på det bästa.

När läraren kom var C artig och trevlig som vanligt. Hen satt i soffan och lyssnade när läraren berättade om skolan. C ställde även några frågor. Efter ca. 30-40 minuter åkte C iväg för att träffa en kompis.

Maken och jag fick ett väldigt gott intryck av läraren. Hen kändes väldigt kompetent gällande autism och visade stor förståelse för Cs låsningar och ojämna förmågor. Äntligen någon som förstår!

Läraren berättade att upplägget på skolan är väldigt individuellt och att alla har ett upplägg efter egen ork och förmåga. Eleverna får hela tiden vara med och påverka. Det låter ju superbra! Det är det vi har saknat på hemmasittarskolan!

Vi bokade ett nytt datum snart då vi ska försöka besöka skolan med C. Hoppas hen följer med!
När jag pratade med C på kvällen kändes hen lugn och nöjd och hade berättat för några kompisar om den nya skolan och skoltaxi.

Vågar jag hoppas nu…?

20160517_083800.jpg

4 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Skola

Realistiska förväntningar

Jag måste ärligt erkänna att det har tagit ett bra tag för mig att ha rimliga förväntningar på C. Förr hade vi överkrav.  Vi har fortfarande det ibland. Men vi har blivit MYCKET bättre på att ha mer realistiska förväntningar på Cs ork och förmåga.

Det som fortfarande stökar till det ibland är just den ojämna förmågan. Jag kan då och då hamna i mitt gamla tänkande. För ett tag sedan hade vi 7-åringens kalas. Det kryllade av 6-7-åringar i huset. Vi hade erbjudit C och 11-åringen att hjälpa till lite och få en slant. 11-åringen tackade ja direkt. C däremot sa nej. Inte förvånande. När vi hade kalaset, som skulle vara i två timmar, så hjälpte 11-åringen till hela tiden. Hen hjälpte till vid fikat, hjälpte till att hålla i lekarna osv. C kom när det var en timme kvar och frågade om hen fick hjälpa till. Vi sa självklart ja. C hjälpte till och skötte musiken när vi körde dansstopp och tog tid när barnen turades om på studsmattan. C bjöd på sig själv, dansade och spexade. Alla kalasgäster såg imponerade ut och 7-åringen var stolt över C.

20160513_170612.jpg

Dagen efter kalaset skulle vi på födelsedagsfika hos mina föräldrar. Jag hade förberett C på detta och hen hade sagt att hen skulle följa med. När det var dags att gå så gick det bara inte. C låste sig och sa att hen bara inte kunde följa med. Att hen var trött. Jag peppade/pressade lite eftersom jag vet att hen är trygg med sin mormor, morfar och moster med familj och har varit hos dem många gånger. Men det gick bara inte.

Detta är något jag måste jobba med hos mig själv. Spontant kan man ju tänka, som jag gjorde förr, att C måste ju träna och lära sig att följa med. Nej! C kan följa med om hen har en dag som känns bra med ork och energi. C behöver inte träna på det. Det måste JAG bli bättre på att komma ihåg!

Jag tränar varje dag på att ha realistiska förväntningar på C. Jag gör fortfarande fel ibland och hamnar i gammalt tänkande med för höga krav och förväntningar. Men jag börjar faktiskt lära mig!

Så här var det förr. Tyvärr är det fortfarande så ibland.

Så här var det förr. Tyvärr är det fortfarande så ibland.

 

Så här är det nu. Oftast i alla fall!  ;)

Så här är det nu. Oftast i alla fall! 😉

15 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, Egna illustrationer, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Kommunikation, Skola, Vardag

Ett litet genombrott

wpid-20150907_174421-1.jpg

I förrgår kom C inte iväg till skolan på morgonen. Läraren har sagt att C får komma senare om hen vill. Plötsligt klockan 11 sa C att hen ville gå till skolan. Jag blev jätteglad och fixade en snabb lunch till C och ringde läraren.

Läraren sa då att hela gruppen var på utflykt med matsäck och att C istället kunde komma direkt till utflyktsstället.
Då låste sig C. Hen hade varit helt inställd på att sitta och plugga i skolans lokaler i två timmar. Nu när det plötsligt blev annat på agendan så gick det inte.

Jag kan fortfarande känna mig förundrad över att varken C eller vi föräldrar får information om sådant. C var inte i skolan i måndags, men då kunde ju läraren ha ringt eller messat och berättat om utflykten. Men jag hoppas att det är det som blir den stora skillnaden i höst! Att C kommer till en skola där de har ”rätt” tänk och kunskap om autism och där eleverna förbereds  mer.

Istället för skola fick jag med mig C på en 4 kilometers promenad. Helt otroligt! 🙂 Vi gick och pratade i solen och C var så nöjd.

Jag skulle sen hämta syskonen på deras skola (som är Cs gamla skola där C kraschade). Det var Fritidshemmets dag i förrgår så jag hade lovat syskonen att komma och titta lite på eftermiddagen. Då sa C att hen ville följa med! Detta är stort! C har inte satt sin fot där sedan kraschen i 6:an.

Vi gick runt på skolgården och tittade. Några lärare kom fram och kramade C. C log och såg glad ut. Syskonen såg stolta ut över C. Jag kände mig stolt som en tupp! Syskonen åt sockervadd och hoppade i hoppborg. Jag tog ett kort med alla tre med på bilden och jag kan säga att det var inte igår. Vi var på skolgården i en dryg halvtimme.

Jag tror att C växte i detta och att det var ett viktigt avslut som blev positivt. C gick ju inte på skolavslutningen i 6:an. Den skolan har varit en ångestladdad plats.

Kanske är detta ett litet genombrott…

20160510_160630.jpg

5 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola

Försiktigt optimistisk

20160510_160736.jpg

Vi har berättat för C att hen har blivit beviljad en extern skolplacering med skolskjuts. C tog det jättebra! Blev till och med glad. C sa att ”det kommer att fungera i höst! Jag vet det! Om det kommer en taxi kommer jag att åka med!”.

Vi har pratat mycket om att det inte spelar någon roll vilken skola man går på. Man kan vara kompisar ändå. C umgås just nu med kompisar från fem olika skolor. Ingen av dem går på Cs ”hemmasittarskola” men ett par av dem går i den klass det var tänkt att C skulle återkomma till. Nu blir det inte så. C har missat två läsår och det går inte att ta igen på den högstadieskola C tillhör för de har inga resurser.

Den nya skolan har ASD-elever med kompetent personal. Det är totalt ca 30 elever på skolan. Maken och jag har varit där och träffat rektorn. Det kändes jättebra!

Jag har börjat känna mig försiktigt optimistisk men jag vet att det snabbt kan vända. Jag har en enorm oro i kroppen. Vi hoppades otroligt mycket på ”hemmasittarskolan” förra hösten men den insatsen räckte inte. Det märks tydligt att de inte har rätt kompetens om autism där. C får inte information i förväg om t ex utflykter osv.

Nu har vi bokat en dag framöver då C ska följa med och titta på nya skolan och träffa en lärare. Just nu är C med på idén men jag vet att det kan vända i sista sekunden och bli en låsning. Jag hatar verkligen att jag aldrig kan räkna med att det kommer att fungera när det verkar så lovande. Jag måste alltid vara beredd på ett bakslag. Det tar på krafterna.

Vi har inte så lång tid på oss att tacka ja eller nej till platsen. Det är kö till skolan.

Måtte detta bli en vändpunkt för C och oss. Jag hoppas så mycket att hjärtat nästan spricker. Och jag är så rädd. Rädd för att även detta kommer att bli en återvändsgränd, rädd för att hoppas för mycket, rädd för att vi fortfarande inte har kommit åt roten till Cs svårigheter…

Men jag måste ha hopp! Jag måste tillåta mig själv att vara försiktigt optimistisk.

20160510_160838.jpg

11 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Skola