Etikettarkiv: NPF

december 22, 2018 · 12:36

Bästa julklappen!

Vi har redan fått den bästa julklappen! E som var hemma i fyra veckor tog sig iväg till skolan torsdag och fredag förra veckan med hjälp av en kompis. Den här veckan tog sig E iväg med hjälp av mig måndag-onsdag och till torsdagens avslutning tog sig E iväg själv. Helt otroligt!

Jag vet inte varför det plötsligt vände men jag är så lycklig över att det gjorde det och att E fick avsluta terminen med flaggan i topp. Från noll betyg i åk 6 till sex betyg nu i åk 7. E, som har höga krav på sig själv, är inte nöjd men jag och maken är så stolta över E. Helt ärligt känner jag nästan skitsamma om det blir betyg eller inte bara E mår bra i skolan och vill vara där. Kunskap och betyg är viktigt men inte på bekostnad av måendet.

C har träffat gymnasiets syokonsulent två gånger hemma hos oss. De har motiverande samtal och försöker komma fram till vad C skulle vilja göra. Syon är en varm och trevlig person som C tycker om. Jag hoppas att samtalen leder vidare till något. Syon hade frågat C vad hen vill göra, praktik eller studier. Då svarade C ”Helst vill jag gå till skolan.” Ett normalbegåvat barn som själv vill gå till skolan men ändå inte har några avgångsbetyg från årskurs 9 och inte har haft en fungerande skolgång på fyra år. Helt galet är det.

L har haft en bra termin. Hen trivs bra i skolan och har fina pedagoger omkring sig. Intuniv verkar hjälpa L orka med sina dagar lite bättre.

Snart är det julafton och jag är ledig i två välbehövliga veckor. Julen ska vi fira hemma hos oss med makens sida av släkten. Vi blir inte så många. Det är skönt att vara hemma eftersom våra barn ibland kan ha svårt att ta sig hemifrån.

Julbordet kommer vara traditionellt med tillägg av grönsaker och dipp, chicken nuggets och mozzarella med balsamico. Kanske något mer som vi inte kommit på än att någon behöver. Vi hoppas att alla blir nöjda!
Mitt tips till er! Gör det som passar just er i jul. Julen ska vara fridfull och det blir den inte om man tvingas till saker man inte mäktar med.

Jag vill också påminna mig själv, och alla er som känner att ni behöver en påminnelse, om att stanna upp ibland och se alla våra mirakel. För de finns där!

Jag vill önska er alla en riktigt god jul och gott nytt år!

Varma julkramar från mig ❤

6 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare

Taggat som , , , , , , , , , , ,

december 13, 2018 · 09:47

Vikten av vänskap

Jag är så oerhört tacksam över att mina två hemmasittare har vänner. Jag vet att många barn som är hemma har det tufft med vänner. Vissa är t ex hemma pga. mobbning. Andra har svårt med det sociala osv. Både C och E är sociala. Främst C. E orkar inte lika mycket. Det märks dock att socialt umgänge tar mycket energi från båda. Just nu går det lite bättre med vänner även för L. Hen hamnar inte i  konflikter och verkar lite gladare. Kanhända att det är ADHD-medicinen som gör skillnaden.

Under sina hemmaperioder har både C och E spelat mycket. Vi har genom åren fått kritik för det, främst av barnens skolor. Jag har sagt det förr – spelandet har räddat mina barn. Vid datorn har de känt sig ”normala”, till och med ”duktiga” i spelet och som en i gänget. Tack vare datorn har de upprätthållit kontakter med vänner och i deras piggare perioder har de umgåtts med dessa vänner IRL (In Real Life). En psykolog har sagt till oss att det har varit bra för dem att spela. Vi har satt upp vissa ramar för spelandet. De får t ex inte spela före lunch och E måste sluta spela kl. 21.

E har till och med fått en ny vän tack vare dataspelandet. En nätkompis som bor på annan ort. De har pratat och spelat på eftermiddagarna. Den vännen vet ingenting om Es skolfrånvaro vilket har lett till att det har känts väldigt skönt för E att prata och spela med den vännen. I somras kom vännen på besök och bodde hos oss en helg.

C brukar träffa kompisar ett par gånger i veckan i sina lite piggare perioder. Tyvärr har C ingen bra kompis som kan dra/locka hen till gymnasiet.

E är inne på sin femte hemmavecka. Förra veckan gjorde vi ett försök med att en klasskompis skulle komma och hjälpa E iväg på morgonen. Men E ångrade sig och vi fick avboka. Vi har pratat mycket med E om att hen måste ta sig över obehaget. Inte vänta och låta det växa. I tisdags frågade jag E:
”När tror du att du är redo att ta dig över obehaget?”
”På torsdag! Men jag behöver hjälp!”
”Okej, hur menar du?”
”Jag vill att du ber min kompis komma på morgonen.”

Jag messade kompisens mamma. Kompisen är verkligen jättefin och vill gärna komma och hjälpa trots att det blir en omväg till skolan. Mamman berättade att hon och kompisen hade tittat på Kalla Faktas program om hemmasittare för att kompisen skulle få en större förståelse.

I morse kom kompisen kl. 8. De skulle ge sig av mot skolan kl. 8:30. Kompisen sa ”Idag fixar vi det!” Och det gjorde dom! E är i skolan!

Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet över att mina barn har vänner. ❤ Att ha vänner är inget man ska ta för givet.

5 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Hemmasittare

Taggat som , , , , , ,

december 9, 2018 · 15:52

Om att aldrig få vara ensam hemma

Jag är en social person. Jag tycker om att umgås med människor. Att vara i sociala sammanhang ger mig energi. Men att aldrig få vara ensam hemma börjar ta på krafterna. I vårt hus är alltid någon hemma, även på dagtid. C är alltid hemma och oftast även E igen. Vår larmoperatör har till och med ringt och frågat oss om det är något fel på larmet på huset eftersom vi aldrig larmar.

Att vara hemma sjuk blir för mig ingen vila. Istället måste jag se till att C och E får i sig mat. Om jag eller maken inte är hemma så äter de ingenting förrän vi kommer hem vid 16:30-tiden. Om jag är hemma känner jag att jag måste fixa mat åt dem även om jag är sjuk.

Jag är för sällskapssjuk (och lite för harig) för att åka själv till landet en helg. Så länge vill jag inte vara ensam. Men att vara ensam någon dag här och var vore riktigt skönt. Jag kan faktiskt inte minnas när jag var helt ensam i huset sist. Det känns som det måste vara för flera år sedan.

Jag går ut på promenader när jag vill vara ensam. Det blir ungefär en timmes promenad. Det är skönt och avkopplande. Men det vore också skönt att vara hemma själv och bara vara. Slappa framför TV:n utan att någon ropar ”Mamma! Jag är hungrig!”.

De flesta andra, tror jag, har stunder då de är ensamma hemma. Åtminstone om de är hemma sjuka en veckodag.

En liten petitess att vara missnöjd med. Jag vet det. Men ibland känns det bara som att jag kvävs av allt. Jag behöver utrymme och luft!

19 kommentarer

Under förälder, Hemmasittare

Taggat som , , , , , , , , ,

december 4, 2018 · 08:01

Skolfrånvaro

Jag såg ”Kalla fakta” om de osynliga barnen igår. 5500 elever är hemmasittare enligt programmet. Det är garanterat långt många fler än så. Själv har jag två.

Detta är ett samhällsproblem och det MÅSTE sättas in förebyggande arbete och resurser.

Lämna en kommentar

Under Diagnos, Egna illustrationer, Hemmasittare

Taggat som , , , , , , , , , ,

november 30, 2018 · 19:26

Ständiga försök att hitta nya möjliga vägar

Jag är inte den som ger upp. Jag ger aldrig upp. Om något inte fungerar så försöker jag hitta ett sätt att lösa det.

Ibland är det svårt att få L att göra vissa saker som hen inte vill. Det kan vara att duscha t ex. Trots att vi har veckoplanering med bestämda duschadagar och sätter timetimern innan duschdags så kan det ändå bli motstånd från L ibland. L lägger ner oerhört mycket mer energi på att tjafsa om duschandet än på själva duschandet.

Jag har gjort en energitermometer till L. Med den försöker jag visa L att hen gör av med alldeles för mycket energi på att tjafsa. Några gånger har jag lyckats korta ner motståndssituationer med hjälp av den. Jag hoppas att det blir bättre och bättre.

C sa till mig att den ser ut som en snopp. 😂 Det hade inte jag tänkt på. Och L har inte sagt något. Än 😉

E har ett bakslag gällande skolan nu. Det är många jobbiga tankar som stör: ”Det går inte”, ”Jag kan inte” osv. En vän har ett barn som har det tufft. Hennes barn har fått en liten soptunna att lägga ner sina jobbiga tankar i. Jag blev inspirerad och gjorde en bild med en soptunna till E. Tanken är sen att hen ska skriva ner sina jobbiga tankar på lappar och sen sätta dem på tunnan.

Jag var lite orolig för att E skulle rata idén och säga att det var töntigt, men E tog emot den. Om det hjälper återstår att se.

Det gäller att hela tiden tänka nytt och testa olika saker. Det finns möjliga vägar och passager. Det gäller bara att hitta dem och att ibland även hitta rätt nyckel.

10 kommentarer

Under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, Diagnos, Kommunikation, Pedagogiska tips!

Taggat som , , , , , ,

november 25, 2018 · 22:03

Affektsmitta

Jag vet att jag vinner på att vara lågaffektiv men ibland går det inte alls. Jag bara tappar allt.

Idag vid nattningen kunde inte L sluta prata om ett finger hen har ont i. Det gör ont på sidan av fingret vid nagelkanten. Ls prat/tjat kröp innanför skinnet på mig.

”Mamma, jag kan inte sova! Det gör jätteont i fingret!”

10 sekunder senare.

”Mamma, det gör verkligen ont!”

”Jag förstår att det gör ont men försök sova nu.”

”Mamma, är det farligt?”

”Nej! Det är inte farligt!”

”Hur vet du det?”

”Jag vet det!”

30 sekunder senare.

”Mamma, jag kan verkligen inte sova. Det gör ont hela tiden.”

”Ska jag hämta bedövningssalva och plåster?”

”Jaaa!”

Jag satte på salva och plåster.

”Så nu blir det bättre snart!”

En minut senare.

”Mamma, det gör fortfarande ont. Det bultar.”

”Det blir bättre snart. Slappna av nu och lyssna på sovmusiken.”

”Jag kan inte slappna av. Det gör ont. Fingret säger dunk dunk dunk…”

”Va tyst nu! Fingret blir inte bättre för att du tjatar om det!”

Tyst i någon minut.

”Men mamma… Fingret känns hela tiden. Jag kan inte tänka på något annat!”

”TYST! SOV NU!!!” sa jag med arg och bestämd röst.

L började gråta, skrek och puttade bort mig. Sparkade i sängen.

”Du är dum!!!”

Jag fick lägga ner en bra stund på att lugna ner hen. Maken fick till och med komma en stund och lugna ner. Nattningen, som brukar ta ca 30 min med melatonin, tog en timme.

Jag vet ju om att L reagerar på arga röster och att det triggar L. Jag tjänar både tid och kraft för oss båda genom att behålla lugnet. Att vara lågaffektiv är en genväg. Att inte vara det är en senväg.

10 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Låg-affektivt bemötande

Taggat som , , , ,

november 23, 2018 · 20:38

Lösenordsskyddad: Jag borde inte ha tittat in

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att visa det, ange lösenordet nedan.

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under förälder, Hemmasittare, Vardag

Taggat som , , , , , , , , ,

november 20, 2018 · 22:34

Det förödande höstlovet

Nu bygger E en mur igen.

E klarade det förödande höstlovet. Trodde vi. Men så var det tydligen inte. Hen kom iväg tre dagar veckan efter höstlovet (måndag, tisdag och fredag) men har sedan dess varit hemma. E är helt slut. Jag känner en enorm frustration och uppgivenhet. Varför hände detta i år igen? Det är tredje året det blir så för E. Årkurs 5 och 6 och nu även i årskurs 7. Jag vet inte hur vi ska komma ur detta igen. E säger varje kväll att hen ska gå dagen efter men sen på morgonen så går det bara inte.

Jag följer bloggen Prestationsprinsen och idag kom detta inlägg upp i mitt flöde https://prestationsprinsen.wordpress.com/2018/11/15/tva-manader-racker-egna-viljan-sen-ar-det-november-da-ar-ocksa-orken-slut-och-hemmasittandet-ett-faktum-3/

Innehållet i inlägget från Prestationsprinsen stämmer nästan på pricken på min E. Jag vet dock att hen tycker om alla lärare och trivs i sin klass. Jag delade Prestationsprinsens inlägg på min Facebooksida och fick så många kommentarer av föräldrar som känner igen sig. Deras barn har också kraschat. Det är så sorgligt att det är så många barn som inte orkar med skolan.

Hur kommer det sig att så många barn kraschar?

När det gäller E så beror det till viss del på att hen inte ville ha de anpassningar skolan erbjöd i början av terminen. Hen blev erbjuden ett schema med lite kortare dagar men vägrade gå andra tider än klassen. E vill göra som alla andra trots att vi tjatade om att det var smartare att ha en mer hållbar och långsiktig plan.

E har relativt lätt för sig i skolan. Jag tänker att de som har lätt för sig, men bristande ork, kanske inte måste göra t ex alla uppgifter inom ett område i matteboken eller läsa och analysera alla kapitel i en bok i svenska. Så fort eleven har visat sina kunskaper borde eleven få vila alternativt få andra uppgifter om eleven själv orkar och vill det.

Jag vet faktiskt inte hur man ska komma åt detta ”orka-fram-till-höstlovet-problem”.
Jag har dock några förslag på vad skolan kan göra:

  • Ha tydliga mål och förväntanskrav på eleven. Gärna i form av en checklista eller en måltrappa så man kan se framsteg.
  • Ha rimliga krav så eleven alltid har möjlighet att lyckas.
  • Kolla av energiåtgång och stressorer ungefär en gång/månad (eller kanske oftare) för att se hur läget är.
  • Vid frånvaro ska mentorn ringa hem och prata med eleven varje dag för att hålla kontakten och visa på att eleven är saknad och inte bortglömd.
  • Om eleven har ork nog kan skolan erbjuda eleven möjlighet att arbeta hemma och göra t ex veckomål för att inte halka efter alltför mycket.
  • Försöka hjälpa eleven att upprätthålla kontakten med kompisar.

Jag är lite tagen på sängen av att E kraschade nu. Vi såg inga direkta signaler. Hen har fungerat så bra hittills. Jag känner mig dum som missade att se att det var på gång. Jag känner mig misslyckad som inte kunde hejda förloppet i år heller. Nu oroar jag mig inte bara för att E missar kunskaper, utan för att hen ska få rollen som ”hemmasittare” även på den här skolan. E har ju inte haft den rollen på högstadiet. Jag är rädd för att E återigen kommer att oroa sig över vad kompisarna ska säga så att hen stannar hemma bara på grund av det.

Jag vill inte gå igenom samma sak som förra året en gång till. Det är så tärande. Klumpen i magen bara växer. Stressnivån skjuter i höjden. Helvetesjävlaskit!

3 kommentarer

Under ADD, Hemmasittare, Skola, Stress

Taggat som , , , , , ,

november 8, 2018 · 22:38

Att bryta mönster

Jag var så orolig över hur det skulle gå för E efter höstlovet. Lättnaden när E tog sig till skolan i måndags var enorm. E bröt sitt mönster. Hen kom även iväg till skolan i tisdags. Men både igår och idag har E varit hemma. Igår för att hen kände sig trött och jag tänkte att en vilodag efter två långa skoldagar kan ju vara okej efter en veckas sjukfrånvaro och en vecka höstlov. Men hemma idag med? E sa att hen mådde illa. Jag vet inte… Jag får bara panik när hen är hemma mer än en dag i sträck.

Nu är jag orolig för imorgon. E säger att hen ska gå. Hoppas det!

Jag fasar för att E ska fastna i inaktivitet igen. Det blir lätt en vana att vara hemma och det är svårt att komma igång igen.

Vi har haft stöd från kommunens ”hemmasittarteam” för E och oss föräldrar i ungefär ett år nu. Teamet säger att de vill knyta ihop säcken och avsluta med oss nu. Jag vågar inte avsluta. Jag vågar inte tro att E inte är en hemmasittare längre. Men jag vill verkligen tro det.

Förra läsåret hade E kanske 5% närvaro i skolan. Hittills denna termin har E drygt 80% närvaro (i frånvaron ingår 4 utspridda vilodagar och 5 sjukdagar i rad). Jag hoppas att E fortsätter orka med skolan så pass bra som hen hittills har gjort detta läsår.


C har 100% frånvaro igen. Hen har inte satt foten på gymnasiet sedan de två introduktionsveckorna i augusti då hen hade 100% närvaro.  Det är helt sjukt men jag börjar verkligen bli van vid att C är hemma. Fyra år hemma. Vilken uppförsbacke hen har nu. Jag har fortfarande ingen aning om hur C ska komma ur detta. Jag kan inte se någon ljusning. Hens mönster är så djupt rotat. Uppgivenheten är så stor. Hur tar man igen 4 år missad skola? Kan man göra det? C säger att det känns som det är så mycket att jobba ikapp att det inte är någon idé att ens försöka. Jag kan förstå känslan. Ändå måste vi försöka motivera och peppa C. Hur blir det annars för C i framtiden?

C har inte fått hjälp från hemmasittarteamet. I åk 8 och 9 gick hen på resursskola utanför kommunen och de hjälper tyvärr bara elever som går i skolan i kommunen. Nu kan C inte heller få hjälp av dem eftersom de endast hjälper elever upp till årskurs 9.  

Jag minns inte hur det var att nästan dagligen ha tre av tre barn i skolan (L i förskolan på den tiden).
Jag minns inte hur det var innan vi fick börja leva med den här dagliga psykiska pressen.
Jag minns inte hur det var att inte vara orolig för morgondagen.
Jag minns verkligen inte det.

Och jag önskar så att jag hade uppskattat den känslan mer då.
För den måste ha varit helt underbar!

9 kommentarer

Under ADD, ADHD, autism, Hemmasittare, Skola

Taggat som , , , , , , , , ,

oktober 21, 2018 · 21:48

Det är jobbigt att tänka för mycket

Vissa dagar har jag grubbeldagar. Jag försöker låta bli att ha dessa dagar för de för inget gott med sig. De tar bara energi och gör mig låg.

Trots mina ansträngningar att putta bort dessa dagar är det som att de då och då ändå måste komma. Grubbel grubbel… Meningslöst grubbel…

Jag kan t ex börja fundera över hur mitt liv såg ut när jag var 16 år jämfört med Cs liv nu som 16-åring.

Jag hade en fungerande skolgång och fullständiga, till och med ganska bra, avgångsbetyg från årskurs 9. Jag gick på samhällsvetenskaplig linje och läste både franska och spanska. C har inga avgångsbetyg från årskurs 9 och har inte en fungerande skolgång nu på gymnasiet.

När jag var 16 år gick jag på en bollsport och hade träningar två gånger i veckan och match nästan varje helg. C har ingen fritidsaktivitet. Förr gick C på fotboll men slutade när skolan inte fungerade längre.

Jag träffade kompisar på fritiden. Både klasskompisar och kompisar i mitt lag. C träffar sällan sina vänner.

När jag gick i årskurs 7, som E gör nu, hade jag också min bollsport på fritiden. Jag umgicks mycket med mina vänner. E orkar inte så mycket på fritiden och har ingen fritidsaktivitet. Dock fungerar skolan helt okej just nu. Jag vågar nästan inte skriva/säga det för då går väl allt åt pipsvängen igen.

Mitt grubbel handlar också om att E två höstar på raken, årkurs 5 och 6, kraschade ungefär vid höstlovet. Den mörka och kalla tiden kommer nu. Det är inte Es bästa tid. Jag hoppas att E tar sig igenom den med en fungerande skolgång detta läsår. Jag vet att det inte hjälper att fundera kring detta. Det som händer det händer… Men det är jättejobbigt med oron för vad som eventuellt kan komma…

När det gäller L så är jag mest lite ledsen över att hen inte har så många kompisar och inte så ofta blir bjuden på kalas. Sen känns det ledsamt att L behöver medicin för att orka med skolan. 

Ibland är det svårt att se andras barn cykla till sina träningar, handla kalaspresenter… Det kan kännas tungt att höra hur bra det går för andras barn i skolan. Även om jag självklart är glad för deras skull så gör det ont att det inte går så bra för mina barn. Det kan även vara jobbigt att höra om allt som andra familjer verkar hitta på tillsammans. Vi gör inte så mycket.

Jag grubblar en hel del på hur mina barns framtid ska bli. Framförallt oroar jag mig för C som har varit hemmasittare i fyra år och det finns ingen ljusning i sikte. Hur ska det gå för C?

Mina barns liv blev inte som jag hade hoppats. Det är en sorg. Vissa dagar känns det riktigt tungt.
Andra dagar försöker jag tänka positivt och se alla våra mirakel.

 

9 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare

Taggat som , , , , , , , , , , ,