Etikettarkiv: NPF
Lösenordsskyddad: Man kan lära gamla hundar sitta!
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under Anpassningar, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande, Pedagogiska tips!, Rutiner
En krokig väg leder också till målet
Ibland känns det som att vår väg är lite väl krokig. Veckan i stugan kom av sig lite efter att C bröt handleden. På det stora hela har det ändå gått bra. Jag har inte så höga krav nuförtiden. 😉
C har haft det lite jobbigt med gipset. Hen tycker att det sitter dåligt och håller på och skruvar och drar i det. Vi ska på återkontroll nu i veckan. Jag hoppas att det läker som det ska!
Vid ett tillfälle när vi alla var på stranden, och C valde att stanna kvar i stugan, så fick jag ett sms där C skrev att hen fick panik av gipset och att hen hade bitit och rivit sönder sin favorittröja på grund av det. Nu var C ledsen och ångerfull över att tröjan var förstörd. Jag messade tillbaka till C att jag förstod att hen tyckte det var jobbigt med gipset. På vägen tillbaka till stugan köpte vi en ny liknande tröja till C. Hen blev glad och lättad. Det kan inte vara lätt för C att hantera alla känslor. På ett ovant ställe dessutom.
7-åringen är otroligt intensiv och är den som har krävt mest av oss. När hen vill något, t ex bada eller ta en skogspromenad och vi inte vill eller kan just då, så får hen ett utbrott. Så blev det när vi skulle packa alla saker innan vi skulle åka hemåt. Det skreks och gormades. 7-åringen for runt som en galning i stugan. Mitt gamla sätt hade varit att skrika tillbaka på 7-åringen och sen skicka in hen på rummet. Jag var nära att fall in i mitt gamla beteende men istället försökte jag behålla lugnet:
”Jag märker att du blev besviken nu för du ville verkligen bada eller ta en skogspromenad. Vad jobbigt för dig att det inte passar oss just nu!” Jag lyfte upp hen i mitt knä.
”Ja….” snyftade 7-åringen.
”Ska jag sätta på en film åt dig så du har något att göra nu när pappa och jag packar?”
”Ja! Ronja Rövardotter!”
Jag satte på filmen och 7-åringen blev nöjd och lugn. Jag kan lova att jag hade förlängt utbrottet rejält om jag hade tvingat in hen på rummet och inte bekräftat hens känsla. Jag börjar lära mig 😉
11-åringen har varit lite upp och ner i humöret (det är vi väl alla i familjen mer eller mindre). Hen har haft det jobbigt med maten som vanligt. Inte lätt att hitta något som passar. Det måste vara perfekt kryddat, perfekt konsistens och rätt dag för att det ska fungera. C har inga problem alls med maten (bortsett från frukost). Varför kan inte något bara fungera utan strul? Vi har varit hos en dietist med 11-åringen och ska nu föra matdagbok.
På vägen hem från stugan övernattade vi på ett charmigt Bed & Breakfast. Vi hade bestämt att vi skulle gå på O´Learys och äta middag. Det finns dock ett problem. 11-åringen tycker att deras ketchup smakar konstigt. Vi fick leta upp en mataffär och smuggla med oss en liten vanlig ketchup. Alla blev mätta och nöjda. Efter det hade vi filmmys på vårt Bed & Breakfast. Riktigt lyckat faktiskt!
Smuggelketchup i handväskan 🙂
Vi kom hem i söndags. Borta bra men hemma bäst!
C och 11-åringen gick direkt till sina datorer. C har ju inte kunnat spela i stugan på grund av dålig uppkoppling.
7-åringen satte sig framför TV:n med sina ritgrejer. Efter ett tag kom C och sa att två kompisar var på väg hit till oss för att kolla film. Helt otroligt! Vi hade varit hemma i knappt två timmar och C skulle träffa kompisar! De stannade till ca. kl. 22. 🙂
Igår laddade vi ner ”Pokémon GO”. Jag har läst väldigt mycket om det på sistone så vi blev nyfikna. 7-åringen, 11-åringen och jag var på två promenader och letade Pokémon igår.
C träffade en kompis igår efm och de hade också vandrat runt och letat Pokémon.
Idag var maken, 7-åringen och jag iväg och badade på efm. När vi kom hem var jag och 7-åringen ute en timme och letade Pokémon.
Efter middagen sa jag till C och 11-åringen att de fick gå ut en stund. De hade varit inne hela dagen. Jag föreslog att de kunde leta Pokémon i 30 minuter. De var ute en timme och var så glada och nöjda när de kom hem!
Pokémon Go är toppen!
Jag förstår inte varför detta spel har fått så mycket kritik. Det är ju fantastiskt! Tråkiga promenader får ett syfte och barn som har svårt att ta sig hemifrån kommer utanför dörren. Det är dessutom socialt om man går i grupp. Man måste inte stirra ner i mobilen hela tiden för den vibrerar när en Pokémon är i närheten. Superbra ju!
Nu ska vi vara hemma och landa i nästan två veckor innan vi åker till landet. Vi har inga direkta planer. Vi får se vad vi hittar på…
Jag vet att vi inte får en lugn harmonisk semester. Det har vi aldrig haft (sedan vi fick barn). Jag vet också att om jag försöker behålla lugnet och se saker ur barnens perspektiv så har vi åtminstone en lite större chans att få en lite trevligare semester. Lätt är det inte…
Oron för hösten gnager lite hela tiden. Jag försöker allt vad jag kan att slå bort den.
En krokig väg leder också mot målet. Så det så!
Dela detta:
Hänt i veckan
C har haft en hemmavecka. Hen verkar inte ha någon motivation alls till att ta sig till hemmasittarskolan nu. Jag kan förstå det. Hemmasittarläraren, som har gjort en orosanmälan till Socialtjänsten baserad på Cs frånvaro tillsammans med rektorn, har nu gjort en vändning och har sagt ”Detta är ju det bästa tänkbara scenariot. Att C ser framåt nu. Det är ju jättebra! Tänk om C istället hade sagt att hen vägrar ny skola! Pressa inte C att komma till oss nu. Vi får se hur det blir dom sista veckorna!”.
NU fattar läraren! Efter snart 8 månader med C som sin elev. Vi har haft ett första möte med Socialtjänsten, och eftersom vi blev anmälda innan jul också utan att det blev en utredning, så vill de göra en utredning nu. Jag hoppas att denna utredning kommer att ge C något bra stöd. Men om de tvivlar på min och makens föräldraförmåga – då jävlar! Hoppas vi kan göra denna utredning nu innan sommaren så vi slipper ha även den pressen på oss. Det räcker med oron för om C kommer att ta sig till nya skolan efter sommaren eller inte.
I veckan har C tagit blodprov också. Vi har haft en remiss liggande på lab sedan i september för att kolla Cs järnvärden (som har varit för låga). Vi har inte lyckats få med oss C dit. En gång kom vi så långt som till parkeringen vid ett läkarbesök. Sen hoppade C ur bilen och sprang hem (ca. 15 min promenad).
Jag ringde vårdcentralen i förrgår för att kolla att remissen fortfarande låg kvar. Det gjorde den. Jag beskrev Cs oro för sköterskan och frågade hur man kan göra. Det brukar vara mycket kö till provtagningen på förmiddagarna och järnvärdet måste tas före kl. 10. Hon sa att hon skulle se till att vi fick hämta en röd akutlapp till C så vi skulle få gå före kön.
Igår fick jag med mig C till skolgården för att lämna syskonen på morgonen. C gör stora framsteg gällande låsningen mot den skolan nu. 🙂 Sen åkte vi till Vårdcentralen och tog den röda lappen. Efter typ en minut blev det Cs tur. Hen slapp sitta och oroa sig och vänta. Vi gick före ca. 10 personer som vi annars hade behövt vänta på. Så skönt! C fixade blodprovet utan problem. Tänk vad förståelse och hjälpsamhet kan göra skillnad!
Igår hade C bestämt med en kompis att kompisen skulle komma hit och så skulle de hyra film tillsammans. C gav sig iväg för att träffa kompisen. Efter ett tag kom C hit med fyra kompisar. De busade och hoppade studsmatta. Jag har sagt till C att hens kompisar alltid är välkomna hit. Jag kände en bubblande glädje i hela kroppen när jag såg C busa och skratta i solen.
Sen efter ett par timmar (vid 19-tiden) ville kompisarna dra iväg och hitta på något. Även kompisen som C skulle titta på film med hade ångrat sig och ville hänga med de andra. De ville att C också skulle följa med. Men det gick inte. Hade de bestämt film så skulle det vara film! C tackade nej till att följa med kompisarna och kom in i huset och sa att ”Man måste ju göra som man har bestämt. Nu stack ju hen med dom andra!”
Jag försökte förklara för C att barn ofta är impulsiva och ombytliga. Att man måste tänka på att det alltid finns en risk att en plan ändras. Jag sa också till C att det kommer att bli lättare som vuxen för vuxna brukar oftast hålla den plan som de har med någon.
Det tog ett tag för C att ställa om sig. Det märktes att hen var ledsen och besviken på kompisen.
C har otroliga styrkor och resurser i sin sociala förmåga. Hen höll nästan inte på att få en diagnos på grund av den sociala förmågan!
Cs funktionsvariation blir så tydlig i vissa sammanhang. Det är svårt med krav, hen är oflexibel, har svårt för övergångar (byten mellan aktiviteter) och saker tar mycket energi från C. C har svårt för att ta andras perspektiv och se sin del i saker och hen tar saker vissa saker väldigt bokstavligt. Och om någon har sagt en sak så är det gjutet i sten.
Nu är det helg och tydligen ska det bli sämre väder. Typiskt!
Ikväll ska vi i alla fall heja på Sverige och Frans!
Det händer en del på en vecka 🙂
Ha en fortsatt skön helg!
Dela detta:
Under Diagnos, Hemmasittare, Kommunikation, Skola, Vardag
Om mig
Jag är en medelålders (tydligen, när hände det???) gift trebarnsmamma som bor i ett 60-talshus med potential i en förort. Mina busungar är 13 (C), 10 (E) och 6 år (L).
Den här bloggen är mest tänkt som min terapi. Jag behöver skriva av mig! Men om någon annan hittar hit och tycker det jag skriver är intressant så är ni varmt välkomna! Jag undanber dock negativa kommentarer. Jag vet att det finns andra människor som har det tusen gånger värre (och bättre!) än jag. Jag lever mitt liv och kan bara förhålla mig till det.
Jag kommer att skriva mycket om hur det är att vara mamma till mina tre fantastiska barn. Och om hur det ibland inte riktigt blir som man har tänkt sig. Mitt äldsta barn, C, fick nyligen en diagnos, högfungerande autism (asperger).
Jag kommer att skriva en hel del om de utmaningar vi möter med hen varje dag och hur det påverkar vår familj. Vi kämpar och sliter och jag upplever att vissa andra familjer verkar leva ett ”räkmackeliv”. Visst, vi kan ha ”räkmackedagar” – men många räkor ramlar av på vägen!
Jag kommer att gå tillbaka i mitt liv som mamma, börja från början. Ut med alla ord och alla tankar. Det blir en beskrivning av vägen för min busloppa som blev en hemmasittare med autism.
Jag kommer även skriva av mig om andra saker som jag grubblar på och som händer i mitt liv.
Jag kämpar på! Vi ses!
supermamsen 