Kategoriarkiv: Förståelse

Autism är ju inte en sjukdom som man plötsligt kan få. Det är medfött. Eftersom C föddes med autism men har varit väldigt högfungerande VÄLDIGT LÄNGE så har vi ställt ”normala” krav på hen. Vi har bett hen hjälpa till hemma, göra läxorna, gå till skolan (som tydligen inte alls har varit anpassad efter Cs behov)…

Skolan hade inte alls märkt att C mådde dåligt i skolan när vi sa till dem att vi skulle göra en utredning. De blev förvånade! Däremot hade vi märkt många saker hemma men ändå inte riktigt förstått. Det har alltid varit mycket motstånd och stora konflikter. Men C har utåt sett fungerat och vi har tänkt att vi har ett tryggt starkt barn som vågar trotsa oss.

Nu med vår nya kunskap (C fick sin AS-diagnos i somras) har vi insett att vi har ställt överkrav på C hela livet. Vilken press det måste ha varit! C måste ha kämpat otroligt mycket genom åren. Jag kan nästan tycka att det är synd (på ett sätt) att C har varit så högfungerande i skolan. Hen bet ihop istället för att be om hjälp. Sen när C började visa motstånd till skolan tänkte först både vi och skolan att hen var lat och trotsig. Vi föräldrar förstod ändå ganska snabbt att det låg mer bakom. Men inte skolan!

Förr gick C till skolan varje dag (nästan).
C gick upp och klädde på sig.
C hjälpte till hemma ibland (dock aldrig speciellt mycket och inte helt utan motstånd).
C gick på fotboll och var ute och lekte.
C kunde följa med på utflykter med familjen på helgerna.

Nu är det nästan omöjligt att få C att gå till skolan.
Vissa morgnar får jag hjälpa C klä på sig fast hen är 13 år.
Jag måste hjälpa C med hygienen, komma ihåg att duscha, byta till rena kläder osv.
C hjälper aldrig till hemma (hen går möjligtvis ut med soporna ibland)
C har svårt att ta sig hemifrån, även till självvalda aktiviteter.

Det är så svårt att inse att det som fungerade för C förr inte fungerar längre. Istället för att ”gå framåt” går hen ”bakåt”. Det som vi trodde skulle växa bort med åldern har blivit större problem och svårigheter. Med åldern kommer ökade krav, både kunskapsmässigt och socialt, så det är ju egentligen inte så konstigt att C inte orkar hålla ihop längre.

Nu vet vi mer. Vi jobbar hela tiden med att tänka om och försöka förstå. Jag känner att jag ältar detta fram och tillbaka, hit och dit… Varför kunde vi inte se detta och hjälpa C tidigare? Jag är glad att hen inte har hunnit bli vuxen och har behövt leva med dessa överkrav ännu längre. Men 13 år av överkrav är länge det med… Inte konstigt att C blev utmattad.

Idag fick hemmasittarläraren komma hem till oss eftersom C återigen vägrade följa med. C sa att om hen slipper träffa hemmasittarläraren kommer hen att gå till skolan varje dag hela dagarna från och med imorgon. Jag försökte förklara för C att det är just det vi INTE vill. Vi vill att C ska komma tillbaka i lugn takt så att hen inte kraschar igen.

Det blev ett bra möte idag och nu ska vi göra ett nytt försök på torsdag och se om C kan följa med till deras lokaler. C tyckte om läraren sa hen. Jag tror att läraren kunde förklara planen för C på ett bra sätt. Vi får se…

Jag tycker faktiskt att det är överkrav på mig också. Jag ska hålla mig lugn och låg-affektiv när det bubblar av känslor i hela mig. Tyvärr blir det så att om jag behåller lugnet med C så brister det ibland med syskonen eller maken istället… Hur mycket ska jag orka? Möten hit och dit, oro, stress, press, ovisshet, frustration, otillräcklighet, trötthet, hjälplöshet…

MEN det är värt mödan. Bara vi ”får till det” snart och C slutar vägra ta emot hjälp!