Då jag läser många artiklar om barn som kraschar på grund av bristande anpassningar i skolmiljön vill jag återigen dela detta inlägg som jag skrev i höstas. Det är SÅ viktigt!
Postat med WordPress för Android
Etikettarkiv: skola
Vi har inte råd att göra fel!
STOPP!!!
(bilden är från Messenger)
Om vi föräldrar inte börjar ta barnens signaler på allvar så kommer de att falla!
Om skolan inte lyssnar på föräldrar som signaler att barnen inte vill/klarar av att vara i skolan så kommer barnen att sluta gå till skolan. Det hände oss och det händer tyvärr många!
Föräldrar som säger till skolan att barnet inte klarar av att vara i skolan blir bemötta med misstro istället för förståelse. De blir ifrågasatta med kommentarer som ”Det är din uppgift att se till att ditt barn är i skolan! Det kan väl inte vara så svårt?”, ”Du måste vara hårdare mot ditt barn! Markera!”, ”Felet måste ligga i hemmet!”…
Detta leder till att föräldrar, av rädsla för att bli anmälda till Socialtjänsten, pressar och stressar sina barn över deras förmåga. Trots att de vet vad just deras barn egentligen behöver – vila! Och en anpassad skolmiljö!
Felet ligger inte hemma! Det ligger i en dåligt anpassad skolmiljö. Det finns ingen förståelse i samhället för att barn kan behöva vila. Men det är klart att de kan behöva vila! De befinner sig i ett stort sammanhang med många människor, aktiviteter, övergångar och intryck hela dagen. Efter det förväntas de även ofta jobba hemma med läxor.
Sen när hemmasittandet är ett faktum får vi föräldrar stånga oss blodiga för att få hjälp och för att förklara och försvara oss. Vi blir bollade hit och dit i jakten på hjälp och ingen vill riktigt ta ansvar för att skolmiljön och alla krav har bränt ut våra barn.
Ett hemmasittande barn har svårt att lämna hemmet. Därför blir förslag som undervisning på biblioteket, möten hos psykologen osv. oöverstigliga krav. Dessa barn behöver mötas i hemmet.
Denna kamp gör att vi föräldrar kraschar. Vi orkar inte. Vi jobbar med anpassningar i hemmet, försöker hinna med syskonen, söker information och hjälp ÖVERALLT. Går på otaliga möten. Ringer vi till LSS säger de att skoltid är skolans ansvar. Pratar vi med skolan säger de att det inte finns tillräckligt med resurser och pengar.
Tänk om man gjorde rätt från början? Tänk om skolan hade lyssnat på oss och anpassat (trots att vårt barn ännu inte hade en diagnos på pappret men nu har fått det). Tänk om vi direkt hade fått det stöd vi behöver.
Då hade risken för hemmasittande varit mindre och vi föräldrar hade inte kraschat. I en familj där en negativ spiral sätter igång är det lätt att flera i familjen börjar må dåligt. Både jag och maken är sjukskrivna för utmattning. Jag heltidssjukskriven och maken deltidssjukskriven. Detta hade inte behövt hända.
Nu befinner vi oss i en situation då vår hemmasittare sakta börjar komma tillbaka till skolan efter ett år hemma men ett av våra andra barn börjar må dåligt och visar stressymptom. Vi känner oss återigen pressade av samhället och känner att vi måste tvinga vårt barn till skolan. Annars är vi ju dåliga föräldrar och kan bli anmälda till Socialtjänsten igen.
Men STOPP! NEJ!
Den här gången ska jag våga säga ifrån. Jag ska lägga ansvaret på skolan. Jag ska vara tydlig med att jag vet vad mitt barn behöver!
Vi har inte råd att göra fel!
Dela detta:
Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress
Ångestkarusell
All denna yttre press är tung att bära!
Vissa dagar är det svårt att se ljusglimtarna fast jag verkligen försöker.
Jag ringde till vårdcentralen igår på dagen för att boka tid till min 10-åring som har varit hemma från skolan med magont hela förra veckan och igår och fick tid först den 2 mars. Tydligen ska akuttider bokas antingen online eller så ska man ringa på morgonen.
Jag ringde närakuten igår också men eftersom min 10-åring äter och dricker lite så är det tydligen inte akut… De sa att det är hårt tryck och ingen idé att åka in.
I natt satt jag uppe till midnatt för att onlineboka tid på vårdcentralen. Tiderna släpps vid midnatt och går åt direkt. Jag var redo och inloggad. Klickade i en tid. Yes! Då hängde sig datorjäveln (ursäkta) och jag fick inte någon tid. Och sen blev det tekniskt fel på sidan.
I morse tittade jag först online kl. 6:20. Inga tider kvar. Sen blev det full rulle med barnen så jag hann inte ringa prick kl. 8 när telefontiden börjar. Jag ringde till vårdcentralen först kl. 9 och kom till en telefonsvarare som sa ”Valet boka läkare är inte tillgängligt. Kön är fylld för dagen. Vänligen återkom nästkommande vardag.” Detta är ju HELT sjukt!
10-åringen är mer eller mindre tvingad till skolan idag. Hen kan ju inte vara hemma en månad med diffust magont. Nytt försök att boka tid i natt. Suck…
Jag oroar mig otroligt mycket för min 10-åring. Hen är så labil. Jag är så rädd för att låta hen vara hemma. Rädd för en ny orosanmälan till socialtjänsten. Rädd för en till hemmasittare. Jag orkar inte…
När jag väckte C i morse kändes det lovande. Hen klädde på sig själv. Det händer inte ofta. Jag fixade Cs favoritfrukost och allt kändes bra. Vi skulle promenera tillsammans med hunden till skolan hade vi bestämt. Maken var tvungen att ta bilen för 10-åringens skull. Jag kände att idag kanske jag kan få vila lite om alla tre barnen är i skolan. Jag är ju själv sjukskriven för utmattning men tid för återhämtning finns knappt.
När vi hade ätit klart gick jag för att borsta tänderna. När jag kom tillbaka låg C i en hög på golvet och sa att hen mådde illa och att hen inte kunde gå idag. Dessa bakslag. Jag kommer nog aldrig riktigt att vänja mig. Jag försökte peppa C lite men det gick inte så hen fick vara hemma.
Mötet igår kändes så bra och vi pratade om framstegen. Kan vi inte få ha lite flyt nu? En paus i kämpandet. Några luftbubblor i gelén.
Jag känner mig så kluven. Vi gjorde ju misstaget att inte lita på C. Detta (bland annat) ledde till att hen blev en hemmasittare.
Nu börjar vår 10-åring (utan NPF-diagnos) visa samma beteenden. Kanhända att hen är sjuk… Men jag vet inte hur jag ska förhålla mig. Idag sa 10-åringen att det kändes konstigt att gå till skolan efter 6 skoldagar hemma. Så var det för C. Antalet frånvarodagar ökade och tillslut blev det svårt att få dit C.
Jag vet inte hur jag ska hejda detta… Det känns som det finns starka krafter runtomkring som jag inte kan styra. Ska vi låta 10-åringen vara hemma? Eller är det bättre om hen går till skolan så hen inte också fastnar hemma? Så svårt!
Ibland vill jag bara ta min fina familj och hoppa av ångestkarusellen. Åka någonstans utan stress och press där vi kan få älska varandra i fred!
Dela detta:
Det går framåt! Om jag tänker efter kan jag se det!
Det går framåt!
(bilden är från Messenger)
Ibland känns det som att vi bara står och stampar. Som att det inte händer någonting alls. Som att vi fortfarande simmar i tjock gelé eller försöker springa i gyttja. Jag måste bli bättre på att se framstegen som C gör.
För några år sedan fick en kollega i 60-årsåldern en hjärnblödning. Hon har alltid varit en pigg och pratglad kvinna i farten. Hjärnblödningen höll på att kosta henne livet. Men hon kämpade på och klarade sig. Hon har gjort fantastiska framsteg. Dock blir hon nog aldrig riktigt som hon var förr.
För ett tag sedan pratade jag med hennes man. Han sa ”Jag jämför bara med när min fru var som sämst och ser alla hennes framsteg sedan dess. Då blir jag glad. Om jag jämför med hur hon var förr. Då går jag under!”
Det är ju så jag måste tänka!
När C mådde som sämst låg hen ihopkurad i fosterställning och grät när vi ville försöka få hen att gå till skolan. Nu brukar det bli verbala protester i form av ”Jag orkar inte gå idag! Idag kan jag bara inte gå!”. Detta är framsteg för nu orkar C säga vad hen känner. Hen kan säga det med ORD. Hen ligger inte bara ihoprullad som en boll längre, i alla fall inte varje gång.
Förr kom inte C iväg till skolan alls. Nu är hen där MINST två dagar i veckan. Detta är stora framsteg. I början av denna termin var C i skolan en timme/dag. Nu är vi uppe i tre timmar/dag. Det går framåt!
När vi skulle åka till landet i höstas klarade C inte av att följa med utan fick sova hos en kompis. När vi skulle till landet förra påsken fick vi tömma bilen och stanna hemma för att C fick en ångestattack och en låsning. Nu i jul var vi på landet i fyra dagar och det gick bra. Vi hade anpassat och tog med oss en bärbar dator som ”reservutgång” för C.
Förr hade vi enorma konflikter med C när det var duschdagar och dags att stänga av datorn, gå och lägga sig osv. Det har vi fortfarande ibland. Men inte lika ofta! Vi har satt upp tydliga regler och rutiner som underlättar lite i alla fall. Så det går faktiskt också framåt!
Förr hade vi väldigt mycket konflikter mellan C och 10-åringen. Just nu gör vi allt för att de inte ska träffas. I princip är det faktiskt så. Det är klart att de träffas en stund ibland, men på det stora hela ses de väldigt lite. Detta beror på att vi väcker C först efter att syskonen har gått hemifrån. Sen äter C nästan alltid middag på sitt rum. 10-åringen har dessutom fått en nyckel till sin dörr så hen kan låsa in sig i sitt rum ibland och få en paus. Alla dessa anpassningar leder till färre konflikter vilket leder till att C slipper känna sig misslyckad och då mår hen bättre. Så det går också framåt!
Sen är det klart att min dröm är att vi ska kunna och äta en trevlig middag tillsammans hela familjen. Att vi någon gång kan spela ett spel tillsammans eller göra en utflykt på helgen hela familjen. Det kanske kommer framöver! Min 10-åring är inte i balans just nu så där måste vi lägga fokus.
För ett år sedan hade C inget driv i sig. Hen slutade på fotbollen för hur ska man förklara för kompisar att man är hemma från skolan men går på träningen? Nu går C på en ny aktivitet. Det är inte en lagaktivitet så det passar bra. Hen går inte alltid dit, men ibland. Innan jul promenerade hen dit själv i regnet i 20 minuter. DET hade inte hänt för ett år sedan!
Ibland kan C ha energi och tar sig till simhallen med kompisar. C kan cykla och köpa lördagsgodis vissa lördagar.
Det går sakta. Ibland blir det bakslag.
Men på det stora hela så går det FRAMÅT!
Vi rullar på! 🙂
(bilden är från Messenger)
Dela detta:
Kalla mig inte en jobbig förälder! Kalla mig engagerad!
Kalla mig engagerad!
(bilden är från Messenger)
I Lärarnas Riksförbunds tidning ”Skolvärlden” publicerades igår den 27 januari en artikel med rubriken ”Jobbiga föräldrar” – ett nytt riskområde”. Sofia Stridsman har skrivit artikeln och den kan du läsa här.
Jag blev väldigt upprörd när jag läste rubriken. Artikeln belyser lärarnas allt större arbetsbörda och att föräldrar som hör av sig för mycket och förväntar sig snabb respons från skolan har en stor del i det. Från artikeln: ”Enligt Adam Jansson, arbetsmiljöinspektör och projektledare på Arbetsmiljöverket, har mängden e-post, sms och telefonsamtal från föräldrar till rektorer och lärare ökat de senaste åren. Det rör sig ofta om negativa synpunkter som vårdnadshavarna vill ha omedelbar återkoppling på.”
Jag kan förstå att lärarnas arbetsbörda är stor. Jag tycker inte heller att lärarna ska bli kontaktade på sin fritid. Jag tycker också att vi måste respektera och lita på lärarnas kompetens. Jag kan hålla med om att vissa föräldrar kanske mailar om ”onödiga” saker som man kanske kan ta när man lämnar eller hämtar sitt barn.
MEN om jag märker att mina barn inte mår bra, om jag märker att skolan saknar kunskap och inte möter mina barn på rätt sätt, om jag känner att skolan måste informeras om mitt barns dagsform. Då kommer jag att göra det. FÖR MINA BARNS SKULL!
Kalla mig inte jobbig förälder! Kalla mig engagerad!
Dela detta:
Under Diagnos, förälder, Kommunikation, Skola
Ett dygn i mitt liv
Klockan ringer kl. 6:20. Jag vaknar med en oro i kroppen. En gnagande tärande känsla. Hur ska denna dag bli? Jag drar mig till ca. kl. 6:30 sen väcker jag 6-åringen som sover med mig och maken just nu. Jag gosar med hen, pratar lugnt…
Sen går jag eller maken in till 10-åringen och väcker hen ca. kl. 6:45. Vi klappar hen och säger att det är dags att börja vakna. Hen drar täcket över huvudet och muttrar… Oron börjar gnaga mer. Blir det en sån morgon…? 😦
Jag och maken går till varsin toalett och gör oss i ordning. Ca. kl 7 går vi in till varsitt syskon igen. 6-åringen brukar vi kunna lirka upp. Skoja lite, kittla lite. 6-åringen är den som är lättast att få upp ur sängen.
I morse sa dock 6-åringen att hen kände sig sjuk. Vi blev genast skeptiska. Hen kan väl inte vara sjuk. Direkt känner vi panik! Vad är det med våra barn? Vill inte 6-åringen heller gå till skolan nu?
6-åringen fick sin 5-årsspruta häromdagen. Vaccinet har varit slut ett tag i landet, där av först nu. Vi gav i alla fall med oss och lät hen vara hemma. Efter en stund kräktes hen. Stackars liten! Vi är så ”förstörda” av allting kring C så vi vågar inte låta våra barn vara hemma fast de mår dåligt. Detta är helt sjukt! Skolsyster sa att man kan få en reaktion på sprutan så det är troligen därför hen är hängig.
Med tanke på att vi har fått två orosanmälningar på oss till Socialtjänsten baserade på frånvaro (en för C och en för 10-åringen som var hemma nästan två veckor före höstlovet pga magont) så är det inte helt lätt att bara låta barnen vara hemma utan att VERKLIGEN analysera och ifrågasätta. Jag känner mig som världens sämsta mamma i dessa lägen!
Jag skrev ett inlägg i oktober som heter ”Vi måste lita på våra barn!”. Jag känner att vi måste lita på barnen men jag har svårt att slappna av i detta. Framförallt när det känns som ”att stanna hemma” är ett beteende som sprider sig bland våra barn. Hur ska jag hejda detta?
Vad ska jag göra för att hjälpa mina barn? (bilden är från Messenger)
10-åringen är väldigt svår att få upp ur sängen. Hen har alltid varit morgontrött men nu är det värre än någonsin. Hen ligger kvar. Säger att hen inte orkar gå upp. Inte orkar gå till skolan. När hen säger så knyter det sig i min mage. Jag orkar inte med en hemmasittare till! 10-åringen har ingen diagnos (det tror jag absolut inte!) men hen har en reaktion på det som C och vår familj har gått igenom. Hen är trött och låg. Jag kan förstå det. Men jag är LIVRÄDD för att låta hen vara hemma. Det var så det började med C. Hen var hemma en dag då och då på grund av trötthet. Sen blev det mer och mer och tillslut helt hemma.
Vi brukar försöka prata med 10-åringen. Peppa lite. Ibland blir vi arga och då blir det ännu värre. Det slutar ofta med att hen kommer upp ur sängen ca. kl. 7:15 och sen blir det väldigt stressigt.
Den lilla har C i sitt rum. Där ställer vi in datatid osv. Den stora har vi på matbordet.
6-åringen brukar äta lite frukost. 10-åringen har svårt att få i sig något. Just nu har 10-åringen svårt med maten överhuvudtaget. Hen äter väldigt lite och gillar bara ett fåtal rätter. Detta är säkert också ett tecken på att vår fina 10-åring inte är i balans just nu. Skolmaten går i princip inte alls. Vi brukar försöka få i 10-åringen lite frukost i alla fall och skickar med frukt/grönsak. Ibland vägrar hen ta med sig det. Det är en kamp i varje moment. Ingenting flyter bara på. Vissa dagar skickar jag med 10-åringen en matlåda. Personalen har lovat att hjälpa hen värma maten och sitta med hen i klassrummet så hen kan äta. Vad gör man inte…
Efter frukost är det tandborstning och sen till hallen (kritiska zonen) för påklädning. 6-åringen brukar vara klar snabbt. 10-åringen är långsam och sur. Suckar och gnäller… Ingenting är bra. Till slut kommer de oftast iväg något sena. Jag känner mig inte säker på att de kommer att ta sig iväg förrän maken och syskonen har kommit utanför huset och jag har låst dörren. EN del av min morgon avklarad!
Vi har lagt upp en rutin så att C och syskonen aldrig hinner träffas på morgonen. Då har vi bättre förutsättningar för en, i alla fall lite, bättre start på dagen.
I detta läge är jag helt slut. Jag har själv oftast inte hunnit äta frukost. Nu är klockan ca. 7:35 och jag ska väcka C. Det momentet är alltid jobbigt för jag vet aldrig hur det kommer att gå. Jag tassar in och sätter mig på sängkanten. Klappar hen på ryggen och säger att det är dags att gå upp. Frågar vad hen vill ha till frukost. Säger att hen kan ligga och dra sig lite så går jag och förbereder frukost.
Efter ett tag går jag tillbaka till C.
”Jag är trött!” mumlar C.
”Jag vet att du är trött!” säger jag och börjar klä på C. Detta kan ju kännas fånigt och konstigt eftersom C är 13 år. Men om jag inte gör detta blir klivet ur sängen övermäktigt för C och det blir garanterat en hemmadag. Jag brukar prata om Cs intresse, spelandet, för att distrahera och inte låta C hinna tänka på annat.
Efter påklädning lotsar jag C till toaletten och går till köket och fixar klart frukosten. Jag börjar känna lite hopp. Det kanske flyter på idag…
Om jag har tur kommer C sen till matbordet och sätter sig och äter. Om jag har otur går C tillbaka till sängen eller slänger sig på mage i soffan. Om C väljer soffan eller sängen så är det i princip kört med skolan den dagen. Det vet jag. Jag brukar ändå försöka peppa lite. Tyvärr tar C ofta det som press. Svår balans.
Om C väljer matbordet och börjar äta och tar sin medicin så är det lite mer lovande. Men det är fortfarande osäkert in i det sista. När C äter brukar jag också försöka hinna äta lite. Ca. kl. 8:10 ger jag C ett tuggummi. Hen mår illa av tandborstning på morgonen. Sen lotsar jag C till den kritiska zonen samtidigt som jag ställer frågor om hens spel. Jag brukar vara snabb med att låsa dörren när vi har kommit ut ur huset.
På höst/vår brukar C cykla till skolan men nu blir det bil eller promenad. När vi närmar oss skolan brukar C börja försöka förhandla (det kan hen börja med redan hemma ibland). Hen brukar säga:
”Jag orkar bara en timme idag! Inte tre timmar!”
”Du får prata med lärarna om det!” Det är skönt att jag slipper den förhandlingen i alla fall.
När C väl har gått till skolan är kl. ca. 8:30 och jag kan pusta ut lite. Ta en kopp kaffe. Skriva lite i bloggen. Försöka göra någon nytta hemma. Jag är glad att jag är sjukskriven. Det hade aldrig fungerat annars. Jag hade inte fungerat.
Ge mig tålamod!
Just nu ska C vara i hemmasittarskolan kl. 8:30-11:30 och därefter följa med till matsalen. Det kan hända att C stannar hela sin tid men ofta får jag ett sms från hen att hen inte orkar eller från lärarna som säger att de har skickat hem C för att C inte orkar jobba. Detta gör att jag känner mig orolig hela förmiddagen och undrar hur det kommer att gå.
När C kommer hem fixar jag lunch till oss. Hen äter inte i matsalen utan följer bara med dit. Därefter brukar C sätta sig vid datorn. Jag brukar försöka hinna ta en timmes promenad själv varje dag med bra musik i lurarna. Det är min tid.
Ibland har vi möten inbokade på BUP, Socialtjänsten eller skolan. Vissa dagar har jag samtal att ringa eller mail att skriva som rör barnen på något sätt. Jag har också anmält mig till en del kurser på Aspergercenter. 10-åringen går just nu en syskonkurs.
Sen hämtar antingen maken eller jag syskonen ca. kl. 15. 10-åringen vill hem tidigt. Hen orkar inte vara på fritids.
I fredags morse var 10-åringen trött och ville inte gå till skolan. Men vi fick dit hen efter många om och men. Sen kl. 12 tittade jag ut genom fönstret. Där stod min 10-åring blek och kall. Hen hade gått hem från skolan. Mitt hjärta sprängdes kändes det som. Jag trodde först att jag skulle svimma. Mitt älskade barn. Vad är det som händer?
Jag hade fått ett sms från personalen att hen inte hade kommit till matsalen. Jag messade tillbaka att hen hade kommit hem. Sen gosade jag med min fina 10-åring och fixade pannkakor.
Med andra ord kan jag numera känna oro även för om min 10-åring kommer att fixa hela sin skoldag.
C och 10-åringen brukar sitta vid sina datorer efter skolan. 6-åringen ritar mycket, leker och tittar en del på TV.
Middagarna har vi styrt upp så att C kommer och hämtar mat och tar den till sitt rum. Sen äter vi andra. På detta sätt slipper C och 10-åringen träffas. Det känns trist att göra så men det är nödvändigt.
När barnen råkar hamna i soffan samtidigt slutar det alltid med bråk. De kastar kuddar på varandra, sparkas, retas… Det är en stor soffa men det hjälper inte. Därför försöker vi undvika att barnen är i soffan samtidigt.
Vi får ingen hjälp alls av barnen med hemmet. De dukar undan sina tallrikar efter maten men mer än så är det inte.
Om det är en duschadag kan det bli jobbigt. Det är svårt att få in C i duschen.
Vi har satt upp regler kring datatid och sovtid. Trots detta brukar det många gånger bli tjafs och C försöker förhandla (även 10-åringen ibland). Men det går lite bättre nu.
Nattningen är en låååååång process. 6-åringen lägger vi ca. kl. 20 i vår säng och sjunger för hen. 10-åringen lägger sig kl. 20:30. 10-åringen brukar ha svårt att somna och ropar på oss flera gånger varje kväll. Hen brukar vilja gosprata länge. Ofta får jag ligga kvar i 10-åringens säng tills hen har somnat. Ibland till kl. 23. Hen brukar säga att hen hatar skolan. Det är så jobbigt att höra ett till barn säga så!
C brukar ligga med mobilen till kl. 21:30 och därefter lyssna på talbok. Ibland har C svårt att somna men nu när hen har både Melatonin och tyngdtäcke går det bättre.
Om C på något sätt mellanlandar i soffan efter datatid och dusch brukar det bli väldigt svårt att få hen därifrån. Hen låser sig och fastnar där. Detta är jättejobbigt och kan leda till stor och lång konflikt om inte jag och maken behåller lugnet. Och det är SÅ svårt att behålla lugnet! C kan sitta och stirra på oss.
Vi säger ”Gå och lägg dig nu!”
”Det tänker jag inte! Jag är inte trött!”
”Men du vet vad som gäller. Du ska lägga dig nu.”
Vi börjar bli irriterade eftersom vi kanske har en plan på att ta en kaffe och titta på någon serie tillsammans. Vi längtar efter dagens första gemensamma stund.
”Men jag tänker inte lägga mig!” Så här kan C hålla på i en timme. Utan problem. Det har hänt att maken och jag har gått och lagt oss i ren protest och C sitter kvar. Ibland erbjuder jag C lite massage. Det tar en stund och det blir för sent för både kaffe och TV-program. Maken och jag hinner sällan få tid tillsammans på kvällen. Eller någonsin för den delen.
Ca. kl. 21:30 kanske barnen ligger i sina sängar. Om vi har tur.
Då är maken och jag helt slut. Vi brukar lägga oss ca. kl. 23. Men vi har oftast svårt att somna. Sen ligger jag och grubblar och oroar mig för hur morgondagen kommer att bli. Om jag vaknar mitt i natten har jag svårt att somna om. Jag brukar sova ca. 6 timmar/natt, men inte i sträck. Och sällan djupsömn.
Jag har stunder då jag kan njuta och vara glad. Vi har roligt. Det är inte bara jobbigt i mitt liv. Men min tillvaro består av mycket oro som ligger där och molar. Trots att jag ler och skrattar så finns den där. Det är mycket fixande och anpassande. Mycket möten. Mycket press utifrån angående skolplikten, orosanmälningar… Folk som tycker att vi borde ha bättre pli på våra barn. Folk som tycker att det är väl ”bara att se till att barnen går till skolan. Punkt slut!”.
Jag har en konstant klump i magen. Kan aldrig vila i att något är bra. Jag önskar så att vår tillvaro kunde lätta lite.
Dela detta:
Under Anpassningar, Ångest, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Rutiner, Stress, Syskon, Vardag
Hokus pokus eller sammanträffanden?
Det går framåt nu! Jag har ingen aning om VAD det beror på! (bilden är från Messenger)
Jag är en person som vill ha bevis för sakers existens. Alltså har jag ingen Gudstro men jag vill tro på något och kan ibland ”be” till något men jag vet inte vad. Jag tror inte på andar och jag tror inte på att personer kan vara synska osv. Jag hoppas på ett liv efter döden men jag kan inte säga att jag tror på det. Men jag kan inte heller säga att jag absolut inte tror på det. Jag behöver som sagt bevis för att tro.
I höstas var vi på en Halloween-fest. C följde inte med. På festen var det en kvinna som jag brukar träffa då och då på fester. Vi har flera gemensamma vänner och är Facebook-kompisar. Vi känner inte varandra så väl egentligen. Hon vet i alla fall att vi har tre barn och frågade var C var. Hon är en sådan där person som tittar en i ögonen, lägger handen på ens axel och plötsligt har man tömt ut alla sina bekymmer utan att blinka. Med andra ord berättade jag om Cs diagnos och hemmasittarproblematiken. Hon fick tårar i ögonen och såg så otroligt medlidande ut. Hon sa att hon håller på med healing och att vi kan säga till henne om vi vill att hon ska skicka energi till C. Jag måste ha sett skeptisk ut för hon sa ”Jag ser att du inte tror på sådant men hör av dig om du ångrar dig!”
Någon vecka gick och C hade det kämpigt. Kvinnan hörde av sig via Messenger och undrade om hon kunde få tillstånd av mig att hjälpa C. Hon behövde någon att jobba med i sin healingutbildning (visste inte att det fanns!). Jag kände att det kan ju inte skada så jag tackade ja. Hon undrade när C somnar på kvällarna och sa att hon ska göra healing när C sover 15 minuter i veckan. Jag såg framför mig hur hon skulle komma till oss en gång i veckan och lägga händerna på C när hen sov. Började nästan skratta för mig själv. Det kändes så absurt!
Jag frågade ”Hur ska detta gå till? Jag förstår inte!”
Hon svarade ”Jag skickar energi hemifrån mig till C. Jag behöver bara lite bakgrundsinformation om C och så vill jag veta vad energin ska lägga fokus på?”
Jag berättade mer om diagnosen och om Cs låsningar gällande skolan. Jag sa också att energin främst skulle riktas mot låsningarna. Jag skickade med ett foto på C.
Jag kände mig fortfarande väldigt skeptisk men varför inte..? Men nu skulle alltså en kvinna sitta i sitt hus ca 5 km från vårt hus och skicka energi som skulle:
1. Hitta till C (HUR ÄR DET MÖJLIGT???)
2. Hjälpa C med låsningarna…
Helt galet ju!!!
Någon vecka gick och C började ta sig till skolan. December var helt otrolig med stora framsteg.
C hade ett bakslag i december ett par dagar. När det hände fick jag ett meddelande från kvinnan där hon bad om ursäkt för att hon inte hade hunnit skicka någon energi för hon hade det själv så stressigt inför julen. Men hon hoppades att C orkade ändå. Hon visste inte att C var hemma! Vilket man skulle kunna tro…
Jag stötte ihop med kvinnan på jullovet och berättade om Cs framsteg och att jag kanske inte var lika skeptisk längre. Då sa hon att hon förstod att det har gått bra för C för hon har känt att energin har nått fram. HUR ÄR DET MÖJLIGT? HUR KAN HON KÄNNA DET?
Nu kan det vara sammanträffaden. Som alltid. C har börjat med sin medicin igen efter att ha provat utan, C har gått en kurs på hemmasittarskolan för att lära sig hantera sin oro… Men ändå… Jag vet inte…
Igår hände något otroligt. C orkade inte gå till skolan. Hen började försöka förhandla med mig om antalet skoltimmar (som vanligt). Jag sa att den diskussionen får hen ta med lärarna. Det slutade med att C stannade hemma. Jag lät bara C vara. Tjatade ingenting (låg-affektivt). Sen kl. 10:20 sa C plötsligt att hen tänkte gå i alla fall. Hen klädde på sig och gick ca 20 minuter enkel väg i -12 grader. C hade jobbat lite och följt med till matsalen.
Detta hade inte varit möjligt för ett par veckor sedan.
I morse när vi skulle gå hemifrån märkte C att hens telefon var oladdad. Jag var beredd på en negativ reaktion för C brukar använda den i skolan och lyssna på talbok. Istället sa C lugnt ”Jaha! Då lämnar jag telefonen hemma och LÄSER bok istället!”.
Är det hokus pokus eller sammaträffanden… Jag har ingen aning! Men jag är glad! 🙂
Dela detta:
Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Vardag
Stort i min värld – självklart i andras
Vårt familjeliv är annorlunda!
Jag inser mer och mer att mitt familjeliv inte går att jämföra med andras.
I måndags var C i skolan sina tre timmar och åt dessutom lunch i skolan. C har inte ätit lunch i skolan sedan… Ja jag minns faktiskt inte… Någon gång vid ett skolförsök i mars tror jag. Detta är stort! Ett viktigt steg framåt i vår värld.
Efter skolan ville C klippa sig. Hen har behövt det länge men inte lyckats ta sig iväg. I måndags gick det. Hen blev jättefin! Detta är också stort och inget vi kan ta för givet att det fungerar. Hen har viljan men inte alltid förmågan. Jag kan tänka mig att det kan vara svårt att förstå hur det kan vara svårt att få ett barn att göra något som den faktiskt VILL göra. Men det är samma sak med andra saker som t ex träffa kompisar och gå till simhallen. C vill men har inte alltid orken eller förmågan just när det är dags.
C har den här veckan varit i skolan tre dagar på raken. Idag blev det tyvärr bakslag. Men ändå! Tre dagar på en vecka och kanske skola imorgon. Det är ju enormt bra i vår värld!
En annan sak är duschningen. C ska duscha tre gånger i veckan. Om C gör detta utan motstånd är det stort. Det händer dock sällan. När C väl står i duschen blir det en rejäl långdusch. För C älskar egentligen att duscha.
Om C går upp ur sängen självmant och gör frukost är det ett mirakel. Det har bara hänt en gång det senaste året.
Om alla våra tre barn kan vara tillsammans en stund utan att det slutar med bråk är det fantastiskt.
Om vår familj kan äta en måltid tillsammans och ha bra stämning är det otroligt…
Om C följer något vi har bestämt utan att försöka förhandla och ändra på det som är bestämt så måste jag nästan köpa en Trisslott 😉
Jag får vara glad när det fungerar. Det är stort…
Dela detta:
Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Vardag
Skolstart efter långledigt
Ingen lunch idag. Vi hoppas på imorgon!
(bilden är från Messenger)
Vi visste att det skulle bli en seg morgon. Det har varit slaskigt, blött och grått idag. Mitt uppdrag var att lämna 6-åringen och vara med 10-åringen i skolan. Maken skulle se till att C kom iväg.
Det gick bra att komma iväg med syskonen. 10-åringen tyckte om att jag var med i skolan.
Jag fick ett meddelande från maken om att C hade försökt förhandla om tiden på hemmasittarskolan med maken. Att C bara ville vara där en timme idag. Maken hade sagt att den diskussionen fick C ta med lärarna. Skönt att slippa förhandla.
C fick skjuts idag av maken och hade börjat förhandla med läraren om hur länge hen skulle vara där. C ska från och med idag vara där tre timmar/dag samt efter det äta lunch på skolan.
Läraren och C hade pratat lite och läraren tyckte att C borde acceptera den tid som är bestämd och inte lägga en massa energi på att förhandla. Men C hade bestämt sig och gick hem efter två timmar.
Jag är så stolt över C! Helt otroligt att hen kom iväg efter ett långt lov. Idag har det varit en bra grå och slaskig dag! 🙂
Imorgon siktar vi på lunch i skolan också!
Dela detta:
Under Diagnos, Hemmasittare, Skola
Ställer vi för låga krav nu istället?
Hur ska vi veta vad som hjälper och vad som stjälper C?
(bilden är från Messenger)
C fick sin aspergerdiagnos i somras 13 år gammal. Vi har ställt överkrav på C i många år.
Nu när vi vet mer så har vi börjat anpassa och sänka kraven.
Jag börjar känna att vi av rädsla för att C ska falla kanske kräver för lite nu istället.
På sistone när familjen har varit bjudna till bekanta på middag så har C fått valet att stanna hemma. Vi har varit bjudna till vänner som inte har barn i Cs ålder.
Nu i veckan var vi bjudna på min systers födelsedagsfika. Utan att tänka mig för sa jag till C att hen fick välja om hen ville följa med eller inte. C valde att stanna hemma. Efteråt kände jag att i just det fallet kanske inte C borde ha haft ett val. C känner alla som skulle dit och det var bara ett par timmar. C har fixat sånt förr utan problem.
Jag vill att C ska spara energi och lägga sin energi på ”rätt” saker. Men jag kan inte låta bli att tänka att C kanske utnyttjar situationen ibland. Att C kanske kan spela lite på sin trötthet att inte orka vissa saker. C är ju en smart tonåring också som helst vill sitta vid datorn.
Vi kräver inte mycket av C. I princip kräver vi att datatider och mobiltider ska hållas, att C byter till rena underkläder varje dag, att C duschar tre dagar i veckan, att C dukar undan sin tallrik efter maten, att C lägger sin smutstvätt i tvättstugan (men det fungerar inget vidare), att C borstar tänderna varje kväll (morgonen fungerar inte), att C tar sin medicin och att C går och lägger sig den tid vi har bestämt.
Detta fungerar absolut inte smärtfritt. C har hela lovet försökt tjata sig till fler datatimmar. Utan framgång. Vi ville inte låta alla goda rutiner falla under lovet. Det är fortfarande svårt att få C att gå och lägga sig så det har vi jobbigt med nästan varje kväll.
Ett viktigt mål är att C ska ta sig till hemmasittarskolan varje dag. Det går lite upp och ner med den saken. Vissa dagar fungerar inte alls. I december gjorde C stora framsteg och var där 3 timmar/dag. Det är lite olika hur mycket C orkar jobba med skolarbete när hen är där. Nu på måndag är det meningen att C även ska äta lunch där.
Det gör mig tokig att jag inte vet vad som är rätt och fel. Vad är lagom? Vad är det som hjälper och vad är det som kanske stjälper C?
Vi hjälper C väldigt mycket. Vi fixar hens frukost nästan varje dag. Vi påminner om både underkläder, duschning och medicin. Vissa mornar, när det är mycket motstånd i C, klär jag till och med på C hens kläder för att hen ska lyckas ta sig till skolan.
Gör jag C en otjänst om jag ”curlar” för mycket? Kan inte C få möjlighet att växa och träna ansvar då? Om jag påminner om allt varje dag behöver ju C inte ens försöka komma ihåg.
Vi har skrivit tydliga inplastade listor med både morgon- och kvällsrutiner samt data- och telefonregler. Det är med både text och bild. Men C tittar inte på dem.
Min tanke är att vi sakta ska öka Cs ansvar. Att C framöver måste göra sin egen frukost någon dag i veckan och sen öka antalet dagar osv.
Ibland vet jag inte vad jag ska tro. Vi ställer kanske för låga krav nu… Hur ska jag veta…?
supermamsen 