Etikettarkiv: skola

april 2, 2016 · 16:56

Världsautismdagen

image

Idag, den 2 april, har FN bestämt att det är Världsautismdagen. Autism ska uppmärksammas och kunskap om autism ska spridas.

Mitt äldsta barn, C, fick diagnosen högfungerande autism (asperger, ASD) i somras 13 år gammal.

Innan C fick sin diagnos visste jag inte så jättemycket om autism. Framförallt visste jag inte att diagnosen är så bred. C föddes med autism (såklart! Det är INTE en sjukdom). Således har vi missat att C har autism i 13 år.  Vi har inte förstått varför C har ”kaosat”, trotsat, försökt förhandla, inte orkat… Nu vet vi att det handlar om att C har svårt för övergångar, C är kravkänslig och oflexibel.

Något jag framförallt har lärt mig är att C (och andra med autism) är ojämn. I skolan har C fungerat/hållit ihop men inte hemma. Detta ledde till att C kraschade för att vi inte förstod hur mycket C kämpade för att klara av skolan.

Om det är något budskap jag skulle vilja sprida denna dag så är det att lyssna mer på barnen och att skolan ska lyssna på föräldrarna som ser ett utmattat barn efter skolan. Skolan kan göra mycket och anpassa för att undvika en krasch.

Vi litade först inte på C när hen började visa en ovilja att gå till skolan. Vi kallade hen trotsig och lat. Och sen när vi föräldrar äntligen förstod att skolan var problemet så litade skolan inte på oss. Jag känner skuld över att vi missade Cs autism. Om vi hade förstått tidigare hade vi kanske inte haft ett barn med ångest och hemmasittarproblematik.

Jag läste någonstans häromdagen att det inte ska ställas lika många diagnoser framöver. Diagnosen är ju till för att öka förståelsen och stödet till personer som har ett annat sätt att fungera jämfört med de flesta andra människor. Jag tycker att det är viktigt att diagnos ställs om det leder till stöd och hjälp. Jag tror också att ju tidigare diagnosen ställs, desto bättre.

Det är en utmaning att vara mamma till C. Det krävs anpassningar, att tänka efter, förbereda, förhandla, ”curla” (om man väljer att kalla det så)… Det krävs otroligt mycket tålamod.  Det är väldigt jobbigt att se sitt barn må dåligt…

Jag har lärt mig mycket sedan C fick sin diagnos. Jag har gått på intressanta kurser och föreläsningar och läst många olika böcker och bloggar. Jag har lärt mig mycket om autism men också om mig själv på olika sätt.

Det är en daglig utmaning att vara förälder till C och att räcka till för syskonen och maken. Det är samtidigt väldigt givande fast jag blir vansinnig och sliter mitt hår ibland. Och helt ärligt så är det på ett sätt också en sorg. Mitt barn och min familj får kämpa mer än många andra. Det kan ibland kännas orättvist.

Jag hoppas att kunskap om autism sprids och även att fördomarna försvinner!

Postat med WordPress för Android

Lämna en kommentar

Under Ångest, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Syskon, Vardag

Taggat som , , , , , , ,

mars 22, 2016 · 15:04

Vilken bergodalbana livet är!

10-åringen och jag hade ett långt prat efter mötet med skolan förrförra veckan. Skolan gick ju med på läxfritt och att 10-åringen får komma senare eller gå tidigare vid behov. Jag vill att 10-åringen ska komma ur den onda cirkeln och in i den goda svängen.

ond cirkel jpeg

goda svängen jpeg

Jag visade mina bilder för 10-åringen och det kändes som att hen förstod. Efter mötet har det gått lite bättre att få iväg 10-åringen till skolan. Det känns som att hen är nöjd med att vi lyssnar och engagerar oss. Men det är fortfarande en balansgång varje morgon!

Vi hade ett möte på Socialtjänstens resursenhet förra veckan. Det var vårt tredje och sista så kallade fria samtal. Nu ska vi fundera på om det finns någon insats som vi vill söka. Vi funderar på familjebehandling. Kvinnan vi hade samtalen med tyckte att vi skulle kolla upp vad LSS har att erbjuda i första hand eftersom de är mer kunniga inom NPF. Vi funderar också på avlösare och/eller någon kontaktperson till C. C behöver ju hjälp med att ta sig hemifrån.

Något som kvinnan på Socialtjänsten också gjorde var att fråga ”Vad är det värsta som kan hända om ni helt lägger ner skolan för C ett tag och bara slutar tjata?”
Vi funderade. Vi är ju rädda för att hemmasittandet ska bli mer befäst igen efter att faktiskt ha varit bättre ett tag. Vi är rädda för att förlora platsen på hemmasittarskolan. Vi tycker att det är jobbigt om det blir en ny orosanmälan till Socialtjänsten baserad på att C inte uppfyller skolplikten.
Hon sa ”Men tjatet hjälper ju inte. C kommer ju inte iväg i alla fall! Ni skulle ju må så mycket bättre om ni tog bort den bördan från era axlar. Cs mående går före skolplikten!”.

Att höra dessa ord från en person som jobbar på Socialtjänsten kändes väldigt skönt. Hon frågade varför vi inte kunde få C sjukskriven ett tag. Jag sa att vi har försökt få C sjukskriven men att BUP sa att de inte sjukskriver barn. Däremot fick vi ett intyg där det står att stress och krav kan leda till försämrat mående för C så det är viktigt att vi går långsamt framåt med skolan. Det tyckte kvinnan var bra att vi har!

Så nu försöker vi lägga ner kraven igen (vi har gjort det förr…). C har inte varit i skolan sedan förra måndagen och det ser inte så lovande ut för resten av veckan heller…

Jag försöker påminna om bussen ibland och att C styr bussen (sina tankar).

bussen jpeg

Nu börjar i alla fall min 10-åring sakta komma på fötter. Peppar peppar… Och det är återigen mest C som orsakar min oro och mitt grubblande. Jag börjar bli lite härdad och van vid det nu. Hoppas bara att 10-åringen inte faller igen!

Snart har vi påsklov här och vi ska åka till fjällen. Det ska bli skönt! C brukar vara glad när hen åker skidor. Vi hyr alltid en extra stor stuga så att vi har två toaletter och barnen kan ha egna rum. Det kostar lite extra men är värt varje krona. Det är inte så kul att åka iväg och bråka en hel vecka.

Nu ska jag gå och gosa med min 6-åring som fick hög feber i natt. Hoppas det vänder innan fjällen och att vi andra klarar oss.

Livet är verkligen en bergodalbana! Det är bara att åka med! 😉

1 kommentar

Under Diagnos, Hemmasittare, Skola, Stress, Syskon, Vardag

Taggat som , , , , , , , , , ,

mars 18, 2016 · 17:40

Ojämn

C är ojämn!

C är ojämn!

Något som är svårt med C är att hen är så ”ojämn” i sina förmågor. Jag har förstått att det är vanligt att personer med diagnos inom autismspektrum är det.

Jag har förr i ett inlägg funderat på kravnivån vi kan ställa på C. Jag fick då som kommentar att man inte kan ställa för låga krav. Jag funderar fortfarande mycket kring detta. Jag vet nu att vi förr ställde alldeles för höga krav på C utan att vi visste om det.  Förr ställde vi överkrav!

C har dagar då hen har mycket energi och fixar det mesta. Sen kraschar C ett par dagar och fixar ingenting.

C bryter ihop om jag ber hen tömma diskmaskinen men kan sekunden efter cykla fram och tillbaka till affären för att köpa godis (10 minuter enkel väg). Hur ska jag då veta om C är lat eller om det beror på diagnosen? Att tömma diskmaskinen är ju inte så kul… Men godis är gott! Ibland kan jag tycka att det är lite selektiv energilöshet från Cs sida… Eller är det inte det? Jag vet inte… Jag läser en hel del bloggar skrivna av personer med autism. Dessa bloggar hjälper mig verkligen i mitt kämpande med att försöka hjälpa och förstå C. I dessa bloggar beskrivs också stor energiförbrukning på tillsynes enkla saker. Jag ska ju inte döma C. Hen vill om hen kan. Om förmågan finns då vill C. Sen är frågan om det tänket går att applicera på ”tömma diskmaskinen” eller andra liknande saker…

Något jag har märkt är att om viljan kommer inifrån så fungerar det. Om det är yttre krav som läggs på så fungerar det inte. Jag läste någonstans ”Så mycket som möjligt med lust – så lite som möjligt med tvång!” eller något liknande. Så är det. Om C har lusten så går det. Hur ska jag få C att känna lust till t ex skolan? Eller andra jobbiga ”måsten”?

Eftersom C är så ojämn är det väldigt svårt att anpassa kravnivån. Ena dagen fungerar tre timmar i skolan. Andra dagen kommer C knappt ur sängen. Jag försöker verkligen anpassa mig efter C och inte pressa för mycket. Men det är svårt eftersom jag märker att förmågan finns där ibland. Vissa dagar går det superbra om jag peppar det där lilla extra. C kommer iväg och är så nöjd efteråt. Andra dagar kan det vara tvärtom. Extrapeppet leder till tårar. Jag vet inte när det blir si eller när det blir så. En sak vet jag, och det är att om jag inte väcker C och hjälper hen genom hela morgonrutinen, så blir det garanterat ingen skola. C är inte alls självgående på morgonen. Jag vill så gärna att skolan ska fungera för C!

tankar 1 jpegSen är det det där med inställning och tankemönster också. C kan vissa dagar säga ”Imorgon ska jag gå till skolan!” och då kanske hen gör det dagen efter. Vissa gånger säger C ”Det kommer inte att funka imorgon!”. Då är det som att C har bestämt att det inte kommer att fungera. Sådant provocerar mig! C kan väl inte veta det dagen innan! Framförallt inte om C har haft fem hemmadagar. Då borde ju orken finnas. Eller…?

tankar 2 jpegMen sen har ju C låsningar också. Hur ska vi få bukt med dem? Jag märker att C lider. Häromdagen när jag väckte C sa hen ”Jag kan inte idag!”. Jag sa att hen i alla fall skulle komma och äta frukost.
Jag skulle köra 10-åringen till skolan för hen börjar senare en dag i veckan. När vi skulle åka ropade C plötsligt ”Vänta på mig! Jag åker med så kan du släppa mig vid skolan!”. C hade hittat förmågan/orken/lusten! Jag blev så himla glad!

Jag och 10-åringen gick ut för att köra ut bilen. Det brukar fungera bäst att vi utrymmer så att C får lugn och ro. Vi satt i bilen och väntade. Tiden gick. Efter ett tag kom C fram till fönstret och såg ledsen ut. Hen skakade på huvudet och gjorde tummen ner. Förmågan/orken/lusten hade försvunnit. Istället blev det en låsning. Jag gick nästan sönder när jag såg Cs min. Stackars liten!!! ❤ Jag önskar att jag bara kunde trolla allt bra.

C är som sagt högfungerande. Det är en konstig benämning kan man tycka. Med det menas att C i många avseenden är ”normal” eller som de flesta andra människor. C vet hur man ska göra för att passa in. C kan spela en roll. C är inte som många tänker sig en ”autist”. Men C är autist. Hens svårigheter finns där under ytan. Det verkar vara ett inre kaos i C vissa dagar. Jag vet inte hur jag ska hjälpa C med det. Jag hoppas att C snart kan och vill förlika sig med sin diagnos och kanske lära sig lite mer om den. C har fantastiska styrkor. C är målmedveten och driftig när hen vill något. C lär sig fort om hen är intresserad. C har bra minne…

Det är lite jobbigt att skolan oftast ser den högfungerande C. Det är mycket detta som gör att vi känner den där pressen. De har ingen aning om hur C mår inuti. Om C har haft en rekorddag, som de kallar det för om C har orkat jobba alla sina timmar, så blir de förvånade om C inte kommer dagen efter för de tycker att allt flöt på så bra. Så kan jag också känna ibland… Det känns som vi borde flyta på. Men så blir det inte…

Jag önskar att vi kunde hjälpa C använda sina styrkor och ta sig framåt. Jag vill så gärna hjälpa C lyckas.
Den här veckan har varit tuff. Nu får vi ladda lite i helgen och hoppas på att kommande vecka blir lite lättare!

Trevlig helg!
wpid-20151025_160038.jpg

14 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Taggat som , , , , , , , , ,

mars 14, 2016 · 11:50

Skuldträsket

Kära Skola,
Jag är så besviken på er för att ni inte lyssnade i 5:an när vi signalerade till er att C mådde dåligt och inte ville gå till skolan. Jag är så besviken på att ni inte lät C jobba i den lilla gruppen som hen ville och på att ni bara sa att allt var bra i skolan. Jag är så besviken på att ni tjatade om skolplikten och fick oss känna oss misstrodda och skuldbelagda. Ni sa till oss ”Ni bestämmer! Se till att C kommer hit! C manipulerar er! Ni får inte låta C bestämma!”.

C hade kanske fixat skolan om ni hade lyssnat. Om ni hade gjort de anpassningar vi bad om hade C kanske sluppit krascha. C hade ingen diagnos då. Hen fick det först efter den stora kraschen i 6:an. Men en elev ska inte behöva en diagnos för att få stöd. Ni gjorde fel.

Den här hade nog skolan missat helt!

Den här hade ni missat helt!

Hade ni gjort ert jobb hade C kanske orkat. Ni lyssnade inte på oss. Ni anklagade oss bara. Ni gjorde ingenting för att hjälpa C.

Ni säger att ni gjorde en hel del. Ni gjorde en del. Men hela tiden när det var för sent. När skadan redan var skedd. När C redan var utmattad. Först DÅ satte ni in åtgärder i skolan. Men då hade C redan slutat gå till skolan. Ni gjorde ingenting för att förebygga.

Detta är vår väg.

Detta är vår väg.

Vi och C kämpar varje dag för att C ska komma tillbaka. VARJE DAG!

Nu har vi även en utmattad 10-åring. Hen har nog ingen diagnos men är trött. Det är inte lätt att ha ett storasyskon som mår psykiskt dåligt, ett småsyskon som tar mycket plats och två utmattade föräldrar.

När vi hade ett möte med er nyligen angående 10-åringen försökte vi förklara att nu är det viktigt att vi lyssnar på 10-åringen i tid. Hen ska känna att vi litar på hen och att vi hjälper hen. Den här gången har ni chansen att göra rätt!

Så här ska ni göra!

Så här ska ni göra!

Ni säger ”Vi har kollat mötesprotokollen från möten angående C! Detta påminner mycket om hur C mådde!”.
”Det är därför vi vill ha stöd i tid denna gång!”
Vad säger ni då? ”Det är skolplikt!”
Men för i helvete!!! (jag sa inte så på mötet).
”Vi vet att det är skolplikt! Det är därför vi har bett om detta möte. För att ni ska sänka kraven på 10-åringen ett tag så att hen kan hämta hem och orka. Vi vill att 10-åringen ska orka vara I SKOLAN. Inte ge upp som C gjorde. Jag är sjukskriven 100% för utmattning. Om jag kunde skulle jag sjukskriva min 10-åring 50% men läkaren sjukskriver inte barn. Istället vill jag be er om hjälp!”
”Ja men det är skolplikt!”
”Kom inte och hota med en orosanmälan till Socialtjänsten! Att skicka en utmattad unge till skolan, det är fog för anmälan! Inte att låta barnet vila! Vi har pratat med Socialtjänsten och de förstår oss!
Jag tänker inte acceptera att ett till av mina barn kraschar!”

Nu ska vi låta 10-åringen vandra den gröna vägen!

Nu ska vi låta 10-åringen vandra den gröna vägen!

Nu har vi i alla fall kommit överens om att 10-åringen får komma lite senare om hen mår väldigt illa på morgonen och att hen kan bli hämtad tidigare vid behov. Jag fick också betona att ni måste lita på att jag tar mitt föräldraansvar och att jag självklart gör allt för att mitt barn ska vara i skolan. Det borde vara självklart att ni litar på mig!

Ni gick med på det. Men jag undrar vad ni tänker?
Jag kan se det på er att ni misstror mig. Att ni inte riktigt tror att jag har en tillräcklig föräldrakapacitet. Att ni tänker ”Detta skulle inte hända mig om det var mina barn!”.

Ni tror fortfarande att det är vårt fel. Jag ser det på er…

Hade jag istället känt att ni tror på mig, litar på att jag gör mitt bästa, sagt att ni ser vilket jobb jag och maken lägger ner och att ni stöttar oss. DÅ hade detta jobbiga känts så mycket lättare att bära.
Att känna sig misstrodd och att få skuld hjälper inte oss. Det trycker ner oss. Det är tungt när barnen mår dåligt, men hade ni litat på oss och stöttat oss hade vi föräldrar förmodligen inte kraschat. Det är skulden och misstron som sänker oss.

Jag hoppas att ni vaknar upp och tar på er ansvaret för det som hände C och att ni hjälper min 10-åring nu. Jag tänker inte låta ett till barn falla!

Hälsningar
SUPERMAMSEN

32 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress

Taggat som , , , , , , , ,

mars 10, 2016 · 13:09

Tankemönster

Jag har märkt att det finns negativa tankemönster hos C. Det är ju inte så konstigt eftersom C länge har mått dåligt och skolan har inte fungerat på drygt ett år. Varje morgon är C låg. Idag är dock tredje dagen på raken som C tar sig till skolan del av tid. Toppen!

Jag har länge efterlyst någon form av hjälp för C gällande låsningarna och ångesten. Det verkar inte finnas mycket hjälp att få och vi kommer aldrig åt roten till Cs mående. C har fått medicin men det dämpar ju bara symptom. Det tar ju inte bort problemet i sig.

I mitt sökande efter hjälp har det blivit så att jag istället agerar amatörpsykolog. Jag försöker ha samtal med C och öka hens positiva tankar och känslor. Jag pratade ju om energi med C med hjälp av klossar. Det var jättebra! Det gjorde att vi kunde lösa mornarna lite bättre.

Vi brukar prata om att C bygger upp en negativ mur varje morgon. C håller med. Det blir bara negativa byggstenar.

tankar 1 jpegVi har pratat om att försöka vända det negativa till positivt och ta kontrollen över tankarna. Att bygga en bro av positiva pusselbitar mellan hem och skola istället för att bygga en mur.

tankar 2 jpeg

De senaste dagarna har börjat negativt men jag har peppat C att vända tankarna och nu har det fungerat i tre dagar. Det tar dock en stund så hen kommer lite sent varje dag. Men ändå! När C sen kommer hem är hen så nöjd och glad. Inte så trött heller faktiskt. Mer fylld med energi än efter en hemmadag! 🙂 Igår hade C jobbat med historia!

C har träffat skolpsykologen ett par gånger och hon hade gjort tankeliknelsen som en buss. C är chauffören. Hen kan välja vilka passagerare (tankar) som får åka med. Om det hoppar på en jobbig passagerare (tanke) som vill att bussen ska åka fel kan C välja att strunta i den passageraren och åka rätt i alla fall. Chauffören bestämmer!

image

Jag vet inte om dessa tankebilder kan hjälpa C. Jag hoppas att det kan hjälpa lite! Eftersom vi inte får experthjälp så får vi testa oss fram själva. Jag blir galen på att det ska vara så svårt att få hjälp!

Ni ska vi i alla fall försöka byta tankemönster!

6 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Skola, Vardag

Taggat som , , , , , , , ,

mars 9, 2016 · 11:47

Jag gjorde nog fel igår… Kanske…

Hur ska jag veta vad som är rätt och fel i olika situationer? (Bilden är från Messenger)

Hur ska jag veta vad som är rätt och fel i olika situationer?
(Bilden är från Messenger)

Åh vad svårt det är att göra rätt! Att veta vad som är rätt! Vad är lagom? Vad är pepp och när går det över gränsen till att bli press? Vad är oflexibelt beteende pga. aspergern och vad är vanlig trotsig trött tonåring? Jag blir tokig!

Igår hade jag ett dilemma som jag skrev om. Jag lät C få extra datatid om hen gick till skolan och det gjorde hen. Det kändes så viktigt att hen tog sig dit eftersom det var längesen sist. Jag är så rädd för att C ska fastna hemma och blir 100% hemmasittare igen. Jag orkar inte det!

Frågan igår var om jag skulle få sota för mutan/belöningen idag. Att belöna är ju inte låg-affektivt. Och ja, det fick jag nog…
Vi har ju skrivit ner och bestämt vad som gäller med datatid. Igår bröt jag mot det för att få iväg C till skolan.

I morse var C seg och svår att få upp. Hen sa som vanligt att hen inte orkade gå. Att ”det funkar bara inte idag”. Jag försökte pusha och peppa lite. Försökte ligga på rätt sida om gränsen så att det inte skulle bli press. Sen lämnade jag C och gick för att fixa frukost. C kom upp efter en stund och hade med sig sin kudde. Kudde med betyder att Cs plan är att ligga i soffan och titta på TV. Med andra ord ingen skola.

Jag sa ”Okej. Ditt val är att vara hemma. Då vet du att din datatid börjar kl. 14:30. Då behöver jag inte köra dig då. Jag går och fixar kaffe till mig! Sen kollar vi på film!”
”Men mamma vänta!” sa C.
”Ja?”
”Det är så jobbigt att gå hem från skolan. Det är nästan det jobbigaste faktiskt!”
”Snart kommer du att kunna cykla! Det blir skönt! Idag kan jag faktiskt hämta dig efter skolan för jag har inget bokat idag!”
”Tack! Sen när jag kommer hem ska jag spela!”
”Du får spela när du kommer hem. Du ska ju äta i skolan också enligt schemat så då hämtar jag dig 12:15.”
”Jag tänker inte vara med på lunchen! Du får hämta mig innan lunch! Jag pallar inte!”
”Okej, men då har du speltid först kl. 14:30 som vi har bestämt!”
”Jag ska spela direkt när jag kommer hem!”
”Det får du ju bara när du har varit i skolan hela din tid enligt schema vet du väl!?” (Jag känner att vi nog har satt upp en dum regel här… Men jag måste upprätthålla och vara konsekvent. Eller?)
”Om du säger så så vill inte du att jag ska gå till skolan! Du vill att jag ska vara hemma! Det enda som får mig att gå är om jag får spela direkt när jag kommer hem och inte följa med till lunchen!” (Här känns det som C skuldbelägger och manipulerar mig).
”Du vet att jag vill att du ska vara i skolan. Men okej, stanna hemma då så får du spela kl. 14:30. Det är inte för MIN skull du ska vara i skolan!”
”Säg att jag får spela så fort jag kommer hem även om jag skippar lunchen!”
”Sluta nu!”
”Säg det”
”Nej!”
”Säg det bara! Annars vill du att jag ska misslyckas…”
Osv….

Det slutade med att jag körde C till skolan kl. 9:30 (hen börjar egentligen 8:30) och att jag messade lärarna att de får ta lunchförhandlingen med C och att de ska messa mig en kvart innan jag ska hämta.

Innan C hoppade ur bilen försökte hen få mig att säga ”Ja du får spela när du kommer hem oavsett om du äter lunch eller inte!”
Men jag sa inte det. Jag sa ”Jag hör att du vill spela direkt sen!”. Med andra ord har jag skjutit upp beslutet. Jag vet dock att det kommer att bli en härdsmälta om C inte får spela direkt så troligtvis gör jag oss en otjänst om jag inte viker mig.

Det känns som datorn är det enda sätt vi kan motivera C att göra något! Och det blir ju så fel! Men om vi släppte datorn helt fri skulle C spela kl. 8-20:30 varje vardag och kl. 8-22:30 varje helg. Hen skulle inte komma utanför dörren. Vi vet det för vi har testat! C skulle inte komma iväg till skolan alls. Nu vet vi att C kommer  iväg vissa dagar för att få spela mer. Detta är svårt tycker jag! C är oflexibel och har sina svårigheter men samtidigt  har C en enorm kraft och kapacitet. Det är väl därför det är så svårt att veta vilken nivå vi ska lägga allt på. C är så ojämn!

Jag hatar detta spel! C är så kaxig och otrevlig när hen vill något. Jag vet att C är oflexibel och har en oförmåga men ibland blir jag bara galen på den ungen. Hen lägger ner så sjukt mycket energi på att motarbeta det som är bestämt. Allt från skoltider till datatider och duschdagar. Så mycket energi går åt till att ändra på det bestämda och förhandla. Trots att allt är nedskrivet och C har varit med och bestämt. Tänk om C kunde lägga all den energin på att följa planen istället! Igår försökte C att förhandla bort dusch men hen vek sig och duschade faktiskt. C har tre duschadagar i  veckan och vi har sagt att hygien tänker vi inte förhandla om!

Det som känns svårast att förstå är varför det har blivit så här. Det är helt absurt känns det som! För ca. 2 år sedan var vi en ”vanlig” familj. Våra barn gick till skolan och lekte med kompisar. C hittade på mycket saker och mådde bra. Inga problem alls i skolan (lite pratig kanske). Viljestark hemma men inte på detta sätt! C duschade när vi bad hen utan problem. Vad hände? Det är som en tsunami kom och bara rubbade hela balansen i familjen. Allt är i gungning. Det är så ofattbart! Och denna tsunami är stor och svår att hejda!

C var i skolan en stund igår. C är i skolan nu. Efter lång förhandling…
Men det var nog fel att ge vika igår. Kanske…?

12 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Låg-affektivt bemötande, Skola, Vardag

Taggat som , , , , , , , ,

februari 23, 2016 · 19:11

Ett systemfel

Om eleven inte får följa den gröna vägen är det ett systemfel. Det verkar alldeles för vanligt att en elev blir inföst på den svarta vägen pga. yttre press som skolplikt och risk för anmälan till Socialtjänsten vid hög frånvaro.

Våra barn måste ha en dräglig arbetsmiljö med rätt anpassningar och stöd. Om de inte får det kommer de att krascha. Den gröna vägen borde vara självklar!

image

Den gröna vägen är rätt väg!

Postat med WordPress för Android

3 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Stress

Taggat som , , ,

februari 22, 2016 · 11:44

Vårt liv ligger i andras händer!

Snälla kommun! Låt mitt barn få läka i sin egen takt! (bilden är från Messenger)

Snälla kommun! Låt mitt barn få läka i sin egen takt!
(bilden är från Messenger)

Något jag känner mer och mer och som gör att jag känner mig så maktlös är att vårt liv ligger i andras händer. Det är ju ett uttryck som man kanske ibland lite slarvigt kan använda. I vårt fall är dock verkligen så.

C blev utmattad i en icke anpassad skola. Vi bad skolan om stöd långt innan kraschen men vi fick inget gehör. På den tiden hade ju C ingen diagnos. Den fick hen efter kraschen. Tänk om skolan hade lyssnat på oss…

Detta är vår väg.

Detta är vår väg.

Nu befinner vi oss i ett annat läge. Vi och skolan vet om Cs diagnos (högfungerande autism, ASD). Skolan har förutsättningar att möta C på rätt sätt med anpassningar. Vi har möjlighet att lyssna på C och hjälpa hen tillbaka i lugn takt efter nästan ett läsår hemma (mer eller mindre hela år 6).

C började på en högstadieskola i augusti som hen tillhör (hemskolan). Det är dock inte där C går just nu. C går på kommunens ”hemmasittarskola” där elever med hög skolfrånvaro från hela kommunen går. Det finns åtta platser på skolan. Tanken är att C ska börja där för att sen sakta flytta skoltimmar till hemskolan.

I september började C på hemmasittarskolan. Hen gick då en timme/dag. Lyckades inte gå dit alla dagar i veckan men oftast. Nu går C på hemmasittarskolan tre timmar/dag + lunch. Hen lyckas inte varje dag men oftast 2-3 dagar i veckan. C har gjort enorma framsteg. För ett år sedan hade C noll närvaro.

Nu till det stora problemet. För att C ska få behålla sin plats på hemmasittarskolan måste det vara en uppåtgående kurva med mer och mer närvaro. C kan ha en bra vecka men sen efter det kan det komma ett bakslag med mycket frånvaro igen. Detta tycker inte hemmasittarläraren och kommunen är bra!

Vi har märkt att C har bra och dåliga dagar. Vissa dagar är det nästan lätt för C att komma iväg. Andra dagar är det omöjligt. C VILL OM C KAN. Vi föräldrar försöker låta C vara hemma när hen behöver det. Dock blev vi i höstas anmälda till Socialtjänsten av skolan för att de tyckte att C hade för hög frånvaro. Helt galet ju! Socialtjänsten gjorde ingen utredning. Personligen tycker jag att det finns mer grund för en anmälan om skolan eller föräldrarna tvingar ett utmattat barn till skolan tills det stupar.

Nu är vi ett läge att det finns en risk att C förlorar sin plats på hemmasittarskolan. Vad skulle hända då? Jo C, som kämpar så otroligt mycket för att komma tillbaka, skulle krascha helt igen. Hen skulle känna sig totalt misslyckad och få ännu sämre självkänsla. Det skulle bli ett enormt bakslag och totalt hemmasittande igen. Detta får bara inte hända! Kommunen får inte knäcka mitt barn. C känner sig trygg på hemmasittarskolan och de dagar hen klarar av att gå dit så går hen dit.

Jag vill att C ska få gå den gröna vägen!

Jag vill att C ska få gå den gröna vägen!

Det svåra för oss föräldrar är att vi är så rädda att C förlorar sin plats om hen inte går dit att vi kanske pressar för mycket ibland. Jag vill så gärna låta mitt barn läka i den takt hen behöver! JAG HATAR ATT VÅRT LIV LIGGER I ANDRAS HÄNDER!

Vi är inte ensamma om att ha det så här. Dagligen läser jag i bloggar och olika grupper på Facebook om familjer som kämpar på precis som vi.
Barn som inte får hemundervisning för att skolan tycker att ”undervisning ska ske i skolan”.
Barn som inte får stöd för att ”barnet fungerar så bra när hen är här!”. Sen att barnet bryter ihop hemma varje dag efter att ha ansträngt sig och hållit ihop i en icke anpassad skola det är ett föräldraproblem.
Barn som känner pressen att de måste gå till skolan för att SKOLPLIKTEN finns där och det är straffbart att inte vara i skolan. Skulle en utmattad vuxen bli tvingad till arbetet?

Jag är rädd att om vi tvingar C tillbaka för fort så får vi börja om från början. Och det vill vi inte! Det går ju framåt nu! Men inte i tillräckligt snabb takt enligt kommunen. Men deras takt passar inte C. Hen behöver mer tid! Kan vi få det…? Jag är orolig och ARG!

4 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Skola, Stress

Taggat som , , , , , , ,

februari 17, 2016 · 20:25

Lösenordsskyddad: Reflektioner efter en dag i skolan

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att visa det, ange lösenordet nedan.

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Diagnos, Skola, Stress

Taggat som , ,

februari 9, 2016 · 13:54

Att det ska vara så svårt!

Idag känner jag mig på hugget! Ska det var så svårt att lyssna in föräldrars oro för sina barn och sen stötta barnet i skolan?
JAG ÄR ARG!

Detta är vår väg.

Detta är vår väg.

Det borde inte vara så svårt att göra på detta sätt istället:

drömmen jpegDet skulle spara mycket lidande och statens pengar som nu går till sjukskrivna föräldrar och stora dyra insatser för barnen som hade kunnat undvikas.

Att det ska vara  så svårt!

26 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress

Taggat som , , , , , , , , ,