Jag är inte så jätteaktiv här på bloggen längre. Följ gärna även mitt Instagramkonto Supermamsenblogg där jag uppdaterar lite oftare eller min Facebooksida där jag också skriver lite då och då.
Mitt Instagramkonto.
Jag hoppas att ni har haft några härliga energigivande mirakel under 2021 och att 2022 blir toppen! ❤ Gott slut och gott nytt år! ❤
Höstterminen närmar sig sitt slut. Två av mina tre barn har kämpat med skolan hela hösten. Emil läser in några ämnen på gymnasiets individuella alternativ för att bli behörig till ett högskoleförberedande program på gymnasiet. Han fick nio betyg när han gick ut 9:an i våras. Emil har drömmar och visioner och väldigt höga krav på sig själv. Emil är en ”skolmänniska”. Han tycker om att lära sig nya saker, är nyfiken och pluggar gärna det där lilla extra för att få ett högre betyg.
Linnéa går i årskurs 6 och kommer att få sina första betyg nu. Hon kämpar med att orka göra sina läxor och plugga till proven. Hon vill gärna få bra betyg men hennes uthållighet att plugga hemma är inte så hög. Skolan tar tillräckligt med energi. Hon pluggar hemma och gör sitt bästa varje dag men hon är inte en ”skolmänniska” (om man nu kan vara det…?) på samma sätt som Emil. Hon pluggar för att hon måste.
Vi föräldrar har inte höga krav på våra barn. Med den historia vi har i bagaget är vi i princip nöjda om våra barn har ett gott mående och dessutom närvaro i skolan. Självklart vill vi att de ska lära sig och klara av sin skolgång, men inte på bekostnad av måendet. Emil har flera år av hemmasittande bakom sig och att han nu har en fungerande skolgång ser vi som ett mirakel. Linnéa vill vi hålla på fötter och inte putta utför stupet.
Nu ramlar en massa bedömningar av mina barn in i deras olika ”skolportaler”. ”högsta nivå, genomtänkt, väl genomarbetat, välskrivet, avancerade slutsatser, mycket goda kunskaper, väl underbyggda slutsatser, reflektera på ett enkelt sätt, enkla slutsatser, enkelt språk, djupgående text, resonemang på hög nivå, enkla resonemang, uppnått på lägsta nivå…”
Hur påverkar dessa bedömningar våra barn?
Hur påverkar dessa bedömningar våra barn? Jag får faktiskt ont i magen av att läsa detta. Ett av mina barn känner ”Jag gör mitt bästa och pluggar till alla prov men jag kommer ändå bara få E!” Mitt andra barn blir inte ens nöjd med ett fel på provet för det är högsta betyg som gäller. ”Jag förväntar mig inget mindre” säger Emil efter han fått tillbaka ett prov med alla rätt. Efter han fick tillbaka ett prov med ett fel hördes det att han var besviken. Det är pressen han sätter på sig själv, likt vissa sätter på sina barn.
Varför måste barn sorteras in på detta sätt? ”Du är medelmåttig” och ”Du är en stjärna!”. Var finns lusten till lärandet egentligen i allt detta? Vad gör dessa bedömningar med självkänslan? De som inte uppfyller kraven hamnar i ”mörkret”.
Jag har inga svar på vad som bör ersätta betyg och bedömning eller hur man skulle kunna göra istället men detta sätt att etikettera eleverna gör mig ledsen. På min tid (jag är född 1974) hade vi betyg 1-5. Godkända betyg var 3-5. Mina betyg låg inom det spannet. Jag fick några treor, ganska många fyror och ett par femmor. Jag fick en siffra. Om jag fick en trea var jag nöjd för det var godkänt. Det stod ingenstans att mina resonemang var enkla eller att jag hade presterat på en låg nivå. Dagens betygssystem bedömer nästan mer personlighet än kunskap. Alla människor är inte analyserande och reflekterande. Alla människor har inte ett avancerat språk. Det betyder väl inte att de ska klassas som ”icke godtagbara”? Begreppet ”Icke godtagbara” är verkligen konstigt i sig! En elev som har pluggat jättemycket till ett prov och verkligen gjort sitt bästa och skrivit det hen kan – ska då det hen faktiskt kan klassas som ”icke godtagbart”? Som om det eleven faktiskt har lärt sig inte är värt något. Väldigt konstigt och nedvärderande begrepp tycker jag.
Betyg är ingenting som vi föräldrar lyfter som viktigt i vår familj. Jag hör dock mina barn prata om meritvärden och vad som krävs för att komma in på olika skolor. Allt detta skapar en stress.
Mina barn är så mycket mer än godtagbara eller icke godtagbara på olika nivåer. De är fantastiska! På alla nivåer! ❤
Jag har läst boken ”Kajsas kluriga kaos” av Lotta Lundh med illustrationer av Nils Melander (Funkibator förlag, 2021).
Kajsa har adhd och vi får följa henne en morgon när hon ska iväg till skolan. Kajsa hittar inte sina saker, hon har många tankar och idéer som snurrar och hon är glömsk.
Kajsas mamma bemöter Kajsas kaos med lugn och Kajsa känner sig trygg. Hon vet att alla andra inte har samma kaos som hon själv och att det är så det är. Inga konstigheter!
Jag tror att barn med liknande kaos som Kajsa kan känna igen sig. Det är mycket att hålla reda på och lätt är det inte!
”För det är sån hon är. Huvudet är fullt av grejer som hon vill göra, helst allt på en och samma gång. Hennes tankar kommer och går i hjärnan, med en sådan fart att det knappt går att fånga dem. En del flyger bara förbi, svisch, utan att hon ens hinner reagera. Andra snappar hon upp, och tar itu med på en gång.” (ur ”Kajsas kluriga kaos”)
Boken är lättläst och kan läsas tillsammans med ett barn som precis har fått sin diagnos för att öppna för samtal och för en barngrupp för att få en förståelse för olikheter och utmaningar. Bokens illustrationer är detaljrika och kompletterar texten. Rekommenderas!
Ibland (ganska ofta faktiskt) kan vi som är föräldrar till barn med olika utmaningar (barn som inte följer normen) bli ifrågasatta i vårt föräldraskap. ”Folk” runtomkring kan tycka att vi daltar och curlar. Faktum är att det är något helt annat vi gör! Vi skapar ett bra liv åt våra barn anpassat efter just deras förutsättningar.
Nu har vi julen framför oss vilket är en mysig tid fylld av förväntningar, socialt umgänge och god mat för vissa. För andra kan julen betyda stress, krav och oro. Om vi tänker oss att julen måste firas på ett visst sätt och med viss mat kommer inte julen att bli bra för alla.
På vårt julbord har vi haft alla möjliga saker de senaste åren efter att vi började förstå mer och anpassa. Vi har den traditionella julmaten men vi har också haft hamburgare, chicken nuggets, mozzarella sticks, mozzarella med balsamico, salami och gurka, oliver… I år ska vi ha kräftor. Gör det mig något att den maten finns med på vårt julbord? Absolut inte! Jag kan ju välja att inte äta den. För två av mina tre barn räddar det julen att den finns där. Då kan de sitta med och äta och bli mätta.
Vid jul finns krav på att man ska vara social och umgås. Jag älskar att umgås! Två av mina tre barn tycker att det kan bli jobbigt att umgås alltför länge. De kan vara med en stund, pausa lite, och sen komma tillbaka. Gör det mig något? Nej, jag vill att mina barn ska må bra och om de behöver pausa får de göra det. Vissa kanske inte orkar fira jul alls med andra. Ska vi tvinga dem då? Varför i så fall?
Vissa behöver slippa överraskningar och veta i förväg vad som finns i paketen. Är det viktigt för den som ger paket att det är hemligt eller är det viktigare att mottagaren känner sig trygg och lugn?
Andra kanske behöver bildstöd och få veta i förväg i exakt vilken ordning saker kommer att hända på julafton. Att vara förberedd kan betyda mycket för stressnivåerna. Några kanske behöver veta exakt när tomten kommer och då kan det vara bra att ställa en time timer med nedräkning till tomtens ankomst.
Jag kan inte ”styra upp” julen efter hur jag är och hur jag vill ha det. Då blir julen bara bra för mig (och några till i släkten). Den blir dock inte bra för alla. Gör det mig något att tänka på andra? Ja, på ett positivt sätt för jag ser att mina barn mår bra då. Vad kan vara viktigare än det? Om mina barn mår bra mår jag bra!
Under årskurs 5 och 6 byggdes en mur mot skolan för två av mina tre barn. För mitt äldsta barn (nu 19 år) började det med bristande stöd och för höga krav. Detta ledde till stress och utmattning. Bristen på anpassningar ledde till mer och mer misslyckanden vilket i sin tur ledde till sämre självkänsla. Frånvaron ledde sedan till ett utanförskap då han inte träffade kompisar längre och slutade gå på sina träningar. Efterhand som frånvaron ökade växte ångesten och han hade sedan inte heller någon trygg relation med personal på skolan. Uppgivenheten växte och känslan ”Jag kommer aldrig att klara skolan!” befästes. Tilliten till skolan försvann och tilltron till den egna förmågan blev obefintlig.
När muren väl är byggd är den oerhört svår att riva. Bit för bit måste rivas ner. Vila och läka från stress och utmattning kan vara steg 1, steg 2 kan vara att bygga relation med någon på skolan (vilket förslagsvis kan ske digitalt eller på annan plats än just skolan). Steg 3 kan vara att ta små steg tillbaka in i skolan och vara där korta pass med anpassningar och stöd. Det tar tid att bygga upp tilliten till skolan igen och det tar ännu mer tid att börja lita på sin egen förmåga. I vilken ordning tegelstenarna ska tas bort är givetvis individuellt, liksom själva byggandet av muren.
Vissa verkar tro att man kan riva hela muren direkt och bara hoppa in i skolan utan problem som om ingenting hade hänt. Det går inte. Dessa barn är skadade och behöver tid för läkning. Givetvis hade det bästa varit om muren aldrig hade byggts. Skolor behöver förebygga och sätta in stöd och anpassningar i tid. Detta är dock inte lätt då det kan vara svårt som pedagog att se och uppfatta signalerna. Ofta håller dessa barn ihop i skolan. Jag vet själv hur svårt det kan vara att se och förstå. Då är det väldigt viktigt att lyssna på vårdnadshavarna som ofta ser och uppfattar signalerna långt före vi pedagoger gör det.
I julklapp önskar jag mig mer resurser till skolor så att vi slipper utmattade barn och murar som är svåra att riva. ❤
(Du kan läsa mer om vår resa i min bok där det även finns fler illustrationer.)
När jag gick till jobbet i förrgår morse såg jag en flicka i 9-årsåldern som stod en bit ifrån sin skola. Hon stod med ryggen mot skolan. Hennes (gissningsvis) pappa stod några meter ifrån henne. Jag hörde när pappan (?) sa ”Nu går du till skolan!” med bestämd röst. Flickan tittade ledset på pappan (?) och skakade på huvudet. ”Du MÅSTE gå till skolan!” sa pappan (?) vädjande och lite argt. Flickan skrek ”Nej!” med tårar rinnande ner för kinderna.
Jag gick förbi och hörde inte mer av deras samtal. Konstigt nog började jag nästan gråta efter att jag hade gått förbi. Att höra pappans (?) desperata och lite arga röst och se flickans kroppsspråk gjorde ont. Jag har ingen aning om detta var en engångsföreteelse för dem eller inte. Det kanske var allra första gången något liknande hände. Det kan också vara så att detta är en familj som är i början av stormen med ett barn som börjar visa att det inte är bra i skolan.
Resten av promenaden mot jobbet hamnade jag i grubbel. Jag kände så starka känslor. Gamla känslor bubblade upp igen. Frustration, maktlöshet, hjälplöshet, oro… Jag har ingen aning om pappan (?) kände dessa känslor men de smällde till i mig med full kraft. Hans desperata röst brände i mig. Flickans sorgsna blick och kinder blöta av tårar gjorde ont.
Vi har själva klarat oss igenom den värsta stormen (peppar peppar!). Just nu har vi det lugnare och bättre än på länge. Trots detta krävs det inte mycket för att trigga mig både psykiskt och fysiskt. Jag är skör. Hur länge kommer jag att vara det?
Igår gick jag igenom min mailkorg och rensade och slängde en massa gamla mail. Jag hade kvar mail från 2015! Jag kunde inte låta bli att läsa en del av alla de mail vi genom åren har skickat till skolor och svaren vi har fått. När jag läser vissa delar blir jag riktigt arg. Vi har i vissa fall blivit så otroligt motarbetade.
När Calle (nu 19 år) gick i årskurs 6 (14/15) skulle en specialpedagog komma hem till oss och försöka jobba lite med Calle. Istället för att jobba med Calle försökte specialpedagogen prata med honom och övertala honom att gå till skolan. Detta gjorde att Calle låste sig och vägrade jobba när specialpedagogen kom. Utdrag ur ett mail vi skickade till skolan vt-15: ”Vi har funderat en del på varför Calle inte ens klarar av att plugga en timme hemma. Som vi känner och tror beror det till stor del på att både du och vi har lagt för mycket fokus på att han ska till skolan. När skolan kommer på tal låser han sig och inget arbete blir gjort. Syftet var att lägga fokus på att jobba med matte, svenska och engelska. Nu har fokus hamnat för mycket på att han ska till skolan. Han klarar ju inte det!!! Och varken du, eller vi, är psykologer. Problemet är att hans ”skolsår” fortfarande är så öppet och infekterat… och vi alla tjatar och häller i salt i det sår som kanske till viss del måste få självläka lite…” Denna specialpedagog fortsatte försöka övertala Calle att följa med henne till skolan så vi fick ge upp den planen helt och hon slutade komma hem till oss.
På vårterminen i åk 6 lyckades vi stötta iväg Calle till skolan efter vår årliga skidvecka (han hade då varit hemma sedan höstlovet). Den veckan tyckte inte rektorn att vi skulle genomföra. På ett möte innan skidveckan sa han ”Ni borde boka av skidresan. Calle måste förstå att om man inte går till skolan får man inte ha kul och åka skidor.” Den rektorn förstod aldrig att Calle egentligen ville gå till skolan men inte kunde. Efter vår skidvecka var han energifylld och tog sig iväg till skolan ett par dagar. Dag 2 satte skolan Calle på att skriva nationella prov i matte. Då skickade jag detta: ”Som vi sa i måndags balanserar vi på en skör tråd. Gårdagen med dubbla nationella prov blev för mycket för Calle. Nu på morgonen bröt han ihop helt och säger att han inte orkar/kan gå. Vi kan inte lägga för mycket press på honom. Han vill fixa detta men vi måste ta det i hans takt. Jag hoppas att vi kan stötta honom att återigen ta nya tag. Snälla pressa honom inte. Han måste få uppleva lyckanden.” Dagen med nationella prov blev Calles sista dag på den skolan.
I åk 7 tillhörde Calle en kommunal högstadieskola men gick till stor del på kommunens ”hemmasittarskola” där man sakta skulle jobba upp skolnärvaro i samarbete med hemskolan. Det var inte lätt för Calle att ta sig till ”hemmasittarskolan”. Det krävdes mycket av både oss föräldrar och Calle att komma iväg på morgonen. Jag minns ett tillfälle då han hade haft rejäl ångest på morgonen men ända lyckats ta sig iväg, dock utan att ha ätit frukost. Den morgonen fick jag detta mail från pedagogen på ”hemmasittarskolan”: ”Vi har precis skickat hem Calle. Han berättade att han inte har ätit frukost idag och vi måste bygga rutiner som fungerar. En viktig del är att äta frukost. Han är välkommen igen imorgon om han äter frukost.” Med andra ord var hela vår kämpiga morgon helt förgäves. Segerkänslan att han kom iväg byttes mot känslan av misslyckande då han inte hade ätit frukost. Han kom inte iväg dagen efter.
En pedagog på ”hemmasittarskolan” sa till mig att jag borde låta Calle ta mer eget ansvar. Att jag, enligt honom ”curlade” för mycket. Jag skrev sedan detta mail till honom efter några dagar av total skolfrånvaro: ”Detta att jag har lagt ner ”curlingen/hjälpen” verkar ha lett till att Calle är i en rejäl svacka. Han känner sig orkeslös, låg och förvirrad säger han. Vi behöver ha mer tänk kring hans asperger (energinivåerna) och han behöver mer förutsägbarhet (schema) så han blir trygg med vad som ska hända.” Som mamma kände jag att jag ville stötta mitt barn men då blev jag ifrågasatt. Samma pedagog sa också vid ett tillfälle att ”Calle lever upp till sin diagnos inför föräldrar och omgivning!” Han sa att han tyckte att Calle använde härskarteknik och körde med oss föräldrar. Till saken hör att Calle hade varit hemma från skolan i 8 månader innan han fick sin diagnos. Vad levde han upp till då?
Calle tyckte det var jättejobbigt att gå till matsalen med ”hemmasittarskolan” då matsalen tillhörde en annan stor högstadieskola. Vi mailade pedagogerna följande: ”Calle var först nöjd med sin dag. Men nu vid nattningen började han gråta och sa att han bara inte kan äta lunch på högstadieskolan. Han sa att han hade varit nervös och stirrig idag i matsalen och väldigt orolig över att träffa någon han känner. Han hade träffat en gammal fotbollskompis som hade undrat vad Calle gjorde där eftersom han visste att Calle inte går i någon av åk 7-klasserna. Calle visste inte vad han skulle svara… Jag hoppas att han lyckas ta sig till matsalen även imorgon men misstänker starkt att han inte kommer att fixa det utan istället går hem kl. 11:30. Han sa att han kan jobba en extra timme och ta med en banan bara han slipper lunchen. Jag tycker det är synd om en ”lunchlåsning” sätter käppar i hjulet för fortsatt framgång med skoltimmar.” Calle hade under hösten ökat närvaron från 1 h/dag till 2 och sen 3 h/dag och nästa steg enligt pedagogerna var lunch i den stora matsalen. Vi fick följande svar: ”Skolan har en skolträningsplan som alla elever ska följa. Att äta lunch är nästa steg. Vi förstår att detta är ett moment som kan vara jobbigt för många ungdomar men vi anser att det är viktigt att Calle följer med på lunchen”. Med andra ord fick han inte slippa lunchen för ”alla skulle äta lunch”. Det slutade med att allt han hade jobbat upp raserades. Stressen över lunchen förstörde allt och han slutade helt att gå dit. Istället för att bygga på det som fungerade fick Calle känslan att han var dålig som inte klarade det som förväntades av honom.
Detta skickade jag till högstadieskolan Calle tillhörde när han samtidigt gick på ”hemmasittarskolan” och ingen hade hört av sig till honom på ett par månader: ”Jag skulle uppskatta om ni inte bara låter Calles frånvaro gå obemärkt förbi. Ni kanske kan messa honom och skriva att han är saknad (xxxx du har ju hans nr). Inte pressa honom utan bara låta honom veta att han inte är glömd… Vi föräldrar kan inte göra mer än det vi redan gör. Ni måste möta upp honom och oss.” Nästan all kontakt var på vårt initiativ.
Emil (nu 16 år) har alltid blivit väldigt trött av skolmiljön. I hans fall kom corona faktiskt som en räddare i nöden då han äntligen fick lov att plugga hemma. Vi föräldrar hade åtskilliga gånger försökt förmå skolan att skicka hem arbetsuppgifter till Emil men kommunens ”hemmasittartexpert” sa nej ”Skola ska ske i skolan”. Vi föräldrar kände att Emil skulle må bra av att få studera hemma och bygga upp känslan ”Jag kan!”. Emil blev oerhört stressad av allt han missade och det tog all hans energi. I ett mail från ”hemmasittarexperten”: ”Jag vet att det är i all välvilja ni föreslår andra sätt för honom att komma till skolan. Det vill jag dock inte att ni gör. Den planen vi har bestämt är den vi ska hålla oss till. Den kommer aldrig att gå vägen om det görs ändringar och nya förslag. Nu ska vi jobba för att eleven ska återgå till normal utveckling. Det gör man genom att följa planen vi har. Vi behöver sitta ner i båten och följa upp, utvärdera och ändra vid bestämda tillfällen, inte när det ”dippar”. Som jag sagt tidigare handlar det i korthet om att eleven ska vara trygg i att det som är bestämt står fast även fast orken tar slut. Eleven ska inte behöva förhålla sig till nya strategier eller bli stressad över och psykiskt nedslagen av att hen inte klarar ännu ett sätt skolan försöker få tillbaka hen.”
Nästan två år senare, när corona kom, fick Emil plugga hemma. Precis som vi föräldrar trodde gav det Emil en push och självkänsla vilket sedan ledde till skolnärvaro. Det hjälper inte att grubbla på det som har varit men jag kan inte låta bli att undra om inte Emil hade tagit sig tillbaka till skolan tidigare om de pedagoger och rektorer vi har mött hade lyssnat mer på oss föräldrar.
Detta är bara ett axplock av all korrespondens som har förekommit. Tydligt i många mail är att vi föräldrar har känt av och försökt lyssna in våra barns ork och mående men skolan har inte lyssnat på oss. De har haft sina egna tankar om vad våra barn BORDE klara. Trots att våra barn gång på gång visade tydligt att kraven var för höga fick de fortsatt press från ”skolplikt” och tyckande.
Det har varit så oerhört tufft. När jag läser gamla mail kan jag direkt känna i kroppen hur det var då att leva i ett kompakt vakuum av ångest. Tack och lov har Emil nu en fungerande skolgång och Calle gör andra framsteg och blir mer och mer självständig. Jag hoppas att min bok kan göra skillnad på något sätt så att familjer inte ska behöva gå igenom det vi har gått igenom.
I många år har jag och maken levt med en stor oro. Två av våra barn har haft det tufft med sin skolgång och vi föräldrar har fått kämpa otroligt mycket på olika sätt. Vi har fått kämpa med att få skolor att se och förstå våra barns behov. Vi har kämpat mot misstro och ifrågasättande av hur vi hanterar olika situationer med våra barn. Vi har kämpat för att få hjälp till våra barn och vi har kämpat med att få våra barn att ta emot hjälpen när den väl har kommit.
Oron har varit stor för våra barns framtid men också för oss som föräldrar. Hur länge kommer vi att orka? Vi måste ju orka… Något som jag alltid har haft och som har varit min drivkraft är hopp. Det och en vilja att upplysa och förändra har varit mitt bränsle. Kärleken till mina barn har gett mig ork att fortsätta kämpa.
Jag skrev den 3 mars 2016 att jag skulle behöva ett slutdatum på det jobbiga. Datumet jag tog som exempel på slutdatum var den 23 maj 2017. Det är ca 4,5 år sedan. Det jobbiga är inte slut men livet är betydligt mindre jobbigt. Framtidsoro har bytts mot framtidstro. Jag har alltid haft en tro på att det kommer att bli bättre men det har känts så avlägset och svåruppnåeligt. När man är mitt i allt det jobbiga är det svårt att se en väg ut.
Mina barn gör framsteg hela tiden. Emil (add och autism nivå 1, 16 år) har den här veckan åkt kommunalt till stan med kompisar. Det är första gången någonsin som han har åkt buss själv. Vilken seger! Han har också numera en fungerande skolgång vilket är helt fantastiskt. För ett par år sedan kändes det som en ouppnåelig dröm. Calle (autism nivå 1, 19 år) tar sig iväg till möten själv med kommunen som har en insats att hitta jobb till ungdomar. Han hämtar även sin medicin på apoteket själv. Detta är helt otroligt. Förr fick han ofta låsningar när han skulle ta sig iväg till kravfyllda saker. Linnéa (adhd kombinerad form, 12 år) cyklar till och från skolan själv. Allt detta trodde jag nästan inte var möjligt för ett par år sedan.
Visst finns det en del oro kvar men oroar sig gör alla föräldrar. Ett liv utan oro finns nog inte. Alltid är det nått 😉 Det jag ändå känner nu är ett större lugn i att allt kommer att ordna sig för mina barn. Jag har alltid trott det men nu är den känslan starkare. Vi är på rätt väg och jag känner mig tacksam!
Till alla er som är mitt i det svåra vill jag säga – det kommer en tid när livet lättar. Inget varar för evigt, inte ens våra problem. ❤ Mina texter är lite mer positiva nu och dessa tankar fyller mig. Det kanske blir lite tjatigt men ni får ursäkta 😉 Jag njuter av att vältra mig i detta 🙂
Jag har ett antal gånger skrivit texter om hur viktigt det är att ha tur (det borde inte handla om tur!) att möta rätt personer i olika sammanhang man hamnar i som förälder till barn med problematisk skolfrånvaro och/eller NPF.
Den 2 november 2021 publicerade socionomen.se en debattartikel skriven av socionomerna Simone Siefker och Maria Lundberg. Rubriken är ”Ännu en ADHD-diagnos…eller?” Från artikeln: ”Varför finns det en tendens att tolka dessa ”symptom” som något som hänger samman med en diagnos? Varför pratas det så lite om hur sociala förhållanden också kan ha en inverkan på att människor uppvisar dessa ”symptom”? Kanske har det att göra med att det är enklare att råda bot på ett problem genom olika typer av preparat och mediciner istället för att sätta in andra insatser såsom olika former av sociala insatser. Det är kanske lättare att ge ”bot” på ”problemet” om vi ser människors tillstånd som orsakade av någon biologisk defekt snarare än något som har sin grund i traumatiska sociala livshändelser i barndomen.”
Det kan säkert finnas få fall då adhd-liknande symptom kan ha ett trauma eller problematiska hemförhållanden som anledning. Det är just det… FÅ FALL. Texten gör mig upprörd av flera skäl. Jag är en förälder till tre barn med diagnoser (autism och adhd). Två av mina tre barn har dessutom haft problematisk skolfrånvaro. Anledningen till frånvaron har varit utmattning och bristande stöd i skolan. De fick sina diagnoser efter att de hade börjat vara hemma. Skolan hade inte sett några problem alls i skolan. Frånvaron började i mellanstadiet när kraven ökade i skolan. Vi föräldrar ändrade inte på något hemma. Vi uppmuntrade inte våra barn att vara hemma.
Vi blev givetvis orosanmälda till socialtjänsten och har utretts ett antal gånger (skolbyten och nya rektorer = nya anmälningar). Varje gång får vi ett kvitto på att vi är resursstarka, samspelta och engagerade föräldrar. Socialtjänsten har ett antal gånger bara suckat och sagt ”Varför gör skolan anmälningar? De måste ju anpassa!” Genom åren har vi haft tur och mött socionomer med kompetens om NPF på socialtjänsten. Alla har inte den turen. Vissa barn blir tvångsomhändertagna på fel premisser.
Den här artikeln skriven av ”erfarna socionomer” tycker jag visar på raka motsatsen till erfarenhet. Vad har de erfarenhet av undrar jag? De saknar uppenbarligen insikt i hur det är att leva med NPF i familjen. Från artikeln: ”Vi möter ganska ofta på föräldrar som gärna vill att barnet ska utredas vidare – men inget fokus i hur hemmiljö kan ha en inverkan på att barnet mår som det mår.” I vårt fall kom socialtjänsten hem till oss och insåg att det inte är något fel på våra barns hemmiljö. Som förälder är att be om NPF-utredning inte det första man gör, det gör man först när man har testat allt och inget fungerar. Risken med en artikel som den här är att det blir överanmälningar till den redan hårt belastade socialtjänsten. Det är nämligen redan snarare regel än undantag att vi föräldrar som har ett annorlunda utmanande föräldraskap blir anmälda till socialtjänsten. Vi blir anmälda för att vi inte följer mallen. I min familjs fall försökte vi följa ”mallen” länge men det fungerade inte med/för vår familj. Då utredde vi våra barn på BUP och vi fick skapa en egen mall som fungerar för oss. Våra barn får äta var de vill (familjemiddagar fungerar bättre och bättre nu med åldern), vi lagar flera olika rätter varje dag eftersom vi har barn med selektivt ätande osv. Andra har kanske barn som går i samma (i alla fall likadana) kläder varje dag eller har långa naglar eller långt hår för att de har känslig perception och tycker det är jobbigt att bli klippta. Vissa kan ha ett utåtagerande beteende som triggas av för höga krav och stress.
Slutklämmen på artikeln är: ”Kanske kan man ha för vana att kolla hur dessa barn har det hemma – innan man faktiskt tar beslut om att påbörja en neuropsykiatrisk utredning.” Ska BUP med andra ord göra en orosanmälan så fort en vårdnadshavare eller skola kontaktar dem och ber om en utredning?
Att skriva en artikel som antyder att adhd-symptom skulle uppkomma av hemmiljö förminskar oss. Det gör så oerhört ont att alltid bli ifrågasatt. Har vi inte kommit längre än så här?
För mer förståelse för hur det kan vara i en familj med NPF, läs gärna min bok.
Mina älskade barn, Vilken resa ni har gjort på olika sätt alla tre. För några år sedan hade vi det riktigt tufft. När vi var mitt i allt det jobbiga kändes det som om vi aldrig skulle komma ur det.
Calle, du är 19 år nu. När du var 12 år slutade du gå till skolan på höstterminen i årskurs 6. Då hade du lärare som inte lyssnade på oss föräldrar eller på dig. De förstod inte hur mycket du fick kämpa för att orka med och hur dåligt du mådde. Du fick låsningar och kom varken iväg till skolan eller roliga självvalda saker. Tänk att du mår bra nu och att du själv kommer iväg på möten med personal som arbetar på kommunen med insatser för unga. Om du har en dålig dag hör du av dig och ber om telefonmöte istället. Du ställer klockan på morgonen, kan fixa lunch och går till apoteket och hämtar din medicin själv. Du träffar vänner. Då när du mådde som sämst sa jag och pappa till dig att vi inte skulle ge upp förrän du mådde bra. Att vi skulle kämpa med och för dig. Det har vi verkligen gjort. Den största kampen har du själv haft. Jag vet inte hur många personer du har träffat genom åren då du återigen har varit tvungen att gå igenom allt och berätta hur du mår. Du har träffat socialtjänsten, LSS, psykologer, kuratorer med flera. Du har undrat varför ingen har förstått eller kunnat hjälpa dig. Du har gått emot jobbiga känslor och tankar och du har inte gett upp. Jag är så stolt över dig och lycklig över att du mår bättre nu och ser en väg framåt.
Emil, du är 16 år nu. När du började må dåligt trodde vi först att det berodde på allting kring Calle. Jag undrade nästan om hemmasittande smittade. Efter ett tag förstod vi att du hade dina egna utmaningar. Du har alltid varit en högkänslig person och att du blev trött i skolan var inte konstigt. När du började vara hemma från skolan i årskurs 5 var du helt slut. Det gick knappt att väcka dig. Du ville själv få allt att fungera men det gick inte. Du har tvärtemot Calle haft turen att ha lärare och pedagoger som har litat på dig och oss föräldrar och stöttat oss. Du har alltid haft höga krav på dig själv och är väldigt ambitiös. Din främsta utmaning har varit att hitta en ”lagom” nivå så att du håller över tid. Inte göra allt och köra rakt in i kaklet. I våras gick du ut årskurs 9 med nio fina betyg och nu läser du in några ämnen till för att sedan kunna gå ett högskoleförberedande program på gymnasiet nästa höst. Du har klockan på ringning och går upp själv varje morgon. Jag kan nästan inte tro att det är sant. Det känns som om du har hittat ditt ”lagom” nu och att du orkar med. Jag är otroligt glad över att du har hittat strategier för att få saker att fungera. Du är fantastisk!
Linnéa, du är 12 år nu. Din främsta utmaning har varit att orka göra läxor och att ha fungerande relationer med vänner. Du går i skolan och kämpar på med alla ämnen. Du kämpar även med dina läxor trots att jag vet att du HATAR läxor. Det har varit en utmaning för dig att ha två storebrorsor som inte har gått till skolan alls i perioder. Under hela din skolgång har en eller båda brorsorna varit hemma och du har undrat varför dom ”får” vara hemma men inte du. Trots detta har du kämpat på med din egen skolgång. I perioder har du fått kämpa lite extra och varit trött men du har hela tiden försökt orka. Numera har du många vänner som du umgås med och det fungerar bra. Du har mognat väldigt mycket och tar dig både till och från skolan själv. Du tycker om att hjälpa till med matlagning och handlar gärna lite åt oss om vi ber dig. Du är en kämpe!
När jag ser tillbaka på åren som har varit känner jag en enorm lättnad över att vi tog oss igenom allt. Jag känner tacksamhet över att mina barn, trots vår tuffa resa, mår så pass bra nu. Jag sitter inte helt still i båten, jag vet att saker kan vända. Jag unnar mig ändå att njuta. Jag hoppas att alla som kämpar kan se framsteg. Kanhända att man inte ser framsteg från vecka till vecka eller månad till månad, men långsiktigt. Det går framåt. Som jag brukar säga – Myrsteg är också steg som leder framåt!
Om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda". Om skolfrånvaro, hemmasittare, stress och psykisk ohälsa. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.
supermamsen 