Nyligen var det dagen med stort D. C skulle följa med och titta på den nya skolan och träffa en lärare. C har varit så säker och ”på”. Hen har sagt att den nya skolan kommer att bli toppen. Att hen inte alls känner sig orolig. Att hen vill börja där NU!
Jag och maken gick upp med syskonen men lät C ligga kvar i sängen. Skolbesöket var bokat till efter lunch. Efter ett tag ropade C på mig. Jag kände hur jag direkt fick en klump i magen. Jag gick in i Cs rum och försökte låta lugn:
”God morgon! ”
”Jag vill inte följa med till nya skolan idag! Jag följer med nästa gång. Inte idag. Jag pallar inte det!”
Fan! Fan! Fan! (Ursäkta!) Jag kände hur det knöt sig i min mage och det blev liksom segare att andas. Mina ben kändes som gelé. Detta får inte vara sant! Jag orkar inte! Jag vill inte! Men jag får inte visa något. Måste behålla lugnet till varje pris.
”Det är klart du ska följa med! Det blir kul att se hur skolan ser ut!” Jag lät förmodligen fånigt glättig.
”Men jag vill inte idag! Det går bara inte!”
”Jag måste hjälpa syskonen komma iväg nu!”
Jag gick ut ur Cs rum och stängde dörren. Den stängdes lite väl hårt så det blev som en smäll. C fattade nog att jag var sur…
Det är så typiskt C att skjuta upp jobbiga saker. ”Imorgon ska jag gå, nästa vecka ska jag satsa, i höst på nya skolan kommer det att fungera så jag kan stanna hemma och vila tills dess…”
Det gick bara inte att låsa upp C så jag hörde av mig till läraren och frågade hur vi skulle göra. Läraren sa att hen kunde komma hem till oss istället. Helt otroligt! Detta visar verkligen en förståelse för hela Cs problematik. Läraren kom samma eftermiddag som vi skulle ha kommit till skolan, fast ett par timmar senare på grund av resväg. Jag känner mig så imponerad av lärarens vilja att hjälpa!
För att avdramatisera det hela lite bakade jag muffins så vi kunde bjuda läraren på fika.
C var stirrig innan läraren kom och sa att hen inte skulle orka prata och att hen skulle sticka och träffa kompisar.
Jag sa:
”Hajar du att läraren så gärna vill träffa dig och hjälpa dig att hen tar sig hit!? Snacka om bra skola!”
”Okej, jag kan väl träffa läraren då…”
C brukar sitta vid datorn och spela när hen är orolig. C skulle gå och sätta sig och spela tills läraren kom. Vad hände då? Jo nätverket kraschade såklart! Typiskt! Jag hörde C svära och banka i skrivbordet. Jag kände lätt panik över att ha en ångestladdad C i hasorna i ett par timmar. C kom till köket och var arg:
”Den där läraren ska inte komma hit! Jag tänker inte prata med hen!”
Varför kan inte nätverket fungera när vi behöver det!? C behöver känna sitt lugn.
C satte sig i soffan och lyssnade på sin favoritmusik. Jag försökte hålla mig undan.
Jag messade läraren att C var lite ovillig att träffas, men hen var redan på väg till oss så det var bara att komma och hoppas på det bästa.
När läraren kom var C artig och trevlig som vanligt. Hen satt i soffan och lyssnade när läraren berättade om skolan. C ställde även några frågor. Efter ca. 30-40 minuter åkte C iväg för att träffa en kompis.
Maken och jag fick ett väldigt gott intryck av läraren. Hen kändes väldigt kompetent gällande autism och visade stor förståelse för Cs låsningar och ojämna förmågor. Äntligen någon som förstår!
Läraren berättade att upplägget på skolan är väldigt individuellt och att alla har ett upplägg efter egen ork och förmåga. Eleverna får hela tiden vara med och påverka. Det låter ju superbra! Det är det vi har saknat på hemmasittarskolan!
Vi bokade ett nytt datum snart då vi ska försöka besöka skolan med C. Hoppas hen följer med!
När jag pratade med C på kvällen kändes hen lugn och nöjd och hade berättat för några kompisar om den nya skolan och skoltaxi.
Vågar jag hoppas nu…?
supermamsen 