Monthly Archives: augusti 2016

Ge oss utrymme!

bild bloggen familj 2 jpeg

Expressen ville publicera mitt inlägg ”Evigt ifrågasatt” på sin debattsida. Jag blev såklart jätteglad! Vår sida av myntet måste också få plats i media. Vi som kämpar och vi som får möta misstron och okunskapen.

Expressen ville ha med en bild på mig. Jag sa att till dem att jag tyvärr inte kan ställa upp med det då jag vill vara anonym. Jag lämnar ut min familj väldigt mycket i bloggen, framförallt C. Jag kan inte gå ut med namn och bild i media. Jag kan inte lämna ut C på det sättet. En 14-åring som har mått dåligt och kämpat i två år ska inte hängas ut i media. Jag förklarade det för Expressen och de sa att de inte publicerar anonyma artiklar på sin debattsida. Så det blir inget!

Vi som behöver synas och höras får inte chansen om vi inte vill exponera oss helt. Att jag inte vill gå ut med bild har ingenting att göra med att jag skäms eller tycker att det är pinsamt. Det har att göra med att jag har en skör 14-åring. Min 14-åring ska inte hängas ut i en tidning. Jag är stolt över hur vi har kämpat för att vårt barn ska må bättre. Jag är stolt över den kunskap jag försöker sprida genom denna blogg (som är en icke-inkomstbringande-egen-terapi-blogg). Jag kämpar på mitt sätt för att sprida kunskap och minska fördomar.

Att få plats och utrymme i en dagstidning hade givetvis varit bra för att motverka okunskap, men inte på kostnad av min familjs integritet.

Expressen har tydligen valt att slå ner på de som kämpar och detta är ett effektivt sätt att tysta oss. Vi får inte ta plats. Vi får inte utrymme.

Jag ifrågasatte varför ledaren var anonym om inte jag kan få vara det. Personen på Expressen som jag mailade med sa att ledaren är vad Expressen står för som tidning. Ännu mer skrämmande!  Expressen tror alltså att ”folk” söker diagnoser på sina barn för att kunna gå ner i arbetstid och söka vårdbidrag. PINSAMT EXPRESSEN!

Jag var upprörd efter Ledaren. Nu är jag ännu mer upprörd!

Expressen borde ge oss en bilaga där vi anonymt får dela våra berättelser! Vi är många som har berättelser att dela med oss av. Jag har läst många upprörda blogginlägg efter Expressens ledare. Rörande berättelser om barn och familjer som kämpar. Vi finns och vi är inte personer som vill gå på bidrag eller ha diagnoser på våra barn. Vi är familjer som har blivit ”tilldelade” ett utmanande föräldraskap och ett annorlunda familjeliv. Det är ingenting vi har valt men det är vårt liv och vi alla kämpar för att göra det bästa vi kan av den lott vi har fått i livet!

Ge oss utrymme!

Annonser

15 kommentarer

Filed under Diagnos, förälder

Hoppfull och livrädd

Jag vet!!!

Jag vet!!!

Jag känner mig så hoppfull nu inför bytet till den nya skolan för C. Vi har fått ett väldigt bra intryck av skolan. Mentorn ringde i förrgår och frågade om C ville komma på besök igen och titta på klassrummet och välja en sittplats. C var där på ett kort besök en gång innan sommaren. C sa att hen inte vill hälsa på utan kommer dit först till skolstarten på torsdag. Hen låter så lugn och inte det minsta orolig. Bara att skolan hör av sig och erbjuder detta är fantastiskt tycker jag!

C pratade med mentorn på telefon igår och fick säga var i klassrummet hen ville sitta. De pratade en stund och jag hörde C säga ”Tack! Jag ser framemot att börja där och träffa dig också!” C vill så gärna. Det bara måste gå!

 

Vi har både negativa och positiva tankar. Vi kan styra mot vårt mål trots jobbiga tankar.

Vi har både negativa och positiva tankar. Vi kan styra mot vårt mål trots jobbiga tankar.

Mentorn sa till  mig att det är viktigt att skolan blir en positiv upplevelse för C och att hen får lyckas varje dag. Mentorn sa också att det är viktigt att C får vara med och påverka och att vi inte pressar för mycket i början. Mentorn sa allt det som jag har kämpat för på förra skolan! Vilken känsla!

Förra sommaren var en riktigt tuff sommar. C mådde inte bra psykiskt. Inför skolstarten förra året fick C mer och mer oro i sig men sa ändå att det skulle fungera att komma iväg till skolstarten. Men det gjorde det inte. Och trots bra magkänsla på mötet med mentorerna så visade de snabbt stora brister i sin kunskap om NPF.

Sen fick ju C en plats på kommunens hemmasittarskola i september. Där hade det inte heller tillräcklig kunskap om autism och de pressade C och krävde för mycket. Hen orkade inte med tempot!

Hemmasittarskolan stressade C för mycket och lät inte hen gå den gröna vägen.

Hemmasittarskolan pressade C för mycket och lät inte hen gå den gröna vägen.

Redan nu känner jag ett mycket större förtroende för den nya skolan. De har ju spetskompetens inom autism och ett helt annat tänk. Det är ca 30 elever på skolan och 11 personal. Ca 8 elever/klass och alltid minst 2 personal med klassen. Slöjd och hemkunskap i halvklass. Med andra ord har C alla förutsättningar att få hjälp och jobba ikapp. C har inga inlärningssvårigheter. Det är ”bara” motorn som är problemet.

Samtidigt som jag känner mig hoppfull och positiv så är jag livrädd! Vad gör vi om C inte lyckas komma iväg till skolstarten? Vad gör vi om den här skolan inte heller fungerar? Jag försöker verkligen slå bort oron men den kommer smygande mer och mer… Jag orkar inte ha den jobbiga vardagen…

Vi har uppenbarligen tur med nya skolan. De verkar engagerade och kompetenta. Jag har förstått att många skolor inte tar föräldrarnas oro på allvar. Jag vet att lärare har en oerhört stor arbetsbörda. Men jag tror att de får igen ansträngningen tusenfalt om de ringer en elev i behov innan skolstart och frågar ”Vill du komma och hälsa på och träffa personalen och se klassrummet?”, ”Var vill du sitta?”, ”Är det något du funderar på?”, ”Är det något vi kan tänka på för att du ska känna dig trygg hos oss?,  ”Det här kommer vi att göra första dagen och om du känner att du inte vill delta så har vi tänkt att du kan….”, ”X kommer att finnas som stöd till dig” osv.  Om eleven får en trygg skolstart så bygger det en positiv känsla för resten av året. Kan inte eleven själv förklara så är vi föräldrar alldeles utmärkta på att se och förstå våra barns behov. Lyssna på oss! Sen är det en politikerfråga att sätta in mer resurser så att lärarna inte går på knä.

Vi har fortfarande inte hört ett pip från Socialtjänsten som på ett möte i slutet av april beslutade att göra en utredning denna gång för att se om vi kan söka något stöd. Vi blev ju anmälda även innan jul men då blev det ingen utredning. Båda anmälningarna är grundade på Cs höga skolfrånvaro (som beror på att hen blev utmattad i en icke anpassad skola). Vi har blivit beviljade en kontaktperson till C via LSS och så har vi den nya skolan. Vi känner just nu inget behov av att söka annan hjälp. Jag har fått information om att Socialtjänsten har 4 månader på sig att slutföra en utredning efter en orosanmälan. Med andra ord har de lite bråttom nu om de ska hålla tidsramen!

Nu ska vi försöka vända tillbaka dygnet och minska på speltiden. C har själv minskat på speltiden då hen oftare och oftare träffar kompisar och är ute, tittar på film eller kör Pokémon Go.

Igår var jag iväg med C hos frisören. Sen köpte vi nya kläder till C och åt lunch. En mysig stund.

Den senaste tiden har det skrivits mycket om diagnoser och ”stökiga” barn i dagspressen. Diagnoser ifrågasätts, medicinering ifrågasätts… Framförallt Expressen verkar vara ute på en häxjakt mot NPF-familjer. Allt de skriver vittnar om enorm okunskap utan verklighetsförankring. Jag blir oerhört kränkt av dessa ledare och debattartiklar. Att en stor dagstidning som Expressen släpper igenom dessa artiklar är skrämmande och det ökar fördomarna och gör det ännu kämpigare för en redan utsatt grupp. Vi är många som har skrivit till Expressen för att dela vår bild av verkligheten. Men tyvärr verkar Expressen ha tunnelseende och de verkar ha valt att slå ner på oss och inte visa även vår sida av myntet. Ingen vidare bra journalistik. Riktigt pinsamt faktiskt!

Som tur är har de flesta barn med NPF riktiga superföräldrar och vi för våra barns kamp och ger aldrig upp. TILLSAMMANS hjälps vi åt och stöttar och pushar varandra och försöker sprida kunskap. Vi är många!

Nu måste det vara våra barns tur att få lyckas och må bra i skolan.

7 kommentarer

Filed under Anpassningar, Diagnos, Egna illustrationer, förälder, Skola

Evigt ifrågasatt

(bilden är från Messenger)

(bilden är från Messenger)

Jag hade tänkt låta Expressens Ledare passera (läs ledaren HÄR). Jag har lagt så mycket energi redan på att försvara mitt barn och mitt agerande som förälder. Jag hade tänkt att inte ta åt mig den här gången. Inte gå igång. Inte låta det krypa innanför skinnet på mig. Inte bli arg, ledsen, uppgiven, frustrerad, provocerad… Igen… Men jag kan inte! Jag måste fortsätta försöka få ”folk” att förstå. Jag måste återigen försvara mig och mitt barn (och många andra som kämpar liksom vi).

Mitt barn, C, började må dåligt i årskurs 5. Hen var då hemma sporadiskt från skolan. Vi märkte att C var trött och att hen inte orkade alla skoldagar. Vi visste alltid om när C var hemma. Hen skolkade inte. C uttryckte att hen hade ont i huvudet och magen, att hen var trött och inte orkade jobba. C bad läraren om att få jobba i den lilla gruppen (som några av klasskamraterna jobbade i) men C fick inte det för att hen hade ingen diagnos då.

Rektorn sa till oss ”Ni har ingen pli på ert barn!”, ”Det är skolplikt!”, ”Det är inte barnet som ska bestämma!”, ”Det är ert jobb att se till att C är här!”. Vi försökte förklara att C inte orkade med skolan. Att hen var trött. Vi fick inget gehör alls från skolan.

I årskurs 6 kämpade C på fram till höstlovet. Sen kraschade C helt och blev hemma. Vi hade bett skolan om anpassningar och stöd men fick ingen hjälp. Skolan litade inte på vårt barn eller på oss föräldrar.

Efter årskurs 6 fick C sin diagnos. Mitt barn har inte ADHD, som Ledaren i Expressen handlar om, utan autism. Att det fanns ett vårdbidrag att söka visste jag inte innan diagnosen.

Jag trodde i min enfald att diagnosen skulle medföra förståelse. Att vi skulle få stöd och hjälp. Istället har vi blivit fortsatt ifrågasatta. Vissa verkar inte tro att C har fått rätt diagnos. Vissa verkar tro att C inte har en diagnos. Istället för förståelse möts vi återigen av misstro.

C börjar må bättre nu tack vare att hen har fått vila och att vi har gjort anpassningar i hemmet och börjat ställa rimliga krav på C. Skolan (ny skola från åk 7) har fortsatt ifrågasätta oss och har uttryckt att ”C lever upp till sin diagnos inför föräldrar och omgivning”. Den meningen gör mig så arg! Lever upp till? C hade ju ingen diagnos innan kraschen. Vi har också fått höra att C använder härskarteknik för att styra oss föräldrar. Skolan gjorde en orosanmälan till Socialtjänsten baserad på Cs frånvaro. En skola som inte har lyssnat på våra rop på hjälp! Frånvaron hade inte behövt bli så hög!

Om ett barn inte fungerar i skolan så är det ett föräldraproblem enligt skolan. Om ett barn fungerar i skolan men inte hemma så är det också ett föräldraproblem enligt skolan. Många barn håller ihop i icke anpassade skolor för att sen krascha hemma. Var ligger skolans ansvar? Skolan ser bara vårt barn när hen har bra dagar och klarar av att gå till skolan. Skolan ser inte C de dagar hen är hemma med ångest. C går till skolan när hen kan och har förmågan.

Det som skrämmer mig är att jag ser att det är så här det kommer att vara för mitt barn. Misstron tar aldrig slut. Jag läser en väldigt fin blogg av en ung kvinna med asperger och ADD. Hon får fortfarande kämpa för att få stöd och hjälp. Hon blir ifrågasatt av Försäkringskassan som tycker att hon borde orka jobba.

Diagnoser finns för att personer med andra funktionsvarianter ska kunna få stöd och förståelse. Jag hade ingen önskan om att mitt barn skulle ha en diagnos. Det är en sista utväg när man märker att ens barn mår sämre och sämre och att det som fungerar med andra barn inte fungerar med just det här barnet.

C kämpade i skolan, som inte var anpassad efter hens behov, ända till årskurs 5. Sen orkade C inte mer. C gick i skolan på bekostnad av sig själv och kraschade.

Ska C som vuxen bli tvingad att jobba 100% på bekostnad av sig själv? Ge järnet ett par år och sen bli sjukskriven 100%? Är det smart? Eller är det bättre att låta C (och andra personer med olika funktionsvarianter) jobba 25-50% (eller hur mycket de orkar) och faktiskt orka med ett liv både på jobbet och utanför jobbet.

Vårdbidraget som vi har ger inte många tusenlappar. Det ersätter inte på långa vägar min lön (jag är 100% sjukskriven numera pga kampen för mitt barn och en ohållbar situation på mitt jobb) eller makens lön (han är också delvis sjukskriven).

Jag hade gärna bytt ut det lilla futtiga vårdbidraget och alla möten med BUP, skola, psykologer, läkare och Socialtjänsten mot ett lättare liv och ett fungerande arbetsliv.

Det är tufft att ha ett barn med en diagnos. Men det är faktiskt det minsta problemet i mitt liv egentligen. Det som är tuffast, och som tar det mesta av min energi, är att vi måste försvara oss hela tiden. Det tar på krafterna att bli ständigt ifrågasatt. Jag är NT (”normal”, neurotypisk) och kan orka med rätt mycket diskussioner. Men det tar på krafterna. Hur ska det gå för mitt barn i framtiden när hen måste försvara sig själv?

Att publicera en Ledare som den i Expressen är en oerhörd kränkning mot alla oss som kämpar så! Den vittnar om en enorm okunskap och visar noll medmänsklighet och förståelse.

Alla är lika olika.
Alla är lika unika.
Alla är lika mycket värda!
Olika människor har olika förmågor.
Vissa människor orkar mer än andra.
Vissa människor behöver mer stöd.
NPF är osynligt! Men det finns ändå!
Är det så svårt att ta in?

Att vårdbidraget skulle leda till att fler vill ha diagnoser på sina barn är helt absurt! Det är ingen lätt process att få en diagnos och att söka vårdbidrag är att granskas under lupp och lämna ut hela sitt liv. Det är inget man gärna gör…

Min högsta önskan är att mitt barn ska få må bra och att mitt barn ska få ha en bra framtid och bli accepterad  som hen är!

Vi är många som kämpar! Hjälp oss istället för att sparka ner oss och trampa på oss…

16 kommentarer

Filed under Bloggtips, Diagnos, Skola

Att träna på att vara flexibel

20160730_150409.jpgNär ni läser rubriken kanske några av er, som inte är så kunniga inom autism, tänker ”Äntligen har den där mamman fattat att hennes unge måste träna på att vara flexibel! Hon kan inte hålla på och förbereda, curla och anpassa hela tiden!”

Några, som är kunniga inom autism, kanske tänker ”Va? Men nej! Hennes barn behöver inte träna på det! Livet är tillräckligt jobbigt för barnet ändå! Hon var ju på rätt spår med anpassningarlåg-affektivt bemötande, rimliga förväntningar och en rimlig kravnivå!”

förväntningar gamla jpeg

Nu vet vi mer och kan ha en rimlig kravnivå!

Nu vet vi mer och kan ha en rimlig kravnivå!

 

Ni har båda fel! 🙂 Jag menar att JAG (och maken) måste träna på att vara flexibel. Eftersom vi har ett barn som inte är flexibelt så måste VI anpassa oss och vara desto flexiblare.

Om vi har dukat till alla fem i familjen vid matbordet och tänkt oss en mysig middag och två av barnen vill äta på sina rum (C för att hen mår bäst där och 11-åringen för att just nu vill hen ofta också det) så måste vi snabbt tänka om och inte låta det knäcka oss. Ibland kan vi känna oss besvikna men vi försöker ”gilla läget”. Det är som det är…

Vi skulle ha stannat på landet tills på söndag först. Sen reviderade vi planen till fredag så att C hinner landa hemma före skolstart den 18/8. Men idag åkte vi hem! Dels för att det var trist väder. Men framförallt för att det inte fungerade med barnen i vår lilla stuga längre. C skulle haft en kompis på besök idag tills på torsdag. Men det blev inställt. C hade verkligen sett framemot det. Så efter det var hen lite låg och mer ”fladdrig” och retsam mot syskonen. C blev av med gipset igår. Äntligen!

Jag var egentligen inställd på att stanna tills på fredag. Det är mer semester när man är hemifrån utan alla ”måsten” men jag fick vara flexibel helt enkelt.

Vissa kan kanske tycka att C måste träna på att vara flexibel. Det gör C hela tiden! Ibland blir det regn när det skulle bli sol, ibland blir en kompis sjuk när de hade bestämt träff, ibland fungerar inte nätverket… Det händer sådana saker hela tiden! C får sin träning! Om vi kan hjälpa C genom att anpassa och förbereda  sådant som vi kan påverka så gör vi det!

Ändrade planer 1 jpeg

Ändrade planer 2 jpeg

Skolpersonal skulle behöva tänka mer på att anpassa och förbereda. Om en lärare är sjuk behöver kanske en autistisk elev få veta det i förväg. Om en lektion är flyttad och det blir matte istället för svenska kan det kännas tryggt att få veta det innan. Vi kan inte styra över väder eller sjukor. Men sådant vi vet och kan hjälpa till med är det väl bara att fixa. För elevens skull!

oväntade händelser 1 jpeg

oväntade händelser 2 jpeg

På vägen hem i bilen idag sa jag till C ”Det är kanske skönt ändå att komma hem för nu hinner du vara hemma drygt en vecka innan skolan börjar!”.
”Jag tycker det ska bli skönt att plugga ikapp! Jag har pratat med min kompis om att vi ska gå samma utbildning på gymnasiet. Jag vill gå ut 9:an samtidigt som hen! Jag vill bara lägga allt bakom mig nu!”.

Jag hör styrkan i Cs röst. Jag hör viljan. Jag blir alldeles rörd. C mår verkligen bättre nu. Jag hoppas så att C har orken och förmågan den 18/8. Viljan är det inget fel på! Jag önskar av hela mitt hjärta att C får lyckas! Jag vill så gärna så att hjärtat värker… Låt mitt barn få lyckas!

Och jag… Jag måste träna på att vara flexibel. Det kanske går den 18/8 eller så gör det inte det. Då måste jag anpassa mig och stå redo med plan B!

screenshot_2016-01-07-22-14-45-2.png

11 kommentarer

Filed under Anpassningar, Diagnos, Egna illustrationer, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande

Att ta tillvara på ögonblicken 

Något som vi börjar bli bättre på är att ta tillvara på ögonblicken. Förr kunde vi bli irriterade om C, och även ibland 11-åringen, ville äta vid sina datorer. När då även 7-åringen hamnade med maten framför TV:n kunde vi känna oss riktigt misslyckade. Numera försöker vi tänka ”Åh! Då kan vi äta en middag tillsammans och hinna prata med varandra också!”

På kvällarna på helgerna kan C (oftast) och 11-åringen (ibland) välja datorerna framför att titta på TV med oss. Då kan ju vi välja en film vi vuxna vill se efter att ha nattat 7-åringen.

Våra tre barn är rädda för getingar. Framförallt 7-åringen. Detta har lett till att maken och jag vid fint väder har suttit ute och ätit i lugn och ro medan barnen har ätit inne. Skönt ju! 🙂

Jag brukar ofta sitta länge på toa. Passar gärna på att läsa en stund.

Om vi har varit iväg på en strand har jag promenerat dit eller hem eller så har maken cyklat. Vi måste ju vara två vid själva badandet men under transporten räcker det med en av oss.

Jag tycker ju om att skriva av mig här i bloggen. Den tiden tar jag mig ibland på morgonen när barnen sover eller sent på kvällen.

Timetimern är toppen! Den använder vi mycket. Om 7-åringen inte kan låta oss vuxna vara i fred ibland blir vi tokiga. Hen är så intensiv. Då brukar vi ställa timetimern på ca 15 minuter och sätta på TV:n eller ge hen paddan och så säger vi ”Den här tiden måste mamma och pappa få prata i fred!” Oftast får vi det då. Ett annat sätt är att, om vi är ute, säga ”Nu kommer det en geting!”. Då rusar 7-åringen in och vi får prata klart. 😉

Något som maken och jag är bra på är att försöka unna varandra att göra saker på egen hand. Jag går ut och äter med vänner och får tid till mina promenader. Jag uppmuntrar maken att hitta på saker med sina vänner och komma iväg och träna. Det tror jag är jätteviktigt när man har ett extra utmanande föräldraskap.

Dessutom får vi avlastning av framförallt mina föräldrar. Det är vi väldigt glada över. Vi behöver tid tillsammans!

Det gäller att försöka se saker positivt och ta tillvara på ögonblicken! Det är inte alltid så lätt…

2 kommentarer

Filed under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Pedagogiska tips!

Syskonbråk

Jag blir tokig på allt tjafs mellan barnen. De kan inte låta bli att reta varandra. ”Råka” trampa på tån, knuffa till, vifta med något i ansiktet, slå om TV:n, springa in på toa före syskonet som precis skulle dit, stänka lite med blöta händer, sno platsen i soffan eller matbordet, ta syskonens chips, snabbt sno sista bullen, pilla lite, retas lite, rita ett streck på det sista vita ritpappret som syskonet precis skulle ta, ta just den röda pennan som syskonet sträcker sig efter, snabbt slänga fram foten i soffan där syskonet skulle sätta sig, slänga fram benet när syskonet ska gå förbi…Det händer något mer eller mindre hela tiden. Det är som att basen i deras umgänge är retsamhet och sen ibland kan något fungera en liten stund. Det borde vara tvärtom!

Jag vet inte hur många gånger vi har försökt prata med barnen om detta. Vi har gjort familjeregler tillsammans som alla har skrivit under. Inget hjälper.

C mår ju bättre nu och det är helt underbart. Däremot så medför det mer tjafs eftersom C är mer med oss istället för vid datorn. C är ofta en ingångsättare och hen låter väldigt mycket, just nu genom vissling, vilket driver alla till vansinne. C slutar inte när vi ber hen. Detta sätter ofta igång bråk mellan C och 11-åringen.

Om syskonen ömsesidigt busar med varandra och någon av dem vill sluta, och säger till, så lyssnar inte de andra. Framförallt inte C och 7-åringen. C fortsätter med argumentet ”Hen var ju med på det!”. Sen att syskonet i det läget både gråter och skriker gör ingen skillnad.

Paddan kan ligga på ett bord. Någon av barnen kan säga ”Jag ska spela på paddan lite!”. Då rusar något av syskonen fram och tar den för att retas. Den som ville ha paddan hinner bli riktigt sur innan syskonet lämnar över den.

Om jag och maken säger ”Dags att duscha! Vem duschar först?” Så skriker alla barnen ”Inte!”. Sen kan 11-åringen  (oftast) säga ”Okej, jag kan duscha först!”. Då brukar C ibland skrika ”Nej! Jag!” och springa före och låsa. Då blir det givetvis bråk. Om vi föräldrar bara bestämmer vem som ska duscha först brukar det inte heller fungera. 

Här på landet finns det två hus. Mina föräldrar bor i det ena och vi i det andra. När även min syster med familj är här samtidigt som oss så bor de i stora huset med mina föräldrar (de bor i lilla huset om vi inte är här). Båda husen är självförsörjande. I vårt hus, som är ca 40 m2, finns det två små sovrum. Jag, C och 7-åringen sover i det ena och maken och 11-åringen i det andra. C vill ha på fläkten när vi ska sova men det vill absolut inte 7-åringen så då blir det tjafs om det. Det är ett jättefint hus men vi är väldigt mycket inpå varandra. Soffan är inte så stor. 

C har ätit i stora huset med mina föräldrar några gånger och hen väljer ofta att gå till deras hus och sitta där med mobilen. Min mamma och pappa är väldigt hjälpsamma och har sysselsatt barnen med både krocket, kubb och ett par turer med båten. Vi är så tacksamma för deras hjälp! ❤

Syskonbråken leder ofta till att maken och jag blir på dåligt humör. Och så slutar det med att vi bråkar med varandra. Suck… Det tar så mycket energi.

Igår skulle vi spela kubb. Det blev vår familj mot mina föräldrar och min syster med man. Vårt lag var inte helt konfliktfritt om man säger så. C tycker om att pika dem som missar. 11-åringen blir snabbt sur.

Maken och jag brukar skoja om att vi har en motståndsrörelse i huset bestående av våra tre barn. Det är alltid motstånd när vi ska göra saker. 

11-åringen är väldigt arg på C för det mesta och reagerar starkt på allt C gör. Om C säger en kommentar kan 11-åringen säga ”Typiskt den där jävla autismungen!”. Så elakt av 11-åringen. C verkar som tur är inte bry sig utan kontrar snabbt med något minst lika elakt. Vi har pratat många gånger med 11-åringen om att hen inte får säga så.

Skolstarten närmar sig. C börjar den 18/8 och syskonen den 22/8. C säger att det ska bli skönt att börja skolan och jobba ikapp. Hen uttrycker ingen oro alls. Än… Tvärtemot förra sommaren då C fick panik och ångest när skolan kom på tal. Jag känner att jag börjar tro och hoppas väldigt mycket nu. För mycket? 

Syskonen kan ha roligt tillsammans ibland och hitta på saker som faktiskt fungerar. Jag blir så glad när något fungerar ett tag. Kurragömma eller kull brukar gå ett tag, Pokémonpromenad, krocket, bada… Men det gäller att vara i närheten. Plötsligt spårar allt ur… 

Jag vet att alla syskon bråkar med varandra men jag hör av vänner att deras barn inte bråkar riktigt lika mycket som våra. Det är först nyligen som 11-åringen vågar vara hemma själv med C. Förr var 11-åringen rädd för C när de var ensamma i huset. Vi kan fortfarande inte lämna alla tre barnen hemma själva med varandra. Det är mindre fysiskt mellan barnen nu men det förekommer fortfarande en del knuffar, sparkar och slag.

Jag har en syster som är tre år yngre än jag. Vi har givetvis haft våra duster genom åren. Vi är både lika och olika till sättet. Min syster är en av mina allra bästa vänner. Jag kan prata med henne om allt. Mitt i allt kaos vi lever i hinner vi inte ses jätteofta. Men jag vet att hon finns där och jag uppskattar att jag har henne väldigt mycket. Mer än hon tror ❤

Jag hoppas att mina barn i framtiden kan få en fin relation med varandra!   

7 kommentarer

Filed under Diagnos, förälder, Syskon

Att ha en plan B…

(Bilden är från Messenger)

Något som är viktigt för oss är att alltid försöka ha en plan B. Och ibland kanske till och med plan C…
Den bärbara gamingdatorn som vi köpte tar vi numera alltid med oss om vi ska vara hemifrån mer än ett dygn. Det ger C ett lugn att veta att möjligheten att spela finns. Vi har datorn med här på landet men C har inte spelat på flera dagar.

En annan sak vi tänker på är att gardera oss ”Vi har tänkt åka och…men om…så kanske vi åker en annan dag istället” osv.

När vi skulle åka till fjällen i påskas hade vi också en plan B. Om C skulle få en låsning och inte lyckas åka så skulle min mamma komma och bo med C. C visste om plan B, men vi lyckades ju komma iväg.

Nu är planen att vi ska vara här på landet till den 14/8. Alltså drygt två veckor totalt. Förra året mådde C dåligt så vi fick dela upp oss. Jag tyckte att det var jättejobbigt. I år har vi planerat för att maken och C eventuellt åker hem några dagar. När vi nu frågade C så verkade det ändå som att C vill stanna här.

Nästa vecka, om vädret är okej, kommer en kompis till C hit ett par dagar. Det är bra för C att träffa någon kompis innan  skolstart.

Idag kommer min syster med familj hit. Imorgon ska vi ha kräftskiva. Förra året missade C kräftskivan för att hen mådde dåligt. Jag är så glad att C klarar av att vara med i år!

Vi lär oss hela tiden. Plan B är nödvändig för att vårt liv ska fungera!

3 kommentarer

Filed under Diagnos, Pedagogiska tips!, Rutiner

Snart kommer den så kallade vardagen

Skolstart närmar sig. Jag har hopp för den nya skolan. Men även mycket oro… Skrev detta förra sommaren. Hoppas det blir bra detta läsår. Riktigt bra!

supermamsen

wpid-20150717_114446.jpg

Två veckor kvar på min semester.

Den 20 augusti börjar skolan igen. Jag har hört vänner uttrycka att det ska bli skönt att komma in i vardagen igen. De längtar till vanor, rutiner, vardagslunken…

När jag tänker på vardagen får jag nästan panik. Jag blir livrädd.

Vilken vardag ska jag längta till? Vardagen då C ska göra ännu ett skolförsök? Hur vi på morgonen går upp och peppar och hoppas att idag ska det fungera. Hur C får en ångestattack och skriker och gråter. Hen känner sig värdelös för hen klarar inte av att gå till skolan idag heller. Syskonen som står i hallen och väntar. 10-åringen som börjar bli stressad för om vi inte går snart kommer hen försent till skolan.

Ska jag längta till vardagen då jag antingen får stanna hemma med C eller återigen komma försent till jobbet?

Ska jag längta till vardagen då C ringer mig…

View original post 92 fler ord

Lämna en kommentar

Filed under Diagnos

Surdag

(Bilden är från Messenger)

Idag har jag en riktig surdag. En säga-upp-mig-som-mamma-och-skänka-ungarna-på-Blocket-dag.
Barnen har ett trist och otrevligt tonfall. De är lata. De verkar tro att de bor på ett hotell med helpension och full service 24/7. De bråkar med varandra. De lyssnar inte på mig och maken. 

Dagar som dessa faller jag hårt. Jag känner att jag vill byta liv. Det var inte så här mitt liv skulle vara ju.

Jag kan fortfarande ha visioner om hur saker skulle eller borde vara. Förväntningar som jag innerst inne vet inte är realistiska.

Jag hatar dagar då jag faller. Men vissa dagar är det som att jag nästan måste tycka att allt är skit. Som att jag måste vältra mig i det och tycka synd om mig själv. Efter en sådan dag brukar jag kravla mig upp och kämpa vidare. För det måste jag. 

Jag satt på altanen och surade med en kopp kaffe nu på eftermiddagen. C kom ut och sa:

”När jag är sur och känner som du brukar jag ibland lägga mig på studsmattan och titta på himlen. Jag brukar titta om molnen föreställer något. Och så brukar jag lyssna på alla ljud!”

Jaha… Det låter skönt!”

”Kom nu och lägg dig bredvid mig på altanen!”

Jag gick dit.

Slappna av nu och titta på molnen mamma. Och lyssna på vinden! Ta djupa andetag!”

Jag ansträngde mig för att slappna av.

Ser du vikingaskeppet där?” C pekade. 

Jag kände mig lugnare och lugnare. 7-åringen kom ut. Det var hen och 11-åringen jag var mest sur på. 7-åringen var kaxig och otrevlig och 11-åringen vägrade äta och stängde in sig på rummet. 

7-åringen lade sig bredvid mig och tittade mot himlen. Hen låg still en liten stund och gick sen iväg. 

Känns det lite bättre nu mamma?” frågade C.

Det gjorde det faktiskt!

Det kan vara riktigt tufft ibland men kärlek ger energi! ❤

2 kommentarer

Filed under Diagnos, förälder, Semester